Vinden ven mellan stora stammar, bildade både ett spöklikt viskade mellan grenar och ett vinande. Som ett klagomål ifrån andar. I luften kunde en viss kyla kännas, blad täckte undervegetationen. Hade inte en en dimma hängt fukt i luften hade de säkert prasslat under de mörka tassarna. Dimman, tillsammans med mörkret av natten och de spöklika ljuden, skapade en kuslig atmosfär, något den brunmelerade hanen bara uppskattade. Varje höst, innan kalla vintrar, hade hans fäder berättat kusliga historier i mörkret invid varma eldar.
Den gula blicken drog över området, skannade utan att stanna över stammar stenar och annan grönska som sakta lade sig i dvala. Han skulle till att fortsätta på sin färd genom skogen, men blicken fastnade på ett vagt orange sken längre fram mellan stammarna. Han hade vant sig vid att vara den enda ljuskällan i närheten, så att det fanns någon annan där ute i natten drog definitivt till sig hans intresse.
Med lätta steg tog han sig fram mot källan, och ju närmre han kom ju tydligare kunde han höra fräsande och upprörda utbrott, men kunde inte avgöra vad det var främlingen var upprörd över. Något om att vara otacksam, inget han direkt lade vikt vid.
"Något damen behöver hjälp med?" stämman var neutral men med en varm ton. Ett inbjudande leende på anletet och genuin nyfikenhet i blicken. Han skulle gissa att tiken var en infero, inte bara på den väldigt talande fällen, utan också det tillsynes heta temperamentet. Hon verkade vara ensam, för stunden, men han kunde känna doften av yngre individer. Elden han sett verkade inte vara en fast eldplats så som hans fäder gjort när han var liten, utan ett resultat av hennes ilska, och hade inte mycket att fästa vid i den fuktiga skogen.

[Till Cat <3]

Kylan som rörde sig i vindpustar i den kalla natten bet inte på den brinnande inferon. Ursinnet och hatet hon kände sprakade för mycket för att hon ens skulle lägga märke till det. Fiir och Cahkat hade skrämt bort hennes byt. Såklart borde hon inte ha förväntat sig mer av dem genom att låta de följa med på hennes jakt, men det var ett misstag hon inte tänkte göra om. Från och med nu fick de ta hand om sin egen föda.
    Adena hade skrämt iväg ungarna, och var nu alldeles ensam. Förmodligen gömde de sig på en säkrare plats än inom räckhåll för henne, väl medvetna om moderns temperament. Lusten att få skada fick hennes ben att vibrera och ilsket högg hon i luften efter vad som helst.
    Men, som om en någon sorgfull liten själ hört hennes böner, hörde hon plötsligt steg närma sig.
    “Något damen behöver hjälp med?”
    Damen? Damen? Adena kände ilskan växa sig större, nästintill outhärdlig. Hennes pupiller var små och blicken vass när hon långsamt såg sig över axeln. Ett par meter snett bakom henne stod en varg yngre än henne, med ett varmt leende på hans läppar.
    “Ser det ut som om jag behöver hjälp eller?” Fräste hon. “Eftersom du inte verkar vara kapabel till att läsa av situationen kan jag ju bara informera dig att jag inte behöver hjälp av en snokande snorunge som du.” Hon blottade varnande tänderna. “Och vad är hela den här grejen ens?” Adena gjorde en överdriven gest med tassen för att peka på hela främlingen. “Manen alltså? Vad är du? En tupp? Nä, du ser mer ut som en kyckling. Rädd och försvarslös. Pip-pip.”

Tydligen var det en öm punkt. Tiken talade nästan innan hon vänt sig om, och tonen var allt annat än vänlig. Hans leende falnade men annars var hans anlete uttryckslöst. Tupp? Kyckling? Tydligen hade hon inte det bästa självförtroendet om det första försvaret var att påpeka andras utseende. Han kunde för sig förstå det med det ärret som gapade ett hål in i kinden.
 "Rädd?" ekade han roat tillbaka och höjde ena ögonbrynet.
 "Jag har mött läskigare varelser" han förväntade sig inte att ordvalet skulle tas väl emot av tiken, men visade inte på att något illa skulle menas med orden. Hon var trots allt bara ännu en varg i mängden, inte mycket att skryta med.
 "Vi kan inte alla vara osäkra över utseendet" han gestikulerade tamt med tassen mot sitt eget ansikte, en klar pik om hennes egen kind. Men återigen kunde inget illvilligt anas i varken röst eller uttryck. Något han gissade inte spelade roll for inferon. Hon hade bestämt sig för att vara sur, och så enkelt var det.

Adena tyckte inte om hans reaktion. Vad hon förväntat sig var oklart, och förmodligen hade hon irriterat sig på allt som lämnade hans mun. Nu var det hans lugna andetag och neutrala röst som fick hennes ilska att bubbla.
    “Vi kan inte alla vara osäkra över utseendet.”
    Hon fnös högt och knäckte på nacken samtidigt som hon sträckte på sig. Det krävdes inte mycket för att inse att han syftade på det ihåliga ärret i hennes kind som blottade hennes kindtänder. Det störde henne inte så mycket som det kanske borde, trots allt var det inget mer än en krigsskada och ett bevis på att hon kämpade.
    “Åh det här?” Ett brett leende spred sig över de svarta läpparna och hon tog ett par kliv närmare. Svansen piskade varnande bakom henne, kroppen på helspänn. “Jag bär det med stolthet. Det hade antagligen inte du klarat av. Ska vi se?” Utan förvarning slog inferon upp sina käftar. Med ett stadigt grepp om marken med sina baktassar slängde hon sig rakt framåt för att slå omkull honom.

"För att inte störa dig verkar det vara en öm punkt" fnös han halvt roat då han dansade undan ifrån hennes käftar.
  Hennes käkar slog igen bara en hårsmån ifrån hans sida. Hennes djuriska morrande skrämde honom inte, och hennes attacker hade ännu inte varit med någon vidare baktanke eller planering. Ilska bådade nästan aldrig väl när det gällde strategi. Den osynliga kraften sträckte sig efter tiken, slet undan tassarna under henne så hon snubblade ner och slog i hakan.
 Ilskan i hennes anlete hade fått ett nytt ljus, en ny intensitet han nästan kunde ta på. Kanske skulle han bara ha lämnat situationen ensam så fort det visat sig att hon inte var på humör för främlingar, men nu var det redan lågt om förbi försent. Hettan ifrån elden som sprängdes ur tiken var minst sagt påtaglig, och något svårare än undvika än hennes tidigare fysiska attacker. Kanske skulle det visa sig vara svårare att ta sig igenom natten än vad han tänkt, men han var beredd att möta hennes ilska, kraften var där, redo att backa upp honom.

Adena förbannade sig själv när främlingen smidigt undvek hennes attack. Det störde henne mer än hans roade skratt. Hennes öppna käftar slog igen i tomma intet och ilsket spände hon blicken i honom. Svansen piskade varnande och irriterat bakom henne.
    I samma stund som hon gjorde sig redo för ytterligare ett utfall greppade plötsligt tag om hennes tassar och drog hårt omkull henne. Smällen var hård och i fallet lyckades hon bita hål på sin egen kind, den som fortfarande inte bar skadan. Blodsmaken fick hennes hjärta att slå snabbare.
    “Du kommer ångra det där,” hotet som lämnade hennes mun var fullt seriöst. Adena var inte den som gav tomma hot, nej, snarare tvärtom. “jag lovar dig det.”
    Ur tomma intet, eller snarare bakom en tjock trädstam klev plötsligt en stor varghane ut, betydligt större än de båda. Ståtliga fågelfjädrar prydde hans nacke och stod i kontrast till den svarta pälsen. Adena kunde inte låta bli att flina åt illusionen hon skapat, kanske för att det väckte en känsla inom henne - men framförallt att det fick den yngre hanen att reagera. Yargol, eller snarare illusionen av honom, fick det osynliga greppet som främlingen hade om henne att släppa helt, och utan att tveka gjorde hon nu ytterligare en attack som nu lyckades mer. Den unga hanen slogs omkull hårt och Adena pressade ned honom hårt mot marken med ena tassen pressad mot hans nacke.
    “Slut på leken.” Brummade hon dovt.

[Fått tillstånd att PP:a]

Han var så koncentrerad på Elden, på hennes käftar, att den mörka vargen som klev ut ifrån bakom några stammar för ett ögonblick förvånade honom. Ett ögonblick han egentligen inte hade. Kraften fallerade runt den fallna honan som flög över honom utan en sekunds tvekan. Bilden av hanen flimrade lite men föll inte bort helt. Så typiskt amatörmässigt av honom, en simpel ljudlös bild illusion, var det allt som krävdes för att få honom ur balans? Tydligen. Trots mossa och andra mjuka växter var smällen ned i underlaget hård och tvingade luft ur Lungorna på honom med ett kort väsande. Det skulle han definitivt känna av imorgon.
 "Slut?" Ekade han och försökte flina mot henne, med det slutade mest som en grimas då hon lade mer tyngd på Nacken. Låg han där länge till skulle hon definitivt hålla sina ord, men han behövde köpa tid.
 Mycket länge hann han inte innan en slitande sensation kom ifrån sidan av hans hjässa, sen spottades något ut framför honom. Brunt och rött. Något varm blött och klibbigt rann över hans hjässa och kinder. Hans öra, hon hade tagit hans öra.
 Ljuset som sken ifrån hans bog och ögonbryn försvann plötsligt, men bara för ett ögonblick. Innan tiken hunnit reagera så exploderade ett klot av ljus och värme, av ren energi, fram ut hans käkar medan han rullade ut ifrån hennes grepp. Fram tills nu hade han behållit ett relativt lugn. En Nonchalans inför hennes ilska. Den oresonliga galenskapen. Han hade misstagit hennes hot som tomma. Risken hade hans sinne varit låg. Hade inte kunnat ens tänka sig att en främlingen verkligen kunde bli så arg över någonting så litet som ett erbjudande av hjälp.
 Förutom Manen som redan stod högrest över hans hjässa nacke och skuldror så reste sig även en spretande ragg ända ifrån där manen slutade till svansens tipp.
 Djupt ner i hans buk mullrade ett djuriskt läte Benen var särade, beredd, hans tecken sken starkare med styrkan av månen som alltid skulle hålla honom om ryggen. De skulle få se vem som ångrade vad.

Adena kände ilskan och adrenalinet i hennes vener. Det var ingenting personligt mot hanen i själva verket, han hade bara haft oturen att vara vid fel plats vid fel tillfälle. Bara ett mirakel skulle rädda honom.
    Smaken av järn fick flinet på hennes läppar att växa sig större, så stort att hon förmodligen såg galen ut. Det var ingenting hon brydde sig om, inte nu. Med ett lågt brummande skratt spottade hon ut den del av örat hon fattat tag om, men innan hon hunnit yttra sig blev hon avbruten av ett plötsligt sken. Synen försvann för ett par sekunder framför henne, gjorde det möjligt för hanen att slita sig ur hennes grepp.
    När hon åter kunde se på honom, glimmade något förvånade till i hennes blick. Främlingens kroppsspråk hade förändrats till något mer aggressiv nu.
    “Nämen se på, du kan slåss emot. Men du vinner inte med lite ljussken sådär.” Adena gav honom inte någon möjlighet till att svara innan hon slängde sig mot honom med käftarna vidöppna. Elden for fram i samma takt som henne och träffade honom rätt i ansiktet, nästan i höjd med det andra örat.

Vad hade hyndan emot öron? Elden flög emot honom, päls krusade sig under värmen, men den kom inte in på huden när han undvek hennes rättframma attack, och där med större delen av elden. Huden sved och brände, även om elden inte nått hela vägen fram. I samma rörelse dansade han undan så att han fick ett grepp kring sidan av hennes hals. Använde rörelsens momentum för att dra henne ur balans, telekinesin var där som en hjälpande hand, och med en lätt duns smällde tiken ner i marken. Djuriska morranden lämnade de båda där de brottades i de blöta löven, men han lyckades hålla henne nere, han var tvungen att komma på någon sorts plan för att komma ut ur detta. Telekinesin använde mycket kraft och han skulle inte orka hålla det uppe länge. Lätt distraherad av tankarna hann han först inte reagera när honan själv verkade ta fyr. Elden var i hans mun, på hans haka och hals.
 Rent instinktivt så släppte han sitt grepp och flög bakåt med ett ilsk smärtat ljud. Smärtan var påtaglig och strålade utifrån käken, nästintill olidlig. Han kunde känna hennes käkar sluta sig om hans ben, troligtvis det första hon fått tag på i sin ilska, och förutom tänder så vällde det även ut mer eld. Denna förbannade eld. Tänderna klapprade ihop då käkarna smälldes igen, och beslutsamt slet han tillbaka sitt ben, kosta vad det kosta ville. Djuriskt hugg hon efter nästa del, vad hon än kunde komma åt, han kunde inte göra annat än detsamma. Kanske var hans bästa chans bara att trötta ut henne först, och ta det därifrån sen?
 Till slut hade han åter henne nere på löven, telekinesin hade ett hårt grepp om hennes nos, tryckte den ovårdsamt emot den blöta marken och löven. De båda hade tyngre andhämtning, och båda blödde ifrån mer än ett ställe. Han kanske såg värre ut än henne. Den smutsiga förbannade hyndan hade slitit av båda hans öron, och hans ben såg ut som et halv gnaget bytesdjur, men han stod fortfarande, till skillnad ifrån henne för stunden.
 "Ser jag dig någonsin igen kommer det sluta annorlunda" Rösten bar en oåterhållen ilska, ett djuriskt brinnande hat. En känsla han aldrig känt innan denna natten. Innan hon skulle hinna komma på fötter och få övertaget igen så kastade han sig bort ifrån henne, men lät kraften hålla fast henne. Greppet var inte starkt längre, och han visste att han inte skulle kunna hålla fast henne länge. Hur mycket det än tog emot kunde han inte fortsätta, så med henne fast bara en stund till så tog han sitt försprång och sprang. Även när han kunde höra henne komma på fötter och ilsket ropa efter honom. Hån och glåpord, en udda blandning av ilska och skadeglädje.

[Udda som fan men ohwell ]