Han borde kanske anat oråd tidigare, redan när förvarningen varslat om den relativt stora gruppens ankommande. De hade trätt fram mellan träden i samma ögonblick som han höjt huvudet från bäcken, vatten droppandes från hakan men ett snett flin redan på läpparna. 
     Det var en udda grupp. De hade inte särskilt mycket gemensamt utseendemässigt, men det stod utom alla tvivel att de hörde ihop. En av de större i gruppen, en brun hane, hade klivit fram och tagit initiativ till en synnerligen stolpig konversation. Han verkade äga en misstänksamhet som Blair inte riktigt kunde placera, men han svarade villigt på den allra ytligaste av frågor.
     "Malphas." De andra var Ehfra, Tezuka och Vera. Blair ägnade varje hona en blick, men lät inte blicken stanna hos någon av dem. De stod tysta, iakttagande, väntande.
     Det kanske var där som Blair borde ursäktat sig från mötet, speciellt efter som konversationen dog ut i en stel tystnad.
     Den varade inte länge. En bekant, obehaglig känsla uppkom i huvudet, lite som när man är medveten om att man har glömt något och inte kan sluta tänka på det - men man vet fortfarande inte vad det är. Det var svårt att fokusera på något annat. Samma känsla av irritation fyllde Blair, och stärkte på hans egna. Något var fel. Telepati. Han hade inte levt så nära med Valerie så länge för att inte känna igen det.
     Ingen av främlingarna hade rört en min, och det var omöjligt att avgöra vem av dem som var telepaten. Blair tog ett steg framåt, doppade tassarna i det grunda vattendrag som skiljde dem åt, och drog upp läpparna i en klen morrning. Han var i underläge, men en sådan sak kunde inte gå opasserat.
     "Ni hör inte hemma i mitt huvud." Han såg på varje individ med hård blick, försökte avgöra vem av dem som var den skyldige. "Jag skulle föreslå att ni ger er av." Någon av dem fnös till, men han kunde inte avgöra vem, för uppmärksamheten låg plötsligt på ledaren igen. Den brune mumlade något till de andra, ord som Blair inte kunde urskilja, men det hade tydlig effekt på de andra. Nu var blickarna nästan fientliga, och Blair fick motstå impulsen att backa igen. De var såpass många att han kände hur frön av osäkerhet började sås. Ingen av dem hade i alla fall vingar. Himlen var fortfarande hans.
     Han borde definitivt anat oråd tidigare.

Bilderna av det denna varg gjort i fri vilja spelades upp för hans inre. Han gick igenom, sållade, fann det han sökt efter. ”Blair,” rösten hård och dömande. ”Son av Bael och Relianne.” Ett namn Malphas var bekant med, ett han uttalat förr, men det var en annan tid. Ett annat liv. Det hade ingen betydelse att det var hans son som stod framför dom. För han hade syndat och grovt så. 
”I Meimeis namn kommer du nu att dömas för dina synder.” De silvergrå ögonen smalnades av och spändes hotfullt i den brune framför honom. 
”Det liv du tagit, dom lögner du lagt och dom löften du brutit."  Vera, Tezuka och Ehfra började röra sig närmre, strategiskt för att omringa Blair om så skulle behövas. 
”Men först ger Meimei dig chansen att acceptera ett nytt liv. Gå med oss. Vi är Ljusets Krigare och vår uppgift här är att straffa de som syndat. Gudarna är våra domare och vi era bödlar.”

[Snabbrollat över Discord.]

Blairs blick smalnade. Var hanen alltså telepaten? Eller blev han bara matad information från de andra? Han var rädd för att dra några felaktiga slutsatser. Allt han kunde göra är att mjukt, diskret, backa bakåt något steg när de andra började röra på sig. Han gillade inte blickarna de gav honom, och hur de obrytt korsade vattendrag och den osynliga linje som dragits mellan dem.
     "Bödlar?" Hah! Vad visste de här stackarna om Gudarna? Om de hade kunnat se längre än nosen hade de sett honom stå i deras ljus, sett hur han var deras utsände. "Vet ni vad hörrni, jag skulle jättegärna närvara, men jag har planerat att stirra ut i intet i några timmar, och jag gör nog hellre det, faktiskt. En annan dag kanske?" Medan Blair pratade hade han backat ytterligare, upp dit sanden byttes mot fast gräs. Tikarna hade obevekligt rört sig framåt. Hanens ord tillsammans med dem skapade ett sådant obehag inom Blair att han inte kunde ignorera det. Han kände sig hotad, och den känslan var så ovanlig att han visste att han borde ta den på allvar. Efter att ha tvekat ytterligare någon sekund flinade han ursäktande, och fällde sedan ut vingarna och tog ett språng i samma rörelse. I några ögonblick kände han vindens frihet, innan en smärta exploderade i högra vingen. Någon hade huggit tag i den och slitit ner honom på marken igen, så hårt att han kunde svära att leden hoppade till. Han sprattlade snabbt upp igen, men fann sig nu definitivt omringad. Vingen värkte, och han vågade inte försöka sig på samma manöver igen.
     Den loja attityden och flinet var som förbytt. Blair sänkte huvudet och morrade dovt och varnande. Hjärtat hamrade hårt i bröstkorgen, men han vägrade visa några tecken på rädsla.

"Nåväl." Ett beslut var fattat. 
Hanen backade från sandbanken upp till gräsytan. Ett hastigt flin sprang över hans läppar och han gjorde en ansats till att fly till luften men Ehfra var snabbare. Med hennes höjd och räckvidd fångade hon hans vinge mellan sina käkar och drog honom tillbaka med en kraftig duns till verkligheten på marken. Vera och Tezuka var snabbt vid syndarens sida, avvaktande och med varnande morrningar som rullade ur deras strupar. Ett vagt leende lurade i Malphas ena mungipa när han fångade Blairs blick på nytt. Han gillade den förändrade vargen som stod där framför honom, den som visade tecken på att han var trängd och underlägsen. Bra. Han hade inte rätten att känna något annat i den situation han befann sig i.
"Ditt högmod blev ditt fall. Du flög för nära solen och brändes av dess eld." Ehfra högg tag i fakargen på nytt, tillsammans med Vera, och pressade ner honom mot marken. Ur en läderväska som Tezuka bar letade sig en bit metall ut ur dess innandöme. En cirkel, bruten, flöt upp vid den blivande ljusbringarens sida.
"I Aurinkos namn, genom Meimeis ordning, renas du från din synd." Symbolen som svävade fritt i luften, upphettad av Tezukas eld, fick en frän lukt av bränt kött och päls att sprida sig genom området när den pressades våldsamt mot fakargens panna. Ett dovt fräsande av kött som brändes blandat med ljudet som lämnade fakargen. Malphas försökte gång på gång att fånga upp Blairs blick då den flackade. Han ville inte missa det som hannens ögon speglade. 
"Din vrede blev ditt fall. Orättfärdig spred du dina kyliga osanningar." En ny bit av metall letade sig upp ur väskan, formad som en missformad åskvigg. Tezukas eld hettade även upp denna bit.
"I Kaitos namn, genom Meimeis ordning, renas du från din synd." Precis som gången innan fördes symbolen av metall våldsamt mot syndarens panna.

De högg tag i honom. Han slängde med huvudet och värjde sig mot attacken, kände skinn mellan käkarna och bet ihop, men allt var i onödan. De större honorna pressade ner honom på marken. Han bet efter dem tills en tung tass placerade på sidan av huvudet, och han trodde skallbenet skulle knäckas under trycket. Blair nöjde sig med att klösa dem över benen. Vingarna vågade han inte använda, av risk för att de skulle skada dem. Det skulle han inte kunna hantera.
      Den stora talade, och Blair blängde på det lilla han såg av honom. Det som snabbt fångade hans blick var metallbiten som svävade in i hans synfält. Vad...? Det blev han snart varse om. Metallen blev glödande vitorange, och Blair ryckte till när den slogs in i hans panna. Smärtan från smällen hann inte ens uppenbara sig, för den överskuggades totalt av hettan. Det var allt han kunde tänka på. De kunde lika gärna kastat en stenbumbling i huvudet på honom, för så kändes det när den brände genom päls och hud. Ett kvävt ljud lämnade Blair, och han kämpade för att behålla medvetandet när ögonen tårades och rullade upp i huvudet. Kanske hade det varit skönare att bara släppa taget, men han hade fortfarande sin stolthet. Han kunde inte låta dem få den vinsten också.
      Metallen lämnade honom, men det gjorde fortfarande ont. Lukten av bränt kött och päls - bränd Blair - gjorde honom nästan galen. Han hade svårt att kontrollera blicken då den flackade mellan anfallarna. När en ny metallbit gjorde sig synlig slet han mot sina bojor av kött, men de höll honom stadigt nere. Han förstod inte ens vad babblaren sa. Allt han kunde fokusera på var ny metall som pressades mot pannan. Det kom farligt nära ögat, och han slöt dem ofrivilligt.
     Han hade aldrig upplevt en sådan smärta förut. Visst hade han bränt sig på kroppen, men i ansiktet kändes nerverna på helspänn och nu brann varenda en av dem. Efter vad som kändes som en evighet tog de bort metallen, men han kunde fortfarande känna den där. Pressandes sina hemska, fula symboler in i huden, skapade ärr som Blair visste aldrig skulle försvinna. Han flämtade efter luft som inte var förorenad av stanken.

Malphas släppte taget om sin kraft och lät metallbiten falla till marken framför fakargen. Fula sår i form av de två symbolerna, länkade med varandra, låg blottade över den brunes panna och en bit ner över hans vänster öga. Detta var något vargen skulle bära med sig för resten av sitt liv, symboliskt för de synder han gömt inom sig. 
Det skulle bli tydligt för alla att se vad han gjort och vilka han stött på. 
"Låt honom gå." Malphas tog några steg framåt och placerade sig mitt framför Blair samtidigt som de båda honorna backade undan utan att släppa syndaren med blickarna. Ett uttryck av behagligt lugn vilade i apostelns anlete när han sänkte nacken för att betraktade den nedslagne i sitt nederlag.
"Vi är Ljusets Krigare, här för att ställa världens syndare till svars för sina handlingar." Ett litet leende drog i hans ena mungipa. "Dina dåd finns nu med dig för alla att betrakta. Möts vi igen och ditt sinne är svärtat på nytt kommer du inte levande ifrån gudarnas vrede."
Malphas knäckte med nacken och sträckte på sig. Han snodde runt och plockade upp symbolerna som sedan placerades tillbaka i väskan. Därefter började han långsamt röra sig bortåt med honorna vid sin sida.
"Ta dig ordentligt med tid för att tänka över det du gjort  medans du läker," sa han via den telepatiska länk han hade upprättad. "Vi kommer hitta dig om du väljer att synda igen. Var så säker."

De släppte honom, och Blair kände sig så djupt, djupt förnedrad. Han säckade ihop i sanden, men bröt inte ögonkontakt med hanen trots att huvudet bultade hotfullt. Han hade snart använt upp sin sista tid.
     "Vi är Ljusets Krigare, här för att ställa världens synadre till svars för sina handlingar." Ljusets Krigare. Han skulle aldrig glömma det namnet. De lämnade honom med ett hot kvar i sanden. Först när de försvunnit utom synhåll tillät han kroppen att darra. Inte ens då var han ensam. Hanen lämnade ett meddelande i huvudet, och det var för mycket för Blairs medvetande. Ögonen rullade bak i huvudet.
     När han vaknade igen stoppade han ner huvudet i vattnet för brännmärkenas skull. Han fick bita ihop på en lian för att inte skriket skulle nå anfallarna. De kunde inte veta. Fick inte veta.
      Yrjö. Han behövde hitta Yrjö och Nomë. Han kunde inte stanna här, ifall de ångrade sig och kom tillbaka. Men de hade släppt honom. De hade låtit honom ha livet i behåll.
     Ett kvävt skratt lämnade Blair, på gränsen till en snyftning. Åh, de skulle ångra sig. Att låta honom leva skulle bli ett dyrt misstag för Ljusets Krigare, om det så fick honom att stryka med.
     "Då får ni väl hitta mig igen", kraxade han innan han korsade floden och tog sig hemåt.

[Avslutat.]