Himlen var färgad i många varma färger, men snabbt mörknande. Solen var på sin resa på väg ner, och hade redan delvis försvunnit bakom de spetsiga klipporna som sträckte sig likt tänder emot himlen. Långa mörka skuggor, med toner av lila och rött, täckte större delen av passagen, och sänkte fästningen i mörker. Achak var van vid de tidiga kvällarna, och sena mornarna, som kom med att bo mellan klippor och berg som skymde en stor del av solens resa över himlen, och han föredrog tiden när det inte riktigt var natt, men inte heller dag. I dunklet hade hans tecken redan vagt börja glöda med ett mjukt gult sken. Skingrade några av de djupa skuggorna som annars omgav honom där han vandrade över den stenbeklädda marken som omgav deras revir. Han skulle sluta upp med en av de nya rekryterna, den äldre av dem. Det var svårt att avgöra om de kommit in i den nya vardagen av sysslor och träning, och trots att det inte gick att direkt undvika att stöta på varandra hade han ännu inte satt sig ned och haft ett riktigt samtal med nykomlingen. Något han tänkte passa på att rätta nu när han fick chansen.

 "Det är vackert på nå vis, eller hur?" han slöt upp bakom den något mindre hanen och såg ut över de klipporna ifrån avsatsen de stod på. Här uppe var det lite ljusare än nere på marknivå, några envis strålar som hängde kvar över de högsta klippornas toppar.

[Utspelar sig innan kaoset till Erakan]

En diffus känsla av vardag hade låtit sig infinnas. Vakna vid specifika tider, träna, umgås. Rutiner som börjat sätta sig. Det var utan den närmast militäriska disciplinen hos Draugai, och på det stora hela påminde cirkeln honom om hans tidigare zombiejägarförband. 

Han betraktade solnedgången.  Färgerna påminde honom om de gånger han sett de nordliga bergen möta en skymmande himmel. Det var inte samma toppar eller samma klara, frostiga luft, men synen var like oförglömlig. 
Långt innan individen anslöt sig kunde Erakan höra de annalkande hjärtslagen. Bland förbanden ute på jakt hade hans hörsel varit ovärderlig, för inget som rörde sig utan puls ville dem väl. Det var inte bara en gång hans varningar i nattens mörker räddad deras skin från zombieöverfall. 
Vargen som slog sig ner intill var någon han inte het ännu kunde sätta nämn på. Han hade ett distinkt minne att det var något på A, men det skulle förmodligen reda ut sig snart. 
"Fridfullt, om inte annat." svarade han roat, "ni är en livlig skara." 
Innan han, Fay och Gary ens anlänt hade de fått höra allt om vilda syskon och stojiga bus. Där och då kunde han inte annat än känna lättnad över det, för om det var något de små liven behövde så var det en något annat att fokusera på. En ny vardag att landa i, där deras mentala sår kunde få en chans att läka. Inte för att Erakan var någon expert, långt ifrån det, men han kunde inte annat än hoppas att Cirkeln var ett bättre alternativ. Vad skulle de annars göra? Satsa allt de hade på Erakan och be till Gudarna att det skulle vara tillräckligt? Tanken fick magen att vilja vända sig. Erakan var långt ifrån en expert på läkekonst, men han kunde säga med all säkerhet att han inte var tillräcklig för att ta på sig ansvaret själv. 

"Men jag kan inte annat än hålla med er. Det är vackert." En döende sol på väg mot sin vila, Aurinkos blod som färgade dalandets väg och Windfari som i sin sorg fick himlen att svartna. Hennes tindrande hopp som tände himlavalvets ledstjärnor och banade väg för soluppgången. Det var bara en av många sägner han hört beskriva samma fenomen, men alla kändes lika sanna. 
"Var tror ni himlen får sin färg från?" frågade han, genuint nyfiken. Ett korn av oro låg kvar i bakhuvudet, en kvarleva från tidigare tankar. Han skulle aldrig sluta oroa sig över hans små valpar Gary och Fay, och han bad till alla gudar om att de val som fört dem hit var de rätta.

"Du ska se ynglingarna när hela flocken är på vandring" kontrade han lika roat. Visserligen hade inte alla varit på vandring när han gått med under norrskenet, men de hade varit många, de flesta. Åtminstone hade de fått lite förvarning genom att få ledsagning av de värsta av bråkmakarna, ninjorna själva. Ännu hade inte de nya valparna kommit in tillräckligt i rutinen för att han skulle veta om de skulle visa sig lika livliga själva, det fick han helt enkelt se. För det mesta fanns det bara så många frågor.
 "Skönheten här är sin egen. Helt annorlunda än solnedgången på Glaciären" Där ute, där färgerna även skimrade på snö och is. Färgade hela världen. Det var något han saknade med vandringen. Nya vackra platser och tillfällen att finna.
 "Mina fäder brukade säga att det var en gåva" ett varm nostalgiskt leende på hans läppar.
 "Se på himlen Achak, det är solens gåva, ett löfte om dess återkomst" han skrockade lågt och skakade på huvudet.
"Jag var rädd för Natten" erkände han och sneglade på Erakan igen.
 "Säg inget till ninjorna, de skulle aldrig släppa det" Han kunde se det framför sig, hur de skulle påminna honom varje kväll att det nu minsann började bli mörkt.
"Det är väl ironiskt, en Månvarg som är rädd för mörkret" specifikt eftersom han själv gav ifrån sig ett mjukt ljus.
 "Vad tror du?" Han antog att det fanns en anledning bakom frågan, och han var naturligt nyfiken.

Erakan lyssnade med djuprotat intresse på när hanen talade, med inkastade hummanden för att visa att han lyssnade men ovillig att avbryta. Han kunde inte låta bli att tänka på måntemplets ruiner, och otaliga nätter runt brinnande härdar i månvargarnas sällskap. Sägner om himlen och månen, om deras gud och hans eviga vakt. Kanske kunde Erakan berätta mer om det senare. Kanske Achak ville dela de sagor och berättelser som skänkts honom av tidigare släkt och vänner. 

Achak. Lättnaden att slippa skamset fråga om namnet fick en bumling att lätta. Han trivdes inte i rollen att framstå oartig. Achak. Han lade namnet på minnen, tillsammans det det rytmiska pulsandet som ekade från bröstkorgen. 
"Inte alls, min vän. Vi skyr det som skadat oss och fruktar det som är oss främmande." Han kunde se ynglingarna framför sig, gladlynta och uppe i varv, bollandes retsamma ord. Det kunde gå fel så snabbt, även om deras intention var hjärtlig. Något i Achaks erkännande träffade likt en familjär törn i hans inre. En välbekant oro som tidigare slagit rot i hans sinne och spirat till vassa buskar. 
"Ni är långt ifrån ensam," sade han lågt, mjuka toner på tungas tipp. Öronen vred sig förläget åt sidorna. "Jag är rädd för åskan. Tänk er, en varg med ljudkrafter, rädd för gudarnas högsta dunder." Han sökte ögonkontakt. Hans ord var tunga av mening. 
"Om det är ironiskt, så kan vi vara ironiska tillsammans," sade han med ett varmt leende. Han hade brottats med skam, med rädsla, och funnit sig på andra änden tillfreds med sina tillkortakommanden. Det var kanske saker han aldrig skulle överkomma; än idag fann han sitt sinne närmast kortsluta vid åskans muller, och det värsta var att han visste hur fånigt det var. Åskan kunde inte skada honom, men ändå bultade hjärtat blåmärken i bröstkorgen.
"Alla är rädda för något." Mörker. Eld. Åska. Fays hjärtskärande skri och en värld i spillror. "Även det som är vackert." Han hytte menande med huvudet mot den fagra, blödande himlen.

Erakan hade inte varit något annat än tillmötesgående sen han kommit till flocken. Hövlig och artig i alla skeden. Ibland lite formell där andra var vänskapliga. Inget av det gjorde Achak något. Det var uppskattat, och något han inte stött på mycket efter att han slutat vandra. Han älskade Cirkeln, och hans bröder och systrar i flocken, men de var lite råa i kanterna. Inte alls samma formella hövlighet han kunde ana i Erakan.
 "Sorglig ironi har funnit oss båda" Samtidigt var nog Erakans rädsla mer resonlig. Hade man bättre hörsel än de flesta kunde något så högljutt som åskan vara outhärdligt. Anade han iallafall.
 "Men jag vill nog ändå påstå att höga ljud är fullt mer resonligt" Ett varmt leende på läpparna.
 "Månvarg rädd för natten är inte mycket bättre än en fågel som är rädd för höjder" Natten var hans sanna element. Specifikt nätter där månen stod i full blom. Då var det omöjligt för honom att inte vara vaken. I flocklivet hade han valt att åtminstone vakna på eftermiddagarna, och gå och lägga sig in på småtimmarna. Det var väl tur att han kommer över den fåniga rädslan efter de många vandringarna han gjort, det hade varit jobbigt om han haft kvar rädslan efter att fäderna gått bort och han varit ensam.
 "Utan rädsla skulle det inte finnas modiga vargar" höll han med och flinade emot Erakan innan han fortsatte.
 "Och frågar du många ungdomar är fagra vargar det läskigaste som finns" Han skrockade lågt, lät blicken glida tillbaka emot himlen. Han hade sett vargar som påminde om synen framför honom, och andra som såg ut som om de fallit ifrån själva himlen. Tanken påminde honom om Brann, som säkert snart skulle påbörja sin del av dygnet. Achak hade spenderat många nätter med att samtala med Nattvargen.

Utan rädsla skulle det inte finnas modiga vargar. Erakan vände på orden i huvudet, och sparade dem under en flik tillsammans med annat som höll honom varm om kvällarna, lagrade tätt intill Elphabas skratt, Fay och Garys tindrande glädje, och sena kvällssånger runt zombieförbandens eldhärdar. 
Gudarna hade skapat en värld full av faror att ingjuta skräck i vargars hjärtan. Han var tacksam att de även skänkte dem vargar som Achak; ljus i mörkret. Månvargen som överkommit sin egen rädsla för att kunna ta del av den värld Gudarna skänkt dem. 
Han mötte flinet med ett nästan lika brett leende. "Visa ord, min vän. Jag ska inte glömma dem." 

"Och frågar du många ungdomar är fagra vargar det läskigaste som finns," sade Achak, och Erakan kunde inte hindra ett mullrande skratt från att födas i hans maggrop. Hetta sped sig under huden. Han tänkte på värdshusens mjöd och lena samtal han aldrig kunde undgå att överhöra av misstag.  
"Det är med all rätta. De fagraste vargar bör lämnas till de som inte skyr dem," sade han med ett varmt skrockande. "Är det inte förunderligt? Att sky en fager varg när Gudarna bjuder på så mycket annat att frukta?" Han kunde inte låta bli att tänka på Fays hjärtskärande skri, på Elphabas lik; vetskapen att vart öde var Gudarnas vilja, och att varje andetag kunde vara det sista.

"Är väl tur att jag inte är vacker nog att frukta" han skrockade åt sig själv och sneglade emot Erakan. Nä inte var han mycket av en vacker syn längre, om han någonsin varit det. Men det var inget han egentligen brydde sig om. Ärren hade sin historia, och påminde honom om mötet, lite av en motivation till hans jobb i flocken.
"Men det är väl också mycket lättare att frukta något hiskeligt" inte bara någon som såg ut som honom, utan en karaktär utan känsla, empati eller omtanke. Det fanns många svarta själar i världen. Som utnyttjade de svaga och utförde hemska gärningar för sina egna själviska mål, eller än värre för någon sjuk vriden underhållning eller njutning. Andra som bara inte hade någon som helst medkänsla om vilka som skadades i processen, tog ut sin ilska på andra - han hade själv haft missnöjet att träffa en sådan.
  "Det finns mycket mörker i världen, ondare och läskigare än det mörker jag fruktade som ung" höll han med. Tvivlade på att han behövde förklara sig för Erakan. De hade inte hört mycket om vad som hänt innan han och valparna kommit till flocken. Det fanns inte mycket ens Erakan visste, men det lilla de visste var illa nog. Mystiska omständigheter, men Achak tvivlade inte på att det fanns någon bakom, vad som än hänt. Det plockade på en sträng inom honom, han hade själv förlorat sin mor. Även det under oklara omständigheter. Det gjorde honom så mycket mer empatisk för deras situation.

Samtalet flöt på. Det var som att det var deras sjutioelfte samtal, inte deras första. Skratten, mullrande lik åska i bröstet, kom otvingade. Det var nästan befriande, på något sätt.
"Det finns mycket mörker i världen, ondare och läskigare än det mörker jag fruktade som ung"

"På många sätt känns det tryggt, då, att vi funnit ett hem här. Med er. Med cirkeln." Ett hem där det onda och det mörka inte lika obehindrat kunde sätta sina tänder i dom. Erakan kunde slåss. Han hade slagits och krigat och kämpat. Riktigt för vad kunde han inte säga utöver vad han då kallat sin familj. Och senare, med sitt förband bland zombiejägarna, en kamp som aldrig tog slut. 
"Det är lättare att inte sky mörkret när Gudarna skänkt oss sällskap att möta det med."
Mer än ett sorts mörker som låg i bakhåll där ute i världen. Samma mörker som tagit Fay och Garys moder från dem, samma mörker som tagit så mycket annat från Erakan. Bara vetskapen att Achak, och de andra i cirkeln, hade tagit till sig dem och välkomnat dem var en stor trygghet.

[tadaa, derp delux, ett svar! Efter.. typ.. 2år?  ]