Det var tidig gryning när flocken hade samlats på stranden till den underjordiska sjön. Eldar som tänts längs grottväggarna kastade långa skuggor och fick det stilla vattnet att glittra En sällsam tystnad vilade över sällskapet. En tystnad fylld med beslutsamhet, nervositet och iver. Det fanns de som längtat efter den här dagen sedan de varit gamla nog att förstå. Andra som fasat den. Oavsett vad för känsla man burit med sig ner i grottan så var man här. Redo att dömas inför Meimei.
     Vera stod redan i vattnet med Malphas. De skulle genomföra reningen tillsammans. Dess svalka nådde henne över armbågarna. På strandkanten längs grottväggen stod Wunjo och Babs, redo att ta emot de pånyttfödda. Midir stod på andra sidan, redo för det motsatta. Vera såg på dem och sedan vidare på skaran som stod väntande längs stranden.
     “För många av er, är det här den viktigaste dagen i era liv.” Rösten var påtagligt berörd och fylld av vördnad. Något man sällan upplevde med Veras sätt annars. Blicken rörde vid ynglingarna, de som hon själv fött till världen. “För andra är det kanske bara ett stopp på vägen.” Hon höjde blicken mot Airi och Zephyr. De hade gått igenom mycket. Kanske gjorde det deras val att genomgå det här än starkare.
     “Oavsett vilket, så kommer era liv vara förändrade för alltid efter det här.” Hon pausade och fick nästan något tårögt i blicken innan hon slöt ögonen. “Låt mig be för er.” I tystnad bad hon för dem, samma bön som hon bett för sig själv när hon genomgått sin rening. När hon öppnade ögonen igen var det med ett nyvunnet mod.
     “Hera,” kallade hon med stark ton. I samma ögonblick som hon yttrat hennes namn flimrade en uppenbarelse framför henne. Ett av Enainars verk. Hon hade lärt sig tyda dem nu. Vera visste redan lärjungens öde när hon steg ner i vattnet och kom fram till dem. Hennes ljusa blick såg mellan dem med en tålmodig förväntan. Vera såg på henne med samma återhållsamhet som tidigare. Men kände hon att där var något som skavde. En antydan av något som tog emot. Ändå lade hon sin tass över hennes skuldror tillsammans med Malphas och föste henne mot botten. Deras röster förenades i en stark och klingande ton.

     “Låt Hera, din tjänare, födas på nytt ur dina vatten. Välsigna henne med ljus. Välsigna henne med ordning. Välsigna henne med tid.
      Lyssna till våra röster, Lyssna på Gudinnan. Hon talar till oss. Låt vattnet skölja bort dina synder och ditt jag. Låt den gamla Hera drunkna.”

[Änglavalparna, Airi, Pandora (NPC) och Zephyr ska genomgå reningen. Hera dör. Oavsett hur unga Missya-valparna är här så närvarar de.]

Eldarna som tänts längs grottväggarna kastade långa skuggor omrking dem och fick det stilla vattnet att glittra inbjudande. Han inbillade sig hur det skulle kännas att kliva i. Varmt, omfamnande. Det skulle kännas som att äntligen komma hem. Som att få känna kärleken från en förälder för första gången.
    Heras dränkning hade börjat fridfullt, men det gick inte att missa ögonblicket då hennes instinkter började kämpa emot. Men Apostlarna gav inte efter, inte förrän vattnet börjat stilla sig igen släppte de taget. De kommunicerade helt utan röster. Några av de äldre flockmedlemmarna drog upp henne på strandkanten. Tystnaden blev spänd när ögonblicket till synes bara växte i längd. Men en blick mellan Midir och apostlarna förseglade allt. Hon var död.

“Nästa.”
    Det gavs inget utrymme att bearbeta. Orions blick seglade över urnorna som stod på utmärkta platser i väggarna. Hon skulle finnas kvar här ändå. Utan att låta dem vänta tog han ett kliv fram. Han ville inte vänta längre.
Han var inte rädd, men ändå darrade han när han steg fram. Vattnet var inte varmt så som han målat upp det att vara. Det var friskt, stärkande. Det efterliknade den iver han burit med sig så länge. Orion placerade sig emellan dem, gav dem en kort blick vardera innan han slöt ögonen och lät sig tryckas ner under vattenytan.
    Det gick fortare än väntat innan paniken började slå in. Mentalt försökte han kämpa emot sin egna instinkter, men kände hur hans kropp blev stel. Greppet över honom blev allt påtagligare. Han försökte påminna sig själv om varför han gjorde det. I slutändan var det kampen mot sitt egna sinne som var den värsta. Någonstans ovanför honom kunde han höra deras bön.

Orion mindes inte mer när han vaknade upp på strandkanten genomblöt. Ehfra stod med huvudet sänkt mot honom och viskade något han inte kunde urskilja. Men insikten kom sköljande över honom, och den värme och omfamning han föreställt sig tidigare blev sann. Han var värdig. Han hade bevisat sig. Orion grät när Wunjo och Babs tog emot honom på skälvande ben.
    Meimei älskade honom.

Ingen reaktion kom från unghanen då systern inte vaknade till liv igen. Han hade alltid känt på sig att hon inte höll måttet, det var iallafall hur han rationaliserade det hela för sig själv. Den enda känsla som kunde läsas av hos honom var en viss irritation över att Orion hann kasta sig i vattnet innan honom. Han var alltid extra grinig på mornarna men det fanns inte tillfälle för hätska, kaotiska känslor här. Så medan brodern dränktes slöt han sina ögon och andades djupa andetag, lät Meimei skölja bort all frustration, och så fort brodern dragit sitt första andetag som renad steg han själv fram.
Det var som Aposteln sagt, han hade väntat på detta hela sitt liv och detta var det viktigaste ögonblicket någonsin. Det fanns ingen tvekan i honom om att han skulle vakna igen, och han var också säker på att det skulle gå betydligt snabbare än vad det gjort för Orion. Han visste att han var värdig.
Vattnet var kallt och gjorde den tunna underullen tung att bära. Med huvudet högt och en värdig min ställde han sig mellan Apostlarna. Hans biologiska föräldrar men framförallt änglarna han var född ur. Han tömde lungorna på luft och lät sig sänkas ner under ytan. Kylan spände runt hans tinningar. Det var mörkare än han föreställt sig under vattnet, Apostlarnas skuggor och stabila tassar vilade över honom. Han kunde höra dem be samtidigt som kroppen började spritta. Han gjorde sitt bästa för att slappna av, kämpa emot instinkterna, men inget kunde rå på den naturliga viljan att leva. Och inget kunde ha förberett honom på hur ont det skulle göra att andas in vattnet, att pressas nedåt medan kroppen gjorde allt den kunde för att komma loss. Då döden kom med sin stillhet var det en välsignelse.

När han vaknade igen låg han på stranden.
Även om han logiskt borde kunnat förstå att detta var hur det skulle gå till infann sig en sekunds förvirring över den förlorade tiden. Döden var ett koncept svårt att förstå, för vuxna likväl som för indoktrinerade tonåringar, och av någon anledning hade han alltid föreställt sig att han ändå skulle delta då han bars upp och väcktes till liv. Kanske för att han alltid varit där och vid medvetande då detsamma hänt alla innan honom. Han hade till och med förställt sig hur det skulle se ut då han steg mot ytan, omfamnad av ljuset på alla vis.
Förvirringen varade dock kort. Han drog sitt första, hostade andetag och var snabb med att ställa sig upp. Ville visa för alla, men framförallt Meimei, att han var stark och skulle bli en bra följare. Känslan inom honom gick inte att beskriva. Smärtan i halsen och lungorna brände sig fortfarande kvar men det kändes ändå som att han gick på moln då han placerade sig intill Orion. Han var utvald. Han var renad. Meimei hade accepterat honom.


[Ikaros är renad!]

Herkules försökte dölja känslorna som rådde när han bevittnade sina bröder renas, men han kunde inte förneka stygnet han känt när Heras öde blev förseglat. Trots hans högtidliga, myndiga uttryck gick det tydligt att se tårar blänka i hans röda ögon. Den groende oron fick honom att huttra. Tankarna virvlade när han såg Ikaros resa sig ur sanden på egen hand. Renad. Stark. Herkules tog ett djupt andetag, försökte att inte tänka på det faktum att kanske han trots allt inte var värdig heller. Det var inte döden i sig som oroade honom, utan Gudinnans beslut. Herkules ville så gärna tro att han var värdig hennes välsignelse, som hans bröder var.
     Tröst gick att finna i den gryende dagen, och i eldarna som kastade skuggor i grottan. I den högtidliga stämningen som rådde denna dag Herkules väntat på i hela sitt liv. Det var en viktig dag som hann vägrade låta oron förstöra för honom. I ett försök att förse sig själv med mod påminde han sig om att vilket öde Meimei än valt åt honom inte kunde vara fel

Nu var det hans tur.

Benen kändes tunga och stegen tröga när han med huvudet så högt som han förmådde gick fram till vattenbrynet.  Vattnets kyla berörde honom inte illa, inte som hans ängslan, utan hade en lugnande inverkan. I takt med kylan spred sig lugnet genom hans inre. Acceptans. Vad som än hände härnäst var Meimeis vilja. Han var redo.
     När Herkules nått fram till apostlarna var han helt lugn. Oron var bortglömd. Blicken vilade på Vera, sedan Malphas, för att sedan fokusera ett ögonblick på den gryende himlen innan han slöt ögonen och lät sig sänkas under ytan. 
     Herkules hade aldrig förutsett hur kampen under ytan skulle gå till. Han tänkte att han skulle känna sitt gamla jag lämnas nere på botten och ersättas av något ljust, något bättre. Tiden flöt förbi och det dröjde inte länge innan han fick slut på syre. Hans kropp ryckte instinktivt till i ett försök att ta sig till ytan, men apostlarna höll honom stadigt på plats.
Överlevnadsinstinkten tog över, Herkules kämpade emot nöden att ta ett andetag, men det var omöjligt att stå emot. Han kippade efter luft och tog in vatten i lungorna. Det brände, hela hans inre sved och de uppspärrade ögonen blev snart oseende. Han försvann in i mörker.

När Herkules vaknade igen låg han på stranden, utan att minnas hur han hamnat där. Insikten att han var vid liv sköljde över honom. Han hörde röster, men kunde inte urskilja vems eller vad som blev sagt. Det första, rosslande andetaget han tog brände med sådan smärta att han kved. Varje hostning som följde var djup och rosslande, men när han återhämtat sig och bara smärtan fanns kvar i lungorna kände Herkules en obeskrivlig lättnad. Han ställde sig upp på skälvande ben med hjälp från Wunjo och Babs.
     Han var renad. Oron hade han nu glömt. Kvar i honom fanns bara den ljusa, härliga känslan av att Meimei hade antagit honom.

Gårdagens känslor sjöd fortfarande under ytan om än de nu mer övergått till något som liknade apati. Zephyr hade distanserat sig tillräckligt för att inte ge någon större reaktion under ungdomarnas rening. Han följde händelseförloppet med svalt intresse och lät inte blicken dröja vid Heras kropp. När den sista av dem hivats upp på land reste han sig från sin plats. Redo att få det överstökat. Han gav Malphas en kort men stadig blick, men såg till att inte möta Airis eller Midirs. Kanske för att ge intrycket av att de råa känslorna han spillt för dem dagarna innan nu var borta.
    Vattnet var svalt mot hans hud när han tog plats mellan apostlarna. Zephyr mötte ringarna på vattenspegeln med tomma ögon och tog ett djupt andetag när han forcerades under ytan. Han hade förväntat sig att kroppen skulle kämpa emot mer. Men efter att ha bränt den sista luften i sina lungor var kampen kort. Paniken fick honom att svälja vatten och efter det förlorade världen sin skärpa. Ersatt av mörker och en morbid rofylldhet. Tystnad.
    Han vaknade av sitt egna fula gurglande. Ett djupt rosslande av vatten som fick kroppen att vilja vända sig ut och in. Det kändes som att han skulle spy och sekunderna efter sitt uppvaknande upplevdes värre än tiden under vattnet. Det efterföljande ruset var dock obeskrivligt och något han aldrig upplevt tidigare. Beroendeframkallande, nästan. Den vördnad de tidigare deltagarna uppvisat var inget Zephyr delade, istället kändes det som att han precis dragit den största lögnen i Numoori och kommit undan med det.

Airi följde händelseförloppet med blandade känslor. Apostlarnas ord berörde, deras vördnad smittsam. Samtidigt slog hennes hjärta av nervös oro, och av djup sorg. Oro och sorg för sin vän, som vägrat möta hennes blick sedan de stigit ner under mark. Oro och sorg för sina systrar och Murg, vilka hon lovat att se igen när hon gett sig av för att ansluta sig till Ljusets Krigare. Sorg över att hon kanske aldrig skulle få hålla dem igen. Månader skulle gå medan de väntade, utan att få veta vad som hänt.
     Hon försökte vara stark, men skulle ljuga om det inte gjorde ont att se Vera och Malphas trycka ner sina egna valpar under vattnet och dränka dem. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste kännas för dem, bakom all stolthet och ära. När den första, Hera, inte reste sig igen så ville Airi nästan kräkas. Hon tvingade sig själv att stå stadigt och se på medan fler av ungvargarna dränktes och återvände till dem med skorrande, blöta hostningar och rödsprängda ögon fulla av stolthet.
     Rädslan tog henne inte i sitt fulla grepp förrän Zephyr klev ut i vattnet. Hon kände gallan i sin hals när han trycktes ner under ytan, när hon såg på medan han kämpade mot Apostlarnas grepp, när han släpades livlöst upp på stranden igen. Den korta minut som passerade innan han gav livstecken kändes som en evighet. När hans kropp ryckte och hostade upp vatten så kändes det som att Airi själv plötsligt kunde andas igen. Lättnad.
     Nästa.
Vattnet var kallt mot Airis ben när hon vadade ut i sjön till Apostlarna. I sitt inre bad hon till Duraneir. Hennes liv låg i hans famn, som lett henne på den här vägen. När Vera och Malphas lade sina tassar på hennes rygg och tryckte ner henne under ytan bad hon till Meimei, om att låta ett av Duraneirs barn vila i hennes gunst och finna styrka inför det hon hade framför sig. Hon tog automatiskt ett andetag precis när vattnet omslöt hennes huvud. En kallsup som fick henne att omedelbart hosta ut resten av luften hon hade i sina lungor. Genom bubblandet av vatten hörde hon ljudet av Apostlarnas röster, dämpade och otydliga och långt borta.
     Hon försökte att kämpa emot. Mot sina instinkter. Mot Apostlarnas tassar som höll henne nere. Mot vattnet som fyllde hennes lungor. Mot paniken som fyllde hennes ådror och tvingade hennes kropp att slåss mot de som höll henne nere. Mot ångesten och tankarna som flydde till hennes syskon. Sin familj. Hon såg dem. Hon såg Honom.
     Förlåt.
          Förlåt.
              Förlåt.
Det första Airi blev medveten om var Ljuset. Ljus som brände utanför hennes ögonlock. Smärta som brände i hennes lungor. Ett fräsande ljud av energi som sprakade över hennes kropp. Hon mindes inte när hon slutat kämpa. Mindes inte hur de släpat ut henne ur vattnet. Hur hennes livlösa kropps första tecken var ljuset som tänts längs hennes sida, starkt nog att nästan verka skina även ur ärren i hennes ansikte. Hon rycktes krampaktigt, ofrivilligt, upp till delvis sittande, och kände sig själv häva ut vatten med rosslande hostningar som skar i hennes strupe och sved i hennes nos. Det tog tacksamt bara ett ögonblick innan hon mindes var hon befann sig, och lyckades tvinga upp sina hårt hoppressade ögon. Ett till, innan hon mödosamt lyckades släppa sin kraft. Hon mindes inte när den först fyllt henne. Tomrummet den lämnade efter sig fylldes lika snabbt av adrenalin, och insikten att hon levde. När Airi hjälptes upp och leddes åt sidan så ekade en tanke högst i hennes inre.
     Aldrig igen.
 

---

Min katt ville också skriva så här är Smulans bidrag till inlägget:
8iiiiiii995555555555555555555555555555555555555555555
*LOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOO
OOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOOPP