Trots att både Beata och Gharrow försökt hålla kvar Baro på platsen, hade ungvargen flytt undan så fort han bara kunde när lugnet hade lagt sig. Han hade tryckt sig igenom folkmassan som samlat omkring dem, för att komma ut på andra sidan och rätt in i skogen.
    Baro kände sig som i ett vakuum. Det som hade hänt kändes overkligt. Han skämdes, men ilskan låg fortfarande och bubblade under ytan. Varför kunde inte Vargon erkänna att han var en pissig bror? Att han ersatt honom med någon ful donna. De passade åtminstone varandra. Fula och alldeles för färgglada. Samtidigt låg det sorg över honom, att han bara inte kunde glädjas åt sin bror.
    Baro var alldeles för inne bland sina tankar och upptagen att hitta en flyktväg att han inte märkte att han inte var själv i skogen. Mitt framför ett vattendrag stod en främling och drack vatten, och Baro hann inte stanna innan han hade sprungit rätt in i främlingen. De tumlade runt båda två innan de båda landade i vattnet. 
    “Men varför ser du dig inte för?” Fräste han irriterat när han snabbt reste sig upp. Hans ben skakade, och han insåg inte förrän nu hur trött han var - hur mycket hans kraft slitit på honom. “Ser du inte att jag har bråttom eller? Jävla puckhuvud!”
    Baros fulla fokus låg på främlingen att han inte märkte att där lurade ytterligare någon bland skuggorna som avvaktade.

[Radagast <3]

Det var konstigt; för inte alls länge sedan hade han vandrat omkring vilse på egen hand, och nu var han på fest tillsammans med en kusin som han fram tills alldeles nyligen inte ens hade vetat om han var i livet. Ännu konstigare var kanske att Radagast nästan inte kände sig malplacerad alls här, trots att han vanligtvis mest blev nervös av folkmassor och ljud. Att vara här med Maksim hade faktiskt en oväntat stärkande påverkan på hans självförtroende. Kusinen rörde sig så obehindrat och målmedvetet genom trängseln, utan att bry sig om ifall han råkade armbåga någon eller trampa någon på tårna, och det enda Gast behövde göra var att se på och försöka härma honom så gott han kunde. Och det hjälpte faktiskt - han hade upptäckt att festligheter var bra mycket roligare när man slapp känna sig i vägen hela tiden.
    Men även om självförtroendet hade vuxit under Maksims omedvetna (antog han) influens så var Gasts sociala batteri fortfarande begränsat, och nu hade han dragit sig tillbaka en bit in i skogen för att få vara ifred och återhämta sig lite. Att härma Maksims självsäkra stil var inte riskfritt för en nybörjare som Gast, och bara några minuter tidigare hade det nästan blåst upp till slagsmål mellan honom och en annan varg som upplevde att Gast hade stött till honom lite väl hårt när han passerade. Irritationen pyrde fortfarande i bröstet när Gast nu böjde ner huvudet och tog några lugnande klunkar vatten.
    Han skulle just svälja när någonting träffade honom hårt bakifrån och våldsamt skickade ut honom i vattnet. Spottande och hostande vände han sig om i precis samma ögonblick som en ilsken röst utbrast men varför ser du dig inte för?
    "Varför ser inte jag ...", började han och fick syn på främlingen, en behornad hane med fjällklädda kinder. En del av Gast sa åt honom att släppa det, men främlingens omotiverade anklagelse fick den puttrande ilskan att stiga inom honom. 
    "Är det nån som är ett puckhuvud här så är det väl du", bet Radagast tillbaka. "Som kommer och tacklar folk från ingenstans. Det enda jag gjorde var att stå där! Nånsin hört talas om att svänga?"

Baro var ursinnig. Tänderna var blottade och raggen rest. Den här gången var det en kontrollerad ilska som syntes i hans blick, inte som tidigare då den varit svart av raseri. Han visste att han alltid skulle bemöta främlingar med respekt och tålamod, men den här gången gick det inte. Hans hjärta rusade och han behövde få utlopp för sina känslor - oavsett vem det var som fick ta den smällen.
    “Du stod ju i vägen?!” Morrade han irriterat samtidigt som han spottade ut vatten han fått i sig vid kollisionen. “Du kan ju ha lite vett i huvudet att flytta på sig när du ser någon komma springandes. Fattar du inte att jag har bråttom härifrån eller?”
    Baro tänkte inte be om ursäkt, fast han kanske innerst inne borde inse att det var hans eget fel. Främlingen hade inte gjort mycket mer än stå där, och han hade rusat rätt in i honom. Men hans stolthet, och dumhet, gjorde att han fortsatte svära och skylla ifrån sig.
    “Det finns ju inget vettigt folk på den här himla festen, skulle aldrig ens ha kommit hit,” slängde han ur sig. De var egentligen inte riktat mot den andra, utan mer till sin bror och den där tiken men han kunde inte hejda sig. “Och du gjorde ju inte vistelsen bättre, huggtand. Vad gör du ens här ute själv? Glor på brudar eller? Vidrigt. Hör du mig? V-idrigt.” Baros mun gick i ett, vilket var en lite mindre vacker sida av honom som dykt upp när de lämnat hemmet. “Tro inte att du får något när du ser ut sådär.”

Gasts ord landade inte väl hos den främmande vargen, som verkade vara på väg att formligen explodera av ilska. Gast hade svårt att tänka sig att detta raseriutbrott enbart berodde på kollisionen dem emellan, utan förmodligen var det något annat som främlingen var arg på och som Gast fick ta smällen för — men egentligen brydde han sig inte särskilt mycket. Oavsett orsak var det han som fick stå här, dyblöt och förödmjukad, och ta emot förolämpning efter förolämpning från en fullkomlig främling.
    "Hur ska jag veta att du har bråttom? Jag såg dig inte ens! Du var bakom mig!" Han hörde själv hur hans egen röst steg av frustration. 
    Skulle aldrig ens ha kommit hit ... Gast fnös sarkastiskt åt främlingens ord och muttrade lågt: "Nej, där sa du nånting". Han gjorde en ansats att gå upp ur vattnet, som faktiskt var oväntat djupt och nådde honom upp till bröstet, men hade bara kommit något steg när den främmande hanen började kasta ur sig kommentarer igen. Gast snodde runt så att vattnet stänkte.
    "Vad snackar du om? Ser du några brudar här eller?" Ett litet misstroget leende (bara för att situationen var så absurd) skymtade i hans mungipor, men dog strax när främlingen fortsatte. Tro inte att du får något när du ser ut sådär. Gast tog några snabba steg närmare vargen — kanske närmare än vad som var helt säkert — och sänkte rösten till en morrning.
    "Okej, lyssna här. Jag vet inte vad du har för problem, men jag vet att det inte är mitt problem att lösa. Så mitt förslag är att du bara ger mig en ursäkt och sen tar du den där attityden och försvinner dit du hade så bråttom, så att vi förhoppningsvis aldrig behöver ses igen. Vad tror du om det?" Gast tippade ironiskt huvudet lite på sned, men ögonen borrade sig in i främlingens. Han drog ett djupt andetag och väntade ett par sekunder; det var lika mycket för att få främlingen att tagga ner som för att göra det själv. Han ryckte på axlarna. "Kom igen, en ursäkt bara. Sen slipper du mig och jag slipper dig och alla vinner."

Baro tog ett djupt andetag. Okej. Det här var faktiskt hans fel. Han tog ut det på fel person. Det var inte främlingen framför honom som var den som sårat honom, utan hans egen bror. Han behövde bara lugna sig lite. Ta några klunkar vatten, ett par djupa andetag och sedan så skulle han lämna främlingen ifred. 
    Han ruskade på kroppen, och skulle precis be om ursäkt när han plötsligt fälldes till marken. 
    “Vad i-”, utbrast han när han kom upp ur vattenytan igen. “Är det fulspel du håller på med alltså? Du lurar hit killar och tjejer för att dränka dem?” Baro blottade tänderna och utan förvarning kastade han sig framåt, med sikte på Gast hals. Han var stark och muskulös, och brottade utan svårigheter ner den andra under vattnet, ovetandes om att främlingen inte var den påbörjat attacken.

Maksim hade följt det dramatiska upploppet mellan de två bröderna redan när det började kastas elaka ord mot varandra. I vanliga fall hade det inte fångat hans intresse, men när de båda nämnt ordet Jägare hade Maksim vägrat släppa dem med blicken. I stället hade han spänt ögonen i dem och alla runt omkring för att försöka urskilja vilka som kunde vara med dem. Jägarna. Han hade hört talas om dem och visste precis vad det var dem jagade. Kanske, om han hade tur, så hade de någon information om hans mamma.
    Det var som av en slump som jägaren plötsligt snubblade rätt in i Maksims egna tillfälliga följeslagare. Han hade varit snabb med att backa undan och se hur det hela skulle utspela sig. Maksim och Radagast hade samtalat mycket längs vägen trots att de båda två var fåordiga av sig. 
    Gråblodet stod i skuggorna och såg på de två hanarna i vattnet. Hade det varit Maksim själv som stått där framför främlingen hade han redan varit dränkt under vattenytan vid det här laget. Men Gast… han var inte där än. Det verkade som om han istället försökte prata honom ur det hela. Maksim hade förväntat sig något mer vid det här laget. Det gick honom inte obemärkt förbi att kusinen tuffat till sig under de veckor de spenderat ihop, men nu såg han återigen ut som ett litet barn. Gast verkade inte ha det i blodet, än. Kanske behövde han en varsam knuff i rätt riktning.
    Ljudlöst tog han ett par kliv närmare, fortfarande noga med att befinna sig i mörkrets skyddande famn. Hans blick fästes på det blå, svagt, skvalpande vattnet som de båda unghanarna badade i. Utan att tveka en sekund lät han sin kraft skapa en stark ström som endast jägaren skulle känna av, och som i ett ryck fällde honom till marken.

Sådär, lite hjälp på vägen, kusin.

Baro hade inte räknat med att förlora övertaget så fort. Han hade förväntat sig att det skulle vara främlingen som skulle kvävas av vattnet, inte han själv. Innan han hunnit göra något mer och agera i en motattack befann han sig nedtryckt under vattenytan. Vattnet forsade ner i hans lungor. Baro försökte att hosta vilket resulterade i mer vatten och mer panik. I ett par minuter försökte han att kämpa emot, men hur mycket han än försökte slita sig loss så gick det inte. Han fäktades med framtassarna och försökte parera attackerna som kom från den andra - men förgäves.
   Och plötsligt blev allt så stilla och lugnt. Hans hjärta slog långsammare, tills det slutade slå. Det enda han kunde se framför sig var hans familj.
   Mötet med Vargon var det sista Baro funderade över innan allt blev svart.

Maksim följde de båda med blicken, men rörde sig inte en millimeter. Egentligen var han både exalterad och något stolt över hur det hela utspelade sig, samtidigt som han var besviken över att han inte hunnit fråga ut offret angående sin mor. Nåväl. Det fanns fler Jägare att fråga ut - speciellt nu när han visste hur några av dem såg ut.
    Maksim valde därför att stå kvar i mörkret tills det hela var avslutat. Det såg ut som om Radagast hade allt under kontroll. Det enda som hade behövts var den där lilla knuffen i rätt riktning. Nästan som om han var en naturbegåvning med mord i blodet.
    När Jägaren hade slutat sprattla under vattenytan valde Maksim att kliva fram. Han lät det gå några minuter, för att det inte skulle bli alltför tydligt att han faktiskt genomskådat hela händelsen.
    “Radagast?” Maksim låtsades låta förvånad och chockad när han närmade sig kusinen. Hans blick gled från Gast till den döda Jägaren som endast skymtades genom vattenytan. “Vad har du gjort?”
    Maksim kunde se både chocken och paniken i Radagast blick och hållning, och han var därför snabbt framme vid hans sida. Ett minne blixtrade förbi honom när han och Lev hade varit i en liknande situation och i ett liknande samtal. Skillnaden var att Lev inte hade mördat någon. Det hade Gast.
    “Andas,” uppmanade han honom samtidigt som han försökte fånga Gast blick. “Ta det lugnt. Jag är här.”

Radagasts ögon var så hårt hopknipna och hjärtat hamrade så hårt i bröstkorgen att han inte märkte hur främlingens rörelser blev svagare och svagare. Han var så låst i rädslan och adrenalinet att huvudet var alldeles tomt; det enda han kände var instinkter. Självförsvar. Fast besluten att inte släppa ifrån sig övertaget över situationen fortsatte han hålla den andre under ytan ett bra tag efter att han hade slutat kämpa. Först efter några minuter hann hjärnan ikapp och han märkte att motståndet hade försvunnit, och då släppte han omedelbart taget om den andre och backade bakåt så häftigt att det slog upp vågor omkring honom.
    Med vilt uppspärrade ögon stirrade han på den livlösa kroppen. Varför rörde sig inte den andre? Varför låg han bara där? Hade han svimmat? Gast gick fram till främlingen igen och puttade försiktigt på honom med nosen. Ingen reaktion. Han försökte igen, lite hårdare, och sedan bet han tag i den andres päls och lyfte hans huvud över ytan. Fortfarande ingenting. 
    Insikten träffade honom exakt samtidigt som han hörde sitt namn uttalat av en röst han kände igen. Han tittade upp och där stod Maksim. Chocken lyste ur hans ansikte. Vad har du gjort?
    "Jag ... det var inte ..." Rösten sprack och någonting annat vällde upp i halsen - inte ord, men ett fruktansvärt illamående. Gast vände sig bort, men blicken återvände hela tiden till kroppen i vattnet. Han kunde inte slita blicken från den. Inte ens när tårarna gjorde sikten grumlig kunde han titta bort; som en suddig, mörk klump låg den där och guppade stillsamt.
    Plötsligt var någon bredvid honom - Maksim, antog han. Andas. Jag är här. Gast hörde knappt vad han sa. Han drog efter andan men det gick inte, han fick ingen luft - och munnen smakade järn. Om det var hans eget blod eller främlingens visste han inte, men han kunde gissa. 
    "Jag ... jag kunde inte ..." Han drog ett skakigt andetag och lyckades äntligen vrida blicken från den döde till Maksim. Rädslan och chocken glödde i hans ögon. Han förmådde inte avsluta meningen, förmådde inte ens tänka det sista, vidriga ordet.
    Jag kunde inte sluta.

Maksim insåg ganska snabbt att han inte skulle kunna påverka Radagast här och nu. Det var tydligt att kusinen var i chock. Förmodligen skulle han glömma allt som sades vid det här tillfället. Det han behövde nu var bara en axel att luta sitt huvud mot, någon som inte dömde honom och det var därför Maksim drog honom till sig och höll honom där.
    “Det är okej,” hans röst var lågmäld, “försök att se på mig.” Maksim försökte fånga hans blick. “Åtminstone lyssna på mig, okej? Vi måste ge oss av. Ingen får se oss här bredvid kroppen.”
    Maksim backade ett par steg.
    “Du vet där vi sågs igår? Gå dit. Prata inte med någon, bara gå dit. Jag möter dig där.” Maksim gav honom en hård knuff i sidan i hopp om att rycka Radagast ur sitt paralyserade beteende. “Kan du göra det, Radagast? Jag kan hjälpa dig, bara du lyssnar på mig."

På någon nivå var Gast medveten om att Maksim försökte kommunicera med honom, men det var som om de stod på varsin sida av en genomskinlig vägg fastän de befann sig närmare varandra nu än någonsin förut. Det var så svårt att höra vad kusinen sa när pulsen hamrade så högt i öronen, så svårt att fästa blicken på Maksim när främlingen låg och flöt tyst snett bakom hans axel. Bara lösryckta delar av kusinens ord nådde fram till honom, förvrängda nästan till oigenkännlighet.
    Se på mig. Lyssna på mig. Ge oss av. Ingen får se oss. Kroppen.
    "Vi kan inte bara ... lämna honom här …" Förtvivlat flackade hans ögon från Maksim till kroppen och tillbaka igen, men Maksim hade redan pratat vidare. Nya instruktioner; gå dit (han mindes inte vart), jag möter dig där. Jag kan hjälpa dig.
    "Vad ska du göra? Vi kan inte … tänk om han lever, vi måste hämta hjälp ..." En hård knuff från Maksim fick honom att avbryta sitt panikslagna babblande. Ett par sekunder stod Gast bara där, men sedan nickade han krampaktigt och vände sig bort. Ett steg i taget tvingade han sig sedan att med sömngångaraktigt mekaniska rörelser gå upp ur vattnet, upp på stranden och vidare in bland träden — och för varje steg tvingade han sig själv att stå emot impulsen att vända sig om och se tillbaka på sjön och dess mörka, blodfläckade vatten.

[Avslutat]