Trots att flera veckor hade gått sedan systerns död, fann han sig själv ofta vid hennes grav; oftare än de allra flesta i flocken. Det var en vacker plats - Moriko's höjd såg över henne och lät månskenet från öppningen kring klyftan strila ner. Det var fridfullt. 
     Corson satt någon meter framför den lilla böljan prydd i tunga stenar. Den vita blicken stirrade tomt på formationen. Liksom hans ögon var hans sinne ödelagt. Han hade besökt henne så många gånger nu, men inte för att han saknade henne eller sörjde, och det var just det som var hans problem. Inga tårar hade fällts över henne, inga skavande känslor eller ilande saknad. Istället hade hon lämnat honom kluven, tom och förvirrad. Corson hade sett sorgen i hans syskons ögon, till och med i moderns, men där fanns inget han kunde relatera till. Varje gång besökte han henne med tanken att, denna gång skulle han kanske gråta, denna gång skulle han kanske känna något som liknande saknad och sorg.
    Kvällen var kall. Hårda vindar blåste genom de lummiga trädkronorna och rasslade högljutt. En stor suck lämnade honom och han lät den tomma blicken klättra upp längs de föråldrade stammarna och till det mörka himlavarvet. Han ville säga något, till Moriko, till Abizou - men inget förmådde sig lämna honom. Ett ansiktsuttryck som nästan såg uppgivet ut klädde hans mörka anlete. Varför kände han inget?

| Hoppar in här efter överenskommelse |

Hon hade egentligen inte tänkt styra stegen åt det hållet. Egentligen inte tänkt passera den platsen. Tassarna verkade dock ha en annan vilja. Då den röda blicken slutligen vändes upp och sinnet tilläts fokusera på platsen framför henne efter en stund av planlöst vandrande så fästes den vid en av bröderna invid systerns gravplats. Synen av platsen fick det att sticka till i bröstkorgen, vrida om och göra ont. Den mest akuta dagliga smärtan hade börjat bli mindre och mindre ju längre tid som förflöt, men det gjorde inte det hela lättare på något sätt. Smärtan ersattes endast av ett tomrum. Trots att hennes och Abizous relation varit långt ifrån den bästa så hade hon ändock varit en syster, en familjemedlem. Och som modern lärt dem så gick familjen före allting annat. Därför valde hon att trots allt närma sig honom. Under tystnad så slöt hon upp avståndet mellan dem och slog sig ner vid hans sida. Ännu en gång slogs hon av den bisarra insikten om att hon numera var större än honom. Märkligt. ''Kommer du ofta hit, Corson?''. Hon var nog den första att erkänna att hon inte höll jättegod koll på vad syskonen hade för sig hela tiden, även om hon kanske borde. Blicken fästes vid den mindre stenformationen framför dem. Gräs hade åter växt ut över graven, med diverse blommor, det mesta ogräs, som letat sig upp mellan stenarna. Hon slogs av tanken att de inte borde vara där, att de inte borde vanära systerns grav med sin närvaro. En del av henne ville slita loss dem, men hon satt kvar, väntade på ett svar från brodern.

Tassarna styrde på egen hand vägen mot Abizous grav. Han hade försökt undvika platsen så mycket som möjligt i början, rädd för att känslorna skulle ta över återigen. Men med tiden hade han lärt sig acceptera det som hänt. Kanske inte redo att förlåta riktigt ännu, men accepterat. Det gjorde fortfarande ont, mer än vad han önskade, men han skulle bara komma ut starkare ur detta. Det tvivlande han inte ett ögonblick på.
Han hörde Naphulas röst mellan träden men inte tydligt nog för att kunna avgöra vad hon sade, och av doften att döma var hon inte ensam.

Syskonens välbekanta dofter kom närmare och snart kunde han även se dem, båda två sittandes framför Abizous grav. Det högg till inom honom igen när han såg de vita stenarna (som nu kläddes av blandad grönska). Hur var det ens möjligt att det kunde göra så fysiskt ont? Den röda blicken såg på syskonen och han gav dem en nickande hälsning. Tyst satte han sig på andra sidan av Corson. Abraxas ögon sökte sig återigen till graven.

[Inte så mycket att gå på, men whoop]

Corson hade känt Naphula’s närvaro innan hennes doft nått honom. Den var lättsam och bekant, inte svår att handskas med när tråden av hennes sinne lyste upp. Han hade lärt sig att syskonen sinne var starkare, kraftigare än alla andras – kanske just på grund av läran deras mor gett dem. Men Abizou’s sinne hade aldrig varit där, hade aldrig funnits i hans register av medvetanden. Var det därför han inte kunde sörja?
    Inte förrän systern tilltalade honom såg på henne. Det var med en uttryckslös min han svarade;
     ”Ja.” En låg suck lämnade honom. Abraxas närmade sig. Corson släppte syster med blicken för att se bortåt in i dunklet där hans broder snart uppenbarade sig. Blicken släpade sig tillbaka till systern.
     ”Du själv?” Corson ville fråga om hon ville gråta, om hon kände smärtan än – men allt sådant skulle låta okänsligt och fult. Läpparna bildade ett stramt streck och han såg på sin broder på andra sidan om honom, och sedan ner på graven.
     ”Jag vet inte om jag någonsin sa det till er, men...” Corson tvekade, rösten var låg men obrydd, ”jag beklagar er sorg.” 

Hon lade märke till ytterligare en av syskonens dofter som kom mot dem, Abraxas. Hon hann dock inte reflektera särskilt mycket över det då uppmärksamheten lades på Corsons svar. Hon skakade vagt på huvudet. ''Troligen inte så mycket som jag borde. Har endast varit hit ett par gånger sedan hon dog''. Det låg en uppenbar sorg i hennes stämma, om än något avtrubbad. Hon var trött på att må så här hela tiden, och inte gjorde gravplatsen direkt saken bättre. Nej, så borde hon inte tänka. Hon besvarade Abraxas hälsning genom att nicka tillbaka då han anslöt sig till dem. Då Corson åter tog till orda så lämnade det ett något förvånad uttryck över hennes anlete. Ordvalet fick henne att haja till. ''Er sorg?''. Hon betonade ordet extra mycket, lät det bli en alldeles uppenbar fråga. Kanske hade det inte varit avsiktligt? Varför försökte hon lura sig själv, såklart det var. Frågan var bara varför? Sörjde inte han också? Pannan rynkades allt eftersom tankarna flödade igenom hennes sinne, och blicken släppte brodern för att fästas vid graven framför dem. Kände han ingenting alls? Hur var det möjligt? Hon fann sig själv önska att hon för en stund velat veta hur det kändes, bara för att bli av med alla dessa plågande känslor. De gjorde inte annat än att ställa till det.

Ena örat ryckte till av Corsons ord. Er sorg. Det var som om Abraxas frös på plats. Er sorg? Med förvirrat anlete vred han på huvudet och såg på brodern.
    "Vår sorg?" han kände att han missade en väldigt viktigt detalj här. "Din sorg då?"
Kände han verkligen ingenting över Abizous död? Han själv höll på att explodera ibland, och just då önskade han inget hellre än att kunna glömma känslorna. Men att inte kunna känna sorgen över att ha förlorat henne alls?
    "Corson..." sade han försiktigt. "Känner du något alls?"
Han var inte riktigt säker på om han skulle vara orolig för honom eller bli arg. Abizou hade blivit en sån stor del av hans liv att ett tomt hål hade tagit hennes plats nu när hon inte längre var där. Hur kunde brodern inte känna någonting alls?

Corson insåg att han snubblat på sina ord när det redan varit försent. En tom blick mötte systerns, och sedan på Abraxas. Han kunde se broderns förvirran. Munnen förblev ett stramt streck och han såg ner på graven igen. Såklart han kände något! Nästan desperat och förtvivlat letade han djupt efter sorgen, vart höll de hus? Begraven med Abizou? Rädd över att syskonen inte skulle tro att han värdesatte dem svalade han hårt.
     ”Jag har…” Där fanns en tvekan som kändes malplacerad i hans röst. ”Det var ju ett tag sedan nu.” Corson trevade efter ord, efter något som inte skulle låta lika kallt som det faktum att han inte kände ett uns av saknad eller sorg när han såg på de vita stenarna, hans systers grav. Vad som gjorde mer ont än hennes död? Att inte känna något. Vad är det för fel på mig?
     ”Klart jag saknar henne! Varför tror ni att jag är här så ofta?” Corson bet sig i tungan. Lögner. Han var här för att han väntade på att saknaden skulle dyka upp, att sorgen skulle klättra upp ur graven och in i hans huvud. Men Abizou hade aldrig funnits i hans huvud, och det gjorde det hela svårt att greppa. Ett ljus som aldrig funnits hade släckts i hans sinne, som om hon aldrig ens varit här.

Någonting med hela situationen var oerhört märklig. Främst broderns underliga sinnesstämning gällande systerns död, såklart, men där fanns även någonting annat som hon inte kunde sätta ord på. Vad var det meningen att hon skulle säga eller göra nu? Hon kunde ju knappast hjälpa honom att känna något. Eller? Hon lyssnade på när bröderna talade, men inflikade ingenting eget, höll endast blicken fäst vid de vita stenarna framför dem. Kunde inte släppa den ovårdade gravplatsen med tankarna. ''Nej, så här kan vi inte ha det''. Egentligen passade det in som ett svar på det bröderna pratade om också, men det var inte avsikten. Hon reste sig upp, tog de få stegen fram till graven och ryckte upp det värsta av ogräset. Med växterna fortfarande hängandes ur munnen, som sakta men säkert stelnade till av hennes kalla andedräkt, så vände hon sig tillbaka till bröderna. En tanke slog henne, ett minne. ''Minns ni den där träningen när vi sprang ikapp mellan träden i södra delen av reviret? Den när jag kraschade ner i ett hav av växter och buskar?''. Orden lät lite förvrängda, som om hon pratade med mat i munnen, men ändå fullt hörbara. Varför det minnet var vad som flammade upp i hennes sinne av dem alla visste hon inte, kanske hade det att göra med växterna. De flesta av syskonen hade skrattat åt henne, men Abi, hon hade hjälpt henne. Den svaga som knappt orkat följa med dem, hon hade varit den som brydde sig, som tagit vara på familjen från start. Den som kämpade hårdast, för minst resultat. Hon lade ifrån sig växterna, ispinnarna, en bit ifrån graven och fortsatte att fixa till med jorden kring stenarna med tassarna. ''Det saknar jag nog mest, den där självklarheten att hon alltid fanns där, alltid brydde sig...''. Stämman var lite mer lågmäld, men fortfarande stadig. Såja, nu började det se ut för någonting här.

Med rynkad panna såg han på Corson.
   Det var ju ett tag sedan nu.
Det var det här som var så märkligt. För Abraxas kändes det som igår. Och han trodde det skulle ta bra mycket längre tid att komma över systerns död. Sen hade han å andra sidan spenderat mycket tid tillsammans med henne. Mer än de flesta andra syskonen.
    Han såg skeptiskt på sin bror då denne avslutade sin mening. Någonting stämde inte. Hans tankar och funderingar avbröts av Naphulas röst och plötsliga rörelse. Den röda blicken såg henne rycka upp ogräs efter ogräs. Det där skulle de behöva göra oftare egentligen, så att hennes grav inte försvann och blev helt uppäten av naturen. Den mörka systern vände sig om med växtlighet utstickandes ur mungiporna och han gav henne ett illa dolt, roat leende. Då hon drog upp minnet gav han in och skrattade lätt.
    "Du var så arg på oss."
Minen hon hade haft hade varit oslagbar.
    "...alltid brydde sig..."
Leendet falnade från hans läppar och han såg på Abizous grav igen.
    "Ja..." svarade han stilla.
Hon hade verkligen alltid funnits där i bakgrunden. Alltid hjälpt de som behövde hjälp, trots att ingen av dem riktigt ville veta av henne. Hon hade varit en skamfläck för deras blodsätt.
    "Jag förväntar mig fortfarande att se henne ibland. Antingen tränandes i den mån hon klarade och lite till, eller vid lyorna eller var som helst egentligen..."
Det var tomt utan henne.

Med tom blick betraktade Corson hur Naphula rensade deras systers grav. Det gjorde det lättare att se var hennes kropp faktiskt låg, om än han tvekade att någon av dem skulle glömma. Med ett tillgjort, känslolöst leende lyssnade han på hur systern pratade om ett tidigare minne. Faktum var att Corson inte alls mindes, men det var något han höll för sig själv. Var det här sånt som var viktigt? Sådant han borde minnas?
     Blicken flyttades från hans syster till hans broder. Han synade honom noga, som att försöka lära sig. Med en suck som lät lite för ointresserad än vad han försökte reste han sig upp.
     ”Chaibos tog hand om henne. Hon är på en bättre plats nu.” Återigen prövade han sig på ett malplacerat leende.

Abraxas svar fick henne att skrocka. Ja, hon hade varit förbannad på dem. På ett lekfullt vis såklart, men det var en detalj som hon hade undgått att dela med sig av. Blicken som vandrat ner mot graven vändes åter upp till brodern då han fortsatte att tala. ''Jag också. Som att allting bara varit en dröm och hon ska dyka upp och säga någonting käckt och sarkastiskt, precis som vanligt''. Tyvärr visste hon mycket väl att det inte var sant, men en del av henne hoppades fortfarande. 
Blicken vandrade sedan över till den andra brodern som tog till orda. Vilket lämnade ett smått frågande uttryck över hennes anlete. ''Det må kanske vara sant, men hennes plats var här, med oss. Jag önskar bara att vi insett det tidigare''.
Hur skulle livet se ut framöver? Hur existerade de som en familj utan en sådan viktig länk närvarande? Hur fortsatte de från den punkten? Hon hade tusen frågor, men väldigt få svar. Det enda de egentligen kunde göra var att blicka framåt, kämpa. Hedra hennes liv. Gå vidare, men aldrig glömma. Märkligt det där, att de skulle uppskatta henne mer efter hennes död, än när hon varit i livet. Tragiskt också. Det var verkligen ett uppvaknande. ''Hemskt egentligen, att vi lägger mer märke till hennes närvaro, eller brist på sådan, efter hennes död, än vad vi någonsin gjorde när hon levde'' sade hon smått eftertänksamt.

Han kunde inte göra annat än att nicka till svar. Han hade försökt intala sig själv om att hela händelsen endast hade varit en enda stor mardröm. En som han någon gång måste vakna upp från. Men gång på gång visade sig bevisen att detta var verkligheten.
    “Jag önskar bara att vi insett det tidigare.”
Detta var den enda punkten där han inte kunde hålla med systern. Enda sedan deras resa tillsammans hade han sett att hennes plats trots allt var i flocken. Att hennes plats var där, bredvid honom. Istället hade de odöda tagit henne ifrån honom. Ifrån dem alla. Det var verkligen inte rättvist.
    “Hemskt egentligen, att vi lägger mer märke till hennes närvaro, eller brist på sådan, efter hennes död, än vad vi gjorde när hon levde.”
Abraxas visste inte vad han skulle svara. Hennes närvaro hade varit så påtaglig den senaste tiden.
    “Det är nästan som om en skrikande tomhet har blivit kvar i hennes ställe.”
Blicken var fäst på de vita stenarna runt graven. Han vågade inte se på sina syskon. Rädslan över att öppet börja gråta var alldeles för stor.