[Pax till Aurora.]

Om han skulle beskriva skogen med ett ord så var det färgexplosion. Det var som om allt rött, gult och orange kastades i ansiktet på den svarte hanen när han tyst traskade fram under träden, vars kronor tycktes brinna i en eld som aldrig slocknade. Vart han än tittade såg han färg. Färg, färg och färg. I motsats till honom själv, som var allt annat än färgglad.
Skuggvargen var relativt liten och svart, knotig och benig av svält när han inte hade orkat jaga, eller misslyckats. Hans grå ögon skannade långsamt av omgivningen. Var han på väg att bli blind? Kanske det. Säkert var att synen hade försämrats de senaste åren, men han var inte gammal. Så mycket visste han. Det fanns betydligt äldre vargar med fullt fungerande syn.
Inte för att han egentligen brydde sig. Han hade annat att tampas med.

Hanen gick försjunken i tankar och märkte därför inte närvaron av en annan varg förrän lukten blev så skarp att det stack i näsborrarna. Förvirrat tittade han upp i jakt på främlingen, men han kunde inte se någon.
"Jösses, Sirhaan", muttrade han lågt för sig själv. "Det går verkligen utför med dig."

Aurora hade inte tänkt att gå särskilt långt bort från lyan. Egentligen hade hon bara tänkt att se sig om i närheten, men sedan hade något flimrat till långt borta och fångat hennes uppmärksamhet. Något mörkt som inte passade in här. Hon skyndade efter så snabbt det bara gick. Var det en varg? Det måste vara det. Bytesdjur hade inte den mörka färgen, inte här.
   Valpen tog en genväg för att beskära främlingens kurs. Det var en satsning - tänk om han svängde av? - men den lönade sig. Mycket riktigt tornade en varg upp sig över den lilla tikvalpen. För någon som inte tittade syntes hon knappt mot de eldfärgade löven, men hon var där.
   "Jösses, Sirhaan. Det går verkligen utför med dig." Aurora rynkade pannan. Vilken knäppis. Såvida han inte såg henne så pratade han med sig själv, högt. Hon pratade också för sig själv, men hon såg i alla fall till att hålla nere rösten. Kort synade hon honom. Han såg smal ut. Revbenen avtecknade sig under fällen som mörka skuggor. Valpen undrade vad det här var för en.
   "Jag är här nere, om du pratade med mig." Höviskt talade hon till honom, och gav honom därmed en chans att försöka rädda situationen. Åtminstone ansåg Aurora att det fanns en situation.

Han hejdade sig vid ljudet av en liten stämma framför honom och böjde ner blicken mot marken. Mycket riktigt. Lukterna som skrek åt honom hade inte fel. Där stod en liten varg, troligtvis en valp, men vad visste han? Hon smälte bra in i omgivningen med sin färg.
"Jag är här nere, om du pratade med mig", sa hon och ett litet flin klädde hanens läppar när han fortsatte se på henne.
"Det gjorde jag inte."

Han ruskade på sig som för att bli av med oroande tankar och tog ett steg tillbaka för att bättre kunna se den lilla valpen som stod framför honom. Hon hade små horn, knappt något mer än utväxter i pannan och saknade pupiller. Ögonen var kallt isblå när de betraktade honom.
"Jag heter Sirhaan. Vem är du?" frågade han. Lite artighet kunde aldrig vara fel, eller hur? Även om han talade med en valp.

"Det gjorde jag inte." Nähä? Då var han officiellt en knäppskalle. Hon påminde sig själv om att de flesta vargar hon mött varit snälla. Han kanske också var snäll. Att hon i ett sådant tidigt stadie dömde främlingar var på både gott och ont. 
   "Jag är Sirhaan. Vem är du?" Aurora nös. Det var en irriterande vana som hon måste bli av med, tänkte hon surt när några snöflingor dalade ner.
   "Jag heter Aurora", presenterade hon sig själv. "Va-" Hon avbröt sig själv för att fundera på om det var värt att fråga. Kanske var han elak? Hon ville inte att han skulle bli arg, men samtidigt kände hon sig tvungen att fråga.
   "Varför går det utför med dig?" Den lilla valpen insåg inte att det kunde tas som förolämpande. Hon hade bara syftat mot det han tidigare sagt.

[Bara för att klargöra: jag menar absolut ingenting ont mot Sirhaan, men Aurora är som sagt en liten diva xD]

Den lilla vargen gav ifrån sig en ljudlig nysning, vilket lockade fram ett leende hos Sirhaan när han lugnt fortsatte att betrakta henne. Hon kunde inte vara mer än tio år, på sin höjd. Hon verkade fortfarande mycket valplik, både till utseendet och i sättet.
"Jag heter Aurora. Va... "
Han spetsade öronen när hon avbröt sig. Vad rörde sig i hennes lilla huvud? Han kunde bara gissa. Antagligen något om honom. En fråga.
"Varför går det utför med dig?" frågade hon sedan. 

Han tog det inte allvarligt. Hon var en valp. Liten. Förstod nog inte hur frågan kunde tolkas. Men han valde att ignorera det. Det skulle ändå inte tjäna någonting till att påpeka det för henne.
"Jo, det går utför på många sätt." Han gjorde en rörelse som kunde liknas vid en axelryckning. "Jag börjar bli lite... låt säga, avtrubbad. Till sinnena, om du förstår vad jag menar."
Han fann det onödigt att tala om exakt varför. Det skulle hon nog förstå själv. Till sinnena. Synen, luktsinnet. Hans ögon hade försämrats snabbt, och luktsinnet var inte heller lika alert som det en gång hade varit.

[Hon är söt, haha ^^]

Avtrubbad? Aurora såg nyfiket på hanen, nu lite lugnare i sinnet. Även om hon inte förstod varför han började bli avtrubbad, så kändes det bra att veta. Det hade antagligen något att göra med att han var äldre än henne. Mamma sa ibland att äldre vargar kunde bli förlora synen och för alltid ha ett stängt öga, obrukbart. Hon undrade varför de bara inte öppnat ögonen och tittade igen. Det var väl sådant hon skulle få lära sig när hon skulle bli äldre, tänkte valpen.
   "Okeeeeeeej" Aurora drog ut på ordet. Muntrare i tonen tog hon till orda igen. "Har du varit här förut?"

[Jag är så seg, förlåt xD Inser aldrig att det är min tur, haha

Hon verkade inte helt övertygad. Även om han struntade i det. Så tog hon till orda igen, frågade ifall han hade varit i Höstskogen förut. Han rätade lite på sig innan han svarade.
"Jag har varit här ett tag, men inte så särskilt länge. Jag vandrar, om du förstår. Vidgar mina vyer", tillade han med ett litet ironiskt leende, som syftade på det faktum att såväl syn som luktsinne och i allt högre grad även hörseln började försämras. Så han kunde just inte ta in så mycket till vyer ändå. Även om han förstås inte var helt blind eller döv, nej. Det var han inte. Men han såg och hörde och luktade inte lika bra som förr, inte på långa vägar.
"Du då? Du verkar lite väl ung för att vandra ensam. Bor du i närheten?" frågade han lugnt.
Hon måste nästan göra det, för han hade då aldrig stött på en så liten valp som rörde sig ensam i landet. Högst sannolikt bodde hon någonstans i Höstskogen, antagligen tillsammans med sin mor och syskon. Hans egen mor hade inte varit något att skryta med. Inte hans syskon heller för den delen. De var mycket strikta och tolererade inget som helst tjafs - tills hans far och äldre bror blev dödade och familjen spriddes för vinden likt höstlöven som dalade från träden.

Vandrar. Ayrora tyckte det lät konstigt att vandra. Att aldrig slå sig ner på samma plats vid mörkrets inbrott.. Hur skulle man få rutiner att uppstå? Kunde man knyta några relationer? Hon tänkte stanna här i Höstskogen. Det var ett bra hem. Vargar passerade igenom, lagom många för att hon skulle kunna möta dem. Kanske att hon skulle flytta iväg från lyan. Den skulle nog inte rymma dem alla när de väl växt upp.
   "Jag bor ditåt." Hon pekade med tassen åt lyans håll, ganska ungefärligt. För ett ögonblick blev hon tyst. Hon visste faktiskt inte vad hon ville fråga längre, vad som skulle driva konversationen vidare. Fundersamt lade hon huvudet på sned. Några trevande stavelser lämnade henne, men hon kvävde dem innan de hann låta.
   Förvånat rynkade valpen på pannan och försökte komma på något att säga. Brist på ord var något hon aldrig riktigt stött på innan.

Hon pekade med tassen åt det håll där hennes lya låg. Han nickade långsamt och hummade tyst för sig själv, ordlöst mummel som inte betydde något ens för honom själv. Sedan var det som om något tog slut hos valpen. Hon blev liksom tyst, tvärt. Det syntes hur hon frenetiskt jagade efter ord men inte fann några. Det var faktiskt ganska roande.
"Okej. Hur är det med dig? Har du varit utanför Höstskogen någon gång?"
Han var lite nyfiken. Men inte överdrivet, för det hörde inte till hans natur att vara det. Han nöjde sig med de svar han fick och ville inte ofta luska vidare i dem heller, för det var andras angelägenheter som inte angick honom. Han brydde sig inte om särskilt mycket, inte ens om sig själv. Han var liksom bara ett svart skal som vandrade runt i världen. Inte värd att tänka på, slösa energi på.

Något lättat såg valpen upp när den äldre frågade henne en fråga. Den tillfälliga talstumheten hade lämnat henne.
   "Nej. Har du varit i hela Numoori? Hur ser det ut?" Nyfiket, men också uppmanande såg hon upp på honom med något träget i blicken.

[Det är något med mig och korta svar, suck ):]

Han ruskade på huvudet. Att säga att han varit runt i hela landet vore en grov överdrift. Faktum var att han mest rört sig kring den här skogen med omnejd. 
"Jag skulle knappast säga att jag sett hela detta förunderliga land. Men jag har tagit mig uppför de blodröda bergen i norr, de som ligger alldeles nära denna skogen." Blodbergen. Det var så de hette. Ett mycket passande namn. Bergen vars sten var stänkt av bröders blod.
"Tro mig. Det är inte en plats man stannar på för länge om man inte har en verkligt bra anledning."
Det var något med Blodbergen som gjorde honom illa till mods. Atmosfären där. Färgen på stenen. Något. Det kändes inte som ett ställe man besökte utan orsak, och han hade varit glad när han äntligen kunde lämna det bakom sig och vandra in i den här färgsprakande skogen.

Den stora hanen pratade om blodröda berg. Aurora såg upp mot honom, fundersamt. Var de också röda? Var ALLT i Numoori rött? Det verkade nästan som det. Röd var i och för sig en vinnande färg. Hon såg stolt ner på sin rödrosa fäll innan hon höjde blicken för att fråga:
   "Är hela Numoori rött?" Tonfallet var uppmanade när hon såg på honom. Hon ville ha ett bra svar, nu!

Han skakade på huvudet åt hennes ord. Hela landet var sannerligen inte rött, och tur var det. Ty rött var dödens färg, blodets som stänkte på hård sten och färgade snö tills det tycktes som om man vandrade på en skymningshimmel.
   "Nej. Resten av Numoori är inte rött. Det kan vara blått, grönt, gult eller vitt. Det finns många färger."
   Han plirade på henne en kort stund. Sedan drog han efter andan.
   "Jag ska bege mig. Det var trevligt att se dig, Aurora. Hoppas att våra vägar korsas igen."
   Med de orden vände han valpen ryggen.

[Efter typ ett halvår... Avslutat?]

Nehe? Aurora verkade inte få något vettigt ur hanen. Träd kunde väl inte vara blåa heller, liksom! Hon mötte hans blick med valpigt självförtroende. Den äldre drog efter andan och avslutade samtalet. Hon såg skeptiskt efter honom när han gick. Lämnade han henne bara?
    "Ah... Men jag ska bege mig först!", ropade hon halvhjärtat och vände på klacken för att skynda sig därifrån, så att det såg ut som att hon avslutat samtalet.

[Avslutat!]