Trots vintertidens antågande och slående övertag hade de skimrande trädens brinnande löv ännu inte tappat sina färger. De var vackra, trots ett tunt, tunt lager frost vilandes på stammar och buskar. 
Kallare än så blev det inte hade hanen noterat. En krypande iskyla som nådde sitt klimax om natten, för att efter de första gryningsstrålar börja försvinna bort. 
Det var en mild skog, och Naberius fann sig själv gilla den. 

Gryningen sträckte sig över himlen och över de klara trädtopparna. Strålarna värmde och de flammande röda ögonen började långsamt glöda i vitt. 
Den glänta han tagit som hem under den senaste tiden stod öde i morgondisen. Den nätta frosten glimmade, men höll redan på att försvinna. 
I gryningsljuset som krusade sig över trädtopparna i öster låg hanen där de precis träffade marken. Som en ödla på en sten låg han och laddade. Ögonen var öppna och alerta, men kroppen avslappnat utspretad på ett nästan komiskt sätt. 

[gjeronkfodm Kort starinlägg, menmen detta är pax till Elsa 8D 
Orginaltitel var Skog av eld, men eftersom Jenn läste fel och såg Derp var jag bara tvungen att ändra <3]

Gryningen hade väckt upp den lilla röda valpen. Hon hade sovit nära utgången. När strålarna lyst mot lyans ingång hade något undermedvetet talat om för henne att dagen var kommen. Hon vaknade. Eftersom ingen annan ännu var vaken beslöt hon sig för att roa sig på egen hand. Hon lämnade lyan och hamnade en stund senare i en glänta. I sig var det inget märkvärdigt, men vargen i gläntan var det.
   Han var mörk i fällen, mycket mörkare än Aurora själv. Han passade inte färgmönster in i Höstskogen. Den mörka fällen var enkel att se. Ovanan att smyga sig på främlingar hade satt sig. Hon rörde sig närmare, kikade på gestalten. Trots att hans blick var vaken så var den riktad framåt och hon var liten. Något litet och lika rött som skogen själv var svårt att se när det rörde sig så sakta som hon gjorde. Egentligen var Aurora osäker på om hon borde smyga sig fram. Ingen blev glad av att bli skrämd. Valpens blick gled nyfiket över honom, men fastnade vid hanens tassar. De skrämde henne nästan. Pälslösa, och fulla av ärr. Vad hade hänt? Hon harklade sig lågt och pressade sig igenom en liten buske så det prasslade. 
   "Vad har hänt med dina tassar?" Hon skyndade runt så att hon kunde se honom i ansikte. Efter en kort blick såg hon undrande ner mot hans ärrade tassar.

När en röst talade ryckte hanen till inte helt olikt ett bytesdjur som precis blivit skrämt. Öronen vinklades sedan åt sidan innan de åter vann sin säkerhet vid åsynen av vad som orsakat reaktionen. 
En valp.
De allt mer glödande ögonen granskade den lilla. Röd som de dansande lövverken.
Framför allt hade hanen en svaghet för valpar, något han inte gärna ville säga högt men var tvungen att erkänna oavett. Denna lilla sak skulle inte anfalla honom eller medföra skada på något sätt. Kanske att en ilsken föräldrer snart skulle uppenbara sig, men denna krabat behövde han inte vara varsam för.
"Jag brände mig." sade han, lade huvudet på sned för att åter granska den lille innan han srog ett varv med ögonen runt omgivningen för att se om allt var säkert. 
"Är inte du lite långt bort från mamma och pappa?" frågade han sedan. Nyfiket, avslappnat. Vänligt. 
Genuint. 
Han såg sina egna valpar i den lilla, även om de inte alls var lika till utseendet. Något litet i varje valps blick som skulle jaga honom för resten av livet. 
Han närmade sig inte, men lät kroppen blir mjukare och visa att han inte avvisade valpen.

"Jag brände mig." En rynka uppstod i mellanrummet mellan Auroras ögon. Hon ogillade eld, solen, allt vad värme kunde kallas och led med honom. Hade han bränt sig eller hade någon annan bränt honom? Hon vågade inte fråga mer. Det kanske var känsligt ämne. Kanske gjorde det fortfarande ont? Hon ansträngde sig riktigt mycket, men lyckades bara pressa fram några få snöflingor över de sargade tassarna. Nåja. Det var i alla fall lite svalka på något bränt. Nyfiket såg hon upp mot honom, lite spänd på om han skulle gilla hennes ansträngning. Ett pyttelitet, förväntansfullt leende kunde skymtas i hennes mungipor. Snön hade smält bort när de nuddat den varma, bara huden, men den hade varit där i alla fall!
   Hanen ställde en fråga om hennes föräldrar. Aurora skakade på huvudet.
   "Nädå!" Ett glatt leende dansade på hennes läppar. "Jag har ingen pappa, bara mamma. Och vi är tio stycken, så hon kommer nog inte märka att jag är borta." En lite bittrare min tog plats i ansiktet - så bitter en valp nu kan se ut - och hon fortsatte. "Jag är minst. Men jag tänker bli störst!" Hon nickade för sig själv, nöjd över sitt pladder.

En kort stund funderade hanen på vad den lilla höll på med, men han fick sit svar när något oväntat kall lade sig på tassarna. Han hade inte mycket känsel kvar i vissa områden på grund av den tjocka ärrvävnaden. Naberius lyfte på ena tassen för att granska vattendroppen som balanserade på den rosa huden, snö som smält och lämnat spår kvar.
Han gav den unga röda bollen ett imponerat leende. Det var som taget från svunna minnen av hans egna valpar, nästan så att det stack i bröstet, man han kom på sig själv med att sakna valpar leenden och skrattande lycka.  
Han saknade dem än, även fast de borde vara nästan vuxna. 
"Jag har ingen pappa, bara mamma. Och vi är tio stycken, så hon kommer nog inte märka att jag är borta." sade den lilla, och Naberius visste inte riktigt om han kunde ha hört rätt. 10 stycken? Var det en mindre flocks område som han antagit som hem? 
Torts sin oro hummade han imponerat för att visa att han lyssnade. Sedan lade han sig ner på sidan, och framkroppen vilade på frambenen. 
"Du växer än, du lille. Snart kommer du kanske vara större än mig." sade han skämtsamt. Naberius var inte helt liten själv, men han hade ingen aning om vad en lille hade att brås på. 
"Är det bara du och dina kullsyskon eller är det fler i er flock?" frågade han sedan, och för ett tränat öga skymtade den nätta osäkerheten fram ur sina gömmor. Han var inte helt bekväm med tanken att det kunde finnas en potentiellt fientlig flock runt hörnet.

Auroras ansikte klövs nästan i två bitar av det väldiga leendet. Hanens imponerade leende smälte hennes insida som snö i intensivt solsken. Uppmärksamhet och beröm fick henne alltid på fall oavsett humör. Främlingen hade redan kommit på god kant med henne. Det strålade om henne när hon tog något skutt närmare.
   Kvällen innan hade Capheus hittade en väldigt vacker sten. Den hade varit ovalformad och slät, ungerfär lika stor som ett ägg. De hade turats om att beundra den. Till och med mamma hade tyckt om den. Tikvalpen hade tjurat lite över att hon aldrig hittade något fint på sina vandringar. Allt hon hittade var vargar! Men när Aurora inspekterade hanen så insåg hon att det här slog den dumma stenen med hästlängder. Främlingens ögon glödde! Hon myste över sina upptäckter, men suckade inombords över att hon inte kunde dela med sig av dem till syskonen. De var skvallerbyttor, hela bunten. Ingen klarade av att hålla en hemlighet från mamma när hon väl börjat lirka. Som tur var så var Aurora en ganska skicklig skådespelare, så Sraosha misstänkte ingenting. Än.
   "Du växer än, du lille. Snart kommer du kanske vara större än mig." Det syntes att valpen blev nöjd av att höra det. Men den äldre var inte klar än, så hon lyssnade vidare.
   "Är det bara du och dina kullsyskon eller är det fler i er flock?" Men nu skakade hon på huvudet.
   "Vi är inte med i någon flock. Mamma säger ibland att vi är en flock med ungar, men.." Hon plirade fundersamt upp mot hanen. "Det är inte så vanligt med tio valpar va?" Hon hade träffat en del främlingar den senaste tiden, och allas reaktion verkade vara lite samma. Hon började misstänka att tio var en rätt hög siffra.

Naberius kunde inte hindra sin svans från att slå vid valpens uppenbara glädje. Det var ovant, så oerhört ovant, men hanen misstyckte inte det minsta. 
"Det är inte så vanligt med tio valpar va?" sade valpen. 
Naberius mötte valpens blick, och han förundrades lite över ändå hur observant den var för sin ålder. Han skakade på huvudet som svar.
"Det är väldigt ovanligt." sade han, tänkte som sina egna två kullsystrar. "Du är aldrig ensam i alla fall." sade han uppmuntrande, för med så många syskon kunde den lilla valpen knappast ha tråkigt. 
Aldrig känna sig ensam.
Naberius egna systrar hade under en lång tid varit allt han haft i denna värld. De enda som betytt något alls. 
Det gjorde deras svek desto mer smärtsamma.
"Du är duktig på din magi också, har du övat mycket?" det var länge sedan han talat så mycket, länge sedan han fått ge sin uppmärksamhet till någon som ville ha den. I nacken stack det fortfarande av mörka förväntningar, att den lilles moder skulle komma inrusande vilket ögonblick som hellst för att försvara sin valp. Även om han inte var någon fara, så visste han att inget stod mellan en mor och hennes unge.
Om han någonsin träffade den lilles moder skulle han berömma henne för att ha orken att uppfostra tio små lynningar själv, utan någon partner eller annan vuxen individ som stöd.

Det var som Aurora misstänkt. Att ha tio valpar verkade inte vara något som alla fick erfara. Hon undrade hur många valpar man vanligtvis fick. Runt sju? Så konstigt kunde väl tio valpar ändå inte vara?
   "Du är aldrig ensam i alla fall." Sant, men det fick henne bara att se lite missnöjd ut. 
   "Jag får aldrig bestämma heller", muttrade hon surt. Det var ett orättvist konstaterande. Visserligen fick hon inte alltid bestämma, men av alla kullsyskons beskärda del i ledarrollen hade hon mest tid.
   Det lilla missnöje valpen kände smälte snart bort när hon åter fick beröm. Öronen klippte till. Hon log. Först visste hon inte riktigt vad hon skulle svara, trots att det var en enkel fråga. Hon ville ge komplimanger till honom också!
   "Lite grann", svarade hon efter någon sekund och kråmade sig lite i solens sken. Det skymde dock inte det stolta leendet. En tanke poppade upp och hon skyndade sig att tillägga den. "Oroa dig inte för dina tassar. Du är fin ändå."

Naberius kunde inte stoppa det lågmälda, genuina skrattet som obehindrat klingade vid valpens blandade känslouttryck. Han mindes det själv från sin egna tid som far, men denna lilla sak var helt bedårande. 
Han gav inget svar på hennes första svar, lät ämnet falla i glömska. Det gav henne ingen glädje att tala om vad hon inte fick göra uppenbarligen, så han fokuserade på andra saker istället. 
Att se den lilla kråma sig roade honom lite, och han skattade lätt åt hennes genuina försök att ge tillbaka komplimanger. Han visste mycket väl att han tassar var makabra och inget en liten valp borde behöva se. 
Såren hade inte uppstått förrns efter hans andra kull, så det hade inte varit ett problem tidigare. De var minnen, sargade påminnelser och talande ärr om ett förflutna som ständigt jagade honom. 
Hennes skratt. Svepande klor. 
Så mycket blod.
Aldrig igen, hade han sagt, och haltat iväg med den sista överlevande valpen i släptåg. 
När han såg på den lilla röda uppenbarelsen kunde han inte tänka på något annat än tänk om, kanske, och snälla. Att saker kunde vara möjligt, trots det mörker inombords som alltid tycktes förstöra allt och slita fram det värsta hos alla andra. 

Han gav valpen ett stort genuint leende. Det var länge sedan, så länge sedan, som han upplevt sådan stillsamhet och sådant lugn. I stunden kunde han försvinna, glömma bort allt annat och bara vara.. sig själv som om inget hemskt någonsin hade hänt. Som om inget någonsin hade gjort ont eller sårat honom. 
"Tack Amooly*, snällt av dig att säga så." sade han berömmande. Valpen kanske aldrig hade träffat sin sanna fader och visste säkert inte vad det innebar att ha en, men det betydde inte att Naberius inte kunde vara en tillfällig ersättare. I sitt egna sinne om inte annat.  
Han lade huvudet på sned och granskade åter den lille. Han undrade hur gammal hon var, om hon ens borde vara så långt bort från lyan som hon verkade. Ung och naiv, utan skydd, vilt konverserande med främlingar. Hade inte valpens moder lärt henne något?
"Det är brännskador från min kraft. De är läkta nu, men som du ser är pälsen också borta." berättade han, sådär lagom pedagogiskt. Någon gång efter han och hans systrar hade lämnat flocken bakom sig hade de enats om att aldrig bli deras fader till sättet. Naberius hade haft sina stunder med tvivel i samband med sin första kull, men sedan kommit på att om han gjorde saker som hans fader aldrig skulle ha gjort så skulle han nog klara sig. 
Det lönade sig nu, att ha den mentala referensboken. Skulle Lastor har gjort det? Skulle han misstycka?
Naberius höll fram ena tassen, en inbjudan att undersöka ärren närmare om valpen önskade. 


[Naberius talar Lawari/hindi och det är typ en endearment fras som betyder 'Ovärderlig'. Tyckte det passade ;D ]

Aurora tyckte om att få andra att skratta. Det var en bekräftelse på att hon sagt något roligt, att hon gjort något bra. Men han svarade inte och hon lät ämnet glida vidare. Trots allt var det ett ämne som roade henne måttligt. 
   "Tack Amooly, snällt av dig att säga så." I Auroras eget sinne registrerade hon först det nya, främmande ordet som Aurora. Det var ett liknande ord, ett som hon hörde ofta, så det verkade troligt att hanen sa det. Förutom den lilla detalj att hanen antagligen inte visste hennes namn. Hon hade åtminstone inte sagt det till honom. Valpen tvingade sina tankar att stanna upp och backa tillbaka. Am- vadå? Amooly, något sådant. Betydde det något på ett annat språk? Aurora kunde bara ett. Kanske.. ett smeknamn? Åh! Hon älskade smeknamn, men hon ville inte be syskonen att börja kalla henne något. Istället ville hon att de själva skulle komma upp med något: vilket var problemet. De gjorde aldrig det.
   Hanen fortsatte och sträckte fram tassen mot henne. Hon sträckte på halsen och tog några steg närmare för att undvika. Medan hon tittade och försiktigt, mycket lätt, petade på den så pratade han på.
   "Uhum", svarade hon svävande. De var mycket riktigt pälslösa. Hon kunde se de ljusare ärren som täckte nästan all synlig yta. "Men varför växer inte pälsen tillbaka?" Hade hans kraft gjort det här? Mot sig själv? Hon förstod inte. Var inte krafterna till för att skydda dem, så som mamma hade sagt? Han skadade väl inte sig själv med mening? Hon hade redan fattat tycke för den större vargen. Med lätta steg tassade valpen förbi hans ena tass. Hon nådde fram till stenen han vilade på och satte upp frambenen mot stenens kant.
   "Jag heter Aurora, förresten.", presenterade hon sig. "Vad heter du?" Med något busigt leende petade hon till honom i bringan med ena tassen. Detta fick henne att svaja till något, men hon rätade snabbt upp sig.

[<3]

Naberius kände värme blomma i bröstet när valpen närmade sig. På ett omedvetet plan kände han sig nästan hedrad at en så oförstörd varelse ens kunde vidröra honom. Att något så ljust kunde stå emot de oräkneliga stunder av mörker han orsakat.
Leendet lämnade inte hanens mörka anleten. De ljusa linjerna under ögonen var vridna snett uppåt, draga av smilets genuiniet. 
"Men varför växer inte pälsen tillbaka?" sade den lille, och Naberius behövde fundera en liten stund på hur han skulle förklara det på ett bra sätt.
"Tänk dig att huden fungerar som en frusen å. Om isen går sönder på ett ställe så kommer den frysa igen efter tag, men man kan fortfarande se vart hålet en gång var. Det är läkt, men bara på ytan. Det isen en gång innehöll är borta och går inte att riktigt ersätta." sade han, rösten lugn. Han visste inte riktigt vad som gjorde att pälsen inte växte tillbaka, men han hade sedan länge jobbat fram ett framband mellan graden av brännskada och mängden pälslöshet. Känseln försvann också ju grymmare skadan varit, och där han hade som minst känsel fanns också minst päls. 
"Huden är ny, men bara en blek kopia av det den ersatte." sade han, nästan lite fundersamt, och fokus skiftade för en kort stund till tassen som han åter sänkt. 
När valpen petade honom i bringan skrattade han åter till. 
"Hälsad Aurora, mitt namn är Naberius." svarade han mellan de lågmälda skratten. 
Om hon ville busa så tackade han inte nej. 
Svansen slog lekfullt ett par gånger innan han lade huvudet på sned. 
"Jag tror inte du törs göra om det där." sade han, nästan lite hårt. Utmanande. 
Om det inte hade varit för leendet och den ryckande svansen som han inte riktigt klarade av att hålla stilla. Han sökte ögonkontakt, den glödande blicken skämtsamt smal.

[Så söta <3]

Han förklarade för henne, och valpen nickade, utan att riktigt förstå. Hon hade aldrig sett en frusen å. En å hade hon sätt, och hon hade sett is på små vattenpölar, men aldrig tillsammans. Höstskogen blev aldrig så kall att en hel å frös. I sitt sinne försökte hon föra ihop de olika bilderna. Det fungerade sådär, men hon nickade i alla fall. Hon hade ett hum om vad han försökte illustrera i alla fall.
   Hanen presenterade sig själv som Naberius. Det var ett krångligt namn. Naberi-- Hon bestämde sig för att kort och gott kalla honom Nab. Det var kortare och mycket enklare att säga.
   Men sedan talade han igen. Vadå inte törs göra om det där? Aurora var en av de valparna som inte kunde stå emot utmaningar. Hon kände hur adrenalinet började pumpa genom blodet. Kroppen förberedde sig för att springa, att tävla, att kämpa. Nu skulle han allt få se! Hon petade till honom igen. Det var en flyktig beröring, för så fort hon förmådde snodde hon runt. Benen svek henne för någon sekund, men hon sprattlade snabbt upp på benen och sladdrade iväg.
   "Heheheheh", lämnade henne, en blandning mellan ett skratt och en ordlös trotshandling.

Naberius kropp kurades ihop på ett ögonblick. Då den lille nappade på hans invit till lek och åter petat på honom for han iväg i ett högt skutt nästan rakt upp i luften. Ett kort ögonblick hängde han stilla innan han dök likt en rovfågel. 
Han landade smidigt på marken, och tog snabbt efter ett lekfullt skutt efter valpen. Han var större, och det var egentligen inget problem för honom att hinna ikapp den unge, men för lekens skull tog han nästan grodlika hopp istället för att springa. Varje gång han landade slog han tassarna i marken, som om de alltid kom lite efter kroppen. 
På det hela taget såg han rätt löjlig ut. 
Bakom honom sprätte svansen livligt. Ett väldigt tillgjort morr gled ut ur halsen, men skrattet var inte långt efter. 
Han närmade sig inte valpen, men höll avståndet tillräckligt litet för att det skulle vara nära. 
En jakt. Monstret och bytet, grodornas kung och Hjältinnan.

[Mööööö what just happened]

Ett uppsluppet skratt lämnade valpen när hon hörde Naberius komma efter. Hon sprang som en galning runt gläntan, men en valps korta ben var inte en match mot en fullvuxen. Trots det behöll hon sitt pyttelilla förspång. Hon hörde honom ständigt landa bakom henne. Nära, men inte nära nog. Det pirrade något förfärligt i magen vid hans morrningar. Hela tiden lämnade förtjusta och uppspelta fnitter henne.
   De hade nästan kommit runt hela gläntan. Stenen tornade åter upp sig framför dem. Hon tog ett snabbt beslut. När de passerade förbi tog hon ett skutt upp, halkade ner en liten bit med sprattlade sig upp. Så snabbt det gick ställde hon sig upp och mötte den vuxne hanen där han kom skuttande. Det såg ut som en groda, tänkte hon och kvävde ännu ett skratt.
   "Aha!", utropade hon i en sagoberättares röst. "Slutstriden mellan stjärnväktaren Amooly och grodprinsen Nabnabnab inleds!" Egentligen hade hon tänkt att säga Nab, men hon upptäckte att om hon sa det tillräckligt många gånger så smackade läpparna på ett roligt sätt.
   Hon svepte med tassen. Några ganska små snöflingor virvlade med, men det såg ändå ganska imponerande ut.
   "Hon går till attack med en mäktig stjärnstorm!", ropade Aurora och klättrade högre upp på stenen. Ännu några till snöflingor dalade ner mot Naberius. Om man kisade kunde man låtsas att det var stjärnor som dalade ner mot den andre. Hon tyckte om stjärnor. Spänt, så spänd att den lilla kroppen vibrerade väntade hon på hans motattack.

[Kärlek på aaaallt i det här rollet]

Naberius följde den unga längst gläntan med sina grodliknande hopp. 
Hennes skratt fick det att rycka i mungiporna, trots att han försökte hålla det seriöst för lekens skull. Det gick inte. 
Valpen for upp på stenen, och han höll tempot nere för att se vad hon skulle göra. 
Hon talade, han försökte skola ansiktet så att det inte var förvridet av skratt. Samtidigt hade han landat på alla fyra, nersjunken i en lekinbjudande ställning.
När hon slängde sin 'stjärnstormen' mot honom flyttade han energin runt i kroppen, samlade en intensiv hetta i framtassarna så att klorna glödde. Köttet runt var redan ärrat och känslolöst, och det klarade några sekunder med intensiv hetta innan det tog skada. 
Nästan samtidigt slängde han sig upp på bakbenen, frambenen svängda i en vid båge upp så att de stod rakt upp i luften. De lysande klorna lämnade nästan en strimma av ljus efter sig, och lekte man med tanken så kunde det se ut som en sköld. 
Han balanserade på hela bakfötterna. Han syster, som inte hade alls lika mycket kargblod i sig, kunde inte göra samma sak hade de noterat tillsammans för länge sedan. Inte på samma sätt som han kunde. 
Han skrattade med en mörk sagoröst, och när han talade slängde han in en stark Lawari accent. "Mohahahahah, och hans majestät Nabnabnabnab försvarar sig med en mäktig ljussköld!"
Klorna hade redan slutat glöda, och han noterade nöjt att ingen lukt av bränt kött stack i hans nos. Trots det dirigerade han energierna runt för att skynda på en eventuell läkningsprocess. 
"Och han kastar tillbaka en våg av ljus mot den kraftfulla stjärnväktaren!" sade han, precis innan framtassarna kastade ner i marken med en duns. Med munnen gjorde han en svochande ljud för att illustrera den osynliga, oexisterande ljusvåg grodprinsen skickat mot valpen. 
Sedan skrattade han lite mer, bara för att han kunde och för att det lät så hemskt roligt.

Aurora tryckte undan ett tjut av förtjusning när Naberius tassar började glöda. Han lyfte dem högt i luften och lämnade kvar ljusspår. De smälte bort snöflingorna utan problem. Han skrattade. Det bubblade i magen av ren och skär glädje över hans mörka röst, klädd av en främmande accent. Han lät som en äkta skurk, direkt hämtad från sagorna.
   Den vuxne gjorde ett schvooshande ljud för att illustrera ljusvågen innan hans tassar damp ner i marken. Aurora föreställde sig det starka ljuset som kom susande mot henne.
   "ARGH!" Hon skuttade tillbaka flera steg som om ljusvågen slagit henne tillbaka. Dramatiskt höll hon en tass mot buken och haltade fram. "Stjärnväktaren blir överväldigad av ljuset, men inser snart att de goda stjärnorna i skyn lyser starkare!" Hon hoppade upp från sin något hopkrupna position och skadan verkade inte lika påtaglig längre.
   "Och nu! Hon sänker temperaturen så att endast en frostig dimma blir kvar!" Temperaturen sänktes mycket riktigt, men bara någon grad. Det var fortfarande ljummet varmt i luften.
   "Föga anar Nabnabnab att det är en fälla!", ropade hon med en triumferande ton och skuttade på marken. "Inte förrän det är försent inser han att hon kommer KITTLA HONOM!" Hans hopkrupna lekposition gjorde hennes uppdrag mycket enklare. Hade han stått upp visste hon inte om hon hade nått. Men nu sträckte hon upp tassarna mot hans armhålor och kittlade för allt hon var värd. För att hålla balansen stödde hon sig mot hans ena framben.

Naberius gjorde ett ljud som lät likt en korsning mellan ett gurglande kvävt skratt och ett kvidande skri. Han försökte ge skenet av att den hemska grodprinsen Nabnabnabnab skadats av den isande kalla dimman.
Han tog ett stapplande steg bakåt, och skakade lite på knäna som om de skulle vika sig. 
Vika sig av skratt kanske, men det behövde han inte säga högt.
Hanen var inte kittlig, men hon låtsades för valpens skull.
Han frigjorde att högt stönande, som om han blivigt dödligt sårad, och lutade kroppen så mycket att han nästan trillade.
"Åh nej! Grodprinsens svaghet! Stjärnväktaren har funnit den!" han fajkhostade kort innan kroppen föll platt på sidan. Valpen, som stödde sig på honom, kunde på håll tycks ha varit den som välte honom. 
"Grodprinsen.... Döööööööööörrr!" jämrade han sig mellan skratten, och sträckte dramatiskt på sig. Sedan stönade han högt igen, innan han föll lealöst platt. Ögonen stängdes, tungan utflikad mellan tänderna, kroppen helt avslappnad.

Ahaha! Aurora hade hittat den! Svagheten! Obarmhärtigt kittlade hon vidare, ända tills han välte. Då vacklade hon till, och lyckades fånga upp sig med en bråkdel till godo.
   "Grodprinsen... Döööööör!" Aurora skrattade till. Naberius var en sådan bra skådespelare! Det var kul att leka med honom. Tänk om syskonen var likadana. Tungan som hängde ur Naberius mun såg spännande ut. Hon petade till den och skrattade högt när den flyttade på sig någon millimeter.
   Valpen flyttade sig närmare och drog en liten, skär tunga över Naberius panna.
   "Han får en puss och återföds som en prins!" Stolt bröstade hon upp sig, och gav Naberius en lurig blick. Måste bli ett lyckligt slut. En liten, nöjd suck lämnade henne och hon satte sig ner vid hans huvud. För någon minut var hon tyst. En funderande min låg över hennes unga drag.
   "Du. Vet du hur jag visste?"

Det låg en ovan lycka och vibrerade i hanens bröst. En påtagligt, ekande vibrerande likt ett kattdjurs spinnande. 
Mungipornas ryckningar kunde inte hållas i schack där han fortfarande låg och spelade död. 
Han öppnade ena ögat vid valpens ord. 
"Är jag en prins nu?" frågade han, nästan lite malligt, men samtidigt med en lätt frågande ton. Som om han undrade hur han skulle veta om han var en prins eller inte.
"Visste vaddå?" sade han sedan, denna gång båda ögonen fästa på valpen. Huvudet vinklades bakåt, så att han faktiskt kunde se henne. 


[bnjeNBJIDN gnrjn kort kort x'D]

"Visste vadå?" Aurora log mot honom. En varm glöd värmde hennes insida efter leken. Naberius var en riktig lekkompis. Samtidigt började allt adrenalin försvinna ur den lilla valpkroppen. Trots att hon gärna ville tro det, så var hon ingenting mer än en valp. Valpar blev trötta efter intensiva lekstunder. Hon la sig ner bredvid honom, och vilade nästan omedelbart huvudet mot tassarna. Med sömniga ögon kikade hon upp på honom.
   Det slog henne att hon inte svarat ännu.
   "Jag bara visste", svarade hon och en liten gäspning lämnade henne. "Att du var kittlig alltså", tillade hon snabbt. Leendet dök upp igen, men försvann snabbt när lugnet la sig i kroppen. Valpen kurade mot hans sida. Det var tryggt här. Hon kunde ta sig hem senare. Mamma skulle inte börja leta förrän om några timmar. En gäsp lämnade henne igen. Närheten värmde henne när hon relativt snabbt somnade vid den vuxnes sida.

[Woop, om du vill skriva något så får du det, annars kallar jag det avslutat!]

[Avslutat ;D ]