Malphas stod åter framför den vidsträckta sjön, det mörka vattnet låg stilla utan en endaste tillstymmelse till rörelse. Det enda som då och då kunde få ringar att sprida sig över ytan var fukt som samlats på stalagmiterna i taket och när mängden blivit för stor, tappat sitt grepp och fallit till ytan. 
Aposteln reste sig. Hans bön hade ekat mellan väggarna men nu dött ut. Tystnaden som kvarstod gick nästan att vidröra. 
  "Vi har kommit en lång väg på vår resa." Malphas såg i ögonvrån mot ängeln vid hans sida. Ljus och oändlig. Ett lurigt leende spelade på dess annars så neutrala anlete. "Det har vi." Rösten tycktes få hela hans väsen av vibrera av kraft när entiteten yttrade sina ord genom honom. "Det har vi sannerligen."
Det väntade ljudet av individer i rörelse fick Malphas att flytta blicken till tunnelschakts mynning, och vid hans sida försvann figuren.
Snart började flockmedlemmarna, med en stolt Vidar i deras ledning, fylla ut strandbanken och ta plats. 

  "Vi har samlas här igen av samma anledning som förra gången, och vi kommer återvända hit för varje gång en rening är menad att genomföras. Men nu är vi också här för ett tillkännagivande. Några av er har kanske redan känt av ljuset, ett ljus mycket starkare än något dödligt."
Malphas såg till Vera, och deras blickar möttes. Ljudlöst, för alla utom henne, kallade han gråblodet till sin sida. Därefter bröt han deras kontakt och lät blicken svepa ut över flocken. Noggrann med att lägga fokus på var och en, om så bara för en kort stund.
  "Vi har blivit given en gåva av självaste Meimei, ett bevis om man så vill se det, på att gudarna samtycker till våran uppgift och allt vi hittills åstadkommit." I samma stund som han avslutat sin mening hade Vera tagit sig fram och placerat sig vid hans sida, på samma plats där Guardeiron stått innan flocken tagit sig in i rummet. Malphas vände sig mot henne, de stod nos mot nos. 
  "Vera. I våran uppgift som förste apostel utnämner vi dig till den högsta rangen inom Ljusets Krigare. Med Enainar Ceraim vid din sida vet vi att ni, tillsammans som en, kommer vägleda oss rätt." Malphas sträckte på sig innan han lät det vänstra frambenet glida ut en bit över stranden och sänka huvudet i en bugning. Innan han reste sig upp fiskade han smidigt upp ett plagg som legat gömd i sanden. I vad som skulle kunna antas vara någon form av vit metall, en huva menad att skydda hals och nacke, sammansatt av många små ringar. Med hjälp av kraften drog han föremålet över hennes huvud och ner över hals och nacke. Han tog några steg tillbaka för att ge henne utrymme och för att kunna betrakta sitt hantverk. Den satt perfekt. 
  "Vi välkomnar er, Apostel Vera!"

Ur låga röster flockmedlemmarna sinsemellan var det lätt att höra förväntan och spänning. Stämningen tycktes nästan statisk när de leddes ned för trappan till reningsplatsen. Vera visste vilka känslor de genomled. Rädsla, nervositeten och kanske en del av dem tvivel. Men hon kunde inte klandra dem, för det var ingen enkel ensak att lämna allt bakom sig och viga livet till Meimei och Gudarna. Det fanns inga betryggande ord att ge dem; all tröst de hade var i faktumet att Meimei skulle hålla dem om ryggen i detta livet, eller det som kom därefter.
       Vera placerade sig i den bakre raden när flocken ställde upp sig inför aposteln. Bara åsynen av honom tycktes få hela flocken att ögonblickligen tystna. Den kraft han höll över henne tycktes hon kunna ana hos alla dem andra likaväl. Hans röst ekade sällsamt mot väggarna, sände vibrationer genom själen. Hans blick av stål föll på henne och hon kände sig genast dragen till hans kallande. Shona och Vidar tvingades sära på sig och ge henne plats när hon steg fram.
        Sanden kändes välkomnande under hennes tassar. Den nervositet hon tidigare känt var som bortblåst och hon kände inget annat än vördnad. Hennes min var anspråkslös när Malphas vände sig mot henne, talade till henne. Känslan av fullständig vördnad fyllde henne. En egendomlig känsla av överjordisk enighet; som om hon slutligen fullbordat sin mening. Stilla stod hon kvar när han böjde sig inför henne och sedan trädde över det breda halsbandet. Det kändes tyngre än väntat kring hennes hals. Vera slöt långsamt ögonen och sjönk ner inför Malphas i en djup bugning.
      Den ljusa blicken vändes mot resten av flockmedlemmarna när hon rätat på sig.
       “Idag ska det liv ni tidigare levt avslutas. Idag ska ni födas på nytt. Ni ska dränkas av erat mörker och helgas av Meimeis ljus.” Vera lät annorlunda med den mildrade dialekten. “Fullfölj eran kallelse och stå med oss i ljuset!” När ekot av hennes klara ord dött ut, sökte sig blicken genast till Vidar. Enainar hade viskat hans namn.
       “Vidar.” Stämman var obeveklig. Han skulle bli den första att få chansen att visa sin tillgivenhet Gudarna denna gång. Vera backade undan ett steg, gav honom rum att gå emellan de två apostlarna ner i vattnet där de skulle följas honom åt.

Vidar hade samlat flocken, och sedan lett dem ner. Hjärtat hamrade hårt i bröstet, inte av rädsla, utan av en intensiv... lycka? Han kunde inte beskriva känslan som fyllde honom, hur den tycktes tränga undan det som var Vidar, och istället ersätta honom med vördnad och iver. Han skulle snart vara renad.
    Det kliade i Vidar att röra sig framåt, men han stod stilla tills dess att Vera kallade hans namn. Först! Han såg upp mot Shona, som stod på hans ena sida, och sedan på Midir, som stod på den andra. Leendet klöv hela hans ansikte, trots att det var en allvarlig ceremoni.
     På vägen ner lyckades ninjan samla sina ansiktsuttryck. När han nådde apostlarna var allt som kvarstod av leendet stora, öppna ögon. Utan att kämpa emot lät han dem leda honom ner i vattnet.
     Han hade sett de första renas, och han visste vad som skulle hända. Han brydde sig inte ens om att ta ett andetag innan Malphas hårdhänt pressade ner honom i det svala vattnet. Dess renhet kallade på Vidar. Han öppnade munnen, men kunde inte arbeta mot sina sinnen nog för att andas in det.
     Efter ett tag hade han inget val. Den första hostan kom, och han kippade efter luft. Det heliga vattnet strömmade in, och Vidar välkomnade det. Han var så fullkomligt trygg i sin tro att han inte ens kämpade mot apostelns grepp. Vattnets dunkel blev mörkare och mörkare, men Vidar var ren.
     När världen återvände var det som en kall och smärtsam verklighet. Vidar hostade. Lungorna brände och vatten rann ur mungiporna när hans kropp desperat krävde syre.
     Vidar kunde inte hejda sig. Smärtan till trots: när han såg upp fylldes hans ögon av tårar. Tacksamhet, lättnad och ren eufori. Äntligen. Äntligen.

Reningen, nu var det äntligen dags. Åh som hon har väntat. Allt var så spännande, oerhört spännande. Ephies ögon glittrade av beundran när Malphas utsåg Vera till apostel, inte långt därefter kallade Vera på Vidar och snabbt flyttades hennes blick mot hanen. Ivrigt såg hon på när Vidar steg ner i vattnet för att sedan renas. Hon såg fram emot sin tur.
   Oro låg som ett tryck över bröstet tills tonåringen återigen andades. Ett brett leende spred sig i hennes ansikte. Han klarade det. “Ephie,” Vera påkallade hennes uppmärksamhet. Nu, nu var det hennes tur! Med lätta steg trippade hon fram till apostlarna men innan hon steg ner i vattnet slängde hon en blick över axeln. Ephie var så beredd som hon någonsin kunde bli. Hon tog ett djupt andetag. Och. Plums. Under vattenytan.
   Till en början behöll hon sitt lugn, men sekunderna kändes inom kort som minuter. En hel evighet. Paniken greppade tag om henne när hon tog sin första kallsup. Ephie behövde syre och det var nu, apostlarna verkade dock inte inse detta och Ephie började att kämpa för sitt liv. Tiken svalde mer och mer vatten.
   Kroppen fylldes av en lättnad när de tillslut släppte taget. Desperat kastade hon sig mot strandkanten och kravlade upp på den, blicken vändes upp mot de andra som för att säga “såg ni? Jag klarade det”. Ingen såg på henne, alla kollade ut i vattnet och snart gjorde Ephie det också.
   Hennes ḱr̶̕oṕ͘p͜.
Den. Den var kvar där ute.
   Alldeles.. L̥̩͙͇i̘̰͠v̴͇̥l͚̺͔͕͕ö̖̻͈s̵̬͔͙̱̣̤̮.

Det var med en bubblande spirande spänning han stod på den fuktiga marken. En rädsla som brände i halsen. Blicken kunde inte släppa Vidar där han utan tvekan gick den nya aposteln till mötes. Det var med viss mån viljestyrka han inte försökte springa fram. Intalade sig själv att han litade på Dem och deras vilja. Specifikt då vännen inte ens kämpade emot greppet under vattnet.
  Hans livlösa kropp släpades upp på land. Navus vågade knapp andas, släppte inte ut luften han höll på fören Vidar drog in sitt första andetag. Lättnaden var total, och han ville nästan svimma där han stod, men ingen tid lämnades för vidare tankar eller handlingar innan Ephie ropades ut. Den blå blicken följde henne ner i vattnet. Hoppet nytt i bröstet. De alla hade klarat sig igenom. Alla som fanns i flocken. Meimei såg dem och hedrade dem. Men när Ephie släpades i land så vaknade hon inte upp, hur mycket de än försökte få vattnet ur hennes lungor. En ny skräck greppade om honom, ett osäkert steg framåt. Men han stoppades av en mörk tass och blicken mötte Midirs. Den var sträng, och trots alt så ropades hans namn upp. Blicken flackade mellan den silvergråa vargen och Aposteln som väntade i sjön. Trots en inre röst som skrek på honom i protest. De mörka skuggorna som viskade hotfullt i hans sinne så tog han ett steg ut i vattnet. Kylan grep om hans tass, spred sig in i märgen på hans ben. Han svalde hårt och tvingade sig att fortsätta ut. Han mötte Aposteln vägrade se tillbaka mot stranden där de fortfarande försökte få liv i flocksystern. Det var knappt så han hann tveka innan han hamnade under vattnet, andetaget han inte kunnat bestämt sig för att ta blev vatten istället för luft i hans mun. Salt brände insidan av hans hals då kroppen desperat kämpade för syret. Tyngden över honom obeveklig då han kämpade emot den. Alla hans tankar gick till gudarna, bad dem att se honom, rena honom från hans synder och hoppades att ingen av dem var stor nog för att döma honom till slutet här. Bad om förlåtelse om så var fallet.
 Vatten forsade fram ifrån hans mun, han kunde känna salt i nosen. Det kändes som om han skulle hosta ur sig lungorna. Men han levde. Han visste inte om han grät eller om vattnet kom ifrån sjön. Han levde och De hade sett honom och friat honom.

Aposteln bevittnade stilla hur kroppen till den unga tiken släpats upp på stranden och hur försök på försök att få henne tillbaka till livet, misslyckades. En besvikelse. Den stålgrå blicken sökte sig till Tezukas - det fick räcka. Han beordrade honan att ta kroppen åt sidan för att reningen skulle kunna fortgå. Det var den första som mist livet i ritualen och skulle inte bli den sista. Meimeis ljus var för somliga överväldigande, och brände hål genom de skuggor som deras synder kastade. Hål, i vilka vissa - ovärdiga - inte kunde förmå att ta sig upp ur när de väl fallit.
Malphas kallade efter Navus, den unga stäppvarg som talat till aposteln om sitt kall att rätta de som gjort andra orätt. Det drog stramt i hans ena mungipa när stäpparen slöt upp vid hans sida i det kyliga vattnet.
Allt passerade efter rutin. Navus genomförde sin rening utan komplikationer, därefter Wunjo. Det var när en av de senaste tillskotten till flocken, Deidra, släpades upp över sandbanken som de insåg att Meimei nekat ännu en själ - och kort därpå följde även Shona i fakargens spår. Den sistnämnde hade fått samtliga av flockmedlemmarna att reagera, på ett eller annat sätt. 
'Tala till dem.' Manade Guarderion i hans tankar. 'Stötta. Övertyga.' 
  "Meimei har låtit er bada i hans ljus -" Fridfullt rörde han sig genom vattnet. Huvudet buret högt. “- renat er från era synder. Ni är återfödda, utvalda, sedda av den högre makten som är han.” Malphas ställde sig vid sidan om Vera och lät sin blick långsamt vandra över de uppradade kropparna. Tre stycken. Han kände ingenting inför dem. “Genom bränning kommer deras kroppar att renas där deras sinnen misslyckats. De kommer bli ett med Sanctevra och för alltid finnas här för att vaka över oss och de kommande reningarna.” En hastig blick föll över Vidar innan den vandrade vidare, ut över flocken. De skulle behöva ge sig ut och rekrytera fler vargar till sin sak. Han var inte nöjd med det antal som stod framför dem, eller om det var Guarderion frammanat känslan i honom, han kunde inte avgöra vilket.