Han kunde förstå hur hon tänkte. Döda av ren barmhärtighet. Men oavsett vad man kallade det handlade det fortfarande om att döda. De kalla ögonen studerade henne. Han kunde se ilskan hans ord skapat blossa upp inom henne. När hennes morrning nådde hans öron blottade han ilsket tänderna. Raggen restes och kroppsspråket sken av dominans. Hans mål hade inte varit att reta upp henne, men han hade lyckats. Och oavsett vad hon var tänkte han inte visa sig underlägsen någon som hon. Trotsigt mötte han hennes blick. Egentligen var hon allt för nära honom för att han skulle vara bekväm med situationen. Men han tillät sig inte visa det. Hennes ord fick en morrning att lämna hans strupe. Han visste kanske inte, men hon visade tillräckligt.
    "Visst, och jag tuggar bara lite på mina byten."
Irritationen hos honom rann över. Han skulle inte tala om saker han inte visste sanningen om. Han skulle inte tala om saker han inte visste någonting om. Samtidigt som hon trodde sig veta en massa om honom. Om vem han var. Sådant hyckleri hade han inte sett på ett tag.
Hon kunde säga vad hon ville om sin moral, han hade sett tillräckligt mycket för att förstå att hon var ett hot.

Hon stod kvar, struntade i hans morrning. Den betydde ingenting, mer än att han vägrade visa sin underlägsenhet. Det var okej. Lammen försökte visa sig starka, det var okej. Dumdristigt och ändå på något sätt hade det en viss heder i sig. Han hade tur. Som träffade henne. Hon tyckte synd om honom den dagen han träffade någon av de andra. Om han hade oturen att göra det. Hon flinade åter igen mot hans ord. 
- Till skillnad från dig behöver jag inte mer än så. 
Svarade hon honom spydigt tillbaka. Kanske skulle hon visa honom. Öronen spetsades vid tanken och hon funderade ärligt över saken i några sekunder innan hon viftade bort tanken. Hon backade sedan, svepte till med svansen och studerade honom under tystnad en liten stund till. Hennes uttryck återgick till det neutrala, med ett svagt och vänligt leende som lekte på hennes mörka läppar. 
- Jag hoppas för er egen skull att ni slipper träffa en annan av min sort under er livstid. 
Sa hon bara. För hon visste att de sällan skonade, så som hon gjorde. Kanske Even. Hon visste inte. Hon kände honom inte tillräckligt för att avgöra hur han levde. Hon hade faktiskt inget emot Abraxas, deras samtal hade varit intressant. Roande till och från faktiskt. Blicken tog sig emot himlen. Det fanns mycket tid kvar. Men hon hade egentligen inte mer tid åt att stå här. 
- Ta hand om dig Abraxas. 
Orden var välmenande. Hon kände inget agg emot honom. Någon dag skulle han säkert växa upp och förstå. Vad han tyckte om henne spelade egentligen ingen roll. Hon var bara nyfiken på vilka flockens medlemmar var. Hon ville få en uppfattning om dem, så många som möjligt om hon kunde. Hon blinkade och mörkret omfamnade hennes svarta siluett när hon näst intill ljudlöst tog sig ifrån platsen.

Han höll tillbaka den barnsliga impulsen att med löjlig röst härma henne. Istället fnös han kort åt hennes ord. Behövde inte mer än... med hennes hetsiga humör litade han inte på att hon talade sanning. Inte ett ögonblick. Det vänliga leendet spred sig över hennes läppar igen. Falsk. Det var vad hon var. Ingenting annat. Hur kunde inte Shiva se att hon var ett hot? Han förstod inte.
    "Man får väl hoppas att de inte är lika fulla med skit som vad du är." sade han trött.
Han orkade inte med hennes skådespel. Varför hon fortsatte det var bortom hans förstånd. Hon hade redan visat sitt sanna jag för honom.
Abraxas fnös återigen åt hennes sista ord. Med hård blick såg han henne vända sig om hon försvinna in i skuggorna.
    "Tarmsvin." sade han kort innan han vända sig om och började röra sig tillbaka mot reviret.

[Avslutat, I guess?]