När Fay först dök upp utanför fästningens portar var det som om luften gick ur Ezekiel, som om han släppte ut ett andetag han inte vetat att han hade hållit. Allra först var det som om han inte ens förmådde ta in vad hon sa. En lätt bedövning låg som en dämpande hinna mellan hennes ord och hans hjärna. Sedan, gradvis, återvann han fattningsförmågan, men känslorna höll han fortfarande på en bits avstånd. Han kunde känna dem sträcka på sig någonstans djupt inne i kroppen, kunde känna dem långsamt komma i rörelse, men än var de stela och ovana och när han skyndade efter Fay kände han dem mest som ett olustigt skvalpande illamående.
     För varje steg han tog bävade han. Han var inte säker på för vad.
     Men så rundade han ett klippblock, och där var hon. Han blev stående, dumt stirrande. I samma ögonblick föll en sten från hans axlar, samtidigt som någonting knöt sig i magen. Det såg ut som om hon hade stannat för att vänta in honom, eller kanske för att vila – Ezekiel flyttade blicken till den lilla formen vid hennes sida och insåg, med en plötsligt sjunkande känsla i maggropen, varför. 
     “Vassya”, sa han stilla. Det var knappt mer än ett andetag och ändå hördes darrandet i rösten så tydligt. Han lät blicken sjunka till den lille. “Och …?”

[Privat för Vassya, Ez, Fay och Muriel ]

Väntan kändes som en evighet. Ångesten växte sig starkare för varje sekund som gick, och nu var det som om den hade tagit över hela hennes kropp. Hon ville bara lägga sig ned, låta benen ge vika under henne och släppa taget. Men hon kunde inte. Självklart kunde hon inte. Muriel såg på henne med en barns iver och glädje, och för honom behövde hon vara stark. Hon kunde inte släcka hans ljus innan han ens hunnit få skina.
    Ändå lyckades hon inte få fram några ord när Ezekiel plötsligt stod där framför dem. Vasilisa slog avvikande bort blicken från honom och vände den mot Muriel. Skammen var tydlig. Hon hade inte varit trogen, och det  skulle hela Cirkeln snart få veta. 
    “Muriel,” hennes röst var hes, fortfarande skadad från Levs attack. “Det här är Muriel.” Hon försökte nicka uppmuntrande åt honom att hälsa.
    Försiktigt vände hon blicken mot Ezekiel. Hon ville säga åt honom att hon gjort ett misstag, att allt var hennes fel… men hon kunde inte säga det framför sonen. Han var inget misstag. 
    “Ezekiel.” Hon gjorde en ansats till att le, men det blev inget mer än ett misslyckat resultat. “Mycket har hänt sedan sist vi sågs.” Mer än han kanske anade.
    Vasilisa blickade snabbt ner mot sonen, såg noga till att han inte kollade på henne, och vände sedan blicken mot Ezekiel igen.
    "Förlåt," mimade hon tyst.

När Vasilisa uttalade valpens namn mjuknade Ezekiels ansiktsdrag. Det fanns så mycket kärlek i hennes sätt att säga Muriel, det här är Muriel, om den lille. Så mycket värme och ömhet. Ezekiel såg på Muriel och log fast hjärtat värkte; han misstänkte att även Vasilisa bävade inför att behöva presentera valpen för hans äldre syskon. Det var en chock att se på honom, hur lik han var sin mamma — och att tänka sig att Ezekiel inte hade haft en aning om hans existens förrän precis just nu.
    "Hej, Muriel", sa han mjukt. "Ezekiel heter jag. Trevligt att träffa dig." Även om han önskade att det hade fått ske under andra omständigheter, och oavsett vad han tyckte om Vassyas handlingar, tänkte han inte behandla Muriel sämre för det. Valpen hade ingen skuld i det som hände över huvudet på honom eller den händelsekedja som satt honom till världen.
    Ezekiel lät blicken återvända till Vasilisa. Han såg henne forma läpparna till ett tyst förlåt. Han nickade till svar utan att ta blicken från henne. Plötsligt kände han sig nästan oändligt trött — den senaste tidens konstanta gnagande oro hade tydligen tärt mer på hans krafter än han hade anat. Att bli arg och ställa till med en scen nu när Vassya till sist behagat komma hem var mer än han orkade med.
    "Det har varit tomt här utan er. Vi har saknat er och undrat …" Det trevande leendet föll från läpparna och ersattes av en bekymrat rynkad panna. "Hur är det med er? Ni har en lång resa bakom er, kan jag tänka mig. Om ni behöver nånting, vad som helst ..." Han sneglade diskret på såren i Vasilisas ansikte, men han riktade sig lika mycket till Fay och Muriel som till henne.
    Ez suckade när han fortsatte. "Vas, jag kan inte … jag vet inte hur det blir." Han svalde och skakade lätt på huvudet. "Med de andra. Jag vet inte hur de reagerar. Men för min del … det enda jag kan säga är att jag är ledsen. Det måste ha varit tungt för dig att bära. Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa dig med det, om du hade låtit mig."
    Varför var det plötsligt så svårt att uttrycka sig? Det här var ju Vas, flocksystern som han älskade och som han brukade kunna lita på mer än vad han kunde lita på sig själv  — och ändå fanns det nu ett slags avstånd mellan dem, byggt av lögner och hemligheter. Även om vetskapen om Muriel var chockartad var det knappast Ezekiels sak att avgöra när och hur Vasilisa borde gå vidare med sitt liv efter Tenn. Nej, för Ez var det just hemlighetsmakeriet som låg som en kloss i halsen. 
    Av skäl som bara Vassya kände till hade hon ansett det vara bättre att ljuga och smyga med sanningen bakom ryggen på flocken, snarare än att vara ärlig. Han kunde bara föreställa sig hur hon måste ha gått runt och grubblat i ensamhet, separerad från de andra av kval som hon inte vågat dela med sig av. Och detta — att hon uppenbarligen hade känt sig så isolerad i en flock som tog så stor stolthet i sin gemenskap — gjorde honom uppriktigt sorgsen.

När Fay klev genom hemmets portar kändes djungeln som ett avlägset minne. Ett hon inte ville se eller tänka tillbaka på. Det var så mycket som hade hänt – från valpningen och incidenten med Ljusets Krigare till det tursamma mötet med helaren som tagit dem till Skuggfall för att läka – och Fay var glad över att vara hemma igen. Bra mycket mer än vad hon gav sken av. Det var omöjligt att veta hur flockens skulle reagera – Vasilisa hade förvarnat henne – och Fay tvingades tygla sina känslor och förväntningar, ifall omständigheterna kring deras hemkomst inte skulle mottas. Kanske var det därför hon inte förmådde sig att stanna med sina välkomnande bröder och systrar, utan snabbt följde i Ezekiels spår när han gick för att möta Vasilisa och Muriel.
    Hon höll sig synlig men valde att stanna en bit ifrån för att ge ledarna någon form av avskildhet. Fay ville mest bara vara där, ifall något skulle hända. Från sin plats gav hon Vasilisa ett uppmuntrande leende. Saker skulle lösa sig på ett eller annat sätt, om än ingen visste hur än. Vid hennes sida stod Muriel, frisk och rultig från att vara ensam kvar ur kullen på åtta. Han hade haft moderns fulla uppmärksamhet sedan födseln. Aldrig åsidosatt, och det märktes. Han var sin moderns skugga. Alltid i hennes närhet. Alltid sökandes hennes blick som om hon höll världens alla svar, och Fay kunde inte låta bli att tänka tillbaka på sin egen mamma när hon såg kärleken dem emellan.

[Filler-inlägg bara för att sätta Fay på plats. Hon håller sig i bakgrunden för nu.]

Vasilisa var tacksam för Ezekiels mjukhet gentemot hennes son. Han var inget annat än oskyldig, och skulle inte behöva behandlas annorlunda på grund av hennes misstag. 
    Hennes trötta blick gled långsamt från sonen, mot Fay som stod i bakgrunden. Allt det hon utsatt henne för… Vasilisa knep ihop käkarna samtidigt som den yngres leende besvarades med ett lite mer falnat. Utan Fay hade varken hon eller Muriel tagit sig hem igen.
    “Jag vet.” Hon såg på Ezekiel. Vasilisa besvarade inte hans frågor om hur de haft det, såren på hennes kropp och skadorna på Fays var bevis nog för det. Hennes sår räckte längre än så, då hon förlorat sju av sina valpar. Det var ingenting hon tänkte berätta nu, ville inte att Muriel skulle få veta vad hans far gjort, hur han hade vänt dem ryggen.
    “Du får inte ta ansvar för hur de reagerar, det är på mig.” Hon gav honom en allvarlig blick. “Jag vet vad jag gjort. Och jag vet hur det ser ut nu, men… det är inte allt heller. Men oavsett vad som händer, kan du lova mig en sak?” Vasilisa hade länge funderat på vad hon skulle säga för att ge Muriel en säker uppväxt, och den enda vägen hon såg nu var att skylla på den hon trott hon skulle leva sitt liv med. "Kan du se till att han får det livet han förtjänar? Hur dem än reagerar, kan du lova mig att han får stanna hos er?" Om det skulle komma till det, att flocken valde att ta avstånd från henne, ville hon det bästa för Muriel.

Oavsett vad som händer, kan du lova mig en sak?
    Ez mötte Vasilisas blick medan en klump började sjunka i magtrakten, föraningen om att han skulle bli tvungen att ge ett löfte utan att veta om han kunde hålla det. Flocken var stor; hans var bara en bland många viljor, och förresten var hans medkänsla med Vasilisa faktiskt också uppblandad med andra känslor för ögonblicket. Att komma tillbaka som hon gjorde och be honom lova saker när hon visste hur svårt det skulle bli att ena flocken runt det här … Men det var just det hon gjorde. Bad. Hon hade inte många alternativ. Hon var inte precis på en plats där hon kunde kräva något.
    När Vasilisas fråga kom bekräftade den alla Ez misstankar. Han såg från henne till Muriel, mötte den lilles blick, och tillbaka till Vasilisa igen. Kanske var hans svar förutbestämt, kanske hade det ögonblick av fri vilja och övervägande som Ez tyckte sig ha gått igenom aldrig existerat. Kanske visste hon det. Kanske var det därför hon frågade.
    “Hos mig, i alla fall”, svarade han och lyfte lätt på ögonbrynen. “Jag ska göra allt jag kan, Vas.” Han kunde kanske inte ta ansvar för vad resten av flocken valde att göra, men så länge han kunde tänkte han i alla fall se till att Muriel var trygg.

Vasilisa insåg att det inte var en rättvis sak att be honom om. Det handlade trots allt om ett liv - hennes sons liv, och med det löftet kom ett stort ansvar. Ändå var hon tvungen att be om det. Hon behövde veta att någon skulle finnas vid Muriels sida om hon inte fanns, tills dess att han kunde ta hand om sig själv.
    Desperationen hade varit tydlig i hennes röst, och det verkade som om Ezekiel hade uppfattat den.
    Hon nickade åt honom i ett tack för att därefter ta ett djupt andetag. Blicken vandrade från Ezekiel mot Muriel.
    “Dåså, vad säger du hjärtat? Ska vi träffa resten?” Vasilisa försökte att le, men oron hade ersatt alla andra uttryck i hennes trötta ansikte. 

[Avslutat]