Från den tropiska miljön till det som nu skiftat till något mycket torrare, dock behagligt, miljön hade nu även naturens energier förändrats. Fortfarande harmoniskt, men på en annan nivå. Naturen här talade ett annat språk. Den var mildare här, inte lika vild och farorna var betydligt mindre. Den isblå, långa, lockiga svansen vars yttre var prydd med eld liljor släpades efter honom ömt mot marken. Blicken lät sig dansa över det nya området och färgerna väckte sådana speciella känslor inombords. Eldigt och rött klätt i orange och nyanser av gult, trotts detta fanns det somsagt en harmoni som var överväldigande.
Efter en kort stunds vandring satte sig hanen ned vid ett vattenhål och stirrade ned i det spegelblanka vattnet. Det var första gången som hanen hade sett sin reflektion vilket fick honom och rygga tillbaks och ge ifrån sig ett vasst men melodiskt läte. Varsamt närmade sig hanen vattnet åter igen och blickade ned över ytan. Vem var det som stirrade på honom? Sakta närmade han sig närmare ytan då ett kryp simmade över reflektionen och skapade cirklar. Han lade huvudet på sned och studerade det förvrängda ansiktet som imiterade honom, sedan petade han lätt med tassen på ytan och insåg sedan att det inte var någon annan än han själv. Så det var alltså så han såg ut.
Hanen lade sig ned och studerade sig själv i säkert en halvtimme, kollade in i sina egna ögon, räckte ut sin tunga, vinklade sina öron och gjorde grimaser. Sedan lade han märke till något längre ned under ytan, fiskar. Dem såg rätt annorlunda ut från dem som fanns där hemma. Så vackra, solens sken fick dem att blänka till då och då när de väl kom så pass lång upp till ytan att dess fjäll kunde reflektera solljuset.
Tiden gick, vilket han helt hade glömt bort. Hanen lyfte sitt huvud och sedan reste han sig upp i sittande ställning. Hans tankar låg nu på vad det kunde finnas för spännande växter och blommor här omkring. Och om det fanns något ätbart, några bär eller kryp var det ju tvunget att finnas i en natur som denna.

En stund senare...



Under en fallen stock fanns det gott om kryp och larver som han slafsade i sig, han hade även hittat bär som var ätbara. Det fanns dock inte lika mycket mat här som hemma. Men det fick gå, bara han fick utforska lite till var han säker på att det skulle finnas tillräckligt för överlevnad.
Men en fet och saftig larv i munnen hörde han nu ett ljud en aningen längre bort, inget ovanligt, men doften... Doften var.. Något han aldrig känt förr. Och där satt han, både nyfiken och lite spänd med den feta larven halvt hängande ur käften.

Den lilla fakargen hade nu blivit lite äldre och starkare men hennes höjdskräck satt fortfarande i, honan kämpade varje dag med att övervinna den för hur kan en fakarg vara höjdrädd? Det är helt ologiskt. Honan hade vandrat och även gjort några försök att flyga men inte riktigt lyckats till den vackra höstskogen som var fylld av massa färger. När hon hade först kommit till skogen så hade dess skönhet förbluffat henne och hon kunde inte låta bli att känna sig varm i kroppen. 
Men nu hade varit där i några dagar och skogen fortsatte att förundra henne, hon hade även sett svanarna som skogen var känd för men hon var noga med att hålla sig på avstånd då inte ville reta upp gudinnan Moriko. Lumen hade spenderat sina dagar med att fortsätta övervinna sin höjdskräck genom att hoppa upp i träd och och stå på höga avsatser men skräcken tog alltid över när hon väl sträckte ut sina stora vingar och började flaxa, vilket alltid slutade med att hon kraschade ner i marken.

Honan hade gjort ett sista försök för dagen och hade hoppat från ett träd och lyckades flyga en väldigt kort sträcka medan hon blundade men när hon öppnade ögon så kom paniken och hon kraschade rakt ner i en buske. Hon klättrade ur busken med massa kvistar och blad i pälsen och hon drog tassen över huvudet; ''Aj..'' sa hon med en suck och började dra loss kvistarna från sin päls. Hon kollade igenom sin päls när hon plötsligt hörde ett ljud en liten bit bort, hon vände sig mot ljudet i en hukande position. ''Ve-vem där?'' frågade hon nervöst. Vem kunde det vara, hon visste att det var någon där men om den var snäll eller elak hade hon ingen aning om.

Larven slank ned med ett slurp i följd av ett brak längre bort, nu var hanen säker på att det var något som inte riktigt stod rätt till. En röst, eller iallafall ett läte. Men om det var ett djur kunde han inte minnas att han hört det förr. En obekant doft, ett läte han aldrig tidigare hört, detta var för intressant för att inte inspekteras. Den cyan färgade hanen vandrade med varsamma steg, nästintill ljudlösa med svansen åvan mark och kroppen lätt hukad ifall detta var ett rovdjur som lurade bland buskarna. I de tropiska skogarna var det inte ovanligt att rovdjur använde sig utav strategier för att locka till sig sina byten, så varsamt närmade nu han sig den dansande busken.
''Ve-vem där?'' Där var det underliga ljudet igen. Hanen cirkulerade kring busken och använde sina krafter för att sära på dess rötter för att se vad det var för underlig varelse som gömde sig där inne. Och då buskaget särade på sig vidgade sig hanens ögon av den minst sagt överraskade individen som befann sig där. Vid första anblick trodde hanen att han stött på en enorm fågel, men minnet av hans egen spegelbild sade annat. Huvudet lades lätt på sned och ena "ögonbrynet" höjdes en aningen. Doften av denna individ var unik, utseendet likaså, men all denna förvirring fick honom att tappa så pass mycket fokus att han av misstag släppte på sin kraft och buskaget slog ihop sig igen. Hanen ryggade tillbaks och förstod att det där kanske inte riktigt var så uppskattat. Grenar är ju inte direkt mjuk!

Lumen tittade runt genom busken nervöst, vem eller vad var det som lurade sig där? Plötsligt började buskens grenar att sära på sig och honan fick sedan syn på en stor ljusblå varg hane kläd i orangea blommor, Lumen stirrade på hanen och han stirrade även på henne. Innan hon ens hann säga något så slogs buskaget tillbaka rakt mot henne och hon pep lätt till för det var inte speciellt skönt med att få en gren i ansiktet. Honan klev ur buskaget och drog ansiktet på sin ta, hon hade verkligen ingen tur idag.

''Aj..'' sa hon tröttsamt men tittade sedan upp med den främmande hanen; ''var-varför gjorde d-du så?'' frågade hon sedan med sin stammande röst. Hon hade alltid stammat och det fick henne att låta mer nervös och räd än hon var i några situationer även om hon var nervös av sig, men ibland så var det jobbigt att inte kunna låta självsäker och stark. Hanen framför henne stirrade på henne och det gjorde henne lite nervös, ''ha-hallå?''.

Då varginnan klev ur buskaget och agerade besvärat backade hanen några steg. Hon talade ett språk han inte alls förstod. Hennes kroppsspråk sade allt. Även fast han inte förstod ett ord utav vad hon sade förstod hanen att hon inte var så speciellt förtjust i det han råkat göra mot henne. Det han dock hört honan uttala var 'Aj', inte bara en gång, och alla gångerna var då det verkat som honan gjort sig illa. Hanen sänkte sitt huvud en aning och kollade honan i ögonen och sedan ned på marken där en blomma började att växa. Sedan gjorde han ett lätt läte för att försöka få hennes uppmärksamhet till blomman, satte tassen över den så blomman gick av och dess blad förstördes. Sedan försökte han möta hennes blick och sade "A..Aj" han hade ingen aning om detta var rätt, detta var mer en ren gissning, men sedan började blomman att reparera sig själv och återgå till dess hela och friska form. Hanen lade tassen på sitt bröst och sänkte sitt huvud. Det var menat som en gest att han var där i goda avsikter, men lika lite som han förstod henne då hon talade kanske hon förstod honom lika lite vid hans kroppsspråk.

Hanen såg förvirrad ut, kunde det va så att han inte förstod henne? Lumen hade aldrig träffat en varg tidigare som inte förstod henne tidigare. Den ljusblåa hanen tittade på henne och sedan på en blomma på marken och Lumen följde med blicken och han tryckte sin tass ner på blomman så den förstördes och tittade sedan på henne igen; ''A..Aj''. Den bevingade honan tittade på honom, förstod han ändå? Blomman blev hel igen och Lumen misstänkte att hanen hade en sorts växt kraft. Han la sin tass mot sin bröstkorg och sänkte sitt huvud, det verkade som han inte ville något ont i alla fall. Men denna hane var väldigt annorlunda, vilket gjorde henne smått nyfiken.
Hon satte sig ner och skakade sina vingar smått innan hon tryckte dom mot kroppen. Hon tittade på hanen och tryckte sedan sin tass mot sin bröstkorg och sänkte sitt huvud i samma gest. Hon fortsatte sedan med att dra sin tass mot sig fram och tillbaka och sa; ''Lumen'' i ett försök att få hanen att förstå att det var det hon hette.

Hanen lade huvudet på sned då hans gest bemöttes, men ett varmt leende spred sig. Sedan gjorde hon en gest och talade åter igen. Hanen skakade på huvudet oförstående. Lumen, vad betydde det? Detta var utan tvekan en hel värld med mysterier han inte kände till. Hans egen art hade ett språk han inte alls kände till och om denna främling inte alls liknade honom vem visste vad han skulle få bevittna härnäst på sin resa? Denna främling verkade dock vänlig, men som alla arter var inte alla likadana. Att lära sig deras språk insåg han väldigt snabbt att det kunde vara livsavgörande. Trotts denna harmoni, trotts denna platsens lugn och själsliga lugn började ett litet frö av oro växa inuti honom vilket gjorde att hans eld liljor började att ge ifrån sig ett glödande sken. Det var inte med avsikt. I vanliga fall hade han full kontroll över över sina krafter, men det var hemma, där han aldrig behövt känns denna sortens känslor.

Lumen tittade på hanen och han verkade förvirrad, hon tryckte tassen mot sig själv igen; ''Lumen'' i ännu ett försök. Men sen såg hon hur hanens liljor som prydde hans päls började glöda och han såg lite orolig ut. Hon sökte hans blick med snälla ögon; ''är d-du okej?'' frågade hon, inte för att han förstod hennes ord men han kanske förstod att hon menade väl. Honan tittade på hanens blommor, dom var vackra så hon pekade med sin vinge mot hans blommor; ''do-dom är vack-vackra'' sa hon sedan med sin stammande röst med ett leende och drog sedan tillbaka sin vinge. Hon visste inte riktigt hur hon skulle kommunicera med denna främling men hon ville gärna försöka hitta en lösning. I ett sista försök så tryckte hon tassen mot sig själv och sa med en lugn röst; ''Ja-jag är Lumen... Lumen''.

Med en suck ställde hanen sig upp och närmade sig honan, cirkulerade sig kring henne en aning och granskade hennes vingar men nog försiktig med avståndet. Ännu fler mystiska ord talades och allt han kunde göra var att le. Då honans vinge dock kom vänligt närmare hanen studerade han den med blicken, nosade för en kort sekund innan hon drog tillbaks den. Sedan kom gesten igen. Den blå hanen tog något steg fram mot honan, lyfte sin tass mot henne men noga med att ej vidröra varginnan "Lumen" det var nästan frågande. Sedan började han förstå, eller det var det han iallafall trodde. Hanen plockade åter igen blomman och lade ned den framför henne, petade den närmare med nosen. Sedan kollade hanen på henne. Hanens tass lyftes åter igen mot varginnan "Lumen" sade han sedan med en mild röst, sedan förde han tassen mot blomman och kollade frågande på honan.

Hanen hade cirkulerat henne men hon satt lugnt stilla och lätt han undersöka, det verkade som han inte hade sett en annan varg tidigare. Men hur kunde han inte ha gjort det? Hanen lyfte sedan sin tass mot henne och sa; ''Lumen''. Började han förstå vad hon menade? Lumen log och tittade sedan hanen när han plockade upp blomman sen tidigare och puttade fram den och lyfte sedan sin tass igen mot henne; "Lumen" sade han sedan med en mild röst, sedan förde han tassen mot blomman och kollade frågande på henne. Lumen låg och nickade glatt och la tassen bredvid blomman och sa; ''Blomma''. Det kanske inte skulle bli så svårt ändå. Hon log igen och kollade sedan runt efter fler föremål, tillslut såg hon en sten och reste sig upp och plockade upp den och gick tillbaka till hanen och ställde ner den. Hon pekade med tassen mot den och sa lugnt; ''sten''. Han verkade ta in det hon sa och pekade sedan mot trädet bredvid dom; ''träd''. 

Hanen nickade, så denna individ kallade sig för Lumen. Eller var det hennes ras som hette Lumen? Det var oklart. Men nu var det iallafall lite klarare. 
Varginnans ord lades på minnet, vid olika ting visade hon tydligt med tassen vad det var hon använde för slags ljudkombinationer för olika ting.
"Blomma..." Den var ganska enkel, då den låg mest i hans intresse. Sedan kollade han på stenen och gav ifrån sig ett väsande likt en orm. "S..Schesah" väste han, men insåg att det inte alls var rätt. Hanen kollade på henne. Sedan blickade över mot trädet "Träd" sade han och kollade på stenen igen. Men denna gången slog han bort den med tassen och himlade med ögonen. Hanen gick sedan närmare främlingen och började att nosa på hennes vingar och stöta på dem varsamt med en frågande blick. "Lumen" 

Hanen upprepade vad Lumen sa och blomma kunde han säga men ordet sten var tydligen svårare, träd gick lika bra att säga som blomma. Lumen log, det var som att se en valp lära sina första ord. Plötsligt så slog hanen bort stenen och närmade sig henne, vilket gjorde henne lite nervös men satt ändå stilla. Han nosade på hennes vingar, han verkade intresserade i dom. ''Lumen'' sa han sedan frågandes och hon öppnade upp sina vingar försiktigt för att visa upp dom för honom. ''Vingar'' sa hon sedan med ett leende och rörde dom sakta fram och tillbaka, hanens ögon blev större och Lumen log. Tydligen var hennes vingar intressanta, för henne så var känslorna kring hennes vingar komplicerade. För hon har aldrig riktigt använt dom ordentligt som man ska vilket hon skämdes lite över, men att se den här hanens blick gjorde henne faktiskt lite glad. Hon tog sedan sin tass mot sig själv igen; ''Lumen'' och tryckte sedan lätt mot hanens bröst i en frågande blick. Hade han något namn ens?

Med fascination följde hanen honans vingar med blicken när dem rörde sig och i försiktighet sträckte han ut sin tass för att lätt få en uppfattning av hur dem kändes. Mjuka, lena, väldigt likt papegojornas fjädrar där hemma. Sedan satte han ned sin tass och gav henne ett leende. "Vingar" Alla dessa nya ord var inte lätt att hålla reda på. Men det nog som när han lärde sig att urskilja de olika lätena då han kallade på sina vänner av samma art där hemma. Han antog att varje individ av hans egen art också hade ett eget läte, och dennas läte var Lumen. 
Sedan, i ett smått förvirrat ögonblick då honan lade sin tass mot hanens bröst och sade sitt eget namn kollade han oförstående på henne. Men sedan började han förstå, det började att falla på plats. Hanen hade inget sådant läte. Det enda hanen hade som läte att bli kallad av var något endast naturen och de själar som delade dess heliga energier kunde framkalla. Hanen skakade på huvudet och kollade ned i marken, men sedan fick han syn på sin långa cyan isiga svans vars päls var täckt av eld blommor. Hanen lyfte upp den framför henne och lade sin tass på sitt bröst samtidigt som han lade sitt huvud lite på sned. Vad det än var Lumen bestämde sig för att kalla honom så fick det bli så, det kanske skulle underlätta för honan om han hade ett namn.

Efter sitt försök med att ta reda på den ljusblåa hanen, så skakade han på huvudet och lyfte upp sin lurviga svans som var fylld med orangea liljor mot henne. Lumen tittade på den med stora ögon, blommorna var så vackra mot hans päls. Han la sedan sin tass på sitt bröst och la huvudet på sned, han hade alltså inget namn. Så han ville att hon skulle ge honom ett? Hon tittade på honom upp och ner och började sedan att cirkulera honom, och tankarna gick. 
Blomma? Ice? Blue? Vad skulle hon kalla den främling? Plötsligt såg hon sol märket på hans rygg, Solsken? Sunshine? Sunshine! Det kändes rätt på något sett, hon ställde sig framför honom igen och gav honom ett leende och gick närmare honom. Hon tryckte sin nos mot hans bröstkorg och tittade sedan honom i ögonen. ''Sunshine'' sa hon med en lugn röst och satte sig ner och frog sin tass mot sig, ''Lumen'' och sedan sin tass mot hanen; ''Sunshine''. 

Då honan började cirkulera kring honom satte han stilla. Lät henne granska och tänka, det var som att hon förstod vad han hade menat iallafall. En kort stund där efter satte Lumen sig framför honom, gjorde gesten med tassen mot sitt bröst och sade sitt namn, sedan lade hon sin tass mot hanens bröst och sade "Sunshine". Hanen försökte formulera ljudvågorna lätt för sig själv några gånger innan han uttalade dem högt "Sun..shine... Sunshine" och lade tassen på sitt eget bröst med ett leende. Betydde detta att han var ett steg närmare att komma i kontakt med sina rötter? De sätt hans art talade på var märkligt, ja, men varje art var också unik. Men vad betydde detta nu? Kallades Lumen, Lumen för alla? Eller endast för honom? Var han Sunshine för alla, eller endast Sunshine för henne? Det var så mycket att lära och natten var påväg att falla. Solen stod lågt på himmelen och om det inte varit rött här innan så var det garanterat det nu.

Sunshine, som han nu hette beundrade solens alla nyanser och hur skogen sakta lade sig till sömns, men även hur andra liv började sin "dag". Varginnan hade nu rest sig och gett honom en gest att följa efter, vilket han gjorde. Honan var mycket trevlig och energierna kring henne var behagliga. En stund senare kom de till vad som såg ut som ett näste, Sunshine satte sig ned och studerade honan medan hon plockade bort lite kvistar och fixade till sin bädd. Då den andra gesten kom blev dock hanen en aningen osäker, men hoppades innerligt att han läst hennes signaler korrekt. Då han tassat närmare började hanen att nosa och inspektera vad honan använt för underlag och hur bädden var gjord. Ett varmt leende spred sig och hanen gav honan en mild blick. Dock för att han själv skulle kunna ligga ned utan att skada sina välvårdade liljor behövdes det endast en aning av justering. Växter började att slingra sig och mjuka löv bildades som underlag, även åt honan.
Den ljuse hanen fick intrycket av att det var okej med närhet, på så sätt kanske även hanen kunde slappna av lite. Detta var första gången utanför sitt hem som han spenderat en natt. Allt var så okänt, men på något sätt bekant just med tanke på naturen.
Sunshine lade sig väldigt försiktigt bredvid honan och slöt sin långa, fluffiga svans kring sig. Hanen gav honan en varm blick, och då han kollade in i hennes ögon påmindes hanen om sin spegelbild. Han själv saknade både pupiller och ögonvita, han hade istället olika skiftningar och nyanser av grönt, blått och cyan som täckte allt. Vilket gjorde att han kollade in i hennes ögon kanske en aningen längre än tänkt. Vad mer för skillnader fanns det där ute av hans egen art? Sedan skrattade han till en aningen generat då tanken slog honom att det faktiskt är oartigt att stirra, även vid nyfikenhet och vid detta tillfälle var dem så pass nära varandra. Det kanske gjorde henne obekväm. Så blicken vandrade ned till hans framtassar och en lätt gäspning lämnade honom. "Lumen" sade han med ett leende. Sedan kom tanken, hemma hade de ett eget läte för just god natt. Hanen gav ifrån sig ett läte, ett ljust men behagligt. sedan låtsades han att gäspa och blundade som i ett tecken för sömn. Hanens huvud lades på sned och han kollade frågandes på Lumen. Egentligen kunde hanen nästan somna där och då, men att bli berikad med sitt eget språk kändes viktigare än sömn, även fast det endast var ett ord han sökte.

Lumen log åt Sunshine, han var som en liten valp vilket hon tyckte var gulligt. Hanen lade sig bredvid henne och storleks skillnaden märktes tydligare och dom tittade på varandra, hans ögon var väldigt speciella men inte på något obehagligt vis utan mer förtrollande. Hanen sa hennes namn och gjorde sedan ett ljust läte och gäspade och tittade på henne, hon gissade på att han ville veta hur man sa god natt. Hon log; ''God natt'' gäspade hon och la ner sitt huvud och blundade. 

Det hade gått några få dagar sen Lumen hade träffat Sunshine och hon hade försökt lära honom prata så mycket hon kunde och med hjälp av några ord han kunde nu så var det lättare att lära känna honom. Visst han behövde mycket mer träning men han plockade upp saker ganska snabbt ändå. Hon kände sig så stolt över sig själv av att lära en främmande varg prata även fast hennes egna språk förmåga inte var speciellt bra.

Det kändes rogivande i hennes närhet, dock med vetskapen om att honan förmodligen var ett rovdjur så kunde han lugnt säga "God.. Natt" och lade ned sitt huvud för att sedan vandra in i drömlandet.

Ja, Ziren hade fått det bekräftat, honan delade inte samma matvanor som honom. Första gången han hade sett Lumen komma med en hare mellan käftarna blev det otroligt blandade känslor, hanen fick vända sig om med en smått hjärtskärande blick och låtsas som ingenting. Att se hans egen art ha någon som kunde varit hans familj mellan käftarna tog lite på hjärtat. Men han hade förstått att detta bara var något att vänja sig vid. Om detta knöt sig i magen vela han inte veta vad som mer väntade sig där ute. Så en dag då Lumen låg och åt på ett byte ställde han sig framför henne, något bestämt fast ändå osäkert "Lumen" Sade han lugnt och kollade på henne "Smaka... Din mat. Sunshine testa?" Frågade han och satte sig ned. Om detta var hans sanna natur så var han tvungen att omfamna den och bli ett med allt det okända. Hur skulle han överleva där ute om detta var ett hinder? Det gick inte. Men det kändes väldigt mycket som kannibalism för hans del trotts att han inte var en av dem, de så kallade bytesdjuren.

Lumen hade lycktas fångat ett litet rådjur och släpat med sig den till det enkla näste hon hade ordnat som hon och Sunshine delade. Hon hade lagt märke till att Sunshine inte åt kött, utan istället kryp, bär och växter. Hon tyckte det var konstigt men Sunshine måste också tycka att hon själv var konstig.
Hon hade lagt sig ner och började äta på sitt byte när den större hannen kom och ställde sig framför henne; "Lumen" Sade han lugnt och kollade på henne "Smaka... Din mat. Sunshine testa?". Lumen blev förvånad då Sunshine aldrig hade visat intresse av maten hon kom med, även när hon hade erbjudit. Hon satte sig upp och slickade sig runt munnen. ''Ä-är du s-säker?'' frågade hon men puttade lätt bytet mot Sunshine med sin tass, ''varsågod''. Hon tittade på honom nyfiket, han såg obekväm ut kanske till och med äcklad. Var han säker på att han ville prova? Men det skulle göra honom gott att få i sig ordentlig mat, en sån stor varg kan inte bara äta kryp och växter.