[Privat mellan Nilo och Even]



Den svarta vargen hastade fort genom Civitas. Hon undvek allas blickar. Hon ville inte synas. För hon bar på den mörkaste av hemligheter. Det var som att vinet rann över henne. Lukten av blod kunde inte lämna henne. Att för första gången ta ett liv.. Nilo var illamående. Det var en smärta hon inte varit beredd på. Hur kunde det vara så enkelt för andra? Hur kunde andra vänja sig.

Nilo stannade upp och kräktes och skyndade sig sedan vidare.
Det var bara en hon ville träffa nu. Hon behövde ta sig vidare till nästa del av hennes plan som hon hade tänkt ut. Det var bara en hon behövde just nu. Det var bara en som skulle förstå.
Even.

~

Nilo stormade in med tårarna rinnandes, andfådd och förstörd.
Till och med Even såg förvånad ut när han såg Nilo.
"Even. EVEN." Nilo rusade fram till honom och tryckte sitt huvud mot hans bog och brast ut i hög gråt. Det var som att allt kom nu på en gång. Insikten och förståelsen av vad som aldrig kunde bli ogjort. Nilo hade aldrig känt såna här känslor förut. Varför skulle det vara så svårt, när andra fått det att se så lätt ut. Alla hon hade sett dö på arenan. Det hade sett så lätt ut. Nilo sökte en tröst hos den som alltid hade varit där.


"Få det att sluta. Hjälp mig. Det gör så ont. Jag har gjort något hemskt.." Hon ville inte säga vad. Hon kunde inte se Even i ögonen. Det var hennes hemlighet. Som hon skulle skämmas för. För alltid.  "Du måste... Jag..." Hon försökte hämta andan. Försökte finna orden medan hon svalde gråten. "Ta med mig.. in i mörkret.." Viskade hon genom tårarna. "Jag är redo nu." Nilo hade vetat att hon efter det här inte längre skulle ha något val. Bara här, just nu med Even, kunde hon känna sig trygg.

Ljudet av skyndsamma steg hade fått Even att stanna upp i sina rörelser för att lyssna. Efterklangen av det strängade instrumentets noter hängde i luften; en klar kontrast av rena toner mot Nilos brustna stämma när hon uppenbarade sig i ingången till rummet. Att Nilo dök upp utan förvarning var inte helt ovanligt, men han hade aldrig sett henne så bruten förut. Det var med genuin förvåning Even mötte hennes tårdränkta ögon, innan hon grät hans namn och sprang till hans famn. Med sig bar hon doften av blod, vin, och något beskt han inte omedelbart kände igen.
     Nilo brast fullständigt i Evens omfamning. Han höll henne till sin bringa och hyschade lågt hennes hulkande gråt. Hennes röst fyllde rummet med hög och förtvivlad sorg, och hon tryckte sig mot honom som om hon grep efter en sista, desperat livlina. Kanske var det också det hon gjorde, för när hennes ordlösa gråt började fläckas av osammanhängande meningar så var det nästan vad hon bad om. Jag har gjort något hemskt. Han kunde känna hennes puls mot sig. Kunde nästan känna desperationen och rädslan i luften mot sin tunga när han andades in. Nilos andhämtning var flämtande, orden knappt mer än kvidande böner och viskningar. Jag är redo nu. Hjälp mig.
     "Nilo. Nilo." Even rätade på sig med henne i sin famn, och sköt undan instrumentet vid sin sida med ena baktassen. "Vad är det som har hänt?" Om hennes skälvande kvidande var ett försökt till ett svar så var det inga ord som gick att tyda. Even strök nosen genom pälsen i hennes nacke. Kände henne. Drog in dofterna i hennes päls. Doften av blodet. Av de vargar hon mött. Av Aurora och vin. Och det där beska. Skarpt och giftigt, under doften av rädsla, ångest, sorg.
     "Nilo." Even lutade sig för att försöka fånga hennes blick. När hon inte mötte honom så drog något hårt in över hans anlete. "Nilo, se på mig." Den värmande trösten som fyllt hans röst ersattes av något skarpare. "Se på mig." Even lutade sig bakåt och lättade på sin omfamning för att kunna lyfta Nilos ansikte med sin ena framtass. Han mötte hennes gröna blick med sina gula, där röda fläckar tydligt blommade fram. När han fortsatte så var det med en lägre, långsam ton. Något farligt, och i det närmaste angränsande till en morrning.
     "Vad har du gjort?"

En kall kåre gick igenom Nilo när hon började inse vad Even begärde. Sakta vände hon blicken mot honom, med en så ytlig andning att Nilo upplevde en kvävande känsla. Paniken rusade i henne förföljt av skammen. Hon skakade på huvudet medan hon tomt blinkade tårar ur ögonen. Hon backade och kröp ihop i en underkastelse som inte var likt Nilo. Det var som att alla hennes rädslor plötsligt var synliga samtidigt.
"Nej. Nej. Du förstår inte, du måste förvandla mig nu, annars kommer de att döda mig. De kommer att förstå.. jag.. Jag gjorde allt för att skydda dig, för att skydda-"

Nilo vart avbruten av Even som röt i hårdare, mer bestämt. Mer hotfullt. Han krävde, att få veta hennes skuld. Hon tryckte sig mot marken, krälade för honom, bönade att inte behöva berätta. Men Even gav sig inte. Han morrade igen nu högre och med en snabb rörelse så tryckte han ner Nilo's huvud mot marken.
"Nilo. Vad. Har. Du. Gjort." Hans hårda och tydliga ord skar i henne. Slog djupare än nästan något gjort tidigare. Hon kunde inte fly. Och Even hade varit hennes enda utväg.

Nilos underkäke skakade och tårarna rann. Det var över. Hon visste det. Hon gav upp, låg där stilla utan att göra motstånd. Patetisk.
"Jag.. dödade henne." Erkände hon med en tyst viskning, för hon sa ord hon själv inte ville höra.

Even slet sig själv från Nilo med en skarp morrning, och stegade till andra änden av rummet. Jag dödade henne. Han behövde inte fråga vem. Det var tydligt nog av dofterna hon bar. Nilo hade dödat Aurora. Even vände och stegade tvärs över rummet till dess andra ände. Vankade, med blottade tänder och vrede mullrande ur sitt bröst. Nilo hade dödat Aurora. Grendels dotter. Dödat en av få anledningar som skonat Varya, och en av få hållhakar hon haft kvar. Ett av Tenebris ansikten ut mot resten av Numoori. En moder med många att stå till svars inför. Som skulle kräva svar. Rättgörelse. Ljudet av Nilos panikartade andetag var inte mer än ytliga tjut mellan spruckna böner och ursäkter. Hennes skenande hjärta ett högt och blödande trummande i Evens öron som hotade att dränka allt annat.
     "Hur?" krävde han genom en morrning lika hård som åska.
     "Gift", lyckades Nilo få fram, så svagt att det knappt var hörbart. Gift.
     Even avbröt sitt vankande och klev bort till Nilos skälvande skepnad igen. Hon låg kvar där han lämnat henne, pressad mot marken och blottad inför sitt öde. Alla fasader och teatraliska ord bortblåsta. Patetisk och döende. Han pressade nosen mot henne igen, förde den hårdhänt över hennes form. Blod. Aurora. Vin. Gift. Nilo var stel under honom, frusen av skräck. Even vände bort igen, den här gången i tystnad. Han stannade upp framför instrumentet, med ryggen vänd mot Nilo. Blicken vilade oseende på de spända strängarna. För en lång stund var Nilo det enda som lät i rummets stillhet.
     "Du lät henne dö." När Even tog till orda igen så var det strävt och ansträngt. Bakom honom började Nilo kvida ett svar, och instrumentet slog i väggen med en hård smäll av trä och en ringande dissonans som skar genom luften.
     "Tyst!" Befallningen var som ett slag i ansiktet. Even snodde runt med en ny morrning, och spände blicken i Nilos ynkliga uppenbarelse. Han såg henne rycka till som av ett osynligt hugg. Hans tänder förblev blottade när han drog ett djupt andetag, och långsamt stegade bort till Nilos sida igen. Värme brände bakom hans röst när han fortsatte; en skarp och hotfull vrede endast vagt tyglad och förklädd i en farligt låg ton.
     "Du lät henne dö. Någon förgiftade er båda, och du kom till mig i tid. Det gjorde inte Aurora." Even hade ställt sig över Nilo igen, med en tass på vardera sidan om hennes hals. Hennes blick var bortom panikslagen. Det var blicken av en varg inför döden själv. "Är jag tydlig nog?" När hon nickade så lutade han sig nära, med nosen direkt över hennes ansikte. Nära nog för att känna hennes morrhår mot sina tänder.
     "Varför är du här, Enilorac?"

Even. Vad hade hon gjort för att förtjäna honom? Ett lugn spred sig över henne. Han krävde ingen mer förklaring för stunden. Han bara.. tog emot henne. Tog hand om henne. Hans handlingar sa mer än ord någonsin kunnat göra. Allt han hade kunnat säga men inte sa blev en tröst. Det kändes skonsamt.

Hon blinkade fram ett svagt leende genom tårarna medans hon såg rakt mot Even vid hans fråga. Nu var hon inte rädd längre. Hon borde kanske varit det?

"Jag är här... För att du ska rädda mig.. från att dö."
Allt var så nära nu att hon hade nästan kunnat ta på det. Att vara så nära en dröm hade blivit så overkligt och skrämmande i hennes tid i Civitas. Hennes tvivel hade blivit så starka desto närmare hon kommit. Men nu fanns det ingen återvändo. Det visste hon. Den Nilo hon hade blivit skulle aldrig finnas mer. Och just för stunden, så kändes det helt rätt.
"Hjälp mig Even."

Under honom mildrades den spända skräcken i Nilos anlete av tårfylld insikt. En lugnande förståelse som fyllde hennes andning av lättnad. Hjärtats spelande bytte melodi i hans öron. En sista sång för livet. Den plötsliga vreden rann av Even igen lika snabbt som den uppenbarat sig, men intensiteten lämnade inte hans ögon. Han såg på henne, medan den ohämmade gråten ersattes av stilla, ohindrade tårar. Pärlande kristaller som föll över hennes nattsvarta tinningar. Likt ojämna band av ljus i hennes fäll, reflektioner av de få lågor som lös upp rummet runt dem. Hon höll hans blick utan tvivel för första gången på länge. Gröna och blanka, men utan att vika undan från hans mörknande röda. Hon hade mycket att stå till svars för, hade startat något vars eko skulle ringa av sorg och klagan en lång tid framöver. Men under honom var hon trygg.
     Hjälp mig Even.
     Even lutade sig framåt och kysste ömt Nilos panna.
     "Jag har dig." Han andades ut med låg och varsam stämma. Blicken förblev öppen och skarp. "Jag har dig." Han satte sig ner vid hennes sida, med vikten på ena höften och ännu lutad över henne. Han lyfte nosen från hennes ansikte, strök den under hennes haka och lät den vila i pälsen av hennes blottade hals. Kände den varma rytmen som varit hennes. Doften av blod och gift.
     "Jag har dig." Hans tänder pausade mot hennes hud för bara ett ögonblick. En sista sekund. Ett sista andetag, i ett rum djupt under stadens myller och liv, långt utanför kvällssolens ljus, där skuggorna vaggades av enstaka lågor i väntan.
     Hans dom blev en befrielse, för nu, när hans tänder begravde sig i Nilos hals.

Det var inte lika obehagligt som hon hade föreställt sig. Det var snarare något sjukligt fridfullt över det hela. Som att sakta dras med av en slöja och sakta bli vaggade henne till sömns. Nilo kunde känna hur all hennes oro bara sakta släppte och försvann i nån slags overklig glömska. Så det var så här det kändes att dö? Det var ju inte så farligt trots allt. Kanske var det för att hon nyss hade känt en sån panik att detta bara blev en befrielse istället.
"Jag.. Jag är inte rädd längre.." Var det sista Nilo han säga innan hon föll in i den djupaste sömnen.

[Avslutat]