(till Loiana)

Himlen strimmades av solens morgonsken i mörka och ljusa ränder,
det var förvånansvärt hur snabbt en mörk natthimmel ljusnade på morgnarna. Solens inverkan var enorm och explosiv, men på samma gång mjuk och glimrande.

Emon hade bestämt sig för att lämna den täta lövskogen bakom sig för en stund för att få andas in den friska sjölukten. Nu stod han med lövverket bakom sig och inför honom glittrade vattnet inbjudande i morgonsolen. Daggen som ännu låg i gräset hade vätt ner varghannen halvägs uppför benen när han gått genom skogen och väl nu ute på kort gräs var den våta pälsen tovig medan den höll på att torka på nytt.

Öarna låg så fritt utspridda i vattnet att det såg ut som om Gudarna kastat dit dem slumpvis som små stenar, den närmaste låg bara några tiotal meter bort. Emons handikappade gångstil hade bättrats på under alla dagar han envist fortsatt vanda och väl nu var tecknen på att han inte kunde gå normalt inte stora och märkvädiga. Med liten möda vandrade han lugnt ner i vattnet och upp igen på ön som var närmast. Med vattnet droppande från magen och i pölar kring alla fyra tassar lade Emon stillsamt märke till hur tyst det var omkring honom. Väldigt fåtala fåglar syntes till, något vidare markliv brukade det knappast vara på områden som dethär, men även vattnet var mycket stilla. Lugnet som rådde var nästan oroväckande.

Nattens mörker hade nästan precis jagats bort av solen och daggen låg våt i gräset som fann på ön hon nu var på. Han sval bris ven in från havet och hon fnös lite lätt. Det var inte så lätt att hitta bytesdjur här ute på öarna så just nu var hon flera öar ifrån vännen och Aldo, hennes familj, Men Dimitrij behövde mat, de gjorde dem alla, men nu var det hennes tur att jaga och hon ville överraska vännen med mört gott kött, och det fanns bäst djur närmast skogen och fast landet eftersom djur ibland villade sig ut till de öarna. Hon kastade sig åter i vattnet, utan att tveka.

Benen sparkade i vattnet så att hon rörde sig framåt och vattnet själv hjälpte till. Nästa ö verkade bra nog. Snart kände hon åter bottnen under tassarna och hon travade upp på ön. och skakade ur det mesta av vattnet ur pälsen. Så nu skulle hon bara se om det fanns någon hon kunde jaga här. Hon lät nosen filtrera dofterna i närheten innan hon började trava runt på ön, plötsligt stannade hon upp rynkade på nosen. Doften av varg hade letat sig ini det känsliga lukt organet och den var blandad med svaga dofter från andra vargar, alltså en flock varg. Skulle hon möta upp den här vargen eller bara snabbt avlägsna sig från platsen innan den upptäckte henne? Hon bestämde sig för att kolla upp främlingen, han kunde ju vara ett hot mot vännen och hennes ofödda valpar.

Åter sattes de silvervita benen i rörelse och hon travade rakt mot doften, tills dess att hon såg främlingen. "Var hälsad främling" Av någon anledning tyckte hon sig känna igen doften.

Hannen ruskade häftigt av sig vattnet och den kraftfulla rörelsen fick hans bakdel att vingla till. Genast förflyttade han en av sina framtassar för att få ett bredare grepp om marken och därmed återfå balansen. Emon fnös föraktfullt mot hur dålig han kände sig.

En rörelse snett framför honom på ön fick honom att släppa allt småtjafs med sig själv, knycka med öronen och sänka huvudet i en varnande ställning. Hälsningsfrasen som senare nådde honom fick honom att ohörbart grymta till.
-Hälsad, besvarade han kort och höjde huvudet lite som för att nicka. Så, hans tanke om att det antagligen inte fanns mycket till liv på öarna här ogiltigförklarades av denna vargtik. Hon var smidig och långbent med ljus pälsfärg men mörk nos och framtassar. De blå teckningarna hon bar berättade för Emon att hon antagligen var en varg med annorlunda påbrå och speciella krafter. Han avvaktade.

Hanen, som nu stod i en nästintill hotfull ställning, Hälsade tillbaka med något stel röst. Hon hade aldrig sett en var så bjärt färgad förut. Grön med röd man. "Får man fråga vad du gör här ute på öarna en morgon som denna?" Hennes röst var mjuk och len, som vanligt, och hon höjde huvudet litet, för att kunna granska hanen litet bättre. Han var en kraftig, men, tillsynes, smidig hane och hon gissade på att om han ville något ont, och lyckades ta sig till Dimitrij så skulle han kunna vara ett hot.

[Kort O_o]

Emon lyfte huvudet lite mer, höjde på nosen och skakade undan sin välväxta lugg. Han grå blick såg mot tiken, såg hur hon sakta granskade hela honom. Betraktande tittade han tillbaka men hon verkade inte vilja släppa ifrån sig mycket kroppsspråk, när hon talade hade hon fortfarande samma mjuka röst och lena ansiktsuttryck. Men hon dolde en annan känsla, må det vara rädsla? Förakt eller vrede?

-Har du ett mycket starkt behov av att veta det min vän? hans sätt att säga det på var en aning oroväckande. En annan ondsint varg skulle ha antytt till en sarkastisk ton och visat ett fult hångrin. Men Emon såg helt neutral ut och tonen på hans ord var lika dova och stillsamma som innan. Han stod stilla och betraktade hennes reaktion utan att säga nått mer. Han övervägde att tillägga att han var cierzo-varg och bara tagit sig utanför sitt revir en stund. Att han enbart sökt sig hit för att få se vattnet, som var så starkt anknutet till havet, en sista gång innan det stillnade till vintern. Men såsom han oftast gjorde i såna här situationer, valde han att bara hålla sina käftar stängda och inte yttra mer än vad som var nödvändigt för var stund.

Hon tittade fortfarande på hanen, tillsynes neutralt och lugnt, men inom bords rusade tankar. Kunde han verkligen skada Dimitrij, men Aldo fann ju där. Han såg lite stel ut, kanske skulle han inte orka sig till den stora ön? Varför kände hon igen hans doft? Om han tog sig till ön skulle han då Vilja skada Dimitrij? Det var bra ett fåtal av alla de tankar som snurrade innanför hennes pannben. "Får man inte undra? Som ett vanligt samtalsämne?" sade hon neutralt och log. Hur kunde hon få veta hanens avsikter på ön ifall han inte ville svara på hennes fråga? Hon drog åter in hanens doft och lade den på minnet. "Kommer du från flocken i lövskogen?" frågade hon plötsligt då det gick upp för henne vart hon känt doften förut. När hon färdades genom skogen. Ifall han kom från den flocken borde han inte vara ett hot, hon hade hört att de var neutrala, eller god, hon kom inte riktigt ihåg, men de hade inga onda avsikter mot främlingar. Om han svarade ja kunde hon slappna av.

Emon lät sitt ansikte skymtas i ett leende. Inget hånfullt flinande som andra ondsinta vargar i hans ställning skulle ha gjort. Bara ett roat litet leende, så svagt att man var tvungen att granska hans ansiktsuttryck två gånger för att kunna vara säker.
-Väl gissat främling, besvarade han henne. Tonen var densamma som innan, lika beslutsamt dov och nedstämd. Men något hos honom hade fått intrycket han gav ut, att verka mer muntert än innan. Inte muntert nog för att kallas "muntert", men muntrare. -Väl nog.
-Emon, medlem av Cierzo och avkomling till ett rent infernosläkte bortom Numoori's mest avlägsna områden, tyvärr ej värd mödan att nämnas vid namn ens vid de högtidligaste tillfällen, Emon fick lust att le över sin bedrift, aldrig under de senaste åren hade denna hanne sagt så mycket på en och samma gång. Och aldrig hade han trotsat sin Gamla tid i Faderns vägar så hederligt "grymt", ty för denne hane var hans sagda ord inte bara "aningen otacksamma", utan riktigt "hederligt grymma". Fadern skulle ha varit mycket besviken över sin son nu och om han väl avliden var, skulle han vänt sig i sin grav fler än ett varv.
Afrodite skulle ha varit mycket stolt över sin bror Emon.

Ett väldigt vagt, nästan obefintligt, leende syntes lätt på hanens läppar. Så vagt att hon avfärdade det som en inbillning. Hennes öron klippte till på huvudet då hanen svarade och hon log vagt. Hela hennes kropp slappnade av och hon märkte hur spänd hon varit. Han kom alltså från flocken i skogen, då behövde hon inte oroa sig allt för mycket för vännerna och valparna. Då hanen Presenterade sig i långa fraser grimaserade hon, inte för att han sagt något fel utan för att hennes minne inte tillät henne att själv dra fram en sådan presentation. "Jag är Loiana" Sade hon simpelt, varje varg hon mötte behövde inte få reda på hennes minnesförlust. Hon satte sig lugnt ner, för att visa att hon inte var ett hot och för att visa att hon var, och tänkte hålla sig, lugn. De blå pupill lösa ögonen granskade hanen snabbt igen, knappt märkbart då det var svårt att se vart hon fokuserade sin blick. Han såg fortfarande något stel ut, och han var blöt efter att ha gått i vattnet. "Blir inte det där kallt?" frågade hon, något retsamt, och log lite snett.

Vindarna som lekte över vattnet fick små vågor att krusas. Man kunde se hur de i jämnt tempo förflyttades över vattnet tills de nådde strandkanten och tävlade om att komma längst inpå den torra sanden. Emon betraktade dessa stillsamt medan han lyssnade till honans röst när hon ställde honom en fråga. 
Hanen förflyttade huvudet och vilade blicken på henne med den färgstarka luggen halvt skymmande. Han grymtade till i ett skrockande, det var allt en vitsig fröken han mött på. -Jag är en Inferno, sade han med ironi. Den stålgrå blicken betraktade ännu honan som kallade sig Loiana. -Det krävs bra mycket mer än bara vatten halvvägs uppför benen för att få oss att känna kyla, sa han för att förtydliga det som enligt honom redan var nog tydligt. Emon ansåg att ingen kunde klandra hans ironiska ton, inte ens Dylan.

Hon log roat åt hans svar "ursäkta då, herr Inferno om jag på något sätt förolämpat dig" Leendet låg fortfarande kvar på de mörka läpparna, en indikation på att hon skämtade, utöver det roade tonfallet i hennes röst. Men trots att han sagt att han inte frös lät hon vattnet rinna av hans kropp, intill sista droppen. "Men jag tycker ändå att det ser bättre ut nu" skrockade hon då hans päls var torr, bortsett ifrån hans ben, som fortfarande var i vattnet(?).
[kort och derp x'D]