[Reserverad för Artemis.
Detta är ett kort-roll, endast för storyns skull.]

Solen sken från en klart blå himmel. Kian njöt. Det påminde honom om hemma. Sienna, savannen. Även om det inte var lika varmt just här så var det ändå en härlig sommardag, en som han önskade ta vara på.
Han låg på sida, utsträckt i det mjuka gräset, och kände hur solens strålar värmde hans kropp. Det var helt underbart, det var livet. Bättre än så här kunde det inte bli. Han hade aldrig haft något emot varken kyla eller vatten, men sol och värme var helt klart det bästa. Och ingenting skulle nog kunna få honom att ändra åsikt om den saken.

Han hade slumrat en stund, drömt om minnen från sin barndom. Sedan hade han vaknat till liv igen. Solen hade flyttat sig en bit över himlen, men värmde fortfarande ljuvligt. Han ville inte resa sig upp, inte ännu.
Istället lät han sina förmåga att tala med jorden hjälpa honom. Han sträckte ut sitt sinne via marken, lyssnade till vad som viskades under honom. Och han blev medveten om en annan varg som vandrade i närheten, inte alls långt ifrån honom. Genast byttes halvslummern ut mot nyfikenhet.
Huvudet höjdes från marken, de stora öronen svajade av den hastiga rörelsen. Blicken sökte omkring honom tills han fick syn på en främling som blänkte i solens ljus.
"Halloj!" ropade han glatt samtidigt som han med staplande rörelser tog sig upp på benen.

Den gyllene varginnan rör sig än en gång över Numoorislätten i landets hjärta. Kanske är det trots allt en av hennes favoritplatser. Öppenheten. Solen. Lugnet. Men det är i skogen bland träden som hon trivs bäst. Men hon behöver inte träden. Hon har jorden. Hennes steg är ljudlösa som alltid. Hennes päls doftar av gräs och solsken. Hon drar in luft i lungorna och andas långsamt och lugnt ut. De tofsprydda öronen klipper till på hennes huvud innan de spetsas framåt och vinden leker i den gyllene pälsen. Får luggen att flyga mjukt över hennes panna. Den långa svansen hålls liksom alltid i en båge bakom henne. Höjd ovan marken. Varginnans hållning är likt alltid rest och stolt. Man kan se kraften i varje steg. Hon är sannerligen en vacker syn. Majestätisk.

Mjukt viskar jorden till henne. Berättar om en främling som befinner sig i närheten. Hon vandrar en stund till innan hon ser en ljusbrun främling resa sig ur gräset och ropa ett Halloj! åt henne. Vilket sätt. En föraktfull fnysning lämnar varginnan och den gyllene pälsen på nosryggen reser sig lätt när hon rynkar på den. Anletsdragen slätas snabbt ut och antar åter den kyliga och likgiltiga mask hon alltid bär. Hon känner inte för att svara främlingen. Han verkar inte besitta något hyfs. Och sättet han hälsat på. Vilken tölp. Den pupillösa rubinröda blicken studerar dömande främlingen. Hon stannar inte. Ser ingen anledning till att göra det. Hon fortsätter vandra framåt.

Den gyllenglänsande främlingens blick lades på honom. Ett brett flin trädde fram i Kians lustiga ansikte. Så han skulle få sällskap denna dag, så trevligt! Det hade gått en tag sedan han talade med någon, han saknade det. Dessutom, om han hade riktig tur, kanske han till och med skulle få höra några intressanta nyheter. Han såg fram emot deras samtal.
Men det blev inte som han hade tänkt sig.
Den främmande honan bara såg emot honom, vändes sedan huvudet framåt och fortsatte vandra. Inte minsta tecken på att hon skulle vara intresserad av vidare konversation. Förvirrad stod Kian kvar på sin plats, leendet var utbytt med en min av snopenhet. Men kanske... kanske hon inte hade hört honom ordentligt?
Några trevande steg togs framåt innan han än en gång ropade hälsningen åt henne. "Hallååå!" Sedan stannade han upp, tystnade, väntade för att se om hon skulle vara honom denna gång.

Främlingen verkar ihärdig. Verkar inte vara en sådan som fattar en vink. Ser han inte att hon helt klart inte är intresserad? Men han hälsar igen. Åtminstone med bättre uttal den här gången. Men något vett finns fortfarande inte att finna. Den pupillösa rubinröda blicken sveper mot hanen igen. Han ser väldigt underlig ut med sina långa öron och långa ben. Hans proportioner ser väldigt udda ut. 
"Är det allt du kan säga". Det är ingen fråga. Och hon är inte det minsta intresserad. Hon stannar inte. Ser ingen anledning till att stanna. Hon ser på hanen en stund till innan hon vänder blicken framåt. Har ingen direkt plats att gå. Men vad spelar det för roll? Det var länge sedan hon fann något som var verkligt intressant.

Den gyllene honan vände sin blick emot honom, och glatt börjar den korta svansen åter vifta bakom Kian. Kanske hon inte hade hört honom först, men nu skulle de nog få sig en trevlig pratstund båda två.
Men istället för att hälsa tillbaka drog hon ner hans glada humör med en bitsk kommentar. Leendet suddades ut ur Kians ansikte medan han snopet stod stilla och såg efter henne medan hon bara fortsatte vandra. Tydligen var hon inte det minsta pratsugen... Vilken tråkmåns.
Aningen förvånad över vad som just hänt stod han och såg efter henne en stund. Sedan ryckte han lätt på axlarna. Nåväl, alla kanske inte hade talets gåva, såsom han själv. Det fanns alltid andra vargar han kunde träffa på under sin vandring. Ingen idé att slösa sin tid på denna argsinta hona.
Och med ett glatt leende vänder han sig bort från hennes skepnad och börjar vandra åt andra hållet. Det var ändå dags att fortsätta, han hade en värld att upptäcka.

[Avslutat! Om inte du vill skriva något mer.]