En stor bål hade gjorts i ordning när Malphas och Exodus plötsligt bett gruppen att återsamlas, för så snart de hade nått ruinerna hade en ny våg av energi fyllt samtliga individer. Lättnaden över att deras vandring hade kommit till sitt slut och insikten över att allt som både Exodus och Malphas predikat om skulle dra igång på riktigt. Det hade varit en lång vandring men nu var de äntligen framme.
De båda hannarna hade tagit sig upp på en liten upphöjning och stod nu vi varandras sidor och såg ut över flockmedlemmarna som samlats framför dem. På Malphas fria sida stod där också en skepnad gjord av ljus, i formen av en varg. Osynlig för samtligas ögon utom hans egna. 
I bakgrund vilade enorma stenblock, ruiner från en svunnen tid. Hemlighetsfulla och till synes väntandes på något. 
Malphas avbröt sorlet som uppstått genom att harkla sig och tog sedan till orda. Yttrade de ord han länge funderat på hur han skulle formulera när det väl kom till det.

"Vi är alla här för att vi har ett gemensamt mål." Malphas lät sin skarpa grå blick svepa ut över skaran av vargar. Bekräftade var och en av dem med en kort nickning innan han tog till orda igen.
"Vi vill göra skillnad." Det var så enkelt.

"Skapa balans i en annars så obalanserad värld. Hjälpa ljuset att finna fäste för att växa sig starkt och slå sig genom det mörker vi alla vet tar för stor plats i gemene vargs tillvaro. Malphas såg i sin ögonvrå hur varelsen av ljus vid hans sida tycktes tillta i styrka för var ord.
"Vi behöver slå till hårt. Lämna avtryck." 

"Straffa dom som felat - hjälpa de som drabbats av orätt." 

"Vi är endast en liten del av ordningen som Meimei skapat för oss men tillsammans kan vi vara något större."
Rösten gjorde sig hörd i hans sinne och fick hans hela varelse att vibrera utav kraften den utstrålade. 
"Malphas. Jag är mycket nöjd med vad ni har lyckats åstadkomma här. Fortsätt så. Du har nått långt över mina... förväntningar." Av någon anledning låg där något kluvet i entitetens ord vilket fick honom att tveka. "Jag är stolt."
En osynlig eld, född ur en försiktig önskan som nu kändes inom räckhåll för att uppfyllas, väcktes inom den rödbruna hanen och sköljde bort all tillstymmelse av tvekan.
Hastigt mötte Malphas sin broders iskalla blick med ett snett flin. 
Äntligen.
Han såg ut över samlingen igen. Beslutsamhet brann i den stålgrå blicken och han lyfte huvudet mot skogens övervuxna tak. Genom några sprickor i växtligheten gick det att skymta den mörka natthimlen.

Under hela eftermiddagen hade samliga hjälpt åts att bygga en stor eldplats. Vera hade arbetat i tystnad, tillsynes frånvarande men egentligen bara otroligt tagen av spänningen i luften. Den var lika skarp som snöskaren, och hon väntade bara på att den skulle brista. Enda sedan sammandrabbning med trion hade hennes liv tagit en väldig vändning. Men det fanns något i den stålgrå blicken hon aldrig skulle kunna glömma. Och om det var något hennes isfödda far lärt henne var det att alltid lita på sin magkänsla. Om än hans hjärna varit frusen och seg, var det något hon tagit till hjärtat. Det hade aldrig funnits någon tvivel hos henne. Det var en välsignelse, lika klar som kristallvatten, att få ta del av deras väg. Apostlarna Malphas och Exodus hade räddat henne undan döden då, men även på så många andra sätt.
     Kvällningen var lugn. Eldens lågor kastade långa skuggor omkring dem. Men dess ljus var ingenting i jämförelse med Exodus och Malphas. Deras aura tycktes belyst av Meimei själv, och Vera kunde inget annat än känna sig hänförd av åsynen.
     Malphas dova stämma ekade mellan ruinerna. Försäkrade dem om deras plats i världen, om deras enade syfte. Den enorma energi som fyllde henne kändes svävande. Som om alla livets alldagliga bördor inte längre tyngde henne, som om hon var fri dess tyngd. Meimei, tillsammans med de fem jordliga Gudarna, hade lättat henne, förberedde henne för hennes liv i Ljuset.
      “VI ÄR LJUSETS KRIGARE!” 
     Rösten skakade henne enda in i själen. Vera hade inte gråtit sedan hon var 12 år och hittade hennes syster Hilda förfrusen i snön, men hon kunde inte hålla emot de stora tårarna som rann ner för kinderna.
     Vi är Ljusets Krigare.

I kvällens dunkla tillvaro var det lätt att känna sig tom, men i skenet av den väldiga bålet gruppen byggt kändes mörkret inte längre lika påtagligt. När de första gnistorna gripit tag om grenarna och kvistarna, och de första lågorna börjar slicka barken, så hade Ehfra skakat smutsen av hornen och anslutet sig till gruppen som ansamlats framför apostlarna. Hon slöt snabbt upp intill Vera, och gruppen samtalade lågmält men ivrigt fram tills Malphas och Exodus, kallade på deras uppmärksamhet. Det gemensamma ljudet av deras röster dog snabbt ut, och Ehfra spetsade öronen för att lyssna. 
   Malphas talade, och om än Ehfra inte kunde förstå allt var kraften av dess innebörd omöjlig att missa. En fast beslutsamhet växte sig starkare i blicken för varje ord, vare sig hon kunde förstå varje enskilt ord eller inte. Hon förstod betydelsen lika väl som alla andra som stod uppradade intill henne, deras egen armé, alla med samma önskan, badandes i eldens röda glöd. Hon tänkte på sin syster, på den onaturliga sjukdomen som tagit henne långt ifrån den dödliga världen och hennes sida alldeles för tidigt. Det var ett tag sedan nu, men händelsen hade skakat henne i grunden. Fått henne att inse att kanske, kanske, fanns hennes syfte någon annanstans än i en vandrares tassavtryck.
   När Ehfras blick följde apostelns, när hon blickade ut över natthimlen med ett synfält kantat av hornens uddar, när ljudet av den mäktige hanens röst - hennes räddare - ljöd över ruinerna...
   Hon kunde inte känna annat än att hon haft rätt. Ehfra såg tillbaka mot hanarna med nöjd blick. Ögonen smala, munnen i ett vagt, slugt leende. Alla år av vandringsetapper hade förberett henne för det här ögonblicket. 
   Det hade faktiskt bara börjat.

Vandringen hade varit lång och hård. Vidar hade kämpat på så gott han bara kunde, ovillig att visa sig svag inför de vuxna. Nu var de äntligen framme, så mycket hade han i alla fall snappat upp från konversationerna. De andra vuxna, det vill säga alla utom Shona, hade inte pratat supermycket med honom, men det hindrade inte Vidar från att ta reda på saker oavsett. Ingen behandlade honom som en valp i alla fall. Det fick honom att känna sig stolt - förutom när det ledde till att han tvingades gå även när blåsor skavde under tassarna.
     Nu stod de här. Malphas talade. Vidar hängde inte med på allt han sa, men den brune hanen var stor och respektingivande. Bara åsynen sände en rysning längs hans ryggrad. Något om att göra rätt och straffa andra var det åtminstone. Vidar gillade den tanken. Hans mamma - den riktiga alltså, inte Shona - hade dött för någon hade gjort något mycket hemskt, hade pappa sagt. Om de stoppade onda, så skulle de kunna hindra sådana saker från att hända igen. 
     "VI ÄR LJUSETS KRIGARE!"
     "Vi är Ljusets Krigare!", viskade han till svar, osäker på om han förväntades svara eller inte. Oavsett så kändes det bra.

Han slöt sina ögon, lät knastret från elden och var enskild individs andetag fylla hans sinne. Vi är ljusets krigare. En medveten stund i tystnad förflöt tills dess att en långdragen utandning lämnade honom och hans blick svepte ut över flockmedlemmarna på nytt.
Eldens dansande flammor speglades klart i deras ivriga blickar och han log, vagt. Ett stelt men välmenande leende. 
"Först och främst måste återuppbyggnaden av templet sättas i rörelse, det är vår huvudsakliga uppgift här och nu." Han såg mot Babs, deras senaste rekryt. En liten men bestämd stenvarg med krafter som med säkerhet skulle komma väl till användning i byggnadsarbetet. Tiken nickade när hon mötte hans blick, redan medveten om vad hennes roll i det hela skulle vara.
Malphas tog kort därpå till orda igen;
"Därefter, när arbetet väl kommit igång och uppgifter har delats ut till samtliga individer kommer jag tillsammans med en mindre grupp att bege oss av för att finna fler rekryter." Den stålgrå blicken skiftade hastigt fokus till Shona och de två yngre förmågorna. Vidar och Kithara. "Vi förväntar oss att ni gör det som krävs av er, oavsett ålder." Han mindes Qu, mindes alla valpar där. Skulle de ha något att hämta i flocken så skulle de också bevisa sitt värde för den. Malphas harklade sig och släppte ynglingarna med blicken.   
"När tiden är kommen och ni visat er värdiga ska ni genomgå elementens prövningar. Den reningsrit som kommer låta er stå pånyttfödd inför Meimeis vilja, Meimeis ljus." Orden var laddade med en passionerad hängivelse för ämnet. När han talat om Meimeis ljus hade Guarderions vilja legat så synkat med hans egna att ängelns ljus lagt sig som ett vagt skimmer över Malphas fäll för ett kort, hastigt ögonblick.
"Ät, sov." Han nickade kort mot hjortdjuren som låg vid sidan om elden. "Vid gryningen samlas vi för att gå genom dagens göromål." Malphas tog sig ner för upphöjningen och gav flocken en sista blick innan han började röra sig bort mot den utsagda sovplatsen. 

"Må Meimeis ljus skina över er, alltid."