Lugnet hade åter fyllt landskapet, efter sitt tidigare avbrott. Tystnad, när vinden långsamt sköljde över mörka snår och nattsvart växtlighet, endast upplyst av stjärnornas sken. Där fanns en köld i luften som bet djupt i allt den vidrörde. Döden följde snabbt i dess spår.
     Evens blick vilade vid Civitas, långt borta men skimrande likt stjärnorna i sitt omgivande mörker. En plats av liv även kalla nätter som denna. Familjer kurande i vad som blivit deras trygga bon. Det var inte perfekt, självklart inte, men han var nöjd med vad som åstadkommits på så kort tid. Så många vargar, på sätt och vis alla frivilliga i den mur han byggt mot de som kunde ifrågasätta honom. Men, förr eller senare så dök det alltid upp sprickor i fasaderna. Ett rosslande vid hans sida fick Even att vända på ett öra. En vätskefylld hostning som gjorde mer skada än nytta i ett försök att inte drunkna i sina egna blodfyllda lungor.
     "Du vet att du själv har satt dig i den här situationen." Han såg ner på hennes sargade skepnad, utan medlidande. Hennes svullna blick flackade efter hans röst. Mer blod lämnade henne i svaga, stötvisa hostningar. Ett försök att tala. Be om hjälp. Kanske förlåtelse. Even suckade.
     "Hur många gånger nu, Varya? Hur många gånger har du fått chansen att återvända? Fått förlåtelse för de val du gjort? Och ändå är du här. Gång på gång ger du dig ut och spiller ditt inre, och för vad? Bagateller? Situationer som kunde lösas om du bara tagit ett steg tillbaka. Men du valde att följa ilskan. Du valde din egen smärta, Varya, igen och igen. Varje val du gjort har lett dig hit. Var det värt det?"
     Låga kvidanden blandades med de bubblande försöken till andetag. Han såg tjocka tårar blandas med blodet i hennes ansikte, och för ett ögonblick övervägde han att lämna henne där. Istället hukade han sig för att torka hennes tårar med nosen. Han hyschade henne lågt.
     "Jag vet, jag vet. Det gör ont. Såja, vännen. Gråt inte. Dina tårar hör inte hemma här."
     När Varya hade gett sig av igen under kvällen så hade Even följt efter. Han hade talat med Grendel om det, men kanske var en del bara morbid nyfikenhet. Hon var en katastrof som väntade på att hända, och för varje gång hon lämnat flocken så hade hon återvänt med nytt kaos i hälarna. Så han hade följt efter. Inte för att stoppa något, hon hade kunnat förhindra sin egen undergång flera gånger, men valde återigen att förkasta det och slita sina egna möjligheter i stycken. Och hon hade förlorat. Förlorat sig själv och förlorat striden. Even lade sig ner bredvid hennes skälvande skepnad.
     "Jag kan ta ditt liv ifrån dig." Hans röst var lugn och tydlig. Han lade nosen mot hennes kind. " Jag kan ta din smärta, allt som tynger dig, och lämna över dig till Chaibos. I döden skulle du inte tyngas mer. Jag kan ge dig frid." Han lyfte huvudet igen och väntade tills hennes blick lyckats fokusera på honom. "Men Aurora skulle bli arg. Du vet, hon älskar dig mer än något annat. Du betyder allt för henne." Han ignorerade Varyas kvidande. "Du skulle aldrig få se dina valpar." Han förstod att det var vad som orsakat hennes sista strid. Att de tydligen överlevt. "Men kanske väntar din mamma på dig, hos Chaibos. Kanske dina syskon."
     Han pausade, och Varya grät. Så gott hon kunde gråta medan hon långsamt förblödde. Så gott det gick genom en sargad strupe och med öppna sår.
     "Eller." Even lutade sig närmre igen, vilade nosen mot hennes panna och hummade lågt. "Eller, så kan jag ge dig ett nytt syfte. Jag kan ge dig ett annat liv." Han drog tillbaks ansiktet igen, och fångade Varyas blick på nytt. "Liv är inte det samma som frid. Den enda frid du kan få nu är döden. Jag tror du vet det. Det är så du levt ditt liv, trots allt. Du har alltid valt att bränna dina möjligheter, och med dem har du bränt den frid du kunnat få. Igen och igen." Han log.
     "Säg mig, Varya. Hur rädd är du för döden? Jag ger dig ett val, ett sista. Vill du ha din frid hos Chaibos? Eller vill du bränna din sista möjlighet till den eviga friden, betala ditt pris, och stanna här?"

Dödens isiga fingrar kramade långsamt om den lealösa kroppen. Världen hade aldrig känts så kall som den gjorde när livet rann ur henne. En plågsam väntan var hennes död, men så kände hon också inför det liv hon levt. Varya hade varit väl bekant med tanken av slutet och i sin sista levande stund hade hon förväntat sig att känna sig redo, att fyllas med frid och acceptans. Men i hennes första stund av vilja till livet hade hon mötts av motsatsen. En ironi hon var allt för van med. Varya var inte värd mer än så och det hade varit en insikt hon trodde sig ha accepterat. Hon hade givits mer chanser än någon levande borde och hon hade förbrukat dem alla.
     Ändå var Han nu här med henne; en skugga i hennes oseende blick, en helande röst. En sista chans. Hon hade ingen kraft till att gråta men ändå kände hon dem bränna i ögonen. Ur dem öppna käftarna bubblade bara mer blod när hon drog knapphändiga andetag.
     Frid, hennes tidiga liv och familj väntade på andra sidan. Livet gjorde så mycket ondare än att bara ge upp, så varför gjorde hon det bara inte? Att släppa taget var det rätta valet. Ge efter till kylan som nafsade på hennes hjärta. Smärtan av att leva var inte värd att stå ut med. Inte för Grendel, som gett henne hans bottenlösa faderliga kärlek. Inte för Kolzak, som älskat henne utom all hämning. Inte för dem valpar hon fördömt genom att ta till världen. Inte ens för Even, som välsignat henne med sitt överjordiska tålamod och tidlösa förlåtelse. Men så fanns där en, en som hon aldrig kunde släppa. Någon som fick henne att hålla kvar, att uthärda.
     “A-,” namnet blev bara ett kvidande i hennes mun, “A-Auro-”. Tårarna mötte hennes blodiga kinder. Hur skulle hon någonsin kunna acceptera att skiljas från henne? Allt lidande hon någonsin utstått skulle vara betydelse i jämförelse med smärtan av att behöva lämna henne. De var inte systrar i blod, de var så mycket mer. Systrar i själ, i hjärta. Livet i sig betydde ingenting för henne, men Aurora allt. Hon skulle betala vad som helst, vad som än krävdes.
     Jag väljer Aurora.

Aurora. Så rörande. Varya fortsatte kämpa, mot blodförlusten, och döden som redan sänkt sina klor djupt i henne. Mot kylan och smärtan, rädslan, skräcken, och mot sin egen röst när den svek henne i ett ömkligt kvidande. Trots det så var hennes svar tydligt. Evens ögon smalnade av när hans leende blev tandat. Han reste sig till sittande, och lutade sig över Varya med nosen vid hennes öra. Rösten som lämnade honom var låg och tonlös.
     "Det här är din sista chans, Varya. Ta vara på den." Där fanns inget motstånd när han sänkte tänderna i hennes hals.

En rusande rädsla spred sig i hennes kropp. Som en döende låga hade hennes sinne börjat flacka, men ändå blev hon olustigt medveten om Evens överhängande skugga. Orden han väste i hennes öra hann knappt sjunka in förrän hon kände hans tänder göra det samma. Varya litade på honom med sitt liv, och med sin död. Men det gick inte att förbise det vemod som tycktes få hela hennes inre att skälva.
     Men inga av hennes sista tankar eller sista känslor hann manifestera sig. Allt hon så desperat försökte hålla kvar vid gled ur hennes grepp och hur mycket hon än kämpade emot fanns det inget att hålla vid. Dödens kyla slöt sin hand om henne och mörkret mötte upp henne.
     Det fanns ingen återvändo.

[Avslutat]