[Reserverad för Kali.]

Minnen. Tankar. Drömmar. Alla smälte de ihop nu för tiden. Vad var sant och vad var illusioner? Shiva började ha svårt att avgöra det. Men egentligen, vad spelade det för roll?
Han var sann.
Han, hans kungadöme och hans undersåtar. De var sanna, och de fick marken de vandrade över att darra av rädsla. De var elden, de var åskan, de var bestarna från Kaiwood och ingen varg kände inte till deras ilska och deras hat. De var odjuren som gav ondskan ett ansikte.
Och de var hans. Och det var dem som gjorde honom verklig.

Åtminstone var det så han såg det. Shiva, den tvefärgade, han som ledde dem. Han som fötts för att leda, och han som inte tvekade för något. Han var verklig, och ingen kunde möta sig med hans storhet.
Och trots det, trots att den mörka själen han bar inom sig inte kunde önska mer, kändes en tomhet. Den ekade inom honom, mörk och oändlig. Det var en tomhet han inte blev av med, en tomhet utan slut.
Och det var fel. Kungar kände inte tomhet. Kungar var alltid storslagna, oavsett vad de råkade ut för. Kanske han inte var menad att vara kung?
Han slog bort den dumma tanken med en fnysning. Vilket svammel. Patetiskt. Han var född för detta. Detta var hans sanna jag. Kung.
Kung över Kaiwood.

Flocken var inte långt borta. Av gammal vana letade han igenom deras energier, en efter en. Det gav honom trygghet, och ett hummande ljud av förnöjsamhet kom från hans strupe. Monster, mördare.
Hans trygghet.
Han stannade till vid Kali. Systern. Det som fanns kvar av hans familj. Åtminstone den del av den som han uppskattade. Hon brann av energier, precis som vanligt. Hon var enstående. Och hon var på väg emot honom.
Med snabba rörelser reste sig Shiva från den liggande positionen, skakade av sig.
"Kali."
Blicken fästes på systern där hon kom gående. Magnifik som alltid. Han undrade hur hon kommit att bli den hon var. Och varför han blivit något annat. De delade samma gener, samma blod. Ändå var de så olika. Samtidigt kände han en gemenskap med henne som ingen annan kunde mäta sig med.

[Ursäkta för skumt inlägg. Men Shiva är lite skum just nu xD]

Energierna sprakade, virvlade, flödade. Som ett enda gnistrande hav av färger och intryck. Alla hade de sin egna nyans, sin egna karaktär, någonting som gjorde just den energin unik, även inom samma art, från den minsta växten till det största trädet, från bytesdjur till vargar. Det var fantastiskt. Den svartvita honan kunde se och känna allt detta i sitt sinne. Ett färgspel som aldrig slutade. Hon kunde visserligen inte se energierna med sina blotta ögon, men det blev nästan som att hon kunde det numera då sinnet hela tiden reflekterade vart de fanns. Hon fick erkänna att hon skulle sakna det om hon förlorade den förmågan. Att hela tiden veta vart allting fanns, och vilka som fanns i närheten, men även livligheten. Det fick hennes förr så döda själ att bli än lite mer levande, lite mer färggrann. När den här delen av kraften först hade dykt upp så hade hon endast funnit det hela irriterande, men hon hade med tiden kommit att uppskatta alla fördelar det bringade. För en kort stund drogs tankarna till valparna, som nu egentligen var på väg att bli ungvargar, och hur vissa av dem fick kämpa så hårt med att så bukt med sina krafter. Det var något hon kände igen väldigt väl, hade behövt kämpa hela uppväxten. Ihärdighet och envishet hade dock tagit henne dit hon var idag. Tankarna avbröts då hon lade märke till att broderns energi befann sig i närheten, så livlig och levande, en sprakande flamma. Det var någonting särskilt med andra vargar som även de hade energikrafter, åtminstone trodde hon att det till stor del berodde på det. De var på något sätt generellt mer framstående än andras. Å andra sidan så var Shiva den varg hon stod närmast, den vars energi hon varit runt om hela livet. Det gick inte att förneka att där fanns ett speciellt band av någon sort, men hon kunde aldrig sätta ord på det. Känslor hade aldrig varit hennes starka sida. Det dröjde inte alls länge innan hon kunde skymta den tvefärgade hanen mellan träden. ''Shiva'' svarade hon på hans hälsning, men inte heller i hennes röst fanns mycket känslor att urskilja. Energierna runt omkring dem betedde sig alltid lite annorlunda när de båda syskonen befann sig i närheten av varandra. Två energivargar vars krafter båda drog åt sig av de kringliggande energierna. Hon gillade det, hade alltid gjort. Trots allt så hade de alltid varit ganska mycket för att tävla mot varandra, på mer eller mindre allvar, och på något sätt så tyckte hon att det gestaltade just det, på sitt egna skruvade sätt.

Det gnistrade omkring dem, allt mer eftersom Kali kom närmare. Energier som dansade, lekte, fyllde luften med ett vackert färgspel. Shiva visste att Kali kunde känna dem, men inte se dem på samma sätt som honom. För honom fanns de alltid där. Världen var aldrig riktigt grå, för överallt fanns det ljusglimtar. Han såg allting på ett annat sätt än de andra. Deras värld var inte likadan som hans.
Ingenting var likadan för dem som för honom. Ingenting. Han var den ende av sitt slag. Tanken fick honom att le.

Blicken föll bort från Kali, letade sig åt det håll där resten av flocken befann sig. Han såg det välbekanta färgspelet omkring dem, granskade dem.
"Tror du att de kommer att klara det?" Stillsamt satte han sig ned, och såg åter mot sin syster. "Abraxas, Corson och de andra. Hur många kommer att återvända?"
De skulle snart iväg. Han hade sett dem växa upp, vissa hade han till och med börjat gilla. Och visst hade de goda förutsättningar, men de visste ingenting om världen. De visste inte vad som väntade. Verkligheten var sällan som man föreställde sig i drömmarna.
Och han kunde ta en förlust eller två, det var nästan så att Shiva räknade med. Hur systern skulle hantera en sådan sak var något han oroade sig över.

[Gah, noll inspiration och total fantasibrist xD]

Frågan som Shiva ställde fick henne att vagt dra på munnen i fundersamhet för några sekunder medans även hon slog sig ner på marken. Det var en bra fråga, en som hon inte egentligen hade ett helt säkert svar på. Det fanns så pass många variabler som kunde avgöra om de lyckades eller inte. Om hon endast gick efter den uppfattningen hon personligen hade om var och en av dem så kunde hon nog skilja bättre på dem. ''Det är ju såklart svårt att säga, är så mycket som kan hända på vägen menar jag''. Hon tog en kort paus, och vred blicken in mellan träden, bort mot lyorna där flertalet av döttrarnas och sönernas energier gick att urskilja. ''Abraxas, Corson och Paimonia tror jag kan överraska, kanske Phenex också, de har lite av den där glöden som vi har. Naphula, Lelirium och Lamia ser jag inte så mycket av, de står inte ut på samma sätt, men det kan också vara egenskaper som kan hjälpa dem på ett sådant uppdrag. Abizou, ja, det säger väl sig självt egentligen. Jag har tänkt att hon får följa med Rax, han kommer nog inte uppskatta det, men kanske kan det bli något bra av det hela, vem vet''. Hon suckade lågt och skakade på huvudet, blicken vändes tillbaka till brodern även om den inte sade särskilt mycket i sig. ''Jag ser bara Karasu i henne, Shiva. Och jag vet vart det kommer sluta upp''. Karasu hade fortfarande varit ung då hennes svaga kropp hade gett upp, då sjukdomen hade blivit för mycket för henne. Hon var inte säker hur hon kände angående det hela, ledsen vore fel ord, men rättvist var det inte, det var aldrig livet. ''Jag vet inte hur det kommer att påverka de andra när hon dör, de flesta verkar förskjuta henne, men ja, det är ändå en syster. Fan jag vet inte ens hur jag kommer att ta det''. Hon hatade att erkänna för sig själv att hon hade någon sorts band till dem, men det gick inte att förneka att någonting fanns där, om än inte kärlek.

Shiva lyssnade till hennes ord. Det var en viktig sak de kommit in på, valparna. Även om Shiva lät dem tro att han inte brydde sig, att de inte var mer än kryp i hans ögon, tillhörde de familjen. Och den kom alltid först. Dessutom var de en del av Kali, och trots den hatkärlek som band dem samma så älskade han varje liten bit av sin syster. Inklusive valparna. 
Han sneglade på henne och lät sedan blicken vända sig mot flockens sprakande energier.
"Ja, hon påminner om Karasu." Sjukdomen, svagheten, viljan fanns där men inte orken. Det var något fel på valpen, och de visste alla vad som väntade. "Hon kommer inte att klara det," konstaterade han med en dov stämma. Hur han kände över det faktumet visste han inte själv. Dagen den unga drog sina sista andetag skulle det visa sig.
"Kali." Blicken vändes mot den högt aktade systern. "Vi har kanske inte har valt det, men vi är dem vi är. Död och förluster finns överallt runt omkring oss, det är priset vi får betala för att vi tillhör Blossoms ätt. Och när våra nära slits ifrån oss har vi all rätt att sörja dem, men vi kan inte gå under för det. Vi har klarat oss, trots många förlorade vargar. Vi har överlevt mycket tillsammans. Och jag litar på att både du och dina små kommer att fortsätta stå vid min sida, oavsett."

Shiva konstaterade det faktumet som de båda redan var, lite motvilligt, medvetna om. Att Abizou inom en inte allt för avlägsen framtid skulle följa i Karasus tassavtryck. Frågan var endast när, inte om. Det fanns någonting inom henne som vred sig vid tanken på det hela, men hon kunde inte riktigt sätta ord på känslan. Hon förvånade sig själv på nästan en daglig basis nu för tiden, alla de små saker hon kände då hon tänkte på och såg sina avkommor. Tanken på att hon en gång hatat dem så innerligt kändes väldigt avlägsen. Visst fanns det tillfällen då sådana känslor fortfarande drog över henne, som när de trotsade henne eller misslyckades ordentligt, men det var inte alls på samma sätt. Det hela handlade inte längre så mycket om att de skulle förtjäna sina liv, utan snarare att de skulle leva upp till livets svårigheter, bli starka och stolta medlemmar av flocken, av familjen. En låg suck lämnade henne och blicken riktades tillbaka till Shiva. ''Jag vet, och gudarna må veta att vi har haft gott om död och förödelse i våran familj. Att så många värdefulla vargar slitits ifrån oss i förtid. Skillnaden och det viktiga är hur man låter det påverka en efter att den första sorgen lagt sig. Om man som oss drar styrka ifrån det, eller om man som våran så kallade syster avskärmar sig från omgivningen''. Hon hade inte alls mycket till övers för systern, hon hade inte gjort någonting för att bevisa att hon ville följa dem, ville vara stark. Hon satt endast där i skuggorna och stirrade på dem. Till och med valparna var bättre än så. Ett kort skratt lämnade henne sedan. ''Vem hade kunnat tro detta? Att du och jag skulle sitta här och prata om hur vi kände angående mina valpar. Vi brukade hata varandra, se nu på oss. Och när jag var dräktig så var det enda jag ville att döda valparna, längtade rent utsagt efter det, men någonting hände på vägen, någonting jag inte riktigt kan beskriva''. Det var tankar som rätt ofta seglade igenom hennes sinne, hur allting hade blivit och hur resan hit hade varit. Så mycket hade hänt, men många av sakerna hade stärkt dem. ''Jag kommer åtminstone alltid stå vid din sida, min broder. Det vet du''.

Ett svagt hummande läte lämnade Shiva samtidigt som ett leende trädde fram i hans ansikte. Ja, sannerligen hade tiden förändrat dem till något som han aldrig hade trott var möjligt. Samtidigt kändes det inte fel. Det här, allting omkring dem, det som de hade - Det kändes rätt. Även om han kunde komma hur många faktum som helst som tidigare i hans liv varit fel, så spelade det ingen roll just nu. För det här, det var rätt.
"Förvånas inte, Kali. Vi kan aldrig veta vad som gömmer sig på framtidens snåriga stigar." Han skrattade till, uppenbart road av något som rörde sig i hans huvud. "Vem vet? Kanske till och med Usha bestämmer sig för att vakna till liv och ansluta sig till oss."
Shiva tvivlade inte på att det var rätt plats för honom, rätt liv han levde, rätt väg han vandrade. Inte heller tvivlade han på att Kali alltid skulle vara vid hans sida.
"Det är nog det enda vi kan säga säkert. För alltid kommer jag stå vid din sida, syster, både här och i livet efter detta." Den mörka blicken svepte över mot Kali och trots det svaga leendet i ansiktet fanns där ett allvarsamt djup. "Om världen runt mig skulle rasa, om skogen skulle brinna och flocken falla, så kommer jag ändå kunna finna ro hos dig. Så mycket vet jag säkert."

Det var sant, det han sade. Det gick aldrig riktigt att veta vad framtiden förde med sig, och det var ofta som man förvånades av vad den hade att komma med. Hon hade ju aldrig planerat att skaffa valpar, men livet hade tagit sig en annan vändning då hanen våldtagit henne och gjort henne dräktig. Om än tanken fortfarande upprörde henne närhelst den dök upp i hennes sinne och hon gärna ville se hanen plågad och dödad så var ändå inte allting som kommit ur det hela negativt. Hon själv hade blivit starkare, utvecklats på sätt hon aldrig skulle kunnat föreställa sig innan. Sen så var det ju valparna, som hon fick erkänna att hon fattat ett visst tycke om med tiden. Det var nog det främsta exemplet som dök upp i hennes tankar av hans ord, likt det rätt så ofta fortfarande gjorde. ''Så sant''. Ett kort skratt undslapp henne sedan då han talade om deras syster. ''Nej, vem vet. Till och med hon kan överraska. Det blir dock intressant att se om det kommer krävas ännu en katastrof för att få henne att inse vad familjen egentligen betyder''. Djupt inom sig så var hon nog ändå medveten om att hon egentligen ville knyta an till systern, men irritationen över hennes beteende låg som en slöja över det hela. Hon anade att det var vad Shiva måste ha känt angående henne också innan hon vaknat upp. Någonting i hennes blick vittnade för en kort stund om den känslan och längtan som fanns där, begraven. Ett vagt leende lade sig på hennes läppar vid hans nästkommande ord. Det var väldigt sällan man såg ett genuint leende på hennes läppar, ett som inte kantades av lömskhet eller sarkasm. Shiva var en av få vargar som då och då lyckades dra fram det. ''Ja, men förhoppningsvis kommer vi och flocken ha en lång och händelserik tid kvar framför oss. Du skulle bara våga lämna mig innan du är gammal och grå''. Skämtsamheten hade återvänt till hennes röst då hon sade det sista, så även glimten i ögonen. Hon reste sig upp och sträckte ut kroppen. ''Nej nu får det vara nog av känsloprat''. De röda gnistorna började knastra i pälsen på henne och utan någon förvarning så sände hon iväg en svag stöt mot brodern. Endast nog för att det skulle sticka till lite. Utmanade honom till att sparra lite med henne. ''Kom igen, det var länge sedan''.

Hur djupt han egentligen hade sjunkit i sina egna tankar hade han ingen koll på. Det var mycket som rörde sig i hans huvud, på senaste tiden mer än vanligt. Ibland undrade Shiva vad som hände med honom, varför det var så, men sedan sköt han alltid tankarna åt sidan. Han var den han var, punkt slut. Det var han övertygad om, och inget kunde ändra det.
Men så plötsligt rycktes han tillbaka till verkligheten, då den svaga stöten Kali skickat emot honom kröp genom hans kropp. Det glimmade i de mörka ögonen då blicken fästes på systern, samtidigt som han långsamt reste sig upp.
"Alldeles för länge sedan, ja."
Han tog några steg bakåt, ställde sig i en hukande, lekfull position samtidigt som ett flin gled över hans läppar.
"Inte kunde jag ana att du saknade att förlora mot mig så pass mycket att du skulle be om det."
Han älskade det, att munhuggas med sin syster. Att hon bjöd in till en lekfull sparring match, och att han tackade ja, var ingenting som han hade förväntat sig skulle ske då de var unga. Men mycket hade förändrats, och här var de nu, redo att kasta sig in i leken.
Högfärdigt lyfte han på huvudet, såg ned mot den mindre vargen. "Kom igen. Visa vad du går för."

Ett retsamt flin tog plats på de vita läpparna då hon hörde hans ord. Förr i tiden, när de varit yngre, så skulle det ha irriterat henne. Nu för tiden var det endast naturligt dem emellan. Sarkasm och retfulla kommentarer var sådant som kantade nästan alla deras samtal på ett eller annat sätt. Hon älskade det. Det hade heller inte hört till vanligheterna att de sparrades, hade snarare endast varit bråk och tävlingar. Själviska hade de varit, tävlingsinriktade och maktgalna. Visserligen så stämde de sista två uttalandena fortfarande väldigt bra in på dem, men nu för tiden så var de ett sammansvetsat team. De röda gnistorna kröp sig fortfarande i hennes päls, likt alltid när hon tampades med någon. Fiende som vän. Den enda skillnaden var styrkan på kraften. Det som skulle få en fiendes muskler att krampaktigt värka var endast nog för att kittlas hos fränder. ''Stora ord min broder. Låt oss se vad du går för, om du kan leva upp till dem''. Utan vidare dröjsmål så satte hon sedan kroppen i rörelse. Det här skulle bli intressant.

| Avslutat |