[Reserverad för Zodiac.]

Vandringen som flocken hade gett sig ut på hade fört dem långväga, men fortfarande hade de inte nått sitt mål. Men det spelade inte den gråvita vrenhanen någon roll, han följde den unga ledarinnan utan att ifrågasätta. Hon hade mer än satts på prov, och varje gång hade hon rätat ut de komplikationer som de kunde tänkas röra sig om så gott som felfritt. Fler än en gång hade Angelus fått se prov på den stora vishet och den enorma kraften den unga stäppvargen besatt, och han hade aldrig ifrågasatt henne på minsta vis. Hon hade ledarrollen av en anledning - Att hon förtjänade den.
Och han var fast besluten om att följa henne till världens ände ifall hon så önskade, för det var inte bara hans plikt utan även ett rent nöje.
Och när de för några dagar sedan hade vandrat in i en skog med gamla träd som alla bar höstens färger hade han endast accepterat att de ännu inte nått sitt mål. Men Murder sade att de var nära, och han trodde på henne. Och han kände en viss iver att få se den slätt som hon talade så gott om.
Deras nya hem.

Medan hans unga lekte en bit bort hade han själv lagt sig under ett träd en bit avsides från flocken. De blåa ögonen var slutna, men skuggorna höll noga uppsyn på Tannin, Baugur och Luma. Han ville inte att något skulle hända dem, så han vakade noggrant över de tre små.
En svag bris drog fram mellan träden, och stämningen runt honom var lugn och avslappnad. Han hade gjort ett par misstag för ett tag sedan, och han var fast besluten om att ändra på sig och aldrig göra om det. Han hade en viktig position i flocken, det förväntades saker av honom. Han hade inte tid med dessa snedsteg. Därför hade den lugna stämningen mellan träden en positiv inverkan på vrenhanen. Han kände inte längre oro över det som hade varit, och all energi kunde läggas på att fokusera framåt.
Det skulle behövas, med tanke på allt det som framtiden kunde ha planerat för Treontha och för honom.

Den gyllene stäppvargshanen hade följt flocken. Han kände iver och lugn och allt på samma gång. Han var exalterad. Han kände sig som en valp igen. Fast alla dessa känslor har han behållit på insidan. Men det känns så underbart. Han har hittat hem. Allt känns bra igen. Vinden leker i den gyllene pälsen och den vassa gula blicken har följt systerns rörelser. Hennes steg. Hon har vuxit. Hon är en ledare. Snart en mor med. Det har gjort honom nyfiken men han har inte frågat. Han har bara tyst undrat vem som är henne värdig.

Vandringen och allt det här har även fått honom att tänka på vad han själv gått igenom. Vad han själv gjort. Och han har börjat inse att han kan ha gjort ett grovt misstag. Borde han rätta till det. Det skulle vara enkelt. För nu är han inte vilsen längre. Han vet vad han vill. Allt det som har hänt skedde i ett svagt ögonblick. Han var vilsen och manipulerad och förvirrad. Hanen vandrar runt mellan träden. Han har alltid varit den rastlösa typen. Haft svårt för att sitta stilla för länge. Vila hade han gjort. Men sedan hade det börjat krypa i kroppen igen. Att de vandrar längre och längre bort hade känts väldigt bra. Men förmodligen måste han tala med henne. Murderotic. Berätta för henne. Trots att han bävar för vad hon ska börja tro om honom igen.

De fallna höstlöven krasar mjukt under hanens tassar när han vandrar över dem. Han ser ner på sina tassar. Det vilar ett sådant lugn över hela skogen. Hans spioner har heller inget att rapportera. Hans rosor kan täcka ett otroligt stort område. Han förvånas faktiskt ibland själv över det. När han kommer att tänka på det. Vilket han normalt inte gör. Rosorna är en del av honom. En förlängning av hans egen kropp. Han stannar upp och höjer huvudet upp mot trädtopparna. Solen lyser in mellan de glestklädda grenarna. Vilken underlig skog. Men han har sätt mycket underligt under sin livstid.

Han hade en klar bild av skogen framför sig. De höstfärgade löven som täckte träden såväl som marken. Flocken som fanns på samma plats som honom, där alla verkade hålla på med någonting. Stillsamheten som låg över platsen, det rofyllda lugnet som verkade dominera i denna skog som var klädd i höstens färger.
Ögonen hölls slutna.
Han visste allt detta för att skuggorna talade med honom, delade med sig av de detaljer som de ansåg viktiga. Störst vikt lade de såklart på Tannin, Baugur och Luma. För de var, liksom Angelus själv, väldigt måna om att valparna inte skulle råka illa ut på något vis. Aldrig att han skulle förlåta sig själv ifall en av dem skulle försvinna eller skada sig på något vis. Det var hans uppgift att ta hand om dem, och skuggorna höll med honom om den saken. Och då de var en del av honom, hjälpte de honom gladeligen med den uppgiften.

En rörelse i utkanten av den något mer öppna platsen där de vilade. Skuggorna viskade varnande ord. Ögonen slogs upp och den ljust blåa blicken lades på den gyllene hanen som just verkat träda fram mellan träden.
En tyst inandnin drogs och kom ut i form av ett slags missnöjd fnysning, alldeles för låg för att någon annan än vrenen själv skulle höra den.
Zodiac.
Kanske han hade allt för strikta åsikter om andra, kanske hans liv hade varit mycket enklare ifall han kunnat lita på andra och följa dem lite mer medvilligt? Men nej, han var inte sådan. Och den gyllene stäppvargen var ingen som han litade på. Visserligen verkade Murderotic göra det utan att blinka, hon som annars hade så gott omdöme. Och visst ville han hålla med henne. men det kändes inte rätt.
Det var som om den gyllene dolde något.
Huvudet höjdes från marken, fortfarande med blicken skarpt fäst på nykomlingen. Iaktagandes, väntandes. Skulle de andra ha modet att möta vrenens vakande blick?

Han studerar flocken som lugnt vilar på den mer öppna ytan framför honom. Han är en av dem. Även om han inte 'blivit en av dem' ännu. Men han vill inte göra någon besviken. Tanken har slagit honom att han kanske kan rätta till sitt misstag själv. Ta sig bort till Lövskogen och avsluta det misstag han skapat. Det finns i alla fall en han vill sätta tänderna i igen. Det skulle vara att slå flera flugor i en smäll. Det skulle vara enkelt. För han är inte vilsen längre. Han är inte fast under hennes manipulation längre. Han skulle kunna avsluta henne. Han skulle kunna göra slut på misstaget utan att någon behöver veta. Men han skulle behöva tid. Och det vore inte bra om han försvann bort från Treontha för länge. Så ingen börjar undra.

Han vänder snabbt på huvudet. Den vassa gula blicken möter ett par blå. Vrenen studerar honom visst. Rosorna säger till honom att vara aktsam. Men hittills har Zodiac inte gjort något som skulle kunna skänka misstänksamhet mot honom själv. Men vrenen verkar ha bestämt sig för att ogilla honom ändå. Och den misstänksamheten retar Zodiac. Öronen placeras mot nacken blott för ett ögonblick innan de spetsas igen. Den vassa blicken sveper bort från vrenen. Fokuseras för en stund på de tre vrenvalpar som leker en bit bort. Vrenen har visst hela sin familj här. Det klipper till i öronen innan stäppvargen åter möter vrenens blå blick. Sedan fnyser han kort och sluter ögonen och börjar röra sig framåt igen. Han behöver inte se vart han går. Kroppshållningen är som alltid rest. Den långa yviga svansen höjd i en mjuk båge bakom honom. Huvudet över manken. Men ej så dominant strikt som hans hållning en gång varit.

Den gyllene hanen började vandra emot honom, och Angelus granskade denne medan denne kom allt närmare. Vrenens blick var iskall medan han under tystnad såg mot hanne som närmade sig. Iakttog, väntade, släppte inte den andre med blicken.
Men istället för att möta honom som Angelus hade trott att Zodiac skulle göra, så vandrade denne rakt förbi honom.
Några ögonblick av kylig tystnad passerade, sedan blossade en vägg av mörker upp från marken framför den gyllene hanen. Angelus hade skickat dit skuggorna, lät dem blockera Zodiacs väg genom att forma en mörk, svepande, dimmig mur rakt framför denne. De antog inte fysisk form, utan var endast ett bildligt hinder. Zodiac skulle kunna vandra rakt genom dem ifall han ville, men Angelus hoppades att den gyllene skulle veta bättre än att göra så. Men man kunde aldrig veta, ledarinnans broder verkade ha både en stark vilja och svårt att kompromissa. Två egenskaper som visserligen kunde föra en varg långt i livet, men som inte alltid uppskattades. Och i Angelus ögon var det ingenting som kunde beskrivas som positivt direkt, då hans stolthet gjorde att han önskade respekt av alla de som stod under honom.
Precis som Zodiac gjorde.

Den stora hanen reste sig med stillsamma rörelser från sin liggande ställning. De stora tassarna placerades stadigt på marken och den gråvita kroppen ruskades. Sedan, utan att han hade det minsta bråttom, fästes den isblåa blicken på den gyllene hanen och det var med en dov stämma som han talade till denne.
- Respekt, Zodiac. Det är nyckeln till att lyckas i livet.
Skuggorna som hade blockerat den andres väg sjönk långsamt mot marken och återvände sedan ljudlöst till vrenens tassar där de vanligtvis svävade omkring. Inte en min syntes i det avlånga ansiktet och det stora öronen hålls avslappnat åt sidan. Det mäktiga lugnet som vrenen utstrålade gick inte att förbi se, men trots det sken de kyliga känslorna igenom i hans kalla ögon.
- Tro dig inte vara bättre än oss andra, för det är du inte.
Det fanns en bestämd ton i den lugna rösten, och medan han talade svepte svansen lojt fram och tillbaka bakom honom en gång. Han kunde inte låta bli att ifrågasätta Murders omdöme gällande denne hane.

Får han inte ens vandra i sina egna tankar här? Även om han är aktsam om vad han tänker. Man vet aldrig vem som tjuvlyssnar. Då skuggan sveper upp framför honom, som ett hinder som endast är till för syn skull. Endast för att han ska stanna upp och kanske tänka till, så stannar en gyllene hannen. Huvudet vrids lätt åt sidan och den vassa gula blicken möter åter de där irriterande blå. Han står kvar och synar vrenen som kommer närmare.
"Respekt kommer från två håll". Svarar han. Ge respekt om man vill ha den. Sitt inte och tjura över att man inte får något som ingen vill ge. Ge och taga. Och vrenen har inte gjort något hittills som skulle göra att Zodiac skulle känna den minsta gnutta respekt för denne.
Ett lätt flin smyger fram över läpparna. Men inte överlägset eller hånande. Kanske en gnutta broderligt. För Zodiac vill verkligen inget hellre än att bli accepterad i den flock han föddes i.
"Jag tror inget". Svarar han. Vrenen får väl ta det som han vill. Zodiac menar inget med det i alla fall. Men vissa har helt enkelt redan från början bestämt sig för att ogilla vissa. Den gyllene undrar vad systern såg i vrenen. Varför hon lät denne bli medlem i flocken. Och ge denne en hög position. Zodiac skulle med vilja se det. Men det är bara Vrenen som kan visa honom det.

Det var utan att avslöja något, varken känslor eller tankar, som han betraktade den gyllene då denne pratade. Lika lugn och likgiltig som alltid lyssnade han utan att avbryta och utan att ifrågasätta. Det var något med den ståtliga vrenen som ingav respekt hos andra. Hans storlek till viss del, men också hans hållning och hans sätt.
- Vandra med mig.
Han vände sig om och började gå. När han rörde sig var det med graciösa, nästa ljudlösa steg trots hans underliga kroppsbyggnad och stora tassar. Han vände sig inte om, tittade inte bakåt för att se om den gyllene följde honom. Han antog helt enkelt att Zodiac skulle komma efter. Han hade inte varit det minsta otrevlig eller respektlös när han bett den andre komma med, och därmed var det också en självklarhet för honom att denne skulle göra det. Om inte, så sade det sitt. Då skulle hans gillande för Zodiac inte växa sig starkare, och den lilla respekt han trots allt hade för hanen skulle försvinna helt.
- Du får inte misstro mig på grund av mitt aningen... kyliga bemötande mot dig. Kanske jag inte var det bästa föredömet, men det finns vissa saker jag önskar att du ska förstå.
Han talade, fortfarande utan att se om den andre följde med honom. Skuggorna, ständigt svepandes runt hans tassar, var tysta och inväntade den gyllenes svar. Även om denne hade beslutat sig för att inte komma med kunde denne fortfarande höra Angelus ord. Och vrenen hoppades att ifall den andre hade bestämt sig för att vägra följa med honom, att detta kanske skulle få denne att ändra sig.
Det fanns vissa saker som de behövde tala om, enligt Angelus.

Vandra med mig... ? Zodiac vet inte riktigt hur han ska tolka det. Är det en fråga? En beordran? En flyktig tro på att han ska lyssna? Den gyllene står stilla när vrenen börjar gå bortåt. Sedan med lätta steg följer han helt sonika efter. Håller sig på behörigt avstånd. Känner inte för att gå nära skuggorna. I den gyllenes steg kikar rosor upp. Men snart försvinner de ner i marken igen. Lika tyst som de har kikat upp. Zodiac undrar kort vad vrenen vill honom. Öronen står spetsade på huvudet. Den gyllene är inte van vid att lyda order. Han har fått klara sig själv så länge. Hans sociala kompetens har inte varit den bästa. Men han har i alla fall bättrat sig och är i dagsläget ändå mycket bättre på kontakt än han förr varit. Och han hyser inget agg mot vrenen. Även om denne besitter ett irriterande sätt.

Zodiac lyssnar. Han flinar lätt. Men inte heller denna gång nedvärderande eller på något sätt irriterande.
"Jag vet inte vad det är du vill att jag ska förstå om du inte talar om det för mig". Svarar han lugnt. Med neutral stämma. lugnt och sakligt.

Svaret förvånade honom inte. Såklart att han skulle få höra något i den stilen från den andre. Varför trodde den gyllene att han bad honom vandra med honom?
Lätt ruskade han på huuvdet och sedan sköt han tankarna åt sidan. Det var inte värt att fundera över det. Det var inte värd att ödsla tiden på det. Inte nu, det fanns viktigare saker att tänka på. Som detta han ville tala om.
- Jag vet inte vad jag ska tro om dig, om jag ska vara helt ärlig. Enligt mig låter det hela väldigt... otroligt. Men det är inte min sak att avgöra vad som är sant eller inte, och jag ber om ursäkt ifall jag inte har visat dig min trevligare sida.
Han pausade, tog ett andetag, men fortsatte att gå utan att se sig om mot den gyllene hanen.
- Men jag hoppas att detta inte ska stå i våran väg. Oavsett om jag gillar dig eller inte är du nu en del av Treontha, och därmed också en del av mitt ansvar. Och jag hoppas att du förstår vad Murder har givit dig och hur du ska vårda det.
Fortfarande såg han sig inte om, fortfarande talade han med samma lugna stämma. Kanske det lät som smörja för Zodiac, men för Angelus var detta viktigt.

Ett snett leende undslipper honom. Han andas tyst ut. Leendet är inte längre kvar på hans läppar. Det syns inte minsta spår efter det. Han ser likgiltigt fram mot vrenen. Han fortsätter att följa efter.
"Jag kan inget mer än att berätta. Om du vill tro det eller inte är upp till dig". Svarar han. Han är van vid att inte bli förstådd. Men frustrationen är alltid densamma. Även om han inte visar den. Han är bra på att inte visa känslor. Öronen klipper till på huvudet och den vassa gula blicken studerar vrenen.

"Jag är mycket väl medveten". Hans svar är lugna, neutrala och en gnutta likgiltiga. Han håller sig på samma nivå som vrenen. Men utan att sticka upp eller försöka något. Zodiac behåller lugnet. Det är då han kan komma längst.

- Jag ser fram emot diskussioner oss emellan.
Fortsatte Angelus med samma stillsamma ton som tidigare. Och det gjorde han också, för han hade alltid funnit ett nöje i att tala med andra. Det var som ett intresse, om man kunde kalla det för det, för honom. Det var givande, på alla plan.
- Säkerligen har du många intressanta tankar och idéer och jag hoppas att du vill dela några av dem med mig. Det är så man lär sig, genom att ta lärdom av andra.
Han tystnade åter, gjorde en kort paus. Och sedan, utan minsta förvarning, tvärstannade han. De hade vandrat en bit ifrån resten av flocken, men fortfarande var de inte långt borta. Han ville inte gå för långt, ville inte lämna valparna allt för länge utan uppsyn. Och det var delvis därför han stannade, men inte bara därför.
- En sak ska du dock veta.
Huvudet vändes bakåt mot den gyllene och de isande blåa ögonen såg mot denne med ett kyligt lugn, nästan som Angelus granskade den andres insida och inte utsidan.
- Du får en chans. Vet du inte vad du ska göra av den kommer det att synas tydligt. Jag har ögonen på dig. Varje felsteg kommer att granskas. Och ifall ett av dina felsteg blir till svek så kommer du inte att vara värd platsen du just har fått. Det kommer att visa sig om du hör hemma i Treontha eller inte.
Han tystnade några ögonblick, såg bara på den andre hanen som var mindre än honom själv. Det var något med ynglingen som inte bådade gott. Denne hade en viss stolthet i sina steg som nästan verkade påvisa att han trodde sig vara bättre än dem andra. Det var han inte, och det visste Angelus. Frågan var om Zodiac också visste det.
Huvudet vändes sedan bort från den gyllene. Såg bort mellan träden. Det han hade haft att säga var nu sagt. Angelus hade inget mer att tillägga.
- Respekt, Zodiac. Det är nyckeln till allt.

Han vet inte vad han ska svara på det Angelus sagt. Att vrenen ser fram emot framtida diskussioner. Zodiac har aldrig tidigare haft någon direkt att prata med. Han har varit ensam väldigt länge. Det fanns en han uppskattade att samtala med. Men under sen perioden i hans liv var han inte riktigt sig själv. Han vandrade som i skuggdalen och kunde se och känna sig själv utifrån. Han inser nu att han kunde gjort mycket annorlunda. Han vet inte hur mycket han kan ställa till rätta. Om det finns något han kan ställa till rätta. Men de tankarna är hans att dela med någon annan. Inte vrenen framför honom. När Angelus plötsligt stannar hamnar Zodiac på baken. Han hade försökt stanna sig själv och snavat till så nu sitter han där. Blinkar lite förvirrat innan han snabbt samlar sig och studerar vrenen igen.

Vrenen försöker läxa upp honom. Öronen stryker sig mot nacken. Det irriterar honom att vrenen inte vill acceptera vem Zodiac är. Vem han har blodsband till. Men Zodiac är van vid att bli missförstådd. Och även om systern har en hög rang. Den högsta. Så har Zodiac inga planer på att åka räkmacka på det. Han vill sträva mot toppen av egen kraft. Och om det tvingar honom till att acceptera denna högfärdiga vren som sin överordnade så får han väl krypa lite för att vinna tillit.
"Det var Murder's beslut att släppa in mig i flocken igen. Är du inte nöjd med hennes beslut får du ta det med henne. Jag är ärlig när jag säger att jag är tacksam för att hon gjorde det. Jag vill försöka höra hit igen. Ditt beslut att ogilla mig är inget jag kan ändra på. Jag kan endast göra mitt bästa och försöka hoppas på mildare blickar från dig". Svarar han. Zodiac har i princip uppfostrat sig själv. Han har fått slåss om födan och ta i med tänder och klor för att överleva. Han har inte haft lyxen att få tillhöra en flock på många år. Och det var inte ens hans eget val att lämna hemmet och familjen. Och när han kom tillbaka upptäckte han att just det ser mycket annorlunda ut. Sorgsen är kanske en bra beskrivning på hur han känner sig. Inte på grund av alla förändringar utan för att han inte var där och kunde uppleva dem. Han har fått veta att mor och far är sedan länge borta. Och han fick aldrig chansen att säga farväl.

Den gyllene bet tillbaka, och på något underligt vis kunde Angelus inte låta bli att se det som något annat än irriterande. Visst var det irriterande också, mest av den saken faktiskt. Men det var något annat. Det visade på en glöd hos den andre, en vilja att visa sig från sin bästa sida, att inte ge upp, att kämpa. Och det var egenskaper som inte kunde förbises, hur mycket han än ogillade stäppvargen.
- Trots allt är vi inte mer än varelser som en dag ska dö. Våra dispyter kommer inte att påverka någon om hundra år.
En lätt suck lämnade den stora varelsen. Den gråvita kroppen rörde sig svagt då huvudet böjdes i riktning mot flocken. Han saknade dem, trots att han inte ens var långt borta. De små. Hur mycket längre kunde han komma med den diskussion? Han visste inte, han tvivlade. Vissa saker kunde ta tid, han var medveten om det. Detta var ingenting som han kunde lösa över en kort promenad i skogen. Dessutom kanske det var han själv om var problemet, kanske han inte ens behövde den gyllene för att lösa det?
Ge mig styrka att klara det jag måste klara av.
Tanken kom utan förvarning, direkt från en bön som han sagt för några dagar sen. Ja, kanske det var det han behövde, mer styrka? Kanske han hade blivit svag med åren...
Huvudet ruskades.
- Jag hoppas du finner vad söker i Treontha.
Han tog några få steg medan han talade, men stannade sedan och såg bakåt mot Zodiac. De blåa, uttryckslösa ögonen granskade den gyllene vargen medan han funderade över vad denne egentligen hade i sin historia.
- Och, för allas skull, hoppas jag att du inget har att dölja. Jag ser fram emot vårat nästa samtal.
Och med de orden började han gå tillbaka mot flocken för att se vad de tre valparna kunde tänkas vilja leka idag. Han orkade inte med alla dessa strikta och misstänksamma tankar, han behövde något som kunde lätta lite på hans tyngda sinne.

[Jag tänkte att vi avslutar där, finns ju egentligen inte så mycket mer att skriva, och eftersom jag har varit så seg har rollet tagit så lång tid xD Så ja ^^ Du får ju svara en gång till om du vill, annars avslutat ;p]

[Jag kommer inte på något mer än att Zodiac buttert går därifrån för att försöka finna sig lite lugn och ro. :P Kanske för att tänka en smula. Så jag säger:]

[AVSLUTAT]