Den svarta tiken gick med långa kliv över den stora slätten, känd som Numoorislätten. Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, och såg några ekorrar som samlade mat inför vintern, även stora hjortar bland träddungarna som skydd för den vinande vinden.

Men tiken var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande vinden, hon sneglade upp på himlen och såg att månen tittade fram bakom mörka moln och hon hörde dess välbekanta lugnade röst i huvudet. Hon drar några djupa andetag och fortsätter att gå framåt, vart visste hon inte, hon bara gick där tassarna förde henne.
Just nu var hon tillbaka på Numoorislätten som hon hade vandrat över flera gånger, hon sökte efter ett ställe att kalla hem, hon visste inte vart hon kunde kalla hem, då hon har vandrat mycket och flocken har blivit uppbruten och sedan dess har vandrat för att hitta sin plats i livet. Hon ahde hört att hennes söner levde och hade det bra, Deimos vandrade runt i landet och Banrai hade funnit sin plats i Kaiwood.

Hennes långa svarta lugg faller ner mjukt över hennes ögon som är guldbruna, under ögonen lyste nu hennes måntatuteringar starkt och på västra bogen hade hon ett ärr.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, klippte lite med öronen ochhon känner snart igen doften, och dess ägare som hon inte hade sett på evigheter. Hon hade gärna velat besöka honom och sonen men hon hade inte vågat och att gå in i TBB revit var inte så smart.


hon styr stegen mot hans doft, kroppen pirrande av både längtan men också av ångest. vad skulle han säga.. skulle han känna igen henne? Hon såg honom fortfarande som sin närmaste vän, men tänk om han ahde glömt henne eller ville inte se henne mer? tankarna mal i huvudet på huvudet, men hon säger tyst hans namn i vinden - Chi

(Paxat till Chi)

Vinden rev i den svartröda hanens sträva päls och månen visade sig sporadisk på den molnklädda himlen men han såg tillräckligt bra för att kunna ta sig fram över slätten med raska steg. Han hade valt att lämna reviret bakom sig för att vandra en tid. Behövde tid för sig själv att reda ut de chaos han bar på. Så mycket hade hänt de senaste åren och många strider hade han genomlidit vilket hade resulterat i diverse nya ärr här och var på kroppen.

Plötsligt stannade han upp och stelnade till. De röda ögonen såg ut i mörkret då han kunde se rörelser och de vaga skenet av något. Märkt av de tuffa livet i TBB sänkte han hotfullt huvudet och en dov morrning steg i hans strupe tills vargen var så pass nära att doften kittlade hans nos och han efter en kort stund kunde placera den. Då höjde han sakta huvudet och såg när den svarta tiken kom så pass nära att han kunde se henne mer tydligt. Hen svepte till med assen och en eldslåga slog upp mellan dem, inte för att skada men för att ge ljus och ofrivilligt värme i den bistra vinden.

"Det var inte i går Eira" Sade han sin numera kalla röst. Inka känslor spelade över hans ansikte och kroppshållningen var vaksam. Livet i TBB satte sina spår och han kunde inte bara släppa den mur han fått bygga upp för att han valt att stödja sin systerson. Visa inga känslor, visa ingen svaghet. Han stod dock med en stolt hållning.

Hon får snart syn på honom och ser honom frmkalla en eldslåga med sina en tass för att framkalla ljus och värme. Hon fortsätter att gå närmare honom och hon lägger märke till hur mycket han har förändrats, Hans hållning är stolt likadant som den var förut men hans röst visar som helst inga känslor, hon anade att livet var så i TBB. Hon stannar framför honom och känner eldens värmer hennes kropp sakta. Hon möter hans blodröda blick med sin och nickar respektfullt till honom. - Det var verkligen inte chi säger hon med en neutral men respektfull röst till honom.

Hon ville komma närmare honom, ge honom en kram och visa honom att han har stöd från henne, oavsett vad som hände, men hon visste inte hur han skulle reagera så hon vågade inte. Hon klipper lite osäkert med sina öron samtidigt som hon hörde månen tala till henne. - H-hur har du haft det? frågar hon i ett försök att skapa en konversation.

hon lade märke till några nya ärr på på hans kropp och genast blir hon orolig, vad hade hänt med honom vart hade han fått dom där ärren ifrån. hon ställde frågot till sig själv men hon frågade honom inte, hon ville inte riva upp det förflutna. Hon mumlade fram några ord "jag önskade att jag var där för dig, för er båda" och stirrade på hennes vän framför henne.

Chi betraktade den svarta tiken och lade huvudet lite på sned. Inga känslor visades men han vred fram öronen så de inte låg bakåt. Sedan skakade han på huvudet. "Livet i TBB är hårt." Han mötte kort hennes blick innan han vek undan den och såg ut i mörkret. 

Detta möte rev upp gamla känslor han trodde han begravt för att kunna leva i TBB. "Tbb är en krigar flock så livet är där efter. Strid och död hör till vardagen" Han vände åter blicken till henne och öronen veks bakåt igen. "Varför stoppade du inte Banrai från att leta sig till TBB?" Det fanns nu en kyla i hans röst. "TBB kommer mest troligen bli hans död" Sanningen skulle smärta henne men det var så han såg det. Han hade bara talat med sin son en gång och då utmanat honom lite för att sedan betrakta honom på håll. 

De blodröda ögonen såg rätt in i hennes ögon en lång stund. Han var annorlunda. Livet i TBB hade gjort honom kall och hård men detta möte rev upp saker inom henne och han suckade tungt innan han klev fram till henne och lade ena frambenet om hennes nacke och drog henne närmare. Han omfamnade henne utan något ord och höll henne hårt intill sig och sakta sakta släppte han lite på de murar han byggt upp kring sig.

hon lyssnade på honom medan han berättade, hon hade bara hört hur det var i TBB men aldrig upplevt det själv så hon kunde inte jämföra med honom. Hon drog några djupa andetag och såg rädd och ledsen ut när han frågade varför hon inte stoppade Banrai. Hon sänkte huvudet och mötte inte hans blick men kroppen talade om att hon led. - jag försökte chi, viskade hon tysy , jag försökte verkligen stoppa honom att inte gå med i TBB att han skulle söka sig någon annanstans. hon tystnade och vred undan huvudet. - men han blev bara arg när jag försökte tala med honom om detta, han ville inte att jag skulle lägga mig i hans liv och hans beslut, han ville gå sin egna väg. hon suckade tungt och försökte stoppa tårarna som hotade att tränga fram.

Hon mötte kort hans blick innan hon sänkte blicken igen och försökte dölja sina känslor som rev inom henne, helt plötsligt känner hon hans ena framtass runt hennes nacke och så var hon i hans famn, hon sluter ögonen och drar in hans välbekanta doft, han känns så nära men ändå så långt bort. hon begraver ansiktet i hans päls - jag gjorde allt jag kunde, förlåt mig Chi, jag försökte verkligen, jag borde ha varit där för er båda.
hon klarade inte av att säga mer, känslorna bara rann över henne och tårarna rann nerför hennes kinder ner i hans päls.
Men hon mindes, den blick hennes yngste son gav henne när hon försökte hindra honom att gå med i TBB, hur han hade fräst åt henne att sluta vara en hönsmamma, att han inte ville leva som hon gjorde och han är vuxen nu och kan ta vara på sig själv.
hon darrade till och lyfter sin ena framtass och kramar om honom med den. - jag hoppades att du skulle ta hand om honom och få honom att förstå också. mumlade hon i hans päls. hon hade bett att Chi skulle se efter Banrai och få lite vett i skallen på honom, men hon hade inte hört något från sin yngste son på länge. Hon är orolig för dem båda. hon hade hållit sig nära områdena runt omkring men aldrig vågat närma sig revirets gräns. - jag har inte hört av honom på länge. jag har varit orolig för er båda, att något hemsk skulle hända er.

Han hörde hennes ord och han lyssnade men höll henne bara tyst en lång stund innan han släppte henne och backade undan. Hon hade ingen aning om hur det var i TBB och det val Banrai gjort skulle följa honom livet ut. 

Chi betraktade henne tyst en stund sedan tog han till orden. Rösten var trött. "Jag hade en kort tid innan Banrai kom till TBB bestämt mig för att lämna TBB. Flocken är inte vad den en gång var och jag känner inte längre att jag måste uppfylla BloodBlossoms ideal om flocken. Då hon dog så dog TBB som det en gång varit med henne." Han gjorde en paus och plötsligt såg man tyngden av dessa år I TBB på honom. Han var trött på det livet. "Jag tänkte ta mig så långt bort från TBB som jag kunde för har man en gång gått med i TBB är det tills döden. Antingen dör man ärofyllt i strid eller så dör man för en flockfrändes käftar runt ens strupe och dör som en förrädare men döden är det enda som ger dig frihet från TBB" Han backade undan något steg till. "Men så kom bBanrai. vår son. Hur skulle jag nu kunna lämna honom i TBB och han får utstå skammen att vara son till en förrädare" Chi skakade på huvudet. "Hans val förseglade mitt öde. Jag kommer dö för TBB oavsett om jag vill det eller inte." Chis blick var tom nu. Nästan som om han med dessa ord dog invändigt. Han hade aldrig yttrat dem högt men nu då han sade dem högt visste han att hans öde var förseglat. "Banrai kan inte lämna TBB utan att bli stämplad som förrädare och leva med vetskapen om att han för all framtid kommer jagas av andra ur flocken för att släcka hans liv. Hans liv tillhör TBB nu." 

Chi kände inte den kärlek en far ska göra till sin son. Han hade aldrig träffat honom innan han kom till TBB men han kände ett ansvar för honom och han kände mer för Banrai ä någon annan avkomma han fått och därför kunde han inte lämna nu då Banrai var fast i klorna på TBB. De röda ögonen slöts och han sjönk ihop på marken till sittande ställning. den stolta hållningen borta och framför Eira satt en trött sliten varg som släppte alla murar för första gången på många år och utmattningen lade sig som en filt över honom. Han lade sig sedan ner och eldsflamman flammade till och försvann sedan. Mörkret runt dem blev kompakt då flamman dog ut så fort. Chis röst ljöd stilla i mörkret. "Jag måste snart återvända till TBB"

Hon kände hans värme mot sig men sen släpper han henne och tittar på henne med trötta ögon. Hon hade aldrig sett honom såhär. Hon lyssnade på honom när han talade ut, innerst inne hade hon vetat, men hon hade inte kunnat göra, Banrai var fast besluten att göra som han ville och han hade valt sin väg. Men hon hade aldrig planer på att det skulle sätta Chi i en svår situation.- Åhh Chi mumlade hon men en ledsam chockad röst. hon ville hjälpa honom, ville att han skulle slippa bära ansvaret och smärtan helt själv. Men han skulle aldrig tillåta att hon blev en av dem. Om han rymde eller lämnade dem så skulle de komma efter honom oavsett vart han tog vägen.

Hon ville inte låta det hända honom något, hon såg att hans stolta hållning försvann och en trött sliten varg satt framför henne nu. Mörkret hade lagt sig över dem. Hon tar ett steg mot honom och lade en ben runt honom och lutade sitt huvud mot hans. - Jag kommer och alltid vara på din sida, oavsett vad du än väljer. Du är aldrig ensam.
Hon slickar hon på nosen och över ögonen och viskar i hans öra  - melmenya. (My love på hennes språk)
Hon skulle finna ett sätt att han skulle slippa allt det här. även om det kanske skulle kosta henne något, men hon vägrade se honom så här och på ett sätt kanske hon skulle kunna rädda deras son.

Chi kände hur hon lade ett ben om honom och hur hon lutade sitt huvud mot hans. Orden hon sade var meningen att vara tröstande men han suckade bara tungt. Hennes försök att trösta honom fick honom bara att inse mer och mer hur fast han var i klorna på TBB. "Du ska undvika TBB och Kaiwood." Rösten var bestämd och han höjde huvudet och de blodröda ögonen betraktade den mörka tiken. "Du måste lova mig att du kommer undvika TBB och Kaiwood. Låt Banrai söka upp dig, sök inte upp honom, det kommer bara orsaka problem för er båda om du söker upp honom i reviret." Han såg på henne en stund innan han lade ner huvudet på sina tassar igen oh blundade.

En stund låg han bara tyst men sedan sade han med en trött röst. "Vila med mig en stund Eira." Han ville bara känna närheten av någon annan som inte ville honom något annat än väl.

Hon stod stilla och försökte trösta honom så gott det gick, men samtidigt pockade oron för dem båda hos henne hela tiden. Hon lyfter huvudet en aning när hon hörde hans bestämda röst att hon skall undvika TBB och Kaiwood. Hennes gyllenebruna ögon möter hans välbekanta blodröda, hon nickar och stryker sitt huvud mot hans. - jag lovar att jag inte skall komma närheten av TBB eller Kaiwood.
Hon klipper lite med öronen. han har rätt det han säger, Banrai för söka upp henne om han ville henne något. för hon ville inte orsaka problem varken för Chi eller Banrai.

Hons tod bredvid honom en stund tills hon hörde hans röst igen. Han ville att hon skulle vila med honom. Hon ligger sig bredvid honom så hon känner hans värme mot sin. hon lägger sitt huvud över hans nacke och ligger tyst bredvid honom, Det enda hon hörde var deras andetag. Hon ville säga något med vad, hjärnan säger en sak men hjärtat ett annat. men hon skulle alltid stå på hans sida oavsett vad som än hände.

Han slappande av då hon sade att hon inte skulle söka upp dem i TBB. Han visste hur TBB kunde vara med främlingar. Framför allt en som visade sådan godhet som Eira gjorde. 

Då hon sedan lade sig ned bredvid honom med huvudet över hans nacke så slappnade han av något. Även om sömnen inte ville komma till honom kunde han ändå vila och återfå lite energi inför färden hemåt. Han lyssnade till Eiras jämna andetag och bara närheten gjorde honom gott.

(kort svar)

De ligger så bredvid varandra en bra stund, Hon lyssnade på hans andetag men även ljuden omkring dem, hon klipper lite med öronen och funderar smått. Hennes hjärta sa en sak men hjärnan en anna, men hon anande att det skulle bli problem om hon sa något, de båda skulle säkert råka illa ut och om TBB fick reda på något, de skulle säkert använda det som en utpressning mot honom. nej det är bättre att hålla det för sig själv för de bådas skull.

Hon nafsar mjukt på hans ena öra och mumlar lågt: - Sov du. Jag vakar här över dig. Hon sveper mjukt med svansen och ser ut över mörkret omkring dem, det enda som lyste var månen och hennes måntatuteringar. hon log lite förs sig själv, hon vakade över honom, månen vakade över henne så det kändes tryggt.

Chi kände hennes mjuka nafs i örat och sa att han kunde sova. Att hon skulle vaka över honom. Han slöt de röda ögonen men kunde inte komma till o trotts hennes närhet och värme. Hans tankar var i uppror och han kunde inte sluta tänka på allt ont han gjort i tron om att det var det Blossom hade velat och för TBB. Så många oskyldiga liv som spillts för hans käftar eller hur han beordrat andra att döda för hans räkning. Han låg dock stilla och lyssnade till Eiras andetag och ljudet kring dem i den mörka natten. Tankarna på vad han gjort. Hur skulle hon tänka om honom om hon visste.

Timmarna gick men hanen kunde inte komma till ro och sova så han satte sig upp. Månens bana började närma sig sitt slut och solens strålar höll på att färga himlen rosa orange i fjärran då den var på väg upp. De röda ögonen riktades mot Eira. Han öppnade munnen för att tala men stängde den igen. Han visste inte om han skulle klara av om hon skulle börja förakta honom för allt han gjort. Så han blev sittandes tyst och betraktade henne med den trötta blicken.

Hon låg bredvid honom ett bra tag, det kändes som bara några minuter men det var egentligen timmar de låg såhär bara tysta bredvid varandra. Hon kunde skymta solens första strålar i ögonvrån och hon förstod att dagen började närmare sig. Hon lyfter på huvudet när Chi börjar röra på sig och sätter sig också upp när även han gör det.

hon såg honom öppnade munnen som att han ville säga något men ångrade sig och nu satt och tittade på henne med sin trötta blick. Hon lade huvudet på sned och betraktar honom med sin gyllenbruna blick. - Vad är det som tynger ditt hjärta och sinne Chi frågar hon med sin milda varma röst. Hennes kroppsspråk visade att hon fanns där för honom, men ville han inte berätta för henne så skulle hon inte tjata på honom, När han själv var redo att berätta så skulle hon vara där och lyssna.