(Paxat till Angelus)


Hennes trampdynor blödde, hon hade gått så länge nu utan att vila. Hon var född vandrare, skulle alltid vara. Men hennes valpdynor var så sköra, och hon hadde trampat på en och en annan tagg av rosorna, dess gick berörde henne inte. Inte det minsta. Den klara lila blicken kollade runder ihopp om lite mat, men det enda hon hadde sett var alligatorer, som hon fick använda sina krafter på för att inte bli uppäten, ett par ormar och ödlor.kunde man äta dem? hon var tveksam så hon hade inte ansträngt sig för att ens försöka fånga ett av dem.
Att vara valp var inte lätt, att kämpa för överlevnad varenda dag extra mycket som en vuxen. Men både hon och hennes krafter hade blivit starkare. Inget djur hade kommit undan henne, doc så hade hon bara fångat ett o ett annat rådjur och harar. men det vart tjatig med samma mat i längden. Och hon hade nyss vandrat in i numoori, en bättre plats i jämförelse med det okända. Där hadde hennes liv varit ett helvete.
Den lilla honan travade på och hennes kropp skrek efter vila, men energin av hennes krafter vela att hon skulle fortsätta gå. Trotsallt så blir trampdynorna och kroppen starkare om man går. och särskillt på vassa saker, ja det gäller trampdynorna inte kroppen.
En suck lämnade hennes anfådda mun och hon stannade plötsligt tvärt, en annan vargs doft.. och inte nog med det, det var en hanes... Raggen reste sig och hon började att kolla sig omkring hetsat.

Han hade som vanligt vandrat stillsamt på revieret, njutit av vad som kunde vara en av de sista dagarna i Itrozo. De skulle snart vara räknade, när Murder sade orden skulle flocken flytta ut på en stor slätt. Han var inte riktigt säker på att han gillade det. Det kanske var ett självklart val för Stäppvargarna, de var ju gjorde för såna omständigheter, men hans stora kropp skulle synas klart och tydligt på ett sådant område. Han var en vren, han var skapad för att leva i skuggor och mörker. Och han assassin träning gjorde att han hellre gömde sig än visade sig helt öppet. Men det var ledarinnans ord, och han skulle följa dem.

De långa benen förde honom framåt medan han stillsamt funderade över för- och nackdelar med flytten. Det som också oroade honom var hans valpar som Medusa bar på. Honan som han älskade så högt. Han hoppades att ingenting skulle hända henne eller dem under resan.
På många sätt skulle det bli en riskfylld färd, Murder själv bar också på valpar, och när allt kom omkring kunde han inte låta bli att undra ifall det verkligen var värt det? Men Gudarna hade gett dem detta nya område, eller Guden Aurinko som Murder hade varit och talat med. Och man gjorde nog fel ifall man tackade nej till Gudarnas gåvor. Men fortfarande, varför måste de utsättas för denna prövning innan speciellt när det kunde betyda att de riskerade ofödda valpars liv? Det var tung i hans sinne, han kunde inte riktigt förstå det även om han var villig att följa Gudarna.

Men så sökte sig en doft in i hans nos och avbröt hans tankar. Han stannade upp, höjde huvudet och styrde sedan den gråvita kroppen mot den främmande doftens källa. Detta skulle bli intressant, vem hade nu vandrat in på Treonthas revir?

Den lilla valp tiken vandrade vidare, mot doftens håll. Även fast hon var så liten och detta kunde betyda fara. Många valpar hade gått åt det andre hållet men inte Saphira, hon var nyfiken och tänkte inte visa sig rädd.
Nosen drog in den andres doft, en hane, ennu mer farligt. Men hon gick fortfarande frammot.
Efter en stund kunde hon se den vite individen, hon log lite för sig själv. sälskap, ja det var det hon såg alla möten som. sällskap.
Honan lunkade på försiktigt och då hon var i närheten av hanen stannade hon upp. "Var hälsad" Sa hon glatt och visade ett leende.

Det var med en smått fundersam blick som Angelus granskade den unga honan som hade dykt upp i hans synfält. Han hade vandrat emot denna främmande varg, guidad av skuggorna, och när han väl fått syn på henne hade det slagit honom att hon inte var mer än en valp. Hon kunde knappt ens vara gammal nog att klara sig själv. Vad gjorde hon här ute helt ensam?
Han gick närmare, och han tänkte på hur stor han måste vara i hennes ögon. Med sina 150cm i mankhöjd måste han nästan te sig som en jätte i den unga honans ögon. Men hon verkade lika glad och livlig för det, typiskt för de små.
- Hälsad.
Sade han samtidigt som han stannade upp. Blicken gled över den vita kroppen som var på en lilafärgad lugg och svans (med risk för att de kanske är rosa, minns inte riktigt xD). Tankarna rusade i hans huvud och skuggorna snurrade en aning fortare än de vanligtvis gjorde runt de bastanta tassarna.
- Ursäkta om jag frågar, unga dam, men vad gör du här ute i skogen alldeles ensam? Den här skogen är inte känd för att vara den säkraste.

Saåhira granskade den store hanen, han var verkligen stor i gämförelse med henne själv. "jag vandrar bara, letar efter en plats säker nog att bo på" Svarade den lilla tiken. De´t ryckte till i hennes ena öra och luggen hade blivit en aning blöt a]v allt vatten hon tvingats att passera, ha hon hela hon var en aning blöt. [color=indigo]"Jag tränger väll mig inte på i någons revir?"[/color Frågade hon sedan och lade sitt huvud på sned.

Så hon letade efter en plats att bo på? Det verkade vara en rimlig anledning till att vandra, det kunde Angelus inte neka till. Men hon var så ung, och han tänkte på sina egna valpar som snart skulle komma. Inte skulle han låta dem vandra iväg i den åldern hon hade. Knappt så att han skulle låta dem vandra iväg någonsin. Även om han själv inte riktigt var medveten om det skulle han komma att bli en far som var något överbeskyddande.
- Faktiskt så gör du det. Denna skog tillhör Treontha, samma flock som jag själv är en del av.
En del... Snarare beta, näst högsta positionen. Han hade all rätt att jaga iväg henne ifall han ville. Men han hade inte hjärta till det, hur skulle han kunna jaga bort henne med tanke på hennes unga ålder? Dessutom var inte Treontha kända för att jaga iväg vem som än kom in på deras revir, och Angelus föredrog faktiskt att ta reda på anledning till att de var där innan han bad dem gå någon annanstans. Och detta var inget undantag.
- Vad är ditt namn?

Hon suckade av hans svar, det var inte lätt att veta när man nästan var ny i värden.
Hon reagerade fort på hans andra fråga "Mitt namn är Saphira, och ni herrn?" Det kanske lät lite fel det hon kallade honom, hon visste ju trottsallt inte om han gillade att bli kallad det. Men det skulle hon snart märka.

Han lyssnade. Hon verkade i alla fall ha respekt och vanligt folkvett, det kunde han inte neka till. Hon var trevlig, och det fanns endast positiva saker med det. Han undrade dock om det inte var lite naivitet som dolde sig där under också, och det kunde bli hennes undergång.
Han noterade hennes namn och svarade sedan.
- Mitt namn är Angelus.
Angelus, beta i Treotha, orubblig och stolt vren, beskyddad av Cademion Axos, blivande far. Det fanns många saker som skedde i hans liv, allt för många kändes det som ibland. Men han hade axlat ansvaret och det skulle komma att bli sannerligen intressant att se vad mer världen hade att erbjuda honom. För många saker det var det, det var han säker på. Med tanke på allt som hittills hade skett så kunde det knappast väntas bli en lugn färd genom livet, speciellt inte med tanke på den kommande vandringen flocken skulle genomföra. Gudarna verkade ha planerat detta mycket väl.
- Ursäkta om jag frågar, men var är dina föräldrar?
Vad hade de planerat för denna unga hona då de hade skickat ut henne på en färd som denna helt ensam?

Hon nickade och upprepade namnet för hennes själv, i tankarna.
Den lila blicken granskade vrenen väl men då frågan om föräldrar kom på fråga så sänkte hon blicken och skakade på huvudet lite smått medans hon sa "Dem har lämnat mig..." och strax därpå då hon höjt huvudet tillade hon "Dem är döda" Hennes annsiktsutttrck visade inget tecken på sorg eller saknad. men innerst inne bultade hnnes hjärta så kraftigt av sorg som det bara gick, Saphira hade alltid varit svår att läsa av, och det var kanske en styrka hon hade. Att bli avläst så enkelt kunde ibland vara farligt, turen hade hon på hennes sida. och det gillade hon.

Först sade han ingenting, för inga ord verkade riktigt passa in. Vad svarade man åt en liten valp som berättade att hennes föräldrar var döda? Angelus hade faktiskt ingen aning, men han visste också att hon förväntade sig ett svar. Gjorde de inte alla det? Förväntade sig svar och tröst, något som kunde få dem att orka vandra vidare. Han behövde det själv ibland.
- Jag beklagar.
Orden kanske var meningslösa men han hoppades att de skulle skänka någon form av tröst åt Saphira, för det anade han att hon kunde behöva.
- Och du har nu ingen aning om vars du är på väg?
Självklart skulle hon svara att hon inte hade det, och vad hade han egentligen att erbjuda henne? En plats i Treontha var nog inget som Murder skulle gå med på, och inte heller hade han själv tid att ta sig an och uppfostra den unga honan. Vad komplicerade simpla möten kunde bli ibland.

"Det bästa vore ju om jag hittade en flock, men jag är för ung för att söka medlemskap. Så jag nöjjer mig med att vandra runt och växa på mig" Svarade hon och kollade upp emot himelen, den hade börjat mörkna ennu mer.

Vad hade han att erbjuda? Ingenting. Treontha var ingen plats för den unga tiken, inte heller skulle Angelus ha tid att se efter henne och uppfostra henne med allt det som komma skulle. Det var för mycket, helt enkelt. Det var ett ansvar som han inte kunde ta på sig.
- Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig.
Sade han och kände ett sting av uppriktig sorg inom sig. Han var verkligen ledsen, för ingen ung varg borde vandra omkring i sin ensamhet på det sättet som denna hona gjorde det på. Men ifall detta var Gudarnas vilja, kunde han då motsätta sig den? Nej, för inte kunde han hämta tillbaka de döda föräldrarna från Chaibos. Kanske det var meningen att den unga tiken skulle vandra omkring på egen hand, kanske han inte alls skulle lägga sig i.

Saphira satt fortfarande där hon var.
-Det gör inget. jag behöver ingen hjälp.
Svarade hon med ett sött litet leende på hennes svarta läppar.
Hon lät den skära tungan fukta sitt nosparti.

Angelus kunde inte låta bli att granska henne med en aningen fascinerad min. För han kunde inte förstå hur hon kunde vara så positiv med tanke på allt det som hände runt omkring henne. Hur hon kunde vara så glad och tacka nej till hjälp. Det var verkligen en varg som såg saker från den ljusa sidan, och kanske det behövdes fler av dessa. Han gillade i alla fall den unga vargen i huvudet bad han en kort bön till Gudarna om att de skulle se efter henne, för hon behövde någon som vakade över henne. Han ville inte att hon skulle råka illa ut.
- Har du några planer på vart du ska vandra?
Ifall hon nu hade det kunde han åtminstone hjälpa henne och ge henne en vägbeskrivning, för det kunde hon nog behöva. Hon hade nog inte sett särskilt mycket av landet, misstänkte vrenen.

"Där de finns värme, och rikt med bytesdjur"
Svarade hon enkelt.
Det där leendet fanns ennu på hennes svarta läppar.
Hon var inte van att visa något annat än glädje.

Den stora vrenen funderade ett tag över vad den lilla honan sade honom. Ett varmt ställe med mycket bytesdjur, det borde väl inte vara så svårt att hitta? Och efter några sekunder svarade han henne.
- Numoorislätten finns åt öster, och åt söder har du både Byoomifallet och Kwazatriskogen. Och alla dem passar mer eller mindre in på beskrivningen du gav, så de kan vara områden du söker.
Han talade med samma milda stämma som alltid. Kanske han hade kunnat hjälpa henne nu i alla fall.

-Numoorislätten låter som ett fint ställe. Och det lå och öster sa du?.. ehm.. vilket håll är det? Saphira log lite generat, hon viste ju inte ens var öster var åt för håll.

Angelus kände sig aningen tillfreds med sig själv när han hörde hennes svar. Inte för att hon inte visste åt vilket håll slätten låg, utan för att hon verkade intresserad av stället. Så det kändes som att han på något sätt hade lyckats hjälpa den unga honan, vilket han gärna ville göra.
- Det är en bit att gå härifrån. Jag kan visa dig i rätt riktning och följa dig en bit, jag är på väg åt samma håll.
Han log kort emot henne, ett snabbt och mystiskt leende. Det var ovanligt för honom, han log nästan aldrig. Kanske han hade lite svårt att visa känslor, men det var sådan han var. Ansåg att andra inte hade med hans inre att göra. Han höll helst sina känslor för sig själv, då han ansåg att andra inget hade att göra med dem. Det var sällan han uppskattade att andra såg hans inre, eftersom att det kunde avslöja svagheter. Och dem ville han inte att fel individer skulle få reda på.

"Gärna, jag tackar inte nej till lite sällskap"
Saphira väntade på hanen, och hennes leende var lyckligt.
Kanske hon skulle kunna växa sig stark nog för att resa runt i numoori på egen tass.
Vilket hon redan gjorde, men på ett annat sätt.
inte behöva vara rädd för att andra individer ska käka upp henne.
hennes ena öra ryckte till, och hon tycktes sig höra något.
Men hennes intresse och ögon låg på hanen.

Angelus började gå med långa, stadiga steg och runt hans tassar svävade skuggorna efter. De följde honom alltid, de vakade ständigt över honom. Och han trivdes med dem vid sin sida.
Med stillsamma rörelser fortsatte han framåt, kastade en blick bakåt mot den unga honan. Smålog inom sig själv.
- Hinner du med?

[Alltså, guuud vad kort. Detta är inte likt mig, men har inte mycket mer att skriva D;]

Eftersom att denne gick med långa steg följde hon med i en liten travande takt.
"jadå" hon log upp emot vrenen.
Lawar honan's ögon glimtade till då hon kollade upp emot hanen, och innan hon visste ordet av det krockade hon i ett träd och slog nosen.
Hon ramlade överraskat bakot och satte sig förvånat upp.
Hon fnyste och rörde lite på nosen, det kändes konstigt i den.
Men snart var hon uppe på tassar igen, och hon följde efter denne vren.

Angelus kunde inte låta bli att se bakåt mot henne med en undrande min när skuggorna och ljuden från hennes lilla olycka talade om att något hände. Och när han vände tillbaka blicken framåt var det med en smått road min som han fortsatte av gå framåt mellan den vackra rosenbuskarna och de djungelaktiga träden.
Alltjämt viskade skuggorna åt honom, talade delvis om för honom vad som hände runt omkring dem, men konverserade även som vargar gjorde. Även om han kanske inte svarade dem, men de var medvetna om att han lyssnade. Eftersom att de var en del av honom kände de honom nästan lika bra som han kände sig själv. Och han kände dem, åtminstone någorlunda. Hur vida man kunde känna skuggor bra var en annan fråga som inte direkt gick att besvara.
- Vad är dina förmågor, unga dam?
Frågade han medan de vandrade, endast för att ha ett samtalsämne som kunde fördriva tiden och kanske distrahera hans huvud lite så att han inte började le åt hennes snubblande uppvisning. Det ville han inte, eftersom att det eventuellt kunde såra henne. Och det var inte hans avsikt.