[Privat mellan Vasilisa och Midir]

Midir som ständigt frös oavsett hur tjock hans päls var vid tidpunkten avskydde specifikt den norra vandringsleden och ångrade alltid att han tagit den vägen nu när han var på väg mot Islagunen. Han bannade sig själv varje gång över att han varit lat och föredragit den kortare vägen i hans stunder av vansinne som han alltid kallade hans dåliga val i efterhand. Han hade till och med varit så upptagen med att muttra för sig själv och gick med huvudet ihoptryckt med bogen att han först inte hade märkt att himlen hade tänts upp av det gröna skimret. Midir hade stannat mitt i steget och såg uppåt med beundran.

"Wow, vid min frusna svans.." Han hade sett norrsken många gånger förr, men det här påminde om den förra gången när det var så stort att man kunde se det överallt. Och det spelade ingen roll hur många gånger han hade sett det, Midir blev imponerad varje gång. Och speciellt nu. Med ens glömde han bort hur kall han inte ens varit från början och slappnade av något.

Efter att ha fortsatt vandra ett tag så såg han snart skenet ute på slätten. Han hörde vargar som ylade och kunde ana eldar som flammade. "Måste vara vintervargarna.." Mumlade han högt för sig själv, och han var på väg att ignorera det och fortsätta vandra, men det var något som sa åt honom att.. Gå dit. Som att det var där han skulle vara. Vänd mot skenet stod Midir stilla och såg ut mot det snötäckta landskapet som ropade på honom. Det var en känsla han inte hade kunnat beskriva för någon. Han slängde en blick mot Islagunens håll, och sen tillbaka mot vintervargarna för att sedan självsäkert och bestämt kliva ut i den upptrampade snön som vittnade om att han inte varit den enda som vandrat där nyligen.


Vintervargarna, eller Zimaerna som de presenterade sig som hade välkomnat Midir med en öppenhet han aldrig hade känt förut som gäst hos någon. Stämningsfulla sånger och berättelser, vargar som lekfullt jagade varandra och lekte i snön överallt omkring dem och med jämna mellanrum stämde upp i en sammansvetsad kör av yl i stämmor som berättade om en samhörighet för alla omkring som kunde höra. Det var vargar från när och fjärran som hade samlats, långt ifrån bara zimaer och alla kunde vittna om olika berättelser om vart de hade varit och hur långt de hade vandrat efter att de sett ljuset, och det kom ständigt fler till den fredliga platsen. Det hade till och med dragit in försäljare som i smyg försökte sälja sina varor utan att det skulle vara allt för uppenbart som ökenvargar med sina absurda glasskulpturer till lawarer med vad de än har kunnat hitta på att skapa med krabbskal.

Midir undvek att ha direkt kontakt med så många, dels för att det knappt var nån han kände eller ens kände igen på plats, dels för att han nånstans bara ville njuta av stämningen och framför allt njuta av värmen från elden. Det var naturligt för honom att fastna runt brasan och bara stilla lyssna på alla historier som inte tycktes ta slut. Men sen var det igen den där känslan som fick honom att snegla med huvudet bakåt - och där stod hon.
"Vas." Sa han tyst för sig själv med ett leende medan han  reste sig och vände för att gå och möta henne.

Den kalla, råa kylan påminde henne om hennes gamla flock och platsen där hon växt upp. Himlen dansade i alla regnbågens färger och sken upp vinterlandskapet som om det vore dag. Vasilisa hade aldrig sett något så spektakulärt och vackert fenomen förut, och hela vägen fram till Zimaerna hade hon varit förundrad och nästan oförmögen till att tala. Till en början hade det tagit emot att lämna Norspiret och delar av flocken hemma, men efter en stund av övertalning från hennes söner och dotter hade hon bestämt sig för att bege sig norrut tillsammans med dem.
    Trots att Cirkeln var där av andra mer trevliga angelägenheter kunde Vasilisa inte låta bli att försöka få fram information om Tenn. Vilken information som helst för att lätta på den tunga och växande bördan som låg över henne.
    Hon hade precis talat med en äldre vandrare när en familjär skugga rörde sig i utkanten av hennes ögonvrå. Av alla ställen, i alla situationer, hade hon inte räknat med att se honom här. Midir. Han satt framför en stor lägereld, och han såg - rätt på henne. Under ett par sekunder slog tanken henne att vända sig om och fly, men hennes muskler var oförmögna till att röra sig, och nu var han såpass nära att hon kunde se detaljerna i hans ansikte.
    “Midir,” Vasilisa kunde inte hindra glädjen från att rinna över hennes läppar. För några sekunder lät hon den bärnstensfärgade blicken fästas vid hans. De lila ögonen, som tycktes träffa henne varenda gång. Det kändes som om det var hon och han där, och all sång och skratt runt omkring försvann.
    Tills det att verkligheten uppenbarade sig framför henne, och hon harklade sig skamset. Hur, hur kunde hon tänka på Midir på det sättet när hon letade efter Tenn? Vasilisa skämdes. Varför kände hon begäret av att vara nära en annan, och hur kunde känslorna vara så starka för någon hon inte alls kände?
    “Jag räknade inte med att få se dig här,” pressade hon fram något tagen, men fortfarande med samma mjuka och vänliga röst som alltid. "men det var en positiv överraskning." Hon ruskade på pälsen lite i ett försök till att skaka av sig de känslor som byggts upp, och ett litet leende växte sig fram på hennes läppar.

Han kunde inte dölja ett bredare leende när han såg att hon inte heller verkar ha kunnat dölja sin glädje.
"Nää det hade jag inte heller räknat med. Men jag skulle ljuga för mig själv om det inte var något jag i smyg hade hoppats på. Trots allt -" Han såg sig omkring på den ständigt växande samlingen på den snöiga grönbelysta slätten för att sedan se på Vas igen "- så känns det som att alla andra också är här."

Han tystnade igen, osäker på hur han skulle formulera sig. Men äsch, sjutton också. Han var less på att hålla tillbaka.
"Vas, om jag ska vara helt ärlig, så är det ingen annan jag hellre hade varit här med, just nu. Ända sen dagen jag såg dig i Civitas så har du fångat mig. Hela mig." Han klev närmare. "Och jag vet att vi antagligen aldrig kommer kunna.. Ha ett liv ihop. Men så länge jag får låna såna här stunder med dig. Så är det okej. För mig." Han såg avvaktande mot henne i väntan på en reaktion. Egentligen visste han inte mycket alls om Vas, vem hon var, vart hon kom ifrån eller vad hennes liv såg ut. Men det spelade honom ingen roll. Inte alls. Han var lättad över att hon inte visste allt om honom också.

Vasilisa nickade instämmande. Vargar från hela landet befann sig här i denna stund. Kanske var det inte ödet som fört dem samman den här gången utan plikter. 
    Trots att Midir fortfarande såg ut över samlingen lät Vasilisa blicken vila på honom. Leendet på hans läppar fick hennes ben att vilja ge vika under henne. Det var som om han lyckades förtrolla henne ända in till benmärgen. Oavsett omständigheterna lyckades han alltid få henne på fall. Det spelade ingen roll om det var fina ord eller hans lila, charmiga blick som såg på henne – hon föll hårdare varje gång de träffades. 
    När han tystnade väcktes en oro och osäkerhet inom henne. Alla de känslor hon kände, som brann så starkt inom henne likt lägerelden ett par meter ifrån dem, kanske bara var något hon upplevde. Han kanske hade andra tankar och idéer på deras vänskap. 
    Men så talade han, och Vasilisa kände hur hennes hjärta för ett par sekunder slutade att slå. I den stunden var det bara hon och Midir. Faktum att han kände samma förbjudna dragning till henne som han till henne fick det på något vis att kännas enklare. 
    “Jag –” Vasilisas röst bar henne inte. Hon ville inget annat säga att hon instämde i allt han talade om. Hon ville vara med honom; ville att han skulle finnas vid hennes sida dag och natt. Men hon visste att det var och alltid skulle förbli omöjligt. Hon kunde inte. Han kunde inte. De hade sina plikter. Vasilisa hade sina barn, Cirkeln, Tenn. 
    Samtidigt kunde hon inte förneka känslorna för honom. 
    “När du ser på mig, känns det som om luften försvinner helt från mina lungor.” Fortsatte hon plötsligt. Hennes röst var låg men självsäker, med en ton av längtan. “Du fängslar mig på ett sätt jag inte visste var möjligt. Fast vi inte är mer än främlingar för varandra känns det som om du förstår mig bättre än någon annan. Än Tenn gjorde. Än vad jag förstår mig själv.” Vasilisa tystnade. För ett par sekunder lät hon blicken vila på sina egna tassar. 
    “Det finns så mycket som går emot tanken på oss. Du och jag tillsammans omöjligt. Men,” långsamt såg hon upp mot honom. Något glimmade till i hennes blick, en sårbarhet över att vara ärlig. “Vi får njuta av de stunder vi får. En dag... när saker ser annorlunda ut – om saker ser annorlunda ut...” Vasilisa tvekade. “En dag, kanske vi kan tänka på oss själva.” En dag kanske jag kan vara din. Och du min. 

Gjorde. Var det något med Tenn han hade missat?
En del av honom hade kanske hoppats på ett annat svar. Han visste inte vad.  Kanske hade han ljugit helt enkelt när han sagt att han var okej med lånade stunder långt emellan. Passerande möten som han sen skulle bära med sig till förbannelse in i döden. Men det hade varit lättare om hon bara hade sagt ja eller nej. Släppt honom fri. Fast han hade inte heller kunnat göra detsamma mot henne. Hela situationen var så frustrerande, men hennes mjuka ord var samtidigt så behagliga att höra att han hade börjat bli beroende av att höra dem emellanåt. Han drogs emellan att bara ställa sig och skrika vad är det som hindrar oss att få det vi vill ha och viljan att bara springa därifrån och aldrig se henne igen för att skydda sig själv mot allt han kände. Bara glömma allt och gå vidare. Fortsätta jaga de som gjort andra som hans syster illa. Fortsätta jaga en upprättelse och en frid han aldrig skulle finna genom att fortsätta avrätta andra. Sanningen var ju den, att den enda gången han på riktigt känt frid under hela hans liv, var de få korta stunder han spenderat med Vas.

Den plötsliga insikten fick honom att frustrerat dra efter andan och man kunde nästan se honom se sig om efter en flyktväg ett ögonblick. Hans yta började krackilera och han visste inte hur han skulle hantera det. Det var som att mörkret i honom vände runt och drog fram hans girighet som skrek efter att få beroendet tillfredsställt.


"Vas.." Han tvekade först. Var det rätt mot henne? Var det rätt mot honom? Brydde han sig om de rätta svaren? Nä.
"Om du vill, så vill jag väldigt gärna spendera den här natten med dig, bara vi två utan några andra krav eller minnen närvarande.." Han tvekade igen. Hans röst sänktes till en viskning, inte för att han var rädd att någon annan skulle varit tillräckligt nära för att höra, utan för att han vart rädd för att säga det. Han blev också arg på sig själv för att han blev rädd. "...men om du ville det, så skulle jag vara beredd att spendera alla mina nätter med dig. Och det hade inte spelat någon roll vart, för det är samma stjärnhimmel vart vi än är om vi är tillsammans."
Midir hade blottat sig. Han var beredd att lämna allt bakom sig.
"Du behöver bara be mig."  

När hon tystnade insåg hon vilken sårbarhet hon utsatt sig själv för, och vilket krav hon lämnat hos honom. Vasilisa ville honom väl, samtidigt som hon insåg hur själviskt det varit att uttrycka sina känslor för honom på det sättet.
    Det gick inte att ta miste på hans sätt att reagera, som om det enda han ville göra var att försvinna från platsen direkt. Hon borde inte ha förväntat sig något annat. Faktum var att hon inte förtjänade honom och hans omtänksamma sätt att se på och tala till henne. Hon hade inte förtjänat Tenn, och nu förtjänade hon inte Midir.
    Hennes bärnstensfärgade blick sökte sig mot himlen, kämpade emot de tårar som börjat trycka bakom dem.
    “Om du vill, så vill jag väldigt gärna spendera den här natten med dig, bara vi två utan några andra krav eller minnen närvarande.”
    För ett par sekunder övervägde hon ifall det bara var en inbillning. En illusion om förhoppning inom hennes egna huvud. Trots det kände hon sina hjärtslag öka. De slog snabbare och intensivare än innan, och hon drog ett djupt darrande andetag i ett försök att samla sig.
    Midir fortsatte tala, och Vasilisa såg långsamt åt hans håll. Det gick upp för henne att han kände samma starka känslor som henne. Han var beredd att lämna sitt bakom sig, för hennes skull. Hon insåg i den sekunden att hon var beredd att göra likadant för honom. Vasilisa ville ha honom, bara honom. Ville spendera sitt liv tillsammans med honom, oavsett om dem var tillsammans eller om de var flera mil ifrån varandra. Hon ville vakna upp med honom vid sin sida, känna värmen från hans kroppsvärme när de somnade tillsammans. Det var nästan som om hon inte bara ville ha honom, hon behövde honom.
    “Jag ber dig.” Hennes annars så bestämda och barska stämma var betydligt lägre nu, skör. I den stunden var det enda hon tänkte på sig själv, och det skrämde henne. Långt i bakhuvudet vilade tankarna om barnen, Tenn, men känslorna för Midir hade tagit överhand. “Midir, jag ber dig. Lämna mig inte. Stanna vid min sida.”
    Hon tog ett steg närmare, kunde nästan känna hans värme. Blicken hade varit fäst vid hans tassar, men nu försiktigt gjorde hon ett försök till att möta hans blick. 
    “Jag vill vara med dig, nu och för alltid.” 

Tagen av stunden, så blev han tyst medan hennes ord sjönk in. Norrskenet gav scenen dansande färger som skulle bränna sig fast i Midirs minne för alltid. En värme och ett lugn spred sig i honom, mörker och demoner i jakt på evig hämnd skingrades helt för stunden. Känslan var rusande, men härlig. Frid. Han log varmt och omfamnade henne med en hastig rörelse. Han tog in hennes doft och stod och njöt av en närhet han inte hade känt på länge, om han känt den någonsin tidigare ens på det här sättet.

"Jag skulle aldrig lämna dig. Aldrig. Nu är jag din, och du är min."

Norrskenets färger på den stjärnklara himlen dansade hela natten. Ingen ville att det skulle sluta lysa och ta med sig magin från de vackra nätterna alla hade upplevt på snöslätten. Men just denna natten var evig för Midir och Vasilisa.

~ Avslutat ~

“Jag skulle aldrig lämna dig. Aldrig. Nu är jag din, och du är min.”
“Aldrig.”
“Nu är jag din, och du är min.”
“Du är min.”
“Min.”

Orden upprepades. Om och om igen. Ibland lät dem avlägsna, nästan som om hon befann sig på ena sidan av en vägg och den som uttalade orden på andra. Ibland var de så tätt intill hennes öra att hon fick rysningar i kroppen.
    Vasilisa kände värmen från någon annan trots att hon befann sig i stadiet mellan närvarandet och sömnen. Han låg tätt intill henne och hon kände sig trygg i hans famn. Känslan av att inget ont någonsin skulle hända eller röra henne vilade över dem. Hos honom var hon skyddad, hos honom var hon hemma.
    “Tenn?” Hennes röst var blott en viskning. Långsamt slog hon upp de bärnstensfärgade ögonen och lät blicken glida från hennes egna tassar till hennes sida. “Midir.” Vasilisa tappade nästan andan när hon lågt uttalade hans namn. Vad? Fortfarande nyvaken och förvirrad såg hon sig omkring, försökte greppa tag om vad det var som faktiskt skedde.
    Minnen från dagen innan återvända sakta men säkert tillbaka till henne och ångesten var snabb att greppa tag om henne. Nej. Det kunde inte… Vad hade hon gjort? 
    Det var ju det här hon ville. Midir var den hon ville vara med. Redan från första stunden de träffats i Skuggfall hade han besökt hennes tankar konstant, tills den dagen de slutligen fått varandra. Vasilisa skämdes att erkänna för sig själv att hon tänkt på honom efter det att hon och Tenn blivit tillsammans. Kanske var det för hon insett att det aldrig skulle bli något mellan henne och Midir. Allt i deras två världar sade och gick emot dem. Olika flockar, olika tänk och olika liv. De var ämnade för att gå under, redan innan det börjat.
    I den stunden tog Vasilisa ett beslut som hon redan innan ångrade. Ljudlöst drog hon sig undan ifrån honom; lämnade tryggheten och värmen han delade med henne och vände om. Innan hon lämnade platsen och Midir bakom sig såg hon bak med tårarna tryckandes bakom ögonen.
    “Förlåt mig, förlåt mig.” Hennes röst var knappt hörbar i morgondimman. Vasilisa ägnade honom ett par sekunder innan hon lämnade honom bakom sig. Lågt bad hon för sig själv att ingen skulle ha sett dem tillsammans, att ingen i hennes familj skulle få reda på det.
    Paniken hade börjat skingra hennes tankar tillsammans med mörkret som växte inom henne. Hon behövde komma bort nu. Ensam, ensam.

[Avslutat :)]