Wami hade tillslut fått ge upp kampen mot de döda men hoppades på arrangemang hon ändå gjort lite nytta. Hoppas på att hotet har minskat en del. Man kan ju hoppas. Den mörka tiken hade sedan tagit sig ut på Numoorislätten och där hade hon vilat. Hittat mat och vatten och lyckats återfå sina krafter igen. Nu ligger hon ensam under ett lika ensamt träd och ser upp mot horisonten där solen är på väg ner. Ännu en dag har passerat. Hon undrar om Chayan är okej. Hon kan inte känna honom i närheten men är ändå säker på att de snart möts igen. De är varandras sällskap på den här vandringen.

När tiken var liten och kände sig ensam så var det brodern med sin närvaro som lyckades fiska upp henne ur mörkret. De levde tillsammans i skuggan av sin fantastiska syster. Underbarnet som hade dem ljusa framtiden i mors gillande. Wami ångrar ofta att hon stack och lämnade broderns kvar. Men det känns som att de kommit närmare varandra igen. Om hon bara visste var han är.

Wami rör sig över Numoorislätten. Bort från den mörka skogen som reser sig förebrående där borta. Kaiwood. Det är ofta hon saknar skogen. Men det är bäst att hålla sig borta. Många gånger önskar hon att det vore annorlunda. Var hade hon varit i livet om hon stannat kvar? Hade hon kanske på någon nivå kunnat göra sin mor stolt? En gång var det allt hon drömde om. Att bli accepterad av både mor och flocken. Men hon valde en annan väg. Valde hon fel?

Det är ingen idé att älta det som varit eller det som kunnat bli. Det går inte att ändra på i alla fall. Skulle hon någon gång stå öga mot öga med en TBB igen så skulle det förmodligen bli det sista hon gör.
Men hon undrar fortfarande många gånger varför Shiva lät henne leva. Var det bara för att hon  skulle fortsätta plågas? Han vet inte hur länge hon plågats redan innan det mötet. Hur länge hon alltid har plågats. Vad hon  än gör känns det som att det bara är fel fel fel. När ska hon finna sitt rätt rätt rätt?

Den mörka tiken vandrar försjunken i egna mörka tankar. Ett tidsfördriv som hon finner sig i allt för ofta. Men plötsligt fryser hon fast i steget.

[PAX TILL KALI]

Aldrig förut hade hon flytt undan Kaiwood. Aldrig förut hade hon sökt sig bort från flocken för att just komma bort. Nu behövdes det. Hon behövde vara själv med de här förbenade känslorna och få dem under kontroll. Det var åtminstone anledningen som hon intalade sig själv var den rätta, men egentligen så var det väl snarare hennes sätt att sörja. Om det var någonting hon hatade så var det att visa sig svag och sårbar. Vilket hon för tillfället var. Ett urholkat vrak. Dotterns död hade slagit henne hårdare än hon hade kunnat föreställa sig och för tillfället behövde hon någonting att ta ut allting på. Slätten hade breddat ut sig framför henne för inte så länge sedan. Det var ett tag sedan hon besökt platsen. På något vis så var den inte lika tilltalande då det inte längre fanns ett revir att inkräkta på. Hon sörjde inte direkt över att de loppbitna Qu'arna hade lämnat platsen, inte förrän nu i alla fall. En av dem hade varit perfekt att sätta tänderna i just precis nu. Endast tanken fick det att vattnas i munnen på henne. När en energikälla flammade upp i utkanten av hennes räckvidd så stannade hon tvärt upp. Det här var bara för bra för att vara sant. Ett flin smög sig på läpparna för en kort stund då hon styrde stegen åt honans håll. Irritation blandat med blodtörst spred sig inom henne då blicken slutligen lades på den mörka honan. ''Kaiwami''. Rösten var kall och hård, olycksbådande. Där fanns även en tydlig avsmak. Hon använde honans fulla namn endast av anledningen att reta henne då hon var väl medveten om att det namnet aldrig hade uppskattats av henne. Förrädare, förr eller senare skulle de få sina straff, och Wami var inte något undantag i hennes ögon.

Hon frös fast i steget då jorden snarare väser mer än viskar att det är någon i närheten. Någon som hon gärna skulle vilja slippa möta på. Men man kan inte hoppas på att vägen alltid går i solsken och fröjd. Så har aldrig Wami's liv varit. Så mycket har hänt. Mycket gått såklart. Men det är de dåliga stunderna som känns tyngre. Trycker ner henne mot jorden. Wami sluter ögonen för en stund och kan inte göra annat än att invänta den som kommer mot henne.

När hon hör sitt namn uttalas går en kåre längst med ryggraden. Ingen härlig känsla precis. Hon hade klarat sig utan det. Hon öppnar ögonen och fäster blicken på den mörka honan.
"Kali". Hon  svarar med att uttala den andres namn. Det smakar beskt på tungan men Wami håller sitt uttryck neutralt. Hon är inte ute efter bråk. Men det går inte att säga att Kali inte är det heller.

Det var länge sedan någon uttalade hennes hela namn. Länge sedan hon mötte på någon som visste om det. Det är nog inte många utanför TBB som gör det. Väcker många minnen. Det var så länge sedan att hon knappt minns om de verkligen var så dåliga som hon intalat sig.

Wami står tyst. Säger inget. Gör inget. Inget som.kan trigga något hos Kali. Men spelar det någon roll?

Hon stannade inte förrän hon nästan hade tagit sig hela vägen fram till den andra honan, hon var inte mycket för att respektera behöriga avstånd. Wami var större än henne själv, men det var nästan varenda varg och storlek hade sedan länge slutat påverka henne. Allt levande kunde dö, det var nog för henne. Den vita, iskalla blicken var fäst vid honans under några långa sekunder då hon hörde sitt namn nämnas. Ett vagt flin drog sig i den ena mungipan då hon påbörjade en cirkulering kring henne. ''Så, jag hörde att du var vid liv. Min broder hälsar säkert, din lilla förgiftning tog knappast kol på honom''. Ett kort skratt lämnade henne samtidigt som hon stannade upp efter att nästan ha tagit sig ett helt varv kring henne. Den något skämtsamma tonen byttes ut mot en desto hårdare, på snudd irriterad ton. ''Inte för att jag förstår varför du ville lämna oss i första taget, men du måste ha en dödslängtan om du söker dig så här nära Kaiwood, och helt ensam''. Svansen piskade till bakom henne så att röda gnistor slog igenom luften, huvudet lades på sned. ''Wami, Wami, vad ska vi göra av dig?''. Både uttrycket såväl som tonen tydde på att hon funderade, men i själva verket så visste hon redan vad hon ville göra. Den enda frågan var hur lätt honan skulle göra det för henne. Det gick att se en låga i den vita blicken, en som tydde på att vansinnet inom henne var nära att släppas lös. Hon brydde sig inte om vilka skeva anledningar hon kunde ha tänkas haft, en förrädare var en förrädare, hon hade dessutom skadat Shiva. Hon skulle få betala för sina synder.

Hennes lilla förgiftning tog knappast kol på Shiva. Såklart. Hon hade inte använt ett dödligt gift. Men nog för att få honom att må dåligt under en tid.
"Jag är inte som ni som njuter av att döda. Men om han led av det så var det värt det". Svara hon. Hellre att Shiva fick problem som hämmade honom efter vad han gjorde mot henne.

Wami har ofta undrat var hon skulle vara i livet om hon aldrig lämnat Kaiwood. En del av henne ångrar det. Längtar tillbaka. Men när hon lämnade det livet vmbakom sig så blev det omöjligt att komma tillbaka. Hon var medveten om det. Ändå riskerade hon sin egen säkerhet. Å andra sidan har hennes liv kanske inte varit mycket värt för henne själv från början. Det var omöjligt att bli något i mors ögon. Någon som Kali skulle aldrig förstå.

Wami vrider på huvudet varefter hon vrider med hela kroppen när Kali cirklar runt henne. Hon är inte så dum att hon lämnar ryggen fri inför någon som Kali. Även om hon inte behöver se motståndaren för att veta var hon är någonstans och i vilket mönster hon rör sig.
"Tro inte att jag gör samma misstag två gånger". Varnar hon. Giftet har redan runnit till i käften. Inget klent gift den här gången. Hon är inte densamme längre.

Njöt av att döda. Ja, det gjorde hon, men just döden var inte alltid positiv. Inte då det drabbade de närmast henne. Blicken sänktes för några utdragna sekunder, som om hon tycktes samla sina tankar och ord. ''Säg mig Wami, har du valpar? Kan du förstå en moders smärta och sorg då en dotter berövas en? För mig blev det alldeles för verkligt för några dagar sedan...''. Hon visste inte ens varför hon talade om det, men på något vis kändes det viktigt. Hon brydde sig inte alls om honan, men hon behövde bara få ur sig orden. Trots att stämman till största delen höll samma ton som vanligt så gick det nog ändå att urskilja lite av smärtan i den. ''Förbannade, avskyvärda, smittohärdar till lik''. Det var uppenbart att hon inte längre talade till honan, lät endast orden flyta fritt tätt följt av diverse dämpade svordomar. ''Åh Moriko, giv mig styrka''. Stämman var blott en viskning. Då Wamis ord sedan nådde henne så tycktes hon förbytas inom loppet av bara några sekunder. Den kalla blicken stirrade åter in i den andra honans ögon innan ett skratt lämnade henne. ''Vem sade att jag behövde komma i närheten av ditt motbjudande gift för att kunna skada dig?''. Nej, hon hade inga som helst planer på att gå i närstrid med honan, giftet kunde hon behålla för sig själv. Hon suktade visserligen efter smaken av blod, men hon tvivlade på att en giftvargs smakade särskilt gott ändå. ''Jag sökte mig bort från Kaiwood för att få bukt med den här brinnande smärtan. För att hitta något att plåga, skada, döda. Någon måste betala för det här, och du, som en förrädare och ynkrygg verkar vara denna någon''. Flinet smög sig på hennes läppar. Det här skulle bli bra, det var hon övertygad om.

Säg mig Wami, har du valpar. Har inte Shiva berättat? Hon var säker på att han var stolt över vad han åstadkommit. Hade han inte skrutit om det? Eller hade han insett att det var ett misstag och hållit tyst om det för att innerst inne hade han sett det som ett misstag? Det låter inte som Shiva. Hade han ångrat det hade ha inte låtit varken Wami eller valparna leva. Han hade väl knappast låtit valparna födas.

"Ja, jag har valpar". Svara hon. Känner inget medlidande eller något annat åt tonen som Kali uttrycker sig med.
"Två av dem är Shiva's valpar". Fortsätter hon. Det är ingen hemlighet. Hon hatade det från början. Men de valparna är något av det käraste hon någonsin har haft. Hon gjorde sitt bästa för att bli en bättre mor än vad hennes mor var till henne.
"Jag ville inte ha dem och jag hatade att bära på dem. Hatade att de växte inom mig. Men jag älskar dem mer än någonting annat. Trots att jag en gång trodde att det aldrig kunde vara sant".
Hon vet inte varför hon berättar det. Hon delar inte smärtan att ha förlorat en valp, som Kali. Men hon kan förstå. Även om hon själv inte genomlevt det själv så kan hon mycket väl förstå smärtan dom det skulle orsaka.
Ett flin breddar ut sig på Wami's läppar. Kali hade sökt sig ut till Numoorislätten för att få bukt med den brinnande smärtan. Den mindre tiken förlorade en valp. Wami's smärta har hon burit på sen hon var liten. Sen hon insåg att hon aldrig skulle kunna bli något i sin mors ögon. När hon själv blev mor greps hon av en sådan desperat rädsla över att inte bli likadan som Nisha.
"Du kan inte få bukt på smärtan". Wami ställer sig bredbent. Balanserar sig så hon står stadigt. Förbereder sig.
" Du lär dig bara att leva med den".

Hon hade nästan gjort sig redo för att attackera då honans ord fick henne att haja till. Shivas valpar. Såklart, hur kunde hon inte ha sett det? Rätt som det var så föll alla pusselbitar på plats, och det syntes nog i hennes uttryck när det hela gick upp för henne. Det var så löjligt uppenbart då hon såg på det hela nu. Vandringen, förgiftningen, de båda ungvargarnas likhet till Shiva. Hon hade anat det när hon sett dem, att de var Shivas, men hon hade inte dragit slutsatsen att de varit Wamis. ''Akira och Aosora. Intressanta unga vargar måste jag säga''. Trots sättet mötet avslutats på så kunde hon inte låta bli att finna ett vagt intresse i dem, särskilt hanen. Det var något med otränade, upproriska energier som alltid tände en låga inom henne, en vilja att få bukt med dem. ''Jag vet vad du menar, allt för väl. Jag ville inte ha mina, alls, deras så kallade far misshandlade mig till dödens rand och våldtog mig. När jag insåg att jag var dräktig så hatade jag det och jag planerade att döda dem så fort de föddes, men när det väl kom till det så klarade jag det inte. Moderskänslor är någonting väldigt speciellt...''. Det sista sade hon med eftertänksamhet i rösten. Varför talade hon ens om det för honan? Visserligen så hade deras upplevelser sina likheter, men det betydde inte att hon kände något medlidande för henne, men kanske en gnutta förståelse. Hon hade inte samtalat med någon som varit med om samma sak, så på sitt sätt kanske det var lite befriande, men hatet för honan brann fortfarande starkt. Hon hade inte ändrat sina planer, men att byta några ord kunde inte skada. ''Jag vet, men det finns fler än ett sätt att vänja sig vid det. Personligen föredrar jag att åsamka andra smärta, väldigt tillfredsställande''. Orden sades med en något ironisk ton och hon slog sig sedan, förvånande nog, ner på marken.

Nosryggen krusar sig lätt när Kali uttalar namnen på Wami's valpar. Shiva's valpar. Hon är medveten om att de två lämnade Ötamon tillsammans för att se sig om i Numoori. Akira var alltid väldigt rastlös och ville väldigt gärna lära sig mer om sin energikraft. Den del av honom han ärvt från sin far. Wami kunde aldrig hjälpa honom. Ville inte. Höll det hemligt. Betyder det att hon var en dålig mor? Det var genom Chayan som sonen hade fått veta hur han och Aosora blev till. Var deras gener kom ifrån. För Wami själv hade skämts för mycket för att våga tala om det själv. Den smärtan är fortfarande stor.
"De är bara valpar. De har inget med ert agg mot mig att göra. Låt bli dem". Säger hon morrande. Om Kali skadat dem. Eller ännu värre. Då kan kommer inte Wami låta det gå oberörd förbi. De är hennes valpar och hon skulle göra allt för dem.

"Så dina valpars far går hand i hans med din bror". Lite skadeglädje kan hon inte låta bli att känna. Så Kali har varit med om samma sak? Wami känner inget medlidande men skadeglädje. Samtidigt blev det en underlig stämning. Som om de mentalt kom varandra lite närmare. .. bisarrt!
"Det var dock inget Nisha besatt". Orden flyr hennes läppar bara sådär. Wami är själv medveten om sin egen bitterhet inför sin egen mor. Det är inte ofta hon sätter det i ord. Det var heller inte menat denna gång. Orden bara kom.

När Kali sätter sig ner går det en liten stund innan Wami gör detsamma. Hon släpper inte fokus från den andra tiken men som sagt. En underlig stämning.
"Vissa byter smärta mot smärta. Det lämnar ändå alltid spår". Wami ignorerar den ironiska tonen i Kali's röst.

Hon kunde inte låta bli att ge ifrån sig ett skrockande då hon såg Wamis reaktion på att höra sina valpars namn nämnas. Det var väldigt roande att spela på hennes känslor, även om hon samtidigt kunde förstå henne. Skulle någon hota hennes egna valpar så skulle de få sig svar på tal, och säkert mer än så. Nej, definitivt mer än så. Hon höjde på ögonbrynen då hon hörde de nästkommande orden, för att sedan ge ett vagt flin till svar. ''Jag skulle väl inte direkt kalla dem valpar, men jag tror du missförstår mig. Jag har inte för avsikt att skada dem, sen att Akira attackerade mig, det får han skylla sig själv för, men de har...potential, åtminstone hanen''. Energierna, det var energierna som lockade henne. Hon studerade de jordnära energierna som flödade inom honan framför henne, väldigt olika de hos sonen. Hade hon gått efter det så skulle hon inte kunnat avgöra att de var släkt, de var så olika. Akiras hade påmint henne mer om hennes egna och Shivas. Vilket det nu fanns en förklaring till varför. ''Han verkade väldigt mån om att lära sig mer om sina energier, kanske jag har någonting att erbjuda honom''. Det var en uppenbar gliring. Wami skulle väl knappast gilla tanken på att hennes valpar gick med i TBB, så som hon verkat hata dem. ''Ja, det verkar så''. Kanske Shiva var av samma skrot och korn som vilken våldtäktsman som helst, det visste hon redan, det förvånade henne inte att han var kapabel till det. Hon kanske inte gillade det, men hon tyckte inte sämre om brodern för det. Då honan nämnde Nisha och hennes brist på moderskänslor så kunde hon inte annat än hålla med. Giftvargen hade varit en kall jäkel. En hon respekterat högt. Detsamma gick inte att säga om hennes avkommor. Achangra hade varit okej, men hon hade inte setts till på länge nu, hade hon, likt sina syskon, svikit dem? Eller låg hon död någonstans? ''Såklart det lämnar spår. Blodspillan, skador och liknande har en tendens att göra det. Det ligger i min natur, likt det borde göra i din, men jag antar att du är för lik din loppbitna far från Qu, för godtrogen''.

Inte direkt kalla dem valpar. Nej. De är stora nu. Växte alldeles för fort. Enligt Akira inte fort nog. Wami hade gärna behållit dem som små och oskyldiga hela livet. Men sådant är omöjligt. All växer. På ett eller annat sätt. Eller... kanske inte. Kali verkar fortfarande densamma. Lite kantstött men utöver det inga större förändringar. Det drar i läppen när Kali berättar att Akira attackerat henne. Det får henne att undra på vilka grunder men hon frågar inte. Det känns ändock inte som att sonen bara skulle attackera bara sådär. Kali.måste ha triggat fram det.
Wami blir förvånad över var Kali berättar. Potential? Aosora och Akira? Kanske är det inte förvånande då de är efter Shiva. Wami har frågat sig många gånger varför Shiva tvingade sig på henne. Hoppades han på avkommor? Avkommor som kunde sälla sig till TBB då de var stora nog. Den tanken slår henne nu.
"Om det är vad de vill kan jag inte stoppa dem". Svarar hon. Om Akira och Aosora vill gå med i TBB kan hon bara hoppas att de tillåts göra rätt för sig och får leva länge. Wami tvivlar inte på att de har vad som krävs. Även om hon inte gillar tanken. Hon har redan sedan länge insett att hon inte på något sätt kan styra sina valpar. Allt hon kunde göra var att ge dem en så bra valptid som möjligt.
"Jag hoppas för din skull att ni låter dem leva". Svara hon. Skulle kunna se rött där och då.

Sedan suckar hon.
"Jag trodde det. För länge sedan". Det fanns en tid då hon såg mer likheter mellan sig själv och far än med mor. Det var en tid då hon ville vara någon annan. Sen insåg hon vad som gick fel.
" Tyvärr går det inte stt dra tillbaka tiden. Men det är mycket jag skulle ha gjort annorlunda". Hon ser inte på Kali.
Var hade hon varit om hon stannat i TBB? Vem hade hon varit? Det går aldrig att få det ogjort. Det går inte att ångra sig.

Hon hade förväntat sig en reaktion av något slag. En protest, ett ogillande, vad som helst, men det kom aldrig. Att Wami utan vidare verkade acceptera tanken på att ungvargarna eventuellt kunde få sig en plats i TBB kändes skevt. Inte för att hon direkt tänkte söka upp dem och erbjuda dem det hela, men om de sökte sig till dem så skulle hon nog kanske vara villig att ge dem en chans. Det var dock inte upp till henne, inte endast åtminstone. ''Från en moder till en annan kan jag säga att jag inte har för avsikt att skada dem så länge de uppför sig, sen vad Shiva gör kan jag inte styra över, men de är trots allt...familj''. Det sista ordet kändes skevt, malplacerat. Kunde någon klassas som familj bara genom blod, utan andra anknytningar? Hon visste ärligt talat inte. ''Det är ett koncept vi förstår bättre än något annat''. De hade fått det inpräntat i hjärnan på dem sedan de föddes, att familjen och flocken skulle sättas främst, att de var värda mest. Samma koncept hade hon sett till att inpränta på sina egna valpar. Ett koncept som verkade ha gått honan framför henne förbi. Hon lyssnade till det honan hade att säga, att hon trott sig vara mer lik sin far än sin mor. Hon visste inte egentligen vad hon skulle tycka om det, men lik Nisha, det var hon då inte. Tiden gick inte att dra tillbaka, det hade hon rätt om, och oavsett om hon kanske skulle agerat på något annat sätt idag så förändrade det inte faktumet att hon hade svikit dem. ''På tal om det, du vet väl om att jag inte kan låta dig gå? Hur intressant vårat samtal än må bli så förändrar det inte faktumet att du måste betala för ditt förräderi''. Stämman var förvånansvärt neutral till tonen. Varken hotfull eller irriterad. Kanske hade hon på något plan insett att de hade mer gemensamt än hon trodde? Att de, om situationen varit annorlunda, kanske kunnat vara vänner, i en annan värld. Nej, vem försökte hon lura, hon skulle säkerligen drivas till vansinne av honans godtrogna natur inom fem minuter. Hon hade inget tvivel angående de stundande händelserna.

| Blev inte lika bra som det svaret som försvann, men det får duga... |

Kanske borde hon ha reagerat starkare. Kanske borde hon ha opponerat sig och uttalstnsitt ogillande. Men hur mycket hon än hatat TBB. Hur mycket hon än önskat att hon fötts någon annan stans så är det inte så. Hon hatade inte TBB. Hon hatade inte sin familj. Vad hon inte ville leva med var att inte bli accepterad. Hon ville inte stöpas i någon annans form. Hon ville inget hellre än att bli sedd. Accepterad. Men hon var inte god nog. De fick henne att tappa vägen. Förlora sig själv då hon inte fick någon vägledning av den som hon mest av allt ville bli sedd och uppskattad av. Hon hatar inte sin mor. Inte Nisha. Det var bara svårt att inse att hon aldrig kunde bli som hon.

Det är inte så att hon är okej med tanken på att hennes valpar går med i TBB. Eller ens har någonting med den flocken att göra. Hade Wami kunnat bestämma så hade hon valt en annan väg åt dem. Men hon har aldrig kunnat förneka hur lika både Akira och Aosora är Shiva. Hur mycket som de ärvt från sin far.
Wami önskar så att de hade en annan far. Men någonstans där inne så gör samtidigt den tanken henne stolt. Hennes valpar är efter Shiva. De har Bloodblossom’s blod i sina ådror. För någonstans där inne är Wami stolt över att hon föddes i TBB. Men när hon var yngre så  var känslan av att inte passa in för stor.
Det som skrämmer henne mest är att någon gång i framtiden kan hennes valpar komma att ställas emot varandra. De som vill finna sin far och veta mer om sitt ursprung. Sina krafter. De söker sig ditåt. Det känns i alls fall lite säkrare sen Trinity och Isil-Anar ingick ett samarbete. Två flockar blev en. En större flock. Starkare. Större säkerhet för hennes valpar som ännu inte fläckats av mörkret.

Wami ser på Kali. Hon har inte för avsikt att skada Wami’s valpar. Det får det att kännas lite bättre. Men samtidigt vet hon inte hur mycket sådana ord är värda för någon som Kali. Går det att tro att d3t trots allt kan finnas någon form av heder hos den tiken? Wami nickar lätt. Familj. Det är ett ord som betyder så mycket. Säger så mycket. Wami ser på Kali. Förräderi. Det ordet har alltid stört henne något kolossalt. För varför kallas det just det? Det är inte så att Wami har tagit med sig viktig information från flocken och spridit den vidare till höger och vänster. Hon lämnade dem bara. För att hon ville försöka finna sig själv. Vad hon fann var inte vad hon sökte. Men livet är nyckfullt. Hon suckar lätt och reser sig upp. Den långa randiga svansen sveper till bakom henne. Öronen klipper till på huvudet för att sedan spetsas framåt. Huvudet sänks i linje med ryggen. Den blå glödande blicken fäster sig vid Kali’s vita. Giftet är redo. Får hon bara in ett hugg så är det värt det. Hon förväntar sig inte att Kali ska köra med rent spel. Wami känner till den andres krafter. De växte trots allt upp i samma flock.
”Jag kom inte hit för att dö. Men om det är här min väg slutar så accepterar jag det. Men jag accepterar ingen avrättning”. Med all kraft hon har ska hon kämpa in i det sista. Går hon segrare ur det här så är det mycket hon tänker ändra på i sitt liv. Om hon dör…

Honans svar fick ett flin att lägga sig på hennes läppar samtidigt som hon reste sig. Tänkte inte acceptera en avrättning, så bra, avrättningar var så tråkiga och händelselösa. ''Precis vad jag hoppades på''. De röda gnistorna uppenbarade sig i pälsen på henne, knastrade och slog ut i luften när helst de kom i kontakt med varandra. Hon började röra på sig, cirkulera kring honan, sakta men säkert. Funderade kort över vad det bästa tillvägagångssättet skulle vara, förutom kraften. Å andra sidan hade hon aldrig varit den sortens slagkämpe som förlitade sig på planer och strategier. Improvisation var det roligaste och mest givande. Hon var väl medveten om honans gift vilket uppgjorde ett uppenbart hinder, en komplikation. Hon var dock inte överdrivet brydd i det. Gnistorna ökade i styrka då hon samlade ihop dem, lät dem laddas upp. Utan direkt förvarning så snodde hon runt och använde momentumet för att rikta in en spark mot honans vänstra bakben, vilket säkerligen skulle ge henne en rejäl stöt om den träffade. Hon siktade in sig på ledskålen, försökte vrida till den, men det var alltid svårt ur den vinkeln.

Wami var snabbt uppe på tassar när Kali reser sig. Hon tänker inte ge den mindre honan några fördelar. Wami ser till att hela tiden hålla säg med ansiktet mot den andre. Även om det betyder att hon måste sno runt sin egen axel. Giftet rinner till i munnen. Hon tänker inte vara lila snäll som under mötet med Shiva. Den här gången tänker hon använda starkare gift. Hon har lärt sig läxan.

När Kali kommer emot henne så känner Wami hennes steg genom marken. Hon vrider sig undan. Öronen ligger mot nacken. Ser sprakar genom luften när den mindre honan kommer farande. Det får det att vibrera i kroppen. Wami snor runt och skjuter ifrån. Siktar in sig på målet och öppnar munnen. Blottar huggtänderna och giftet som är menat för fienden.

--------------------------------------------------------------------------------------

Det blir en bild fajt och båda vargarna blir slagna till marken fler talet gånger. Lika många gånger undviker de skada genom smidiga rörelser. De båda är vana krigare. Varna vid närstrid. Blodet rinner och fläckar marken under deras tassar och de bådas mörka pälsar blöta ner av både saliv, gift och blod. Rötter reser sig ur marken och sprickor klyver underlaget. Det är en kamp både med råstyrka och krafter. Krafter som sinar snabbt. Krafter som till och från inte går att använda eller som får spel och missar målet och istället bara är slöseri med resurser.

Den mörka kroppen faller till marken. Hon blir liggande på sidan. Hjärtat slår alldeles för hårt i bröstet och hotar att bryta sig ut ur bröstkorgen. Andhämtningen är ansträngd och flämtande och det finns ingen kraft kvar. Ögoneb är halvslutna. Hon ser upp mot solen som kastar sitt prydda sken över slagfältet. För det är enda sättet att beskriva det på. En strid har utkämpats här denna dag. Och det är endast en av dem som kommer ta sig därifrån. Endast en kommer stå som segrare. Den andre kommer vara föda åt asätare innan solen gått ner.

Solen skymms av en skugga. Den mörka gestalten av varg som står över henne. Den andres andedräkt mot hennes päls. Och så smärtan som följs av ingenting efter att segraren sätt sina tänder i strupen på henne och avslutat det hela. Allt blir svart och tomt och stilla. Hon tömmer lungorna på luft i en enda rosslande och gurglande utandning och hjärtat slutar slå.

--------------------------------------------------------------------------------------

Kali tar ett steg tillbaka. Hon är trött. Oändligt trött. Men det är ändå ett flin som pryder hennes läppar. Förrädare är död. Äntligen. Men till vilket pris? Hon kan känna giftet pumpas runt i kroppen. Men visst känner hon en annan giftvarg? En ung dummer som gärna vill lära av henne. Det kommer inte bli svårt att få honom att hjälpa henne. Tjänster och gentjänster.
Med haltande steg börjar hon röra sig bortåt. Om hon gissar rätt så kommer nog den där ungjäveln inte befinna sig långt borta från Kaiwood.

[AVSLUTAT]