Ovetandes stod den där, hjorten. Betade som om det inte fanns ett bekymmer i världen att oroa sig för. Sakta och tyst så närmade de sig. Steg för steg. Vältränade jägare, redo att fälla sitt byte. Under månens matta sken så hördes en dov duns när bytet och dess anfallare föll till marken. 
Då rörelserna under honom hade avtagit så tog den svartvita vargen ett steg tillbaka och lät tungan svepa över läpparna. Han skulle aldrig tröttna på den ljuvliga smaken av nyfälld hjort, definitivt en av hans favoriter. Den glödande skogsgröna blicken svepte upp och fästes vid de tre flocksyskonen. ''Jag tror att vi har tillräckligt nu, samla ihop resten av bytena så beger vi oss hemåt''. De följde med ens hans anvisningar och försvann in bland träden. Även om han mer och mer började finna sig i sin position som ledare så var det fortfarande en märklig känsla. Speciellt de större uppgifterna och besluten som behövde tas, och att andra vände sig till honom för stöd och råd, såg upp till honom. Ett roat leende drog sig på läpparna innan han tog ett tag om hjorten och började släpa den tillbaka mot lyorna. Lyckligtvis var det inte allt för långt borta. Efter endast några minuter kunde han höra dämpade röster längre fram mellan träden. Flocken, familjen. De som betydde så mycket. De som var anledningen till att han fortfarande fanns i livet. De som alltid fanns där som en säker grund, en värmande omfamning och givande tillvaro.
Då han väl kommit in i gläntan så släppte han taget om hjorten, lade den inte allt för långt ifrån den lägereld som Huyana fått i uppgift att bygga, och som hon mer än väl lyckats slutföra. Diverse ved och växter låg staplade inom en ring av stenar. Han mötte hennes blick på håll och nickade som för att bekräfta, och berömma, hennes jobb. Sedan vände han sig om till Wulfric, Hamla och Laya som precis lämnat sina byten bredvid honom. Honorna gick med ens vidare, så blicken landade på Wulfric. Han hade på sistone växt väldigt mycket i Zoids ögon, och verkligen inte bara fysiskt. Hade kommit att bli en flockbroder han höll av väldigt mycket, en som han var glad att han gett en chans där i Kawazatri för vad som kändes som en evighet sedan. ''Det gjorde du bra Wulfric'' sade han med en vänlig stämma och nickade även till honom. Han vände sig sedan om mot lägerelden, ännu inte tänd, och studerade kort de vargar som rörde sig runt omkring dem. Det var inte alla som var vakna den här tiden, eller inte närvarande av andra orsaker, men dessa samlingar hade en tendens att dra ut vargar från sina lyor allt eftersom. Han ville verkligen försöka göra det här till en någorlunda regelbunden tillställning. Det behövde inte vara så värst märkvärdigt, bara de hade varandra. Sällskapet var det viktigaste.
Han slog sig ner intill lägerelden utan att direkt säga någonting. Väntade på att omgivningen skulle stilla sig och ansluta sig. Då ett par vargar slagit sig ner så vände han blicken till Filia. ''Filia, om du vore så vänlig''. Hon log och gick fram till elden, sänkte sitt huvud och blåste stilla en värme över växterna som snart tog fyr och spred sig. Hon drog tassen igenom lågorna för att styra dem tills dess att de fått fäste i virket innan hon sedan gick tillbaka till sin plats. 
En kort stund satt han och betraktade de svajande flammorna innan han sedan tog till orda. ''Mina kära vänner, varsågoda och ät när ni känner för det, det finns så det räcker åt alla''.

| Qu-kram <3 |

Qu var något väldigt fint. Det finaste Wes hade sett och varit med om. Han kunde inte annat än uppskatta gemenskapen, kärleken och sammanhållningen. Han väntade fortfarande på fler saker att göra, men det hade varit mycket som hänt på sistone. Mycket som stod i vägen för Wes ansvarstagande. Han ville inte vara en sak till som bara hände, det vill säga vara i vägen. Han försökte att inte tänka så. Han höll skenet uppe, och var genuint glad. Nästan jämt. Han hade färre dagar av lite dåligt mående numer. Sedan han fått en chans att vara delaktig i något större. Wes log för sig själv. Hans tysta, kattlika rörelsemönster var på väg mot den sprakande elden. Han var lite tveksam, han ville inte bli svedd. Elden skulle inte sprida sig va? När han kom närmare kunde han avgöra att den nog inte skulle sprida sig. Han riktade öronen framåt. Vid elden såg han sin ledare. Wes hade missat introt, när de kommit tillbaka, men han hade hört rösterna kring brasan. Så där var han. Han såg på all mat som dukats fram. Han såg mot Sleazoid och ville fånga hans blick för att försäkra sig om att maten var till honom också. När han såg omfånget av bytena så bedömde han dock att det var mat till alla.
  "Vad fint det blev", sade Wes uppskattande när han kom närmare Sleazoid. "Tack till alla."
  Wes ville ha kontakt med någon ur flocken, vem som helst egentligen. Han valde dock att vänta lite. Han var rätt hungrig. Wes satte en tass mot ett av bytena och tog ett ben till sig. Han kände sig lite dum som inte riktigt varit någon tillgång på sistone.

Wulfric hade gladeligen följt med deras ledare när han bett om hjälp för att anordna en riktig festmåltid. Det fanns lite som var så tillfredsställande som att hjälpa till, det fick en att känna sig nyttig och behövd i flocken. Tillsammans med ledaren och de två tikarna hade de dragit med sig sina byten hem. Wulfric hade fällt ett ungt, men otroligt envist, vildsvin. Kroppen ömmade efter den hårda kampen och kände tydligt värk i revbenen. Men det var inget som fick hans humör att tryta.
     Ledarens ord fick honom att skina som en sol, stolt. Sleazoid hade kommit att bli en väldigt tydlig förebild i hans liv och enda sedan kvällningen de träffats i Kawazatri hade han sett på honom med beundran i blicken. Det betydde mycket att få uppskattning av honom. Med ett strålande leende nickade han tacksamt.
     Filia kom för att starta elden i den lilla gropen kantad av stenar som Huyana gjort. Försiktigt och vördsamt blossade den upp, säker och stadig i varghonans tag. Elden kastade inbjudande, varma ljusstråk genom dungen och fler och fler samlades runt den. När Sleazoid bjöd in till mat såg Wulfric nöjt på när de första högg in. Han var inte speciellt hungrig, och väntade gärna till sist ändå.
     Genom elden kunde han se en valps gyllene fäll, knappt urskiljbar från eldens lågor; Thrim. Han älskade dem små mer än något annat. Det var en skrämmande känsla, och saknaden av Turbo skavde likt en törn i hans hjärta. Unghannen reste sig upp och gick runt för att möta upp den kompakta lilla valpen.
     ”Thrim,” kallade han med ett leende och varm röst. ”Kom här din lilla solstråle!” Wulfric slog tassarna om honom medans han mjukt föll ner på marken och lade sig på sidan. Med ett tag om den yngre drog han åt sig honom och rullade över på rygg för att få den lilla valpen över sig. Hur kunde han vara så rund och mjuk? Wulfric gnuggade huvudet emot honom och brummade kärleksfullt. Måste de verkligen växa upp? Kunde inte de stanna runda och gosiga för evigt?

Han visste att det var något mysigt på gång, men han hade inte direkt lyssnat till pratet. Underdagen hade det jagats och byggts en eld, och snart skulle de alla samlas för att äta. Om det var för någon speciell anledning visste han inte, och han funderade om Han faktiskt glömt något. Dock så klagade han inte. Han var stolt, över flocken, familjen de blivit trots deras växande antal. Den turkosa blicken sökte sig över platsen då fler började samlas, och lågorna som varmt lade ett dansande sken över gestalterna. Blicken fastnade på en  ljus gestalt han kände väl igen, och ett leende drog i mungiporna. Med säkra steg tog han sig först till bytet och tog åt sig en bit kött innan ahn fortsatte möt vännen som verkade bara ligga intill elden och vänta.
 Varsamt lade han biten kött frmaför honom och log.
"Dela med mig, jag är ändå inte så hungrig" han lade sig tätt intill honom, så att deras sidor rörde vid varandra. Han visste inte varför men det kändes bäst så, hans päls som blandades med Siroccos egna gav honom ro på något vis. En belåten suck lämnade honom och blicken sökte sig lätt till fadern. Sirocco var stolt över honom, och tyckte han passade bra som ledare, se bara vad de anordnat!
 "Gillar du det här?" frågade han lugnt vännen medan han lyssnade på ljuden som uppstod då vännen åt. Sirocco hade aldrig faktiskt frågat Ökker om han verkligen gillade flocken, kanske hade han inte våga i rädslan att Ökker skulle säga nej och vilja lämna honom.

Ökker hade anlänt tidigare än Sirocco och försökt vara till någon nytta men de andra hade haft allt under kontroll och i slutändan hade han lagt sig vid elden. Det var varmt och skönt där han låg. Det påminde honom om den varma Savannen där han föddes och om han slöt ögonen och riktigt koncentrerade sig så var han tillbaka där i det torra landet. Men han ville inte stanna där. Just nu föredrog han den fuktiga, varma skogen. Varför var han inte helt hundra på. Men om han fick välja så skulle han direkt säga att han ville stanna där flocken var just nu. Kanske var det på grund utav just flocken. Kanske var det på grund utav något annat.

Han öppnade ögonen och rörde på öronen när vännen kom närmare och han vred huvudet i ett av de mer obekväma sätten som han kunde och tittade på vännen med ett brett leende vilket inte såg helt normalt ut när han tittade med huvudet upp och ner på vännen.

Dela med mig, jag är ändå inte så hungrig.

Han makade på sig lite så att vännen bekvämt kunde lägga sig brevid honom. Han kände den andres päls mot honom och det kändes rätt. Inte på samma sätt som när han var liten och sov intill hans moder. Detta var en helt annan känsla. Han tackade glatt ja till att dela köttet med Sirocco. Han hade verkligen inget problem med det. Han hade nästan glömt av att ta för sig där han låg.


Gillar du det här?

Han tog en sekund för att titta sig omkring och hans blick fastnade på Sirocco innan han svarade även om han var lika säker på sitt svar.
"Jag älskar det." Han log brett.

Filia hade sett fram emot den här kvällen ända sedan hon hört talas om den tidigare under dagen. Hon hade hjälpt Huyana samla in material till lägerelden i den mån hon klarade av. Skadorna gjorde sig fortfarande påminda, men hon kunde åtminstone bistå med sin kunskap om eld.
Hon hatade verkligen att inte kunna vara till mer nytta. Att inte kunna vara ute där och jaga med sina flocksyskon eller patrullera reviret. Att inte bidra så som hon skulle vilja, men nu var det som det var. Visst hade hon blivit märkbart bättre, men återhämtningen verkade ha stannat av lite nu. Skulle känseln i framtassarna någonsin bli densamma igen? Hon tvivlade. Hon kunde i alla fall gå korta sträckor nu, det var alltid något.
Efter att hon lyckats få fyr i elden så vände hon sig om och gick tillbaka till sin plats intill Achilles där hon lade sig ner. 
Den rödgula blicken vandrade över flockmedlemmarna som en efter en anslöt sig. Vissa tog lite mat, andra valde att ta det lugnt vid elden och samtala. Sedan var det Wulfric. Ett vagt leende drog sig på hennes läppar då hon följde hans och Thrims brottning. 
Valparna hade verkligen en tendens att lätta stämningen, och hon var tacksam över alla de små liven som dagligen fick henne att tänka på annat, glömma sina bekymmer för en kort stund. Hon kunde dock inte förneka att hon börjat fundera på hur det skulle vara att ha egna valpar.
Hon sneglade upp mot Achilles bredvid sig, funderade över vad han skulle säga om saken. Skulle han kunna tänka sig det eller var det något han inte ville? Hon visste inte, de hade inte direkt pratat om det.
Det fick bli ett samtal för en annan dag, istället så lutade hon sitt huvud mot hans hals och drog in hans välbekanta doft. De hade det ganska bra här hur som helst.

När Cerulean landade sprakade redan elden framför honom, och hörde hur Sleazoid förkunnade att man fick ta för sig. Medlemmarna hade samlats runt värmen och deltog i samtal över maten, välkända röster som värvades med skratt. Han såg Wulfric som brottades med en av Thrars valpar. Ökker och Sirocco delade på en köttstycke där de låg intill varandra. Filia och Achilles vilade en bit bort. Det var en alldaglig syn, när flocken delade måltider och umgicks, men det fanns sån vänskap mellan medlemmarna att värmen knappast tycktes komma bara från elden.
  Blicken fästes på en hjort som låg intill elden. Det kurrade hungrigt i magen när han sträckte på vingarna innan de sjönk tillbaka mot sidorna. Han väntade till det fanns rum runt hjorten och fick slutligen med sig en större bit kött om han bar iväg till en tom fläck runt bålet, Wes närmast.
  "Hej." Han log mot den fläckiga flockbrodern innan han nöjt sjönk ner i liggande ställning och satte köttet mellan framtassarna. Han hoppades att Wes, som inte varit med dem särskilt länge egentligen, trivdes lika bra som han gjorde.

[QU-KRAM]