Kolzaks ord övertygade honom ganska omgående, och när han insåg att brodern hade rätt rann den sista misstänksamheten av honom. Pälsen skulle värma bra när det blev kallare, och dessutom vore det inte synd att slösa bort en så fin päls på ett dött djur. Det var väl bättre att de som var i livet fick njuta av den? Så länge den inte var blodig ville han gärna ha den. Han tyckte inte om blod, men pälsen var nog bland det vackraste han någonsin sett. 
    "Okej då. Ni har rätt", sa han och såg på när Assar och Aurora hjälptes åt att såga av enhörningens horn från dess silverfärgade panna. Vackert var vad det var, och han bara stärktes i sin övertygelse om att det de gjorde var rätt. Ezekiel såg inget fel i det nu, och ögonen drogs återigen till pälsen vars hårstrån lyste som ren metall när solljuset träffade dem. 
    "Vi skulle kunna dela på pälsen allihop", föreslog han. "Om den räcker, förstås. Men då måste vi först få av den av enhörningen på något sätt." Han gick fram till kroppen och nosade på pälsen. 
    Hur skulle de lyckas få av den utan att skada den? Hans kraft var inte till mycket hjälp, men kanske kunde någon av de andra göra något med sina? Prövande satte han ena framtassen mot enhörningens kropp och lät en klo tränga igenom huden, långsamt och försiktigt för att inte förstöra pälsen. Det blev ett fint, rent snitt, men det var ineffektivt — det skulle ta jättelång tid att avlägsna pälsen på det sättet. Ezekiel suckade och såg på de andra. 
    "Vi behöver ett snabbare sätt. Ett bättre sätt." 

Kolzak såg tyst på när hornet sågades av. Det var mycket vackert. Tänk om hans egna horn såg ut så? Så vackert skimrande och blänkande. I jämförelse var hans matta par horn tråkiga, trots att de inte ens var nära att vara färdigvuxna.
Ezekiel lät sig övertygas, föreslog till och med att de kunde dela på pälsen. Om den räckte. Sedan kom problemet, att få av den. Kolzak hade aldrig flått något förut. Han visste inte hur hantverkarna gjorde det så fint, och så rent. Ezekiel använde en klo. Trots att han var försiktig och gjorde det bra, så var det för långsamt.
Kolzak tänkte till sin metallkraft, men han var långt ifrån färdiglärd. Tvärtom, det var svårt att ens åkalla metallen.
”Jag kanske kan...” började han och harklade sig. ”Jag har också... metall.” Han såg mot Assar, han vår långt ifrån lika duktig som hon. Hon hade byggt en såg med sin kraft. ”Men jag är inte så bra än.”

Det var med ett frånvarande uttryck som hon hjälte sin syster att såga av hornet, men då det lossnade märgen blottades för hennes hungriga blick log hon belåtet. Brusandet i öronen la sig långsamt och snart var överansträngningen inte fullt så påtagligt sjuklig. Men hon kände att det skulle ta återhämtning för att orka använda sina krafter igen, speciellt metallkraften.
Då Ezekiel föreslog att de alla skulle dela på pälsen flinade hon och gav honom en skeptisk min. Hon var nästan lika lång som bytet, och inte långt mycket lägre i mankhöjd, det fanns inte en chans att pälsen skulle räcka till henne och tre andra. 
"Om vi inte gör mer än ett per öronvärmare var kanske den räcker.."
Fnissade hon. Sedan rynkades pannan, att flå bytesdjur hade hon aldrig förr gjort. Vad hon visste fanns det hantverkare utbildade i sådant här och var i landet, men knappast i rosenskogen. Kol funderade högt och hon sneglade på honom innan hon beslutsamt fixerade blicken vid systern.
"Du verkade så säker på din sak, och har ju erfarenhet av att pynta dig.." Hon slängde en snabb blick på blinget i systerns svans "har du någon aning om hur man kan göra eller?"

Aurora skakade på huvudet redan efter några ord, men lät systern svara åt henne. Pälsen skulle bli markant mindre när den var borta från enhörningen, och skulle de dela skulle det bara bli silvriga slamsor.
     "Har du någon aning om hur man kan göra eller?" Aurora hade gjort det flera gånger, och hon började bli rätt duktig. Med ett smalt leende rörde hon sig runt djuret, till dit Ezekiel påbörjat ett snitt. Hon placerade en vass, omsorgsfullt slipad klo i snittet och fortsatte med snabba, kontrollerade rörelser att avlägsna pälsen. För att kunna skära bort den från köttet höll hon försiktigt det lösa skinnet mellan läpparna. Den andra tassen höll hon tryckt mot det bara köttet, för att frysa bort blödningar.
     Det var koncentrationskrävande, men gick på några minuter. Tillsut tog Aurora ett steg bakåt. De skulle behöva vända på djuret så hon skulle kunna ta andra sidan, men en stor flick päls från bogen, axlarna och rumpan var loss.
     "Kolzak", sa hon med en röst av silke, utan att slita blicken från djuret. "Kan inte du tillverka ett spänne, så pälsen sitter kvar? Assar, Ez, hjälper ni mig att vända på Prvi?" Det var mer en order än en fråga. Hon tog tag i den lösa pälsen och spände den, för att se till så den inte hamnade under kroppen och blev blodig. Oavsett skulle Ezekiel behöva tvätta den, men förhoppningsvis så satte sig inte blodfläckarna alltför hårt.

Han insåg att tanken om att dela på pälsen förmodligen inte skulle gå att genomföra, och de andras reaktioner bekräftade hans misstankar. Ezekiel log när Assar pratade om öronvärmare — han kunde bara föreställa sig hur töntiga de skulle se ut, alla fyra, var och en med ett par silvriga pälsbitar om öronen. 
    "Vi skulle vara jättesnygga", lovade han med ett tonfall som pekade på att han egentligen trodde motsatsen. "Matchande och allt!"
    Han flyttade sig undan för att inte vara i vägen när Aurora, som verkade vara den mest erfarna av dem, använde snittet som han gjort för att sedan skära bort pälsen från huden med säkra rörelser. Imponerat såg han hur bit för bit av enhörningens skinn lämnade dess kropp. Aurora bad honom och Assar att hjälpa henne vända Prvi, och Ezekiel var mer än villig att hjälpa till. Med förenade krafter tog de tag i kroppen och lyckades rulla över den på andra sidan, samtidigt som de var noga med att inte låta den lösa pälsen hamna underst. 
    Till sist låg Prvi utsträckt på andra sidan. Ezekiel skyndade runt och tog tag i pälsen som redan var borttagen för att dra ut den och göra den platt, så att den inte blev mer fläckig. Efter ett litet tags koncentrerat lagarbete var hela pälsen till slut loss, och Ezekiel betraktade den storögt. "Vad gör vi nu?" frågade han ivrigt och såg upp på de andra för att få guidning i denna ytterst fascinerande process.

Kolzak, kan inte du tillverka ett spänne, så pälsen sitter kvar?
Kolzak nickade och hängav sig genast till sitt uppdrag. Ett spänne i metall. Han hade redan hunnit öva sin kraft lite, så det borde inte vara alltför svårt. Det krävde en hel del energi i vilket fall, att åkalla metall i jorden. Han insåg att han borde samla på sig en klump med metall han kunde ha med sig ifall det behövdes. 
Medan de andra i gruppen jobbade med att få loss huden jobbade Kolzak på spännet, som blev färdigt efter en stunds arbete. Det var inte väldigt detaljerat eller särskilt jämnt, men det skimrade fint i ljuset och skulle definitivt hålal pälsen på plats. 
"Jag är klar," log han och såg att de andra redan hunnit få loss hela pälsen. Han gav spännet till Aurora, gissade att hon visste nästa steg.


[Avslutat! De gör en mantel till Ezekiel, och Kolzak och Ezekiel går sen vidare medan Assar och Aurora går sina egna vägar]