Uråldriga stammar, likt pelare mot skyn som färgades röd av den blödande solen. Redan hade delar av himlen börjat fläckas av gnistrande stjänor, de flesta dolda bakom det tak av löv som de väldiga stammarna stöttade. Marken var fuktig av det dagg som redan hunnit bildas, och temeraturen sjönk stadigt inför Nattens timmar, även om det inte skulle bli riktigt kallt, bara svalare än den Hetta som kapslades in av skogen under Dagens ljusa timmar, vilka var mycket längre såhär års. Den bleka varelsen som vandrade under taket av lös, mellan de pelarlika stammarna, hade inte en tanke på naturens vackra skådespel. Hon var vilse, inte rent kroppsligt mellan de väldiga stammarna, nej, den här stigen hade hon vandrat för vad som nu kunde tyckas en evighetsen, men hon mindes den väl. Tankarna inom henne hade varit mer kaosartade än någonsin, och hon hade förut trott att det inte var möjligt, men nu tillät hon sig med bitterljuva känslor minnas. Inte långt ifrån där hon gick nu hade hon först mött henne. Den bästa vän hon haft, den vän hon sedan skjutit ifrån sig. Vädret hade varit annorlunda då, regn som hade piskat deras ryggar innan Loiana, växt ur vänlighet, hade styrt det undan dem. De hade samtalat då, följts åt, det hade varit så lätt. När hade allt blivit så svårt? Loiana kunde inte sätta fingret på det, men hon visste att det hade varit hon själv som var problemet. I det mörker hon bott i hade hon skjutit undan dem alla, inklusive Kenai.
  En bekant smärta högg till i bröstet vid tanken på hennes forne partner, hon hade saknat honom så mycket, och lämnat kort efter honom. Hans familj var vänlig, men allt med dem påminde för mycket om honom. Hennes tassar hade burit henne mot Acherati igen, hon hade velat träffa sin barn igen, hon litade på Dimitrij, litade på att hon skulle kunna se efter dem bättre än hon själv, att hon skulle skydda dem. Ändå behövde hon se dem för sig själv, veta att de var vid liv, att de var oskadda.
  Det var tomhet som hade mött henne. Som om de aldrig varit där. ingen doft, inga märken. Som om skogen slukat dem, eller Natten. Den senare tanken hade slagit henne med sådan skräck att hon stått stelrusen i skräck i vad som hade känts som en evighet innan i ren panik hade rusat över skogens marker och letat efter minsta spår efter dem. När hon inte funnit något, lyckades hon tillslut lugna ner sig, även om hon kände stygn av sorg över att de inte var där. Dimitrij måste ha fört dem till andra marken, kanske var Acherati inte bra nog längre av någon anledning. Vilken anledning det kunde vara undvek hon att tänka på, det blev bättre så. Hon hade dock stannat på stället ett tag, vältrat sig i minnena, legat och sovit i det som varit hennes lya, grävd i all hast efter att de nått till Acherati, hon hög dräktig. Hon hade lett vagt vid minnet.
  Efter att ha funnit Acherati tomt hade hon sakta vandrat mellan de närliggande områdena, i dumt hopp om att finna dem i närheten, trots att hon egentligen visste att Dimitrij inte skulle stanna så nära samma ställe om det på något sätt blivit osäkert. Hon hade vandrat planlöst, hon visste ju inte vart de skulle kunna tänka sig gått, så det hade inte varit onödigt att leta.
  Hon återvände till nuet i skogen, där solens ljus tillsist dött ut, något som egentligen inte bekom henne, hon hade fortfarande för vana att vara vaken större delen av natten, även om hon nu släppt det mesta av sin paranoia, hon hade inte mött någon av nattens barn ännu och vad var chansen egentligen? De blå sökta av mellan träden medan hon fortsatt gick och drömde tillbaka till första gången hon träffade vännen, hon log vagt och omedvetet, önskade att hon kunnat ändra tidens gång.

Luften var annorlunda här. Den fylldes av doften av bok och ek, av tjocka granar vars grenar var krokiga av ålder. Den fylldes av pollen, såhär års. Ett annat utbud av insekter. Marken var till stor del öppen, förlagd i skugga under de väldiga trädkronorna. Fukten som börjat pryda mossan klädde även Evens fäll där han låg. Hans blick var vänd uppåt, vilande vid den röda nyansen där de sista solstrålarna hängde sig kvar vid de yttersta trädtopparna. Ljuset nådde honom inte här nere, bland skuggorna.
     Ljudet av varg var vad som bröt Evens trans och slutligen fick honom att se bort från den nu mörknade himlen. Inte för att han hade kunnat se mycket av den genom bladverket, men han hade haft tankarna på annat håll. Han drog djupt efter andan, fuktade läpparna och smakade på doften som han fångade. Det var ingen varg han kände. Den påminde inte heller om doften av revir han hade känt längre in i skogen. Vad hade Laali kallat dem? Något på B.
     Han låg stilla och lyssnade en längre stund innan han slutligen reste sig upp. Han ruskade en del av fukten ur fällen och vände sig efter ljudet. Doften. En tik. Hon rörde sig förbi honom på avstånd, troligtvis inte medvetet. Even satte av i en lätt, maklig trav. Det tog inte allt för lång tid för honom att lokalisera den ljusa skepnaden bland skuggorna. Hon var vit, med en väldigt vagt blå glöd över delar av kroppen. Månvarg? Even kände fortfarande inte landets myriad av raser så väl.
     Even fortsatte framåt i lugnare tempo efter att ha stannat upp. Den fläckade blicken studerade med öppen nyfikenhet vargen. Öronen stod alert framåt, huvudet sänkt. Han gjorde ingen ansats att gömma sig när han långsamt närmade sig tiken.

Medan tassarna bar henne över den mossbeklädda marken, ögonen bara lätt spelande över marken för att se så att hon inte trampade snett, så vandrade tankarna över vännen, hur stark Loiana alltid tyckt att hon varit, världsvan. Hur Dimitrij själv inte tänkt så högt om henne själv, och nu när hon tänkte efter var det även första gången Loiana fick höra om Jägarna, även om hon inte visste det då.
 Låga ljud av någon som närmade sig, om än väldigt dämpade, väckte henne hur hennes tankar och hon stannade upp. Hon lystrade lätt till ljuden av vargen som närmade sig innan hon vände sig om, hon hade inte märkt av någon doft, men lade ingen större vikt vid tanken.
 Hanen som mötte den blåa blicken bar ett alldagligt utseende, som en vanlig gråvarg. Tröts detta så var det något med honom som stod ut, som om han bar på en osynlig dragkraft.
"Främling" hennes röst låg och vänlig, något melodisk, men konstaterade bara hans närvaro.
"Vem är det som smyger sig på en ensam dam om Natten?" hennes huvud lades lätt på sned där hon betraktade honom, ovanligt lugn, men genuint nyfiken på mystiken som hängde över hans gestalt.

Even saktade av och höjde huvudet när vargen tilltalade honom. Ett vänligt leende sökte sig lätt in över hans anlete.
     ”Det var inte min mening”, ursäktade han sig. Öronen pendlade tillfälligt utåt. ”Jag blev bara så… ert tecken. Det är väldigt vackert. Förlåt att jag är framfusig.” Han lät blicken lämna tikens helblå ögon och söka sig över de ringlande mönstren i hennes fäll. Han harklade sig med lätt nervös ton, som om han insåg att han hade gjort bort sig, eller skulle göra bort sig. ”Är du en månvarg?”

Den egendomligt alldagliga vargen ursäktade sig, sade att det inte var hans mening, men svarade ändå inte på hennes fråga. De blå betrakade hanen närmre, försökte lista ut vart på ålder skalan hon ville placera honom, men förgäves. Hans skulle kunna vara en ungdom, en varg som precis blivit vuxen, lika väl som han kunde vara lika gammal som hennes själv. Den blå, pupillösa, blicken sökte sig till hanens egna ögon, de var gyllene, med röda kanter, lika alldagliga, men mystiska, som resten av hanen.
 Ett vagt leende spred sig över hennes läppar då hon blev kallad vacker, det var inget hon vra van med, och hon kunde bara minnas att hennes forne partner kallat henne det. Trots det metall blanka fällen och de vagt glödande mönstren som slingrade sig över hennes vänstra ansiktshalva och ben.
"Tack" hon log förläget och såg snabbt bort ifrån hanen, hade helt glömt om att han inte delat med sig av sitt namn.
"Det gör inget" hon var inte bekväm med att folk ursäktade sig, speciellt över något så harmlöst som en komplimang. Hennes egen förlägenhet nästintill kompletterades av hans nervositet, som om han skämdes något över det hans sagt, eller var på väg att säga.
 Frågan överraskade henne något, hon hade aldrig tänkt på att de glödande markeringarna kunde misstas för Månvargens tatueringar. Hon skrattade lätt, även om hon inte ville att han skulle tro att hon skrattade åt honom.
"Nej" hon log mot honom. "Detta är min gåva ifrån gudarna, färgen speglar kraften" hon hade lyft på det vänstra frambenet för att betrakta de ringlande mönstret medan hon talade.

Inte en månvarg. En gudagåva? Intressant. Vad var det som var så särskilt med den här vargen? Eller var det något med härkomst? Even hann ta ett halvt steg närmre innan han hindrade sig själv.
     ”Jag har aldrig sett något sådant”, sade han. Där fanns en ton av vördnad i rösten. ”Från gudarna”, andades han. Han mötte tikens blick. ”Vind? Eller vatten? Eftersom att det…” Om färgen speglade kraften så var det de närmsta han kunde gissa.
     Even rätade abrupt på sig, backade ett steg och satte sig ner. Nervositeten speglade tydligt i hans ansikte när ett lätt skratt lämnade hans bröst. Han skruvade en aning på sig, en varg utan större världsvana. Osäker men nyfiken.
     ”Ah, jag eh. Åh. Så oartigt av mig.” Han harklade sig igen, hämtade rösten. ”Hej. Eh. Jag är Even? Jag, ehm, jag blev bara så tagen av- av mönstret.” För ett ögonblick hade han svårt att möta främlingens ögon, innan han log bredare och såg på henne igen. ”Jag har vatten! Min kraft. Jag menar. Eller. Jag hade. Jag…” Leendet bleknade långsamt efter hand som rösten dog ut.

Hon var inte förvånad att hanen inte mött eller sett en Kreschim, hon själv hade heller inte träffat på någon, inte vad hon kunde minnas. De var nog inte de vanligaste vargarna i numoori.
 Hon nickade bekräftande då han sade vatten, dock mer omedvetet. Hanen framför henne, så tydligt nervös i kroppsspråket att den inte matchade den världsvana blicken hon kunde se i hans ögon när de åter mötte hennes. Hon tryckte dock undan oron, hon måste inbilla sig, eller hur? 
 Hanen backade undan nåt steg(som om han läst hennes tankar) och skrattade nervöst, och tillslut fick hon ett namn att kalla honom vid. Det var ett kort namn utan mycket tyngd bakom, lika anspråkslöst som hans utseende. Det hettade om kinderna då han åter kommenterade på hennes mönster, hon hade aldrig haft nån som verkade så betagen över något så simpelt som mönstrena hon haft så länge hon kunnat minnas.
"Mitt namn är Loiana" Hennes namn var ingen viktigt, och hon bestämde sig för att det inte skulle kunna röja något.Hnan fortsatte med att berätta om sin kraft, som han... förlorat?
Loianas ögonbryn höjdes lätt och hon lade huvudet på sned. Omedvetet backade hon ett steg. Förlora sin kraft? Hur förlorade man sin kraft? Hon mötte åter blicken, kunde nästan skymta århundranden av visdom. Hjärtat slog litet hårdare i bröstet men hon stod kvar.
"Hade?" hon var stolt över sig som lyckads hålla rösten stadig, utforskande.

”Hej”, upprepade han dumt, mer en utandning än ett fullständigt ljud, när tiken presenerade sig. Loiana.
     ”Hade?”
Even kunde höra hennes puls öka. En reaktion på någonting han sagt eller gjort. Frågan var vad. Even vände bort blicken, ut åt sidan.
     ”Ja. Eh. Som att… det med tiden bara sinade? Det blev svårare att göra saker och ibland känner jag inte det alls längre?” Det var en lögn. Even hade förlorat sina krafter lika abrupt som livet lämnat honom. Men det behövde inte tiken veta, det var inget han visade utåt. Det var ändå så länge sedan att han inte längre saknade kraften. Den hade varit användbar då, ja, hade säkert fortfarande varit det, men nu? Han klarade sig utan.
     Even rätade en aning på sig igen och såg tillbaks på Loiana som om han just kommit på något. ”Jag mötte en telepat en gång! En som råkat ut för samma sak, där det liksom bara… försvinner långsamt? Så jag är inte ensam”, han skrattade lätt. Ett mjukt ljud. ”Vem vet, kanske kommer det tillbaks igen. Du har aldrig..? Förlåt jag menar inte att anta…”

Sinade? Hon hade aldrig hört om något liknande, att vattenkrafter bara sinade, eller någon kraft alls för den delen. Det klingade falsk i henns öron, kanske mest för paranoian.
 Hon försökte lugna sig något och log ett leende hon hoppades var betyrggande och lugnande.
"Det måste ha varit svårt" hennes röst undrande.
Han såg tillbaka på henne och hon vek osäkert bort blicken. Försökte sätta tassen på vad det var som var så underligt med honom, vad det var som fick det att krypa lätt i skinnet nu när hon var medveten om det.
 Han uppgav att han mött en telepat som gått igenom samma sak, något som fick henne att tvivla än mer på hans historia, det var helt enkelt för lägligt. Hjärtat ökade bara takten något, även om hon höll masken utåt.
"Jag vet inte om jag förlorade kraften nån gång när jag var yngre" började hon, och hennes nervositet smittade av sig nmågot på tonen.
"Jag har inget minne av det, men efter det har jag aldrig haft problem med mina krafter" hon log mot honom igen, försökte åter utstråla ett lugn, önskade att hon kunde göra så som Dimitrij, som alltid verkade bibehålla lugnet.
"Men ursäkta om jag frågar, Even" hon tvekade lätt vid hans namn, som om hon var osker på hur hon uttalade det.
"Vad gör ni helt ensam i en skog som den här? På natten med de beryktade TBB?" hon ville mest skifta samtalsämnet, omedveten om att hon lagt betoning på 'Natten'.

Det var definitivt något i det han sagt som gjort henne osäker. Han hörde hennes nervositet, inte nödvändigtvis i rösten, men hjärtat ljög inte. Så tråkigt. De misstänksamma var aldrig lika roliga. Even hummade lågt när hon talade, mest för att bekräfta att han hört.
     Öronen ryckte alert när Loiana tilltalade honom vid namn. Frågan som följde, eller frågorna, fick honom att märkbart slappna av. En avlägsen sorg sökte sig in i hans anlete. Ett sorgligt leende. Nervositeten färgade ännu hans röst, men inte lika påtagligt.
     ”Jag hörde att det finns andar här. Att… att man kan möta dem här.” Han vände blicken ut bland träden, lät den glida över skogen runtom. ”Min mor…” Han avslutade inte meningen, och såg inte tillbaks på tiken igen.

Han verkade inte reagera nämnvärt på hennes förändring, och kanske var det så att hon lyckades dölja den ganska väl, elller så lådsades han inte om den. Hur det än var försökte hon vifta bort de paranoida tankarna. Om hon bara höll sig lugn skulle det säkert visa sig att allt bara var en inbillning och snart skulle hon i säkerhet kunna fortsätta sin färd utan mål, hon lyckades tyvärr inte bra med att övertala sig själv, och den krypande känslan av 'fel' fortsatte att slingra sig under skinnet på henne, det var så att håren ville ställa sig på ända.
 Mitt uppe i sina tankar missade hon nästan Evens svar, och höll därmed nästan på att röja faktumet att det bara var en undanmanöver. Andarnas skog, det var sant. Hon och Dimitrij hade nämnt det någon gång under deras vandring längs den här stigen. 
 Evens röst dog ut, och lämnade meningen hängandes i luften, ofärdig men fullständig. Om detta verkligen bara var det spel hon misstänkte var Even en god spelare, för bra.
"Jag beklagar" svarade hon med låg stämma, hade ingen bättre mening. Hon var inte lika duktig på att spela med, och hon började få slut på saker att säga.

Even mumlade ett lågt tack. Han satt tyst en stund, fortfarande utan att se på tiken, innan han andades ut med en hård suck. Kanske var det ett enstavigt skratt. Dämpat och nostalgiskt. Ytterligare lite av nervositeten lämnade honom när han såg tillbaks på Loiana igen.
     ”Och du? Letar… letar du också efter någon?” Ensam, i en skog som denna, om natten? Nära ett flockrevir? Hans röst förblev låg. Dämpad av det lilla, sorgliga leendet.

Det blev tyst, så tyst den viskande skogen kunde bli, och Loiana lämnades för en stund ensam med sina tankar, och i smyg betraktade hon den mystiska vargen som hon delade sin tid med. Han verkade så lugn, och känslorna han förmedledade upplevdes äkta. Det som störde henne var den blicken. Den sade emot allt hanen sagt, allt han gjort. Han suckade och hon ryckte ofrivilligt till, oförberedd på ljudet. Ett nervöst ljud lämnade henne men hon försökte inte förklara bort det, det skulle bara bli ett nervöst pladder som inte skulle hjälpa henne alls.
 Hans fråga överraskade henne, inte lika mycket som det tidigare ljudet, men det var en välkommen distraktion, något att koncentrera sig på och inte låssas om att hon hoppat till.
 "Ja det skulle man kunna säga, antar jag" hon log vagt, kort, mot honom.
"Men mer korrekt skulle det vara att säga att jag vandrar, sakta men säkert letar jag efter min familj, mina valpar" hon drömde sig bort, tänkte hur stor Nepo måste vara nu, om Nadie verkligen var lika snabb, kanske snabbare? Hur var resten av flocken? Naira? Zayev? Hon var förevigt dem tacksam för att de tagit hand om hennes valpar när hon inte kunnat.

Sin familj? Sina valpar? Even såg på tiken med svagt vidgad blick.
     ”Du menar… här? Hela din..?” Var den här tiken på riktigt här och sökte efter en hel familj av andar? Kanske hade de missuppfattat varandra. Det spelade ingen roll. Even visade inte mer än den lätt chockad sorgen utåt. ”Jag… jag beklagar”, sade han lågt och sänkte blicken igen.

Hjärtat ökade takten i bröstkorgen då han tog fel och en värme spred sig i hennes anlete.
"Nej nej" hon fumlade med orden och skrattade nervöst. Åh så pinsamt, tänk att hon måste vara så klumpig.
"Förlåt.. det var inte... asså jag menar" hon tappade bort sig igen och drog ett djupt andetag för att försöka lugna ner sig.
"Jag vet bara inte var de är, jag" hon tog en paus och vände bort blicken, försökte hitta ord som inte avslöjade för mycket medan hjärtat slog hårt mot bröstkorgen.
"...Gick på en vandring, och när jag kom tillbaka var de inte kvar" Hon lät osäker på det hon sa. Hon hade alltid varit dålig på att ljuga, men hon låsades inte om det, det var ändå inte en direkt lögn. Hon hade vandrat bort, och hade varit borta när hon kom tillbaka.

Det var uppenbart att där var något Loiana inte berättade. Vilket i sig inte var konstigt; Even var en främling. Hon hade ingen anledning att berätta någonting för honom, och ärligt talat hade Even troligtvis föga nytta av vad hon än hade för sorglig bakgrund. Hon hade ”gått på vandring” och hela familjen hade försvunnit. Gissningsvis hade hennes ”vandring” varit mer än bara det, eller så var det något med den här tiken som fått resten av familjen att dra ett lättat andetag och ge sig av så snart tillfälle gavs. Vilket i sig var en ganska roande mental bild som Even tvingades kämpa ner. Kanske fungerade hennes nos inte som den skulle, om de hade försvunnit under en promenad och hon inte kunde spåra dem. Han såg tillbaks på Loiana igen med lätt rynkade ögonbryn.
     ”Hade de bara gått sin väg?” Hans röst förblev dämpad.

Hon kastade några förstulna blickar i ögonvrån på Even, medan hon såg bort i fjärran. Hoppades att han inte märkte hennes återhållsamhet allt för mycket. Att det inte var för misstänksamt.
 Hans fråga fick hennes hjärta att slå litet hårdare i bröstet. Hon hoppades så innerligt att så var fallet, att de bara vandrat iväg. För alternativen var så många gånger hemskare. 
 Hon log vagt, glädjelöst.
"Det är det jag hoppas på" hennes röst knappt högre än en viskning. Blicken nu fäst i fjärran av betydligt andra anledningar. Hon kunde se alla de hemska scenariona framför sig, scen efter scen. Hon svalde hårt och knep ihop den blåa blicken. Försökte mota bort de svarta känslorna. Mörkret hon var allt för van vid. Hon tänkte inte åka tillbaka dit, det var det som fått henne skjuta undan de alla. Fått henne att skjuta undan Dimitrij, Kenai. Det högg i bröstet. Hon saknade dem, så mycket.
"Allt annat vore för hemskt" Hon blickade mot honom, rädd för att hon sagt för mycket nu.

Even släppte vargen med blicken när ett lågt, sorgligt fnitter slapp ur honom.
     ”Förlåt”, ursäktade han. ”Jag menar inte att skratta jag...” Han drog efter andan, och när han fortsatte var det med en vattnigare stämma. ”Det är bara så… En son som letar efter sin döda mamma och en mamma som tappat bort sin familj.” Han gestikulerade vagt mellan dem med ena framtassen. ”Förlåt. Förlåt. Jag hoppas att du hittar dem. Du hittar dem.” Han sänkte blicken till sina tassar igen. Kroppen skalv i tillbakahållen gråt.

Even fnittrade, även om ljudet var glädjelöst, det sände en konstig känsla ner för hennes ryggrad. Vad var det hon missade? Hon kunde inte sätta tassen på det, helst ville hon komme på en ursäkt att dra sig undan, men hon hade redan sagt att hon inte hade en direkt plan, och skulle hon plötsligt komma på något skulle det definitivt vara misstänksamt.
 Hon log glädjelöst. Hjärtat hade inte saktat ner i bröstet. Hon kände sig konstant illa tillmods i hans sällskap. Han hoppades att hon skulle hitta dem, och det gjorde hon med, så innerligt. 
"Jag hoppas du finner din mor, så du får avslut" hon såg på honom. Han såg ut att skälva något, och hon försökte smått för sig själv komma på varför hon kände sig så illa till mods i hans sällskap, vad den där mystiska dragningskraften bestod av.
 Den var hotfull samtidigt som den var inbjudande. Hon drog ett djupt andetag genom nosen, i ett försök att lugna nerverna något, och frös sedan till. Han hade ingen doft. Hjärtat ökade takten, och hon svalde hårt. Om henne misstankar var sanna kunde han antagligen höra det, men hon kunde inte vara säker.
 Hennes sinne sträcktes lätt ut, i ett försök att finna hans, så som hon gjorde för att uttnytja sitt tanketal. Det fanns inget där. Skräcken var tydlig i hennes kropp, hjärtat slog hårt emot bröstkorgen, likt en slaghammare.
 Hon log nervös mot hanen, och backade något steg.
"Jag kanske borde fortsätta om jag ska kunna finna dem" hon hörde själv den illa dolda desperationen i rösten. Hon hade varit så dum, så korkad.
"Så kan jag lämna dig till ditt sökande efter din mor" förklarade hon vidare. Hon borde ha insett det, hon hoppades så innerligt att hon hade fel, att hon bara var paranoid och att detta bara var en varg med någon sorts kraft som förklarade fenomenen.

Even satt kvar, med huvudet sänkt medan vargen talade. Han kunde höra hennes röst brista, hörde pulsen öka när rädslan spred sig genom hennes kropp. En plötslig ökning, även i jämförelse med den tidigare nervositeten hon burit. Det plötsliga avbrottet och försöket att ursäkta sig själv och komma bort från platsen talade lika tydligt som hennes rusande hjärta.
     ”Ska du gå?” Even såg upp på vargen igen; de ytliga andetagen tillfälligt lugnade men ansiktet fläckat av tårar. Hon nickade, en nästan desperat rörelse. Even reste sig upp med en djup suck. Den tidigare sorgen han burit var bortblåst, som om den aldrig funnits där. I dess ställe fanns ett svagt leende och ett par mjuka ögon.
     ”Ska du lämna mig? En ensam stackare som behöver hjälp? Vi kunde hjälpas åt att leta.” Rösten var nästan mer road än anklagande. Behagligt varm. Han lyssnade till hennes andetag, hjärtslag. Ett så vackert ljud. Ett vackert ljud till en vacker varg. Han tog ett par steg närmre, log bredare innan hon hann svara. Höll hennes blå blick med rödfyllda, delvis slutna ögon.
     ”Det som kunde ha blivit så trevligt. Lite sällskap.”

Sekunderna efter att hon talat kunde lika väl varit evigheter medan skräcken sträckte sina mörka fingrar om hennes väsen. Hon hade fortsatt att backa, och stannade bara av ren instikt när han såg upp på henne, som en valp som hoppades att deras föräldrar inte skulle märka att de var påväg att smita bort.
 Han ställde en fråga, ansiktet lätt fläckat av tårar, och hon nickade, och i samma sekund var det som om den varg hon talat med förbyttes. Med en enda suck försvann all sorg ifrån dess uppsyn, och de ledsna ögonen förbyttes mot en mjuk blick, ett vagt leende.
 Hon backade ett steg, omedveten om det själv. Hon skulle inte komma härifrån, eller hur? Hon kunde känna det inom sig. Men hon var tvungen att försöka. Hans ord registerades i hennes hjärna, men hon lyssnade bara på dem genom ett töcken, hon var för upptagen med att försöka dra till minnes. Hon hade bott med jägarna, tränat med dem. Något måste väl hennes odugliga minne dragit åt sig?
 "Sällskap hade varit trevligt, men jag måste verkligen gå" hennes röst inte stadig någonstans, och det var antagligen en onödig mening. Kanske kunde hon köpa tid? Antagligen inte.
 Hon greppade panikartat efter vatten som fanns runt om dem, samlade det till sig, under marken, fukten i luften, daggen på marken. Visste inte riktigt vad hon förväntade sig kunna göra, men det var en viss trygghet, hennes enda.

Desperationen sken uppenbart runt vargen; den kvävande rädslan som rusade i hennes bröst med hårda, bultande slag. Det var synd. Even hade hoppats på något annat, men det spelade ingen roll nu. Det kom fler möjligheter, andra byten som var enklare. Den här vargen hade varit misstänksam från början. Av hennes genomskinliga rädsla att döma så hade hon redan insett vad det här handlade om, eller anade tillräckligt med oråd. Han hörde det i hennes patetiska försök till lögner, ursäkter, i hennes ytligare och ytligare andetag. I pulsens hastiga rytm.
     Even slöt i ett par säkra steg avståndet mellan dem. Han stannade med sitt ansikte i höjd med hennes, nosen nära nog för att vidröra hennes kind och humma i hennes öra. Så nära att han kunde ana de vaga pupillerna i hennes annars jämnblå ögon när han höll hennes blick i ögonvrån.
     ”Jag antar att det här är ett avsked, då”, sade han lågt.

Det kom inget svar på hennes uttalande, inget mer tid gavs till att tänka. Med ett par steg, som utstrålade självsäkerhet så var det avstånd hon lyckats bygga mellan dem borta. Han var nära nu, för nära. En position som i vilket annat sammanhang som helst skulle ses som intimt, hans nos så nära att den vidrörde henne, precis intill hennes öra, där han talade, blicken i hennes.
 Hon svalde hårt, sen släpte hon fram allt vatten hon dragit åt sig, som en tryck våg för att slå tillbaka honom. Hade hon haft en chans att tala sig ur det så var den borta nu. Hon tog till orda, osäker på orden och med en nervös stämma.
"Andar, Helga mig" hon snubblade nästan på dem i sin desperation att få ut bönen, en av de få hon kunde minnas delar av. Hon bad att det var tillräckligt.
"Gudar Rädda mig. Blodet, ifrån mina förfäder" Hon försökte klämma ut dem i takt med att hon mindes dem. Snubblade på alla ord när hon fortsatte. Backade hastigt, ovillig till att vända honom ryggen, även om springa eventuellt hade varit hennes bästa chans efter tryckvågen och bönen. Kunde hon hålla honom borta med bönen? Funkade den ens? Hon mindes Nahuel, hur de lyckats mota bort vampyren, så då borde denna funka också?
 Hon bad för det, men hur länge?

Trycket som slog emot honom var inte väntat, men inget som överraskade Even. Han pressades bakåt en bit av vattnet som vargen styrde, innan han fångade upp sig själv. Vatten kände han väl. Han hade inte ägt dess styre på väldigt länge, men han kände kraften och visste hur han skulle möta den. Hur den flödade. Det var gamla minnen från en tid sedan länge glömd.
     Det som däremot överraskade honom var orden som lämnade vargens mun. De var alldeles för skakiga, mantrats melodi ovan och ur takt, men det gick inte att missta deras innebörd. Han behövde inte kunna orden för att förstå. Det var ord som försökte låsa hans leder, hålla honom tillbaka. Ord som ville göra honom sårbar. Men de var sköra. De hade ingen makt över honom.
     En blixtrande ilska brände fram inom vampyren. Där fanns inga spår kvar av det tidigare leendet när Even bröt genom det tryckande vattnet. Han slöt avståndet mellan sig och hotet på ett hjärtslag. Med tänderna snabbt och djupt begravda i dess hals stoppade han det desperata ordflödet. Stoppade alls försök till fördömda ord och ljud. Han gav inte hotet någon chans att komma undan. Det fick inte finnas. Han behövde ta bort det. Det behövde försvinna. De skulle inte få honom. De skulle inte få honom. De skulle inte få honom.
     Den skarpa smällen som ekade ut bland träden var inte från hur kroppen slog i marken. Even vred snabbt ner vargen under sig med en våldsam knyckning. Tystnaden som följde var tryckande tom. I avsaknaden av den tidigare sjungande pulsen kändes stillheten nästan fysisk. Even drog djupt efter andan när han släppte sitt grepp och rätade på sig. Öronen lyssnade till tystnaden. Den vidgade blicken, fylld av vrede och avsky, svepte ut bland träden innan han såg tillbaks på kroppen.
     "Din familj säger du?", morrade han mellan hårt slutna käkar. Kroppen svarade inte. Den låg stilla, felvriden och utan mer svar än blodet som färgade marken. Han böjde sig ner över henne. "Det här kunde ha blivit bra, men du-!" Even såg ut i skogen igen, ilskan blandad med en intensiv vaksamhet. Det fanns inga fler i närheten.
     Utan mer ljud högg han kroppen på nytt. Han kunde ha haft nytta av henne. Kunde ha använt det hon visste. Han kunde... Even lyfte kroppen från marken och bar den med sig ut bland skuggorna.

[Hupp, skriver från mobil.  Ursäkta stavfel. Tillstånd för PP~]

Det var ett svagt, fladdrande, hopp som bubblade upp i den ljusa, silvervita, kroppen. Hjärtat slog fortfarande hårt i bröstkorgen, men inte lika hektiskt. Kanske, bara kanske, skulle hon klara det. Hålla honom borta länge nog? Finna någonstans att fly till.
 Even gled inte undan långt dock, och hon såg på honom där han lyckades få fäste i det forsande vattnet. Hon skulle dö vid hans käkar inatt, hon kände det. Det fanns inget hon kunde göra. Tårar steg redan i de blå ögonen. Tankarna fladdrade iväg till flocken, familjen. Hon hoppades att de var säkra, att hennes barn skulle finna lycka. Mest av allt önskade hon att hon kudne vrida tillbaka tiden. Hon önskade att hon varit stark nog då, innan hon svikit dem. En efter en såg hon deras ansikten framför sig. Gav dem alla ett tyst farväl, en egen bön. Lyckönskningar de aldrig skulle få höra. Kenai, hans ansikte så tydligt inför hennes blick, hon önskade honom all lycka hon itne kunnat ge honom. Dimitrij, hon bad om förlåtelse, för alla brutna löften. Alla gånger hon tvingats vara stark för dem alla. 
 Hon märkte knappt när hanen hade kommit mot henne, Bönen flödade fortfarande ur hennes läppar, nästan som per automatik nu, hur litet den än funkade, det var en tröst. Det var lättare att minnas dem så. Det värkte i hennes hjärta. Hon hade svikit dem än en gång, och aldrig mer skulle hon få se sina barn igen. Nepotonje. Det senaste hon sett av honom var hans gråtande valp ansikte. Han måste vara stor nu. Niyaha, Nadie, de hade varit vackra och starka redan då. Delshay, han hade varit lättsam som ung, men fundersam, hur hade han utvecklats?
 Hon hann inte klart med sina tankegångar, tänderna hade sjunkit ner i hennes strupe. Tvingat bönen att upphöra, och hon hann känna ett ryck, kunde sekunden innan hon drog sitt sista andetag höra sin nacke gå i kras. I rörelsen föll de tårar som byggts upp i ögonen, och en sista tanke hann fladdra lätt igenom sinnet. Jag älskar er alla, förlåt mig.

Avslutat