Solen stod ännu högt på himlen. Den värmde Kolzaks rygg, och han mottog med stor glädje det uppiggande ljuset. Med tid hade han blivit större, starkare. Hornen hade växt ytterligare litet, och benen blivit ytterligare lite längre. Än hade han en något barnslig uppsyn, och lite för stora tassar, men han hade utvecklats långt sedan han tappat bort sin familj.
"Har du funderat på om vi borde vandra vidare nån dag, Ez?"
Kolzak frågade mest för att se om Ezekiel hade någon åsikt om saken. De hade mest hållt till i Ötamon det senaste, och nu beträtt rosornas skog. Kolzak hade varit här några gånger tidigare, men kände till Ötamon desto bättre. Han trivdes här. Han hade haft en del otrevliga möten, men även träffat många trevliga och snälla. Måntemplet låg nära och bra till hands, där det fanns många vargar att prata med, mat och en trygg plats att sova. Behovet av att söka efter sin familj fanns fortfarande där för Kolzak, men det kändes inte lika bråttom. Kolzak visste nämligen att om han skulle hitta familjen och återförenas med dem, skulle det innebära att han var tvungen att lämna Ezekiel. Det kunde han inte. Ville inte.
Ett ljud i rosenskogen fick dock Kolzak att reagera och han vände huvudet ditåt med spetsade öron allt medans han stannade upp. 
"Hörde du det där?" fick han ur sig efter en liten stunds tystnad och vände blicken mot sin vän.



[Till Ez, Aurora och Assar!]

Sången som lämnade Aurora var låg men klar där hon skred fram mellan träden. Då och då stannade hon upp, betraktade en särskilt vacker ros. Om hon bedömde blomman värdig, drog hon försiktigt loss den och stoppade ner i en liten flätad korg som hon bar på sidan av ryggen. Den var snart fylld till bredden av omsorgsfullt packade rankor och rosor, men Aurora vände inte tillbaka. Hon hade saknat doften från blommorna, trots att den gjorde hennes nu ovana hjärna snurrig. Kanske, insåg hon med ett fniss, hade hon också råkat få i sig lite av rosornas gift.
     Aurora vacklade till, och snubblade in med sidan i ett träd - tack och lov utan rosor. Den plötsliga smällen fick henne att häpet spärra upp ögonen, men det dröjde inte länge innan ett fnitter slapp ur henne. Trots att världen kanade fram och tillbaka, rätade tiken upp sig och fortsatte framåt. En större klick med rött mellan träden fångade hennes uppmärksamhet. Nyfiket rörde hon sig dit, och gestalten blev snart bekant.
     "Kolzaaak!" utbrast hon förtjust, och skyndade framåt med pendlade rörelser. Hon fladdrade med ögonlocken och försökte fokusera blicken. Det slog henne att han inte var ensam. "EzeeEEekiel!" Rösten var minst lika förtjust. Hon damp ner framför dem i en kaskad av röda lockar, smycken och rosor. "Mina favoriter! Tillsammans! Och titta, vad söta ni har blivit!" De kvittrande orden var förtjusta, men Auroras huvud gungade något fram och tillbaka, som för att kompensera för rörelserna som hennes eget synfält tycktes uppfatta.

Ynglingen funderade ett tag över Kolzaks fråga där de vandrade sida vid sida. Vandra vidare? Han hade ingenting emot idén, faktum var att han nästan välkomnade den. Han hade befunnit sig i området så länge, och det låg så nära platsen där hans familj dödats för flera år sedan, att det egentligen var konstigt att han fortfarande var kvar. Han hade blivit äldre och hade nu förvandlats till en mycket ung tonåring, med en röst som precis börjat hoppa mellan olika tonlägen och en kropp som började växa i vingarna. Nu befann de sig i Itrozo, rosornas skog. Den var fantastiskt vacker. 
    “Kanske”, svarade han, inte helt närvarande — ögonen vilade på en rödbröstad fågel på en törnekvist längre bort. “Jag skulle vilja se lite andra ställen.” Ett ljud fick fågeln att lyfta. Hörde du det där? Överraskat såg sig fakargen omkring. 
    Plötsligt ljöd ännu ett ljud genom luften, och en rödfärgad tik gjorde sig synlig. Hon hälsade Kol på ett sätt som talade om att de träffats förut, och sekunden därpå hälsade hon på Ezekiel på samma sätt. Så mindes han henne. Det var länge sedan, men hon var sig lik. 
    “Aurora!” utbrast Ezekiel glatt och sprack upp i ett brett leende. “Vad fin du är!” tillade han sanningsenligt, för det var hon verkligen. “Alla smycken ...” Allt hon hade på sig fick henne att se så vacker ut. Smyckena skulle kunna tillhöra en prinsessa.

Jag skulle vilja se lite andra ställen.
Kolzak nickade åt det, hummade lågt. Frågan var bara vart de skulle gå. Behovet fanns ju att leta sig norröver igen, mot Eriinari. Snöslätten. Där hans familj förmodligen fanns.
Kolzaaaaak!
Kolzak ryckte till när en röst ropade hans namn. Blicken sökte sig mot röstens källa, och där, bland träden och rosorna.
Först såg Kolzak mest en rödtonad päls, sedan ett par krökta horn, en gyllene krona. Sedan ett par glimmande, ljusa ögon.
"A... Avrora?!"
Kolzak såg Aurora närma sig med en chockartad blick, blandad med förtjusning. Var det verkligen Aurora? Det var så länge sedan de setts!
Ezeeeeeeekiel!
Vänta... de kände varandra? Överraskningarna slutade inte landa. Aurora damp ner framför dem, hennes röda lockar virvlade runt hennes söta ansikte. Ezekiel hälsade glatt, ett brett leende spelade över den svarta fakargens läppar. Kolzak blinkade, fortfarande förvånad, och försökte återfå fattningen.
"U bogov, Avrora," haslpade han ur sig. Hon hade verkligen förändrats. Visst hade hon varit fin då när de setts, men nu var hon både större, slankare. Lockarna tycktes dansa runt henne, och hon bar vackra smycken och blommor i en korg. Den söta doften gick nästan Kolzak upp till huvudet. Hon var sig lik, ändå. Energisk, glad.
Vad fin du är!
Kolzak nickade instämmande, med lite överdrivna huvudrörelser. "Ja, wow!"
Han lät riktigt imponerad och log sedan brett. Tänka sig, att Ezekiel och Aurora båda hade träffats innan! Världen kanske inte var så stor trots allt.
"Tänk vilken tur att du skickade mig till Måntemplet," log Kolzak och vände blicken mot Ez. "För på väg dit träffade jag Ezekiel."

[U bogov = vid gudarna
slänger in ett skamlöst svar för kunde inte bärga mig ]

Ett suckande åååh lämnade Aurora och hon vinklade huvudet på sned. Hon mindes att de båda varit ensamma när hon träffat dem, och det gladde henne att de funnit varandra. Det hade gått ett tag sedan hon träffade Kolzak, så de måste ha hängt ihop ett längre tag.
     "Det är ju underbart! Vandrar ni?" Det kändes otroligt att de skulle kunnat bo i Itrozo utan att hon märkt av dem medan hon fortfarande bodde här. Kanske hade de kommit hit nyligen. Hon lät orden forsa på. Inte ens i helt främmande sällskap hade Aurora problem med att föra låda helt själv.
     "Oavsett måste ni låta mig visa er Itrozos hemligheter!" Det glimmade i ögonen på henne och ett lurigt leende spelade i mungipan. "Om ni vågar, det vill säga." 

På frågan om de vandrade var Ezekiel tvungen att tänka efter ett litet tag. De hade ju precis pratat om det, men kunde man säga att de var på vandring redan? 
    “Typ”, svarade han. Ett mycket givande svar. “Eller ja. Vi ska nog göra det i alla fall.” Han tittade på Kolzak för att få stöd i saken. 
    Aurora sa att hon kunde visa dem Itrozos hemligheter, om de vågade. Det lät minst sagt spännande. Ezekiel gillade skogen en hel del, och det låg något mystiskt över den som han inte kunde förklara. En liknande känsla fanns även i Ötamon, men inte riktigt på samma sätt. I vilket fall ville han gärna utforska skogen. 
    “Klart vi vågar! Vi är inte rädda för något”, sa han med ett busigt leende. Det var en stor kontrast mot den rädda lilla valpen han varit då han hade träffat Aurora för första gången, och förmodligen var det tack vare Kolzak. Tillsammans med sin bror kände han sig säkrare. Eller kanske berodde det bara på det faktum att han blivit äldre. Han fnös. “Vi har klarat av farligare saker än ett par rosor.”

Kolzak nickade instämmande. Ja, de kanske inte vandrade utbrett men de höll ihop och utforskade ofta tillsammans. Det var väl att vandra? 
När Aurora nämnde Itrozos hemligheter spetsade Kolzak nyfiket öronen. 
Om ni vågar, det vill säga.
Ezekiel hävdade direkt att de vågade, men Kolzak kände ett nervöst pirr djupt nere i magen. 
Vi är inte rädda för något.
Kolzak nickade instämmande trots att han kände sig lite pirrig. Han var ju så hemskt nyfiken, klart han ville se Itrozos hemligheter!
"Ja precis!" fick han ur sig, förvånad över hur säker han lät på rösten. "Klart att vi vågar. "
Om Aurora och Ezekiel båda vågade så var det ju klart att Kolzak också hade modet i sig!

Hon var en blomälskare och kanske var det kärleken till blommorna som fört henne tillbaka till den berusande rosenskogen. Senast hon vandrat här hade hon förstått att det inte endast var rosendoften som lugnade ner ens sinnen, en förbipasserande hade också lärt henne att rankornas taggar var spetsade med gift. Ett gift som var mer än lugnande i allt för höga doser. Därför höll hon sig på behörigt avstånd från dem täta snåren, hon rörde sig inte på en av numooris stora vandringsleder men följde likväl en upptrampad stig. Varelserna som hade sin hemvist i Itrozo, somliga behornade likt henne själv, såg till att det fanns gott om ofarliga utrymmen att röra sig på.
Ljud nådde hennes spetsade öron och hon stannade upp, sång och dunsar som övergick i utrop och samtal. Blommorna maskerade vargdoften men rösterna klingade bekant hos henne. Hon började rör sig framåt igen, först tveksamt men sen med allt större upprymdhet. Vad söta ni blivit... alla smycken... U bugov Avr..
Snart vilade hennes oskuldsfullt blå ögon på tre vargar. Det var Kolzak, hanen hon träffat för inte alls många nätter sedan ...på väg dit träffade jag Ezekiel. Hon hann inte reflektera över om den mörka fakargen verkligen var samma Eze som den hon stött på som vilsen valp för hennes blick hade trollbundits av besmyckade rödrosa lockar. Under en oklar tidsperiod stod hon som förstummad och insöp synen, vännernas ord tycktes inlindade i bomull och tog sig inte hela vägen in genom hennes hörselgångar. Det kunde inte vara sant.
Så bröts tystnaden som bara existerat i Assars chockade bubbla av ett uppspelt tjut och hon stampade otaliga gånger på stället innan hon flög framåt.
"AURORA!!!"
Skrek hon. Besserwissern i henne lade inte ens märkte till Ezekiels nylagda replik om att inte vara rädd för rosorna så ingen stöddig kommentar om blommornas gift yttrades, bara ett lyckligt - hysteriskt - fnitter.
"AURORA, AURORA! JAG KAN INTE TRO DET!"
Tjöt hon hest samtidigt som hon halvt omfamnade, halvt tacklade sin syster. Rosenbladen flög runtom dem och hon klonkade in med sina bockhorn i honans matchande. Att systrarna inte träffats sedan de var sex år gamla och egentligen inte kände varandra över huvud taget var inget hon reflekterade över.

Det fanns ingen tvekan hos varken Kolzak eller Ezekiel. Farligare än ett par rosor? Auroras leende var brett, men smalt.
     "Åh," kuttrade hon, "vi får väl-"
     "AURORA!" Hon ryckte till, men hann inte vända sig om innan något tungt omfamnade henne och halvt tacklade henne till en marken. För att inte mosa korgen lyckades Aurora slänga ut ett ben och ta emot sig själv, men de översta rosorna flög ändå ut i ett moln av kronblad.
     Rösten var inte bekant alls, men utseendet var det. Assar? Aurora var stum av chock. Hon stirrade på systern med stora ögon. Utseendet stämde precis, trots att hon säkert var en halvmeter större i mankhöjd. Uppenbarligen hade en av dem ärvt mer av moderns storlek än den andra.
     Det hade gått länge sedan de setts, men hon verkade vara densamma. Aurora kunde inte säga samma sak om sig själv. Hon kunde inte avgöra om hon var glad att se sin syster, eller fruktansvärt irriterad över att ha blivit påmind om sitt förflutna.
     Det dröjde inte mer än några förstummade sekunder innan hon klistrade på ett brett, glittrande leende.
     "Assar!" Tonen var nästan nynnande. Hon krånglade ut sina horn där de krockats fast i systerns, och vände sig mot hanarna med samma leende. Det fanns inget på utsidan som skvallrade om den svala förvirringen hon kände på insidan. "Kolzak, Ezekiel, det här är min syster, Assar."

Plötsligt dök ännu en varg upp ur vad som verkade vara tomma intet; den liknade Aurora väldigt mycket, och den ropade hennes namn innan den kastade sig över henne i en våldsam hälsning. Ezekiel tyckte att han kände igen nykomlingen, men varifrån? Så mindes han, samtidigt som Aurora presenterade vargen som sin syster, Assar. Ezekiel viftade glatt på svansen och såg på Assar. 
    “Jag vet! Jag har träffat henne”, berättade han och hoppades innerligt att Assar också skulle minnas deras möte. Trots allt var det ju faktiskt ett ganska bra tag sedan, men intrycket han fått av tiken var enbart positivt. Det här började ju likna värsta återträffen! Det enda som behövdes var att någon mer trillade in och sen var festen igång. Glatt såg han från den ena till den andra. Det faktum att han var den minsta av dem alla fyra störde honom en aning, eftersom han var tvungen att sträcka på nacken för att kunna se dem andra i ögonen, och resulterade i att han hoppade lätt upp och ner hela tiden. 
   “Aurora skulle precis visa oss Itrozos hemligheter”, sa han till Assar, för att uppdatera henne om var de befunnit sig i mötet. “Är du med?”

En stor hop av varmt färgade lockar kastade sig in i sällskapet, eller rättare sagt, in i Aurora. Rösten som skrek hennes namn var mycket välbekant. Kolzak blinkade förvånat, och storögt åt händelsen som utspelades framför honom, men nog kände han igen Assar. Så de kände varandra?
Aurora presenterade Assar som hennes syster. Ja, det stämde ju, de var rätt lika ändå! Sedan deklarerade Ez att han träffat henne tidigare. Kolzak skrattade till. "Va! Men det har ju jag också."
Vad var oddsen att de alla kände varandra sen innan? Ja, för Aurora och Assar var det ju mindre konstigt. 
Aurora skulle precis visa oss Itrozos hemligheter. Är du med?
Kolzak nickade instämmande, nyfiket och uppspelt, men samtidigt spelade en nervös känsla djupt i hans buk. Han hoppades att det inte skulle vara något läskigt.

Wow. Wow hon kunde inte tro det. Det var som att ödet för dem samman tänkte hon medan hennes hesa skratt klingade av.
"Det här är nästan en mirakel."
Sade hon och pom-pomen som skulle föreställa en svans viftade från sida till sida. Faktiskt så vickade hela hennes höftparti. Hon hände sig lite snurrig, kunde inte släppa sin syster med blicken. Det verkligen strålade om dem två, eller så var det bara Aurorars glans som reflekterades i Assars tindrande ögon. Tillslut bröt sig Ezekiels ord igenom förtrollningen och hon nickade med ett varmt leende.
"Klart jag är med!"
Svarade hon högljutt, vände sig sedan åter till Aurora.
"Efter er, ers höghet"
Orden följdes av ett bubblande skratt som skar sig mot hennes mjuka, respektfulla bugning.
"Eller vill du ha en livvakt som går först?"
Hon fortsatte skratta samtidigt som hon sträckte på sig, flexade sina muskler med en självbelåten min.

Hade alla träffat varandra? Aurora stirrade på hanarna, nästan tvivlande. Vad var oddsen? 
     "Efter er, ers höghet. Eller vill du ha en livvakt som går först?" Hm. Lika burdus som Aurora kunde minnas hela syskonskaran. Hon log brett, genuint tillbaka, men djupt inne i blicken fanns något smalt och vasst.
     Aurora slängde en blick ner på rosorna som fallit ut, men bedömde snabbt samtliga bortom räddning. Så snabbt som möjligt rättade hon till de återståndende, och reste sig sedan nådigt upp med ett nu lurigt leende.
     "Följ med", viskade hon, svepte med svansen i ett moln av lockar och smycken, och ledde skaran genom skogen. Hon ledde dem in under ett fallet träd och dirigerade dem sedan genom ett nystan av törnrosor. Skogen blev snabbt tätare och rosorna grep alltmer efter dem, med långa, vassa armar. Det var för trångt för att kunna gå bredvid varandra, så de fick gå på led. Aurora, i spetsen, saktade in för att kontrollera så alla hängde med. Ett brett leende låg över de mörka läpparna.
     "Ingen som har ångrat sig?" Blicken flackade mellan följeslagarna. "Vi är snart framme." Hon satte fart igen, duckade under trassliga rosrankor som hängde från träden. Skogen fortsatte att bli allt mörkare.
      "Har ni hört historien om Pvri?", tog hon till orda, men utan att vända sig om. Det var så tyst runt om att hon visste att de skulle höra henne. "Silvervargen som vargarået tog? Det var här." Hon nickade runt om sig. "Han var så ung, så lättförledd. De dansade hela natten, hela dagen och sedan hela natten igen, tills hans tassar blödde och benen vek sig. Hon sa, 'Vill du inte vara med mig för alltid, Pvri?', men Pvri svarade: 'Du är så vacker, men jag måste gå'." Hon svängde höger, sedan vänster. "Så naiv. En ensam vandrare. Vem saknar vandrarna i världen? Hon tog honom, gjorde honom till hennes egen. Han kommer alltid vara med henne." Auroras steg blev mjuka, och hennes röst endast en viskning. "En sådan silverpäls. Fantastisk. Skulle vara synd att låta den gå till spillo, inte sant? Så hon tog hand om honom, fixade honom, precis som hon lovat. Stopp." Det sista ordet var abrupt, och hon tvärstannade. "Där är han." Framför dem öppnade skogen smått upp sig. Absolut inte till en glänta, men brett nog mellan träden för att gå två i bredd. Nå, två av Aurora i alla fall.
     Framför dem stod en silverfärgad enhörning och betade i gräset. Vinden blåste dem i ansiktet, och ännu hade djuret inte märkt av dem.

Assar meddelade att hon var med, och lydigt som en liten skolklass följde de efter Aurora när hon började gå. Hon ledde dem under ett nedfallet träd och genom ett snårigt parti med rosor. Ezekiel var noga med att akta sig för taggarna, för även om rosorna inte rörde på sig var det lätt hänt att man stack sig på deras taggar ändå, och han hade hört en del om effekterna av giftet. Det lät inte speciellt trevligt. De följde efter sin ledarinna på rad och under tiden lyssnade de på hennes berättelse om Prvi och vargarået. Det var här. En liten rysning letade sig upp längs hans ryggrad men han skakade snabbt av sig den. Var modig. Du kan inte vara modig om du är rädd. 
    Plötsligt stannade Aurora, och Ezekiel sträckte på sig för att kunna se varför. Skogen öppnade upp sig och där, en bit bort, stod ett fyrbent djur med ljus päls och huvudet sänkt för att äta av gräset. Där är han. Ezekiel rynkade pannan. Menade hon att hästen var Prvi? Han drog sig lite åt sidan för att se bättre, och då lade han märke till hornet som löpte från djurets panna. Det här var ingen vanlig häst, insåg han. 
    "Woah", andades han fascinerat. Djuret stod inte ens tio meter ifrån dem, men de var väl skymda och hade vinden till sin fördel. Solstrålar lyste in mellan trädens grenar och fick enhörningens päls att skimra som nyputsad metall. En vindpust fick dess man att dansa på den långa halsen och Ezekiel tittade på med hänförd min. Han vände långsamt på huvudet och fångade Kolzaks och Assars blickar. 
    "Ser ni den?" mumlade han. De fick bara inte missa den. Enhörningens mörka ögon var som hål i den ljusa pälsen och ungvargen följde varje steg den tog med ett uttryck av absolut fascination.

Färden genom rosenskogen hade inte varit helt behaglig. Taggar hade ibland fastnat i Kolzaks päls och ryckt med sig några röda tussar. Mörkret tätnade omkring dem och Kolzak blev lite illa till mods. Men han kände sig modigare i de andras sällskap. Trots allt var de fyra stycken.
Auroras berättelse sände däremot rysningar längs Kolzaks ryggrad. Historien om Pvri. Vargarået. Det var sagor han aldrig hört, men som ändå skrämde. Tänk om... vargarået fanns just här i skogen?
Vem saknar vandrarna i världen?
Kolzak var ju en vandrare, för nu. Tanken på att vargarået kanske skulle komma efter honom...
Stopp.
Kolzak stannade upp, svalde hårt.
Där är han.
Bland träden betade en enhörning, klädd i silverpäls. Kolzak glömde sin rädsla för en liten stund och betraktade djuret med stora, blå ögon. Vilket djur! Hornet var långt och vasst i pannan, och manen var lång och vacker.
"Ja den... wow."
Kolzak hade aldrig sett ett sånt djur förut.
"Vad... är det?"

Självsäkert började Assar gå efter sin syster, föll in bakom Ezekiel i det lilla dagisledet och lyssnade spänt på berättelsen. Långsamt blev stegen något mer tvekande då rosorna och dess taggar sträckte sig allt närmre. Sagan om Pvri fick en kall kåre att krypa längs hennes ryggrad och hon insåg att hon snart inte längre hade koll på alla svängar de tagit. Aurora var lite själv som ett vargarå som ledde in en hel parad små vargar i skogen tänkte hon med ett snett leende. Just skulle hon skämtsamt utbrista just detta då systern stannade. "Stopp". Hennes hjärta hoppade över ett slag och för en sekund reste sig raggen över hennes rygg. Lika snabbt la den sig och hon kikade över de mindre vargarnas skuldror. En vackert silverskimrande varelse stod fridfullt och åt bland träd och rosenbuskar.
Hon blev lika hänförd som övriga i skaran och gapade lätt åt åsynen. Så vacker. "Vad... är det?" Frågade Kolzak och hon såg genast sin chans att glänsa med sina kunskaper.
"Det är en enhörning..."
Viskade hon, fortfarande andlös. Sedan sneglade hon mot sin syster och det ena ögonbrynet restes något. En rynka uppstod i hennes mjuka anlete.
"Menar du att vargarået gör sina offer till enhörningar?"
Frågan hade en aning skeptisk ton, men så såg hon tillbaka på det silvriga hästdjuret och mindes sagans Pvri och hans silvriga päls. Synen tog verkligen andan ur en, trotts att hon bara tittat bort i några sekunder var det som att hon såg enhörningen för första gången. Det sög lite i magen och absolut allt kändes trovärdigt.
"I så fall skulle jag inte ha så mycket emot att bli tagen av ett rå"
Konstaterade hon tyst. Det var verkligen en magisk syn.

Aurora skrattade mjukt. 
     "Nej, inte alls. Själen är fortfarande hennes. Men hans päls... Den är till oss nu, fri att njuta av." Hon tog några steg framåt, ett hungrigt leende spelande på läpparna. "Vill ni inte se om dess horn är som våra?" Hon vände blicken tillbaka mot djuret, och lämnade sina kamrater med tysta, graciösa steg innan någon hann protestera. När hon konstaterade att avståndet var kort nog blixtrade ett maniskt leende över hennes läppar, och hon sköt ifrån i ett kraftigt språng. Djuret såg upp, men det var för sent. Hon bet tag i halsen, och lät omedelbart sin kyla frysa sönder hjärtat. På mindre än en sekund var det över, och hon släppte enhörningen innan blodet ens börjat rinna. Hon hade gjort det hon kunde för att skada pälsen så lite som möjligt, men det var ändå med dyster blick som Aurora studerade såret. Dagen hon blev duktig nog för att döda utan närkontakt skulle vara fröjdens dag. Blodet från djuret pumpade ut över marken och mellan hennes tår, men hon brydde sig inte. Istället vände hon sig om, och log ett glittrande leende.
    "Kom, se själva." Hon vände den ljusa blicken tillbaka mot den döda enhörningen. Ärligt talat var hon mest intresserad av hornet. Varya och hon hade hört att märg från enhörningshorn var bästa sättet att få lyster i pälsen.

Aurora:

Aurora frågade dem om de ville se om djurets horn var som deras, och innan Ez eller någon annan hunnit svara gick hon närmare enhörningen. Vad tänkte hon göra? Svaret kom nästan omedelbart. Han var så oförberedd att han inte hann titta bort, men det låg något fascinerande i det som skedde också — Auroras och djurets rörelser, mjuka men dödliga. Och sättet som den tunga kroppen föll till marken på, hur den blev stilla när den bara sekunder tidigare stått upp och betat gräs och andats. Ezekiels hjärta slog hårdare, men han kunde inte avgöra om det var av överraskning, rädsla eller morbid fascination. 
     Aurora vände sig mot dem, bad dem komma, och Ezekiel gjorde det. Stegen var tvekande först, säkrare sedan, och han stannade något steg ifrån enhörningen. Blodet spred sig i gräset och han lyfte äcklat framtassen när han råkade kliva i en varm pöl. Ezekiel sänkte huvudet och nosade försiktigt på den fällda enhörningen, på dess enastående silverfärgade päls. Den var mjukare än han någonsin kunnat tro. Han lyfte huvudet och såg storögt på Aurora och sedan på de andra. 
    "Är det här verkligen Prvis päls?" undrade han. "Den är … så mjuk." Han studerade pälsen, kände värmen som enhörningens kropp utstrålade ännu efter döden. Han kunde inte riktigt tro på att detta verkligen var Prvi, samtidigt som han var helt tagen av situationen och osäker på vad som var sant och vad som inte var det, vad som var påhittat och inte. Trots allt hade han inte trott att enhörningar existerade fram till nu. En tanke korsade hans hjärna och han uttalade den utan närmare eftertanke. "Jag hoppas att en enhörning får min päls någon gång, precis som den här fick Prvis." 

Det var en enhörning, förklarade Assar. Kolzak lade namnet på minnet, ett så magnifikt djur. Blicken letade sig mot Aurora när hon talade, och tog några steg framåt. Hon tänkte väl inte gå närmare? Tänk om de blev upptäckta?
Vill ni inte se om dess horn är som våra?
"Jo, men..."
Kolzak svalde hårt när Aurora smög närmare det magnifika djuret, för att sedan explodera i anfall. Hon högg tag i dess hals, och bara sådär var det över. Djuret föll dött till marken. Det magnifika livet var taget så fort. Kolzak var både fascinerad, och skrämd samtidigt. Han väntade sig inte att Aurora skulle agera så.
Kom, se själva.
Ezekiel trädde ut ur buskarna och Kolzak följde honom tätt inpå. Men han stannade upp på ett avstånd ifrån den livlösa enhörningen  till en början, nosade varsamt i luften. Han intresserade sig snarare för hornet än pälsen.  Ezekiel talade, och Kolzak ruskade på huvudet. Hela händelsen påminde honom bara om den natten. Varyas ord ekade i hans tankar. Du är så vacker. Din päls är så vacker. 
Kolzak svalde, plötsligt kändes hans mun torr. 
Jag kan inte bara låta dig gå.
Var det vargarået han stött på den kvällen? Auroras berättelse var fortfarande färsk i minnet. Sagan om Pvri, vargarået. Kolzak försökte  att inte visa sin tveksamhet och rädsla, men han var nu övertygad om att det var henne han träffade den natten.
"Jag vill behålla min päls," konstaterade han tyst.

Ett obehag hon inte ville kännas vid hade börjat krypa under hennes skinn. En känsla av att allt inte stod rätt till, det var under absolut tystnad hon såg sin syster smyga upp på det magiska djuret. I ett uppgivet försök att lätta på sin inre stämning höll hon en sarkastisk inre monolog om att hon själv aldrig hade kunnat göra detsamma. Hon var alldeles för stor för att enkelt smyga upp på ett rovdjur sådär. Men sanningen bakom tankarna var nog en annan. Visst var hon för stor för att adoptera kattdjurens jaktmetod så fullt ut men det var av andra orsaker hon själv inte kunnat utföra systerns handlingar.
Pölen av blod växte dramatiskt i storlek under det döda djuret och hennes hjärta sjönk i bröstet. Sorg. Aldrig förr hade hon sörjt ett bytesdjur, men det här var inget bytesdjur. Det här var Pvris päls, och det var en majestätisk invånare av rosornas skog. Dessutom var kvartetten var inte hungriga, det var inte rätt att döda bara för att få smeka len päls. Hon såg på sin syster, någonting skavde. Snabbt trängde hon undan känslan, aldrig att hon skulle erkänna att något var skevt med systern hon längtat och letat efter så länge.
Den himmelsblå blicken drogs sneglande mot Kolzak som stod nära henne.
"Mm.."
Mumlade hon som svar. Vid närmre eftertanke ville hon inte att hennes päls skulle pryda någon annan än henne själv.

Aurora höll fortfarande blicken fäst på hornet när Ezekiel talade, men ett leende bröt fram, lika mjukt som enhörningens päls. De andra slöt upp, och det var snabbt uppenbart att Kolzak och systern inte var lika förtjusta som Aurora själv.
     "Men Kolzak," suckade Aurora och drog en tass längs enhörningens käke, upp mot hornet. En vass klo klickade mot det hårda materialet. "Så åpet." Den röda sätte ner tassen bredvid det döda djurets skalle och vände sig återigen mot sina vänner. "Vi är i ett kretslopp. Det är inte mer än rätt att när vår tid är kommen så går det bästa vi har till någon annan. Blir du hellre äten av maskar?" Hon vände den ljusa blicken tillbaka mot enhörningshornet. När hon pressade ner tassen på det gungade huvudet efter. Föga förvånande bröts det inte av så lätt. En sten kanske skulle slå av det? Aurora var på väg att vända blicken mot omgivningen, men stannade upp när Ezekiel hamnade i hennes synfält.
     "Du gillade pälsen, inte sant?" Det var mer en retorisk fråga än en som hon väntade sig ett svar på. "Du kan få den, om du vill." Det var lite pill, men Aurora kunde tänka sig att göra det för sin vän. Först skulle hon nog behöva ställa ner roskorgarna.

De andra ville behålla sina pälsar, och det var klart att Ezekiel också ville det. Men Aurora hade en poäng, tyckte han — var det verkligen bättre att låta den vackra pälsen gå förlorad till maskar? Den glänste så vackert i solljuset. Borde den inte få synas och bli uppskattad istället för glömd? Var den inte ett sätt att minnas när själva varelsen som bar den inte längre var i livet? 
    Han tittade överraskat upp när Aurora tilltalade honom. Ville han ha den? Han begrep inte vad hon menade. Hur skulle hon få bort den? Ezekiel rynkade pannan. 
    "Få den?" ekade han. "Jag … jag vet inte. Ska du ta bort den?" Rösten fylldes av tvivel. Han hoppades att det inte var det hon tänkte göra. Han hade föreställt sig att pälsen på något magiskt sätt överförts från Prvi till enhörningen, utan något blod. Det var säkert inte ens samma päls, bara en likadan. Han ville inte ha en blodig, äcklig päls som suttit på en enhörning. Hur skulle han ens bära med sig den? Den var ju mer än dubbelt så stor som han. Han skulle aldrig orka. 
    Ögonen vidgades lite när han såg på Aurora. "Tänker du flå den? Då blir den ju bara … äcklig. Blodig." Han sneglade snabbt mot Kolzak och Assar, undrade vad de tänkte om allt detta. Han var ändå nyfiken, på något konstigt, skrämmande sätt, på vad hon tänkte göra. Om hon kunde få bort pälsen utan att fläcka ner den, hur den skulle se ut utan kroppen som bar upp den. Hjärtat slog hårt i bröstet på honom när han såg på de andra och sedan Aurora. Väntade spänt på vad som skulle hända härnäst.

Det låg kanske något Aurora sa. Kolzak tvekade ändå. "Nä, men..." Han tystnade när hon talade till Ezekiel, och visste inte riktigt vad han tyckte längre. Var det fel att återgå till jorden en dag? När man väl var död, vad spelade ens päls då för roll? Kanske var det inte mer än rätt då att någon annan kunde glädjas åt den, även om Kolzak inte ansåg sin egen vara värdig att bäras av något så ståtligt som en enhörning. Vem skulle vilja ha hans päls? Tankarna gled till Varya igen och en lätt rysning löpte längs hans ryggrad.
Kolzak svalde sina stumma åsikter. Han tog Auroras ord för sanning.
"Det... det går nog att tvätta bort," log han mot Ezekiel. Ville hans lillebror gärna ha pälsen tänkte han inte stå och gnälla. Djuret var ändå dött nu, det var inte mer än rätt att ta tillvara på det så att inget gick till spillo.
"Jag har sett vargar med hjortpälsar, för värme. Och djurhudar för att sätta upp vindskydd... så..."
Han vände stumt blicken mot enhörningen och nuddade lätt vid dess päls. Den var ännu varm och alldeles mjuk. "Den värmer dig nog bra, tror du inte, Ez?"
Blicken vandrade över djuret, mot hornet och han såg det nu med en nyväckt hunger.

Assars huvud lutades något på sned då systern talade, kanske hade Aurora en poäng? Hon mindes något om ett kretslopp, om att det kunde anses vackert att dö, bli äten, bli till jord som gav liv till nytt. Men samtidigt, tanken på maskar i hennes päls, på förmultning och på långa lockar som förlorade sin glans fick det att vrida sig inom henne. Med en rysning mindes hon de odöda, fulla med maskar och trasiga bortom igenkänning. Hon kände inte för att någonsin bli sådan, även om hon bara skulle vara ett vanligt stilla lik. Om hon istället kunde bli en enhörning, eller smycka någon annan, så var det kanske inte så fel. Hon hade god användning av sin päls som levande, men som död var det kanske faktiskt rent harmoniskt att skänka den som gåva till någon annan. Med rynkad panna fortsatte hon att överväga alternativen medan hon studerade enhörningens massiva horn. Dem döda ögonen rullade lite från sida till sida då Aurora fick huvudet att gunga. Oavsett hur hon ställde sig till att en dag skänka bort sin egen päls så var det för sent för det här djuret att själv bestämma någonting. Hon såg Kolzaks hungriga ögon, kände själv den längtan som åsynen av den magiska varelsen gav henne. Långsamt började klumpar bildas i blodet som flutit ut över rosenskogen. Det drogs ut ur den döda kroppen och bildade kluster här och var runt hennes tassar. Hon bet sig koncentrerat i läppen och formade med fantasins kraft en primitiv såg. Med små handtag att greppa på vardera sida. Om hon och någon annan i gänget hjälptes åt skulle dem snart kunna ha sågat av och skördat det som givit enhörningen dess namn. Hon såg nöjd ut, såg upp på de andra med ett leende. Huvudet snurrade och blicken var lite oskarp, tidigare hade hon aldrig samlat in och metallen och format den på samma gång. I en lätt dåsig berusning och med huvudvärk som ett smattrande regn innanför pannbenet inväntade hon reaktionerna.

"För skönhet också", fylllde hon i. "Det är ingen synd att bry sig om sitt utseende." Aurora spenderade inte mer tid på att försöka övertyga Ezekiel. Kolzak gjorde ett bra jobb med att förklara det. Hon var mer intresserad av systerns jobb. Blodet klumpade sig och Aurora tog ett äcklat steg bakåt. Tillsammans bildade metallen ett blodigt, vasst föremål.
     "Enastående, systra mi", kuttrade Aurora, och placerade efter bara någon sekunds tvekan tassen i det lilla handtaget. Den vassa sidan placerades mot roten av enhörningshornet, och tillsammans med sin syster skar de bit för bit djupare ner i hornet. Det var ansträngande, och snart värkte det i benets muskler. Aurora bet ihop, och kämpade på de sista dragen.
     Hornet separerades från dess ägare, och enhörningens huvud guppade bort från det. Ivrigt släppte Aurora verktyget och sänkte huvudet för att nosa på märgen i hornet. Hon kunde inte avgöra om fantasin spelade henne ett spratt, eller om det verkligen luktade magiskt.
     Det skulle med henne hem till Varya, oavsett.