Den hårda träningen som börjat i solnedgången med de tre ungdomarna hade ganska snabbt gått över i en tävling mellan två. Kolyat och Garrus kämpade mot varandra, medans Sunna mest kämpade mot sig själv. De två bröderna kom flåsande fram till henne när hon kallade dem alla till sig igen. Hon hade redan tagit sitt beslut innan dagens träning, och bestämde sig för att låta dem vila. Sunna kom klumpigt springande en bit bakom dem.
     “Kolyat Azazel. Garrus Jazod. Ni har visat mig tapperhet och framåtanda. Ni strävar alltid efter att bli bättre än varandra, men också er själva. Jag antager er.”
Trots att hennes blick var riktad mot de två bröderna så uppmärksammade hon Sunna i ögonvrån. En delad glädje för sina flocksyskons skull överskuggades av något Niyaha uppfattade som besvikelse eller nederlag. Niyaha uppmuntrade Kolyat och Garrus att delge nyheterna till resten av flocken och att ta ledigt idag, och så fort de var på väg bortåt vände hon blicken till sin systerdotter.
     “Sunna,” blicken var medlidsam men inte ömkande. “Ditt hårda arbete går mig inte förbi, det vill jag att du ska veta. Ditt tålamod och målmedvetenhet är något vi alla borde sträva efter. Men tyvärr är du inte riktigt där än.” Det tog emot att säga, för faktum var att Sunna hade stått här tidigare och inte nått måttet. Först var det hennes egna syskon som fortsatt förbi henne, och nu även de yngre medlemmarna. Även om hon skulle varit den bästa skådespelaren i hela världen så skulle man förstå att det inte kändes bra.

[Garrus och Kolyat antagna! Sunna inte denna gång ]

Dom senaste veckorna hade varit en plåga och Kol ville bara att det skulle vara över snart. Varje gång dom hade slutfört ett moment så trodde han att det var sista men så kom hon med att det fanns ytterligare en. Dagens träningspass hade varit minst lika hårt som dom senaste men idag kändes det i hela kroppen, från topp till tå brände musklerna under den tjocka huden. 
Äntligen passerade dom båda bröderna mållinjen och kollade förväntande emot Niyaha med häftiga andetag. Orden var som musik i hans öron när hon sa att dom båda hade blivit godkända. Lyckligt studsade dom två bröderna runt och tacklade varandra lite grann, det var inte fören den äldre bad dom gå till resten och flocken för att berätta dom goda nyheterna. 
Det var inte fören nu Kolyat kom ihåg att det inte bara hade varit han och Garrus som deltagit, dom två ögonparen kollade efter sin äldre statiska flocksyster och kunde se henne kämpa på en bit bort. Det var inte första gången han hade sett henne försöka bli antagen och det smärtade lite inom den stora kroppen att se henne jobba så hårt men ändå inte helt ta sig till målet. Garrus lyckliga stämma väckte Kol ur sina små dagdrömmar och dom båda började sig tillbaka mot flocken igen. Snabbt hann Kol kasta en blick bak och kunde se Sunnas besvikna hållning.

Åter igen befann hon sig här och denna gång kände hon sig så redo, denna gång skulle hon lyckas. Denna gång skulle hon kunna springa hem till sin mamma och systar och berätta att hon var en av dom, hon var nu lika duktig som alla andra. Så fel Sunna kunde ha, det dröjde inte länge in i den intensiva träningen som den lilla kroppen började säga emot. Den vill vila och återhämta sig men Sunna lät sig inte stoppas, hon måste lyckas. Hon behövde lyckas för att inte vara sist ut, igen. Ju hårdare hon pressade sig själv ju mer skrek kroppen åt henne att sluta den ville inge mer och kunde inte prestera mer än hon ville. Alla år av skador och benbrott började nog ta ut sin rätt, hennes klumpiga kropp straffade henne med att för evigt vara sist.
Kolyat och Garrus hade för länge sedan sprungit ikapp henne och känslan av att bara ge upp bekom henne mer än en gång, att bara stanna upp och lägga sig ner. Skulle det verkligen vara värt det i slutändan. Vad skulle hennes systrar tro och säga när dom får veta att två giganter sprang ifrån henne, en stäppare som är känd för att kunna springa fort och för evigt. Som tur var så är Sunna lika seg som hon är glad och hon fortsatte att pressa den trasiga kroppen över mållinjen. Hon hann knappt möta Niyahas blick innan hon sjönk ihop på marken, dom arbetande musklerna vibrerade under den ljusa pälsen och hon halvt satte sig upp och mötte Niyahas blick med ett stort leende. "Jag... Jag kom iallafall i mål tillslut." kved hon fram och försökte återfå lite energi i kroppen men hennes ena bakben vägrade samarbeta så hon förblev kvar halvsittandes. 
Trotts Niyahas brännande ord satt Sunna kvar med ett brett leende, dom torra gula ögonen fylldes av en glödhet känsla och hon fick svårt att se vad som var framför henne. Det var som att hon kollade under vatten, vilket var omöjligt då hon var kvar på land. Dom stora tårarna föll längst kinderna och Sunna kunde inte riktigt förstå vad det är som händer. Tappert försökte hon skaka bort dom men utan större resultat försökte hon istället torka bort dom men inget tycktes funka. Varför slutade det inte, hon hade väl ingenting att gråta över. Det var inte första gången hon misslyckats och det skulle inte vara sista så hon förstod inte varför hon skulle gråta nu. Som en vägg träffades hon av alla möjliga känslor och den lilla solvargen sjönk besegrat ihop. Kanske skulle det inte skada att inte vara glad denna gång, kanske var det okej att må dåligt tillsammans med hennes trasiga kropp. "Jag är så ledsen att jag misslyckades er Niyaha." rosslade hon fram och ville inte leva med skammen att hon svikit sin moster var nästan värre än att svika sin egna mor. Hon ville inte få bandet mellan henne och mostern förstörd för att hennes kropp inte kunde hänga med.

Tårarna verkade välla fram snabbare än vad systerdottern hann uppfatta. Hennes eget uttryck mjuknade, en stilla återspegling av känslorna Sunna rörde upp. På många sätt var det svårt att inte se på henne som en valp längre. Den naturliga instinkten av att skydda och trösta fyllde henne till brädden. Försiktigt närmade hon sig henne, strök henne försiktigt längs kinden med nosen. Orden som kämpade sig ur Sunna högg i punkter i hjärtat hon hade begravt, men så väl mindes.
     “Nej, nej, Sunna, du har inte misslyckat mig,” yttrade hon med tydlig betoning. Genom hennes låga, mjuka stämma återfanns ett stråk av bestämdhet. Niyaha drog sig tillbaka och satte sig mitt emot henne, fångade upp hennes orangea blick med sin blåa..
     “Du har inte misslyckats överhuvudtaget.” Hon pausade, osäker på sina nästa ord. “Sunna, du är ingen valp längre så jag tänker inte prata med dig som om du var en.” Hon lät det sjunka in, letade efter en antydan till att Sunna förstod.
    “På grund av din kropp, kommer du förmodligen alltid ligga efter de andra. Du kommer behöva kämpa dubbelt så hårt som dem. Det kommer alltid vara orättvist, och det finns inget jag kan säga som kommer göra det lättare, så jag tänker inte ens försöka.” Hon hoppades att stäppvargsblandningen uppfattade kärleken bakom de kanske hårda orden.
     “Men något jag vill att du ska förstå, något som jag fortfarande försöker lära mig själv, och som jag definitivt inte förstod när jag var i din ålder, är att ditt värde har inget att göra med hur duktig du är på att springa, hoppa eller slåss.” Ett försiktigt uppmuntrande leende letade sig fram i det annars medlidsamma uttrycket. “Du är inte bara en “novis”, eller “antagen”. Först och främst är du en syster, en dotter, kusin, syskonbarn, vän, flocksyster. Och ingenting kommer någonsin kunna ändra det.” Hon väntade in henne, i hopp om att orden skulle få fäste någonstans.
     “Det här känns som det viktigaste i livet just nu, jag vet. Jag trodde också att det var det, alldeles för länge. Och det är viktigt. Men inte viktigare än dig, eller mig, eller nån av oss. Vi är mer än bara Jägare.”
     Hon sträckte sig närmare, puttade varsamt men uppmuntrande upp hennes haka med framsidan av frambenet.
     “Förstår du? Du får vara ledsen och gråta, du får till och med vara arg och skrika. Men sen reser vi oss upp igen, och fortsätter.”

Lite förtvivlat lyssnade hon till Niyahas ord, dom gjorde ont samtidigt som hon förstod allvaret och omtanken. Hon var bara så trött på att ligga sist, alltid längst ner. Som valp kunde Sunna förstå, hon var inte världens smartaste individ men nu som äldre hade hon hoppats på mår framgång. Öronen vilade tätt emot nacken med den orangea blicken vilandes i marken. Känslorna inom henne slogs emot varandra och en stark känsla av närhet mötte motstånd mot ensamhet.
Dom varma tårarna hade nu slutat rinna och med trötta, aningen tomma ögon tittade hon emot mostern och nickade tungt. Sunna skulle jobba för att förtjäna sin plats i focken, visa att hon kan lika bra som alla andra. Men nu ville hon inget annat än att krama om sin tjocka djurhud och sova. "Du har rätt, jag ska jobba hårdare nästa gång. Jag lovar." tungt reste hon sig upp och satt nu ordentligt framför Niyaha. Sunna hade sagt samma sak förra gången men hoppades att nästa gång verkligen skulle bli annorlunda men förgäves så hade ingen skillnad skett. Den annars så glada vargen såg verkligen besegrad och nedslagen ut vilket var väldigt ovanligt för henne. Hon har många gånger fått höra att hon är flockens lilla solstråle men idag känner hon sig som en tung mulen höstdag.

Niyaha såg med mjuk blick hur hennes systerdotter samlade sig och satte sig upp. Ett medlidsamt leende hade tagit form.
    “Se så. Nu går vi hem,” föreslog hon med en moderlig ton. “Du har jobbat hårt, du förtjänar att vila.” Niyaha väntade tålmodigt på att den utmattade ungvargen skulle ta plats bredvid henne så de kunde hålla sällskap på vägen tillbaka till sovplatserna.
    Stunden hade lämnat ett ömmande eftertryck. Minnena från sin egna barndom kom flödande. Specifikt dem med hennes far, som försökt få henne att förstå precis det hon försökte få Sunna att förstå nu. En trög knut hade bildats i halsen på henne, men hon höll den dold hela vägen tillbaka. Istället höll hon konversationer om de olika örterna och deras blandningar som hon lovade att Sunna kunde få hjälpa till med imorgon. När de väl kom tillbaka sa hon godnatt åt systerdottern med en kram. Istället för att krypa ner i sin egen lya kröp hon ner i sina söners. Den morgonen spenderade hon sovandes med dem i hennes famn. De var inga valpar längre, och större än henne, ändå tvingade hon dem att låta henne hålla om dem.
    Ja, Niyahas största mål hade alltid varit att vara en Jägare. Men hur starkt hon än kände för sin uppgift, bleknade det i jämförelse med hennes roll som mamma.

[Avslutat]