Solen var sedan länge nedsjunken bakom horisonten. Det var natt, och månens stråten var en enorm plats, full av underligheter och saker att utforska.
Det var inte första gången Nehexor satte sina tassar på denna slätt. Däremot var det den fösta gången han vandrat själv över dessa snötäckta vidder.
Spår av små tassar ringlade bakom honom, men svansen hölls högburen så att inga spår av den kunde synas i snön.
Han vandrade planlöst frammåt. Inget direkt mål, mer än att kanske ta sig söderut, mot den södra bergskedjan.
Hans rosa ögon sneglade upp mot månen, rund och klar och nästan helt full. Vacker. Helig.
Någon gång måste han finna en varg som kunde språket han sökte efter. Men en så länge saknade lärarposten kandidater.
Vinden slog mjukt mot hans kropp, kylig men frisk. Med ett djupt andetag fortsatte han sin färd framåt.

[Paxat ~]

Stora tassar sjönk ner lite i snön och skapade tassavtryck efter sig som suddades ut lite av den långa yviga svansen och släpade efter det låga bakpartiet. Han syntes lätt i det vita landskapet då hans korta päls var mörkt brun, nästan svart, med blå och gula tecken. Det var isande kallt för honom och han planerade för att lämna slätten nu när kylan var så bitande. Han hade lite tjockare päls än andra sannistäppare på grund av hans krag blod. Det var därför han var så sent ute med att förflytta sig från landskapet. Vart visste han inte, han hade inte lämnat stäppen förut, även om han var en vandrare, antagligen för att han varit så osäker? Men nu hade han bestämt sig. Han kunde inte bo på en stäpp i hela sitt liv, han ville ut och leva livet fullt ut. Fast det var nu så att han visste så lite om det utanför den trygga slätt han levat på i så många år.

Hans mor hade dött strax efter att han blivit två och hans far hade lämnat modern att dö efter att han dödat Zhetans syskon. Enda anledningen till att Zhetan själv lever var för att fadern trott han var död. Han ruskade på huvudet för att få bort minnena och morrade. Han upptäckte att han stannat upp och började gå igen. Han hatade att någon hunnit tagit faderns liv innan han fått chansen. Avskydde det.

Plötsligt letade en främmande men ändå så välbekant doft in i hans känsliga nos och han stannade mitt i steget. En varg hane. Han kastade en blick på marken och upptäckte nu de små spåren från tassar. Han följde alltså omedvetet en annan varg hane. Han suckade tungt, just fint. Redan första dan stötte han på trubbel! Men han gömde sig inte utan fortsatte tassa framåt, det fanns ingen anledning till något annat. Han skulle ändå synas även om han försökte gömma sig. Han svor tyst till sig själv för att han inte gått tidigare.

Han lät de stela motvilliga musklerna sätta av honom i trav. Det verkade som en bättre idé att visa att han inte förföljde eller hotade den andra hanen. Snart såg han en vag kontur av en varg, vag för att vargen var vit förutom några tecken som var bruna, eller var de svarta? Han saktade farten för att inte närma sig hanen för fort.

Han själv kunde vara både elak och vänlig, det berodde helt på hur folk mötte honom.
"eh, hi!" Även om meningen bara bestod av två "ord" så fick han dem att låta osäkra. Han visste inte riktigt vad den här vargen hade för avsikter och han kunde inte ta användning av solen nu efter som det var natt. Så han nöjde sig med att granska den vita varg hanen och invänta hans svar.

En ensam snöflinga silade ner genom luften, buren av starka vindar. Den seglade, hängde i luften, innan den kastades nedåt likt ett stjärnfall från himlens okända delar.
Den landade på Nehexors mörka nos, och den omedelbara reaktionen var att stanna upp och fnysa bort det inkräktande objektet.
Öronen spetsades, ljudet av tassar mot snö i en ekande tystnad. Hannen var redan stel, för det var något han alltid var, men en främlings närvaro fick varje muskel att osynligt spännas.
Han började gå, långsamt. Kanske kunde det vara så att främlingen inte var på väg mot hans håll, eller att den bara var i närheten på väg mot fjärran öster.
Det var lite motsägelsefullt, att en varg som törstade efter kunskap och språkets lära, kunde ha så svårt för en främlings sällskap.
Lukten som vinden bar med sig säkerställde att vargen, mycket riktigt, ar på väg mot hans håll. Det dröjde inte länge, innan stegens volym ökade. Sedan var främlingen bara där.
Nehexor tyckte nästan till, men hindrade reflexen innan den blev till verklighet. Rosa ögon granskade noggrant vart hårstrå han kunde finna, och de slanka benen hade slutat röra på sig.
När främlingen talade rörde han inte en min. Istället lät han blicken åter fara över hannens blå och gula tecken, och bruna fäll.
Det kunde vara obehagligt, att stå offer för hans intensiva blick och orubbliga mask. Det var knappt att han ens blinkade.
Sen var det som om en spärr släppte och kroppen släppte lös spänningarna den hållit så hårt om.
Skillnaden i hållning var brutal, från spänd och likgiltig, till något som kunde vara acceptans. Svansen slog kort, och han vände bort huvudet.
"You speak Numoorian?" frågade han med en röst som inte riktigt gick att placera. Den var inte hotfull, eller elak. Inte sarkastiskt eller utmanande. Snarare än något, så lät den uttråkad, eller bara vagt artig.
Nehexor var ingen otrevlig varg, men däremot så fann många honom underlig eller främmande med sitt sätt att agera.
Hannen satte sig ned, och svansen ringlade sig runt benen för värme. Han satt bekvämt, och det syntes. Ingen nervositet eller orolighet.

Den vita hanen var tyst och bara stirrade på honom. Lite obehagligt kändes det till en början men han släppte det. Han hade valt att lägga på en mask som just nu var likgiltig. När den andra hanen äntligen svarade Så slappnade Zhetan nästan omärkligt av och nickade tyst. Jo visst kunde han Nimorian. Det var hans modersmål, för att vara helt ärlig kunde han bara två språk, det ena var han betydligt mycket sämre i och Nimorian talade han flytande.
"Yes I speak Nimorian, Sorry i've been rude. My name is Zhetan" han hade ett väldigt artigt tonfall. Det var så han var uppfostrad även om han levt själv sedan han var två.
"Do you have a special mission here at the numooriplain?" han hade fortfarande samma artiga tonfall. Vad gjorde denna vita hane här ute på slätten helt ensam? Han visste inte men var inte så orolig för det. OM den andra hanen inte ville svara så skulle han antagligen inte göra det. Men kanske, kanske kunde Zhetan slå följe med denna främling. För en främling var han.

Kanske visste främlingen mer om världen utanför än han gjorde. Kanske hade främlingen erfarenheten av vandring. Zhetan satte sig ner i den kalla snön. Om främlingen bara kunde vara snabbare på att svara på frågor(?).

Spänningen som tidigare hängt i luften släppte. Det behövde inte Nehexor använda sina krafter för att veta, även om de tydligt och regelbundet uppdaterade honom om läget.
Hannen med rosa ögon blinkade kort, funderade över ett svar. De svarta läpparna var fortfarande dragna i en nästan bister grimas, är han äntligen talade.
"Greeting stranger, who goes by the name of Zhetan" svarade han, men gjorde ingen anmärkning på kommentera resterande i samma mening. Om hannen ansåg att sitt beteende hade varit förolämpande på något vis, hade Nehexor inte uppfattad det. Visst, att sed låg bland numooris vargar att vanligen introducera sig bland det första man gjorde, men han var knappast en varg som valt att följa de mest traditionellaste av vägar.
"I have, at this particular moment, no quest here but to find my way south" sade han sedan, ärligt och med en stämma som lät lika seriöst som den mun som uttalat orden.
Nehexor var inte en sällskaplig typ. Oftast hade hans konversationer ett mål eller en mening, mot vilken han kunde skrida utan paus eller utrymme för onödiga sällskapsfraser.
Ännu hade han heller inte introducerat sig tillbaka, vilket också stred mot den allmänna artighetskoden.
Om man var kinkig.
Blicken strök de avlägsna landskapet medhårs, tog in all den skönhet månbeklädd snö kunde erbjuda, innan de drogs tillbaka mot den främling som han just nu delade natten med.

Zhetan

När den andra hanen äntligen svarade så nickade Zhetan bara, det behövdes inget svar på det. Den andra frågan besvarades strax efter den också. Söder, han behövde ju också gå mot söder! Kanske hade gudarna äntligen gett honom turen. Han följde först hanens blick mot snön och rös. Även om krag blodet i hans ådror gett honom en tjockare päls än andra sannistäppare så var det nu kallt för honom, alldeles för kallt.
- "If you wouldn't mind I would like to follow you, because i'm new to this traveling" Hans tonfall var fortfarande artigt men han hade även en hint av valpig iver när han tänkte på den resa han önskade att få. Det var inte förens nu han märkte den andra hanens ganska feminima kropp, fast att lukten vittnade om den andres kön kunde han inte låta bli att tveka, hanen hade också rosa ögon vilket stärkte uttrycket av att det var en tik som stod framför honom. Hanens uppenbarelse förvirrade honom lätt och han ruskade på huvudet för att kunna hålla tankarna på ett enda spår. När det väl klarnade i huvudet så faste han åter blicken på hanen. I väntan på ett svar.

[sorry för att det är kort men hade inget annat i huvudet och ville inte att det skulle stanna av helt]

*påminnelse peet*

[Ska svara när jag får tid ^^ har fullt upp på vardagar och även ibland på helger, så du kanske får vänta några dagar till.. Går det bra? :3 ]

[jodå jag kan vänta :3 skulle bara kolla om du levde :'D]

[lever kanske är en överdrift, menmen här är ett kort fint lite misslyckat svar xD]

Det ryckte i Nehexors ena öra, både en reaktion av främlingens ord och av vindens spel. Det tog honom en stund att fundera ut ett svar, men när orden gled fram mellan närmast feminina käftar s var de noga formulerade och smidigt uttalade.
"If it is your wish to follow a perfect stranger, who may or may not be a mindless killer, then you are welcome to join me south to the base of the southern mountains." sade han. Rösten var, men undantag för en lätt sarkastisk ton, oförändrad.
"Then, we must part our ways" och åter igen var var hans stämma artigt uttråkad.
En roade tanke slog honom sedan. Det skulle bli ett intressant experiment att se hur länge denna Zhetan skulle stå ut med hans underliga beteende och i övrigt påfrestande sätt.

Han tittade på hanen, kanske hade han inte riktigt tänkt igenom sin fråga innan han ställde den? En ryckte lät på axlarna när hanen svarade. "I'll take the risk" sade han lugnt och tittade åt söder. Jo visst kunde han följa med hanen. Han brydde sig inte så mycket om det där med ondska och godhet. I alla fall inte än. Han hade inte "valt" sida. Men ändå hade han en kort stubin som ganska fort brann ut, han fäste blicken vid hanen igen och trampade smått i den vita snön.Månen lös fortfarande i natten och han längtade efter solens varma strålar. Han var ju ändå en av dem med solens kraft. Han kunde omvandla den energi solen gav honom till ett rent vitt ljus för att blända motståndarna med, och så kunde han, även om det var väldigt svårt, i liten grad skapa värme som kunde bränna. "I'll take the risk" upprepade han och nickade.

[ännu sämre :(]

Det flin som klöv masken av sten var nog för att sätta de mest blodtörtande vampyrer på flykt. Ett isande leende som mycket kunde höra hemma på en av TBBs mordiska krigare.
"To please the Gods, some say that only a sacrifice makes due. They only praise the truly devoted ones with luck. Enjoys to make them dance, they do" sade han, och taget ur sitt perspektiv så hängde hans ord i luften likt en fakarg på väg ned med klorna utfällda. Ett hot. Kanske inte klarspråk men i kombination med ett oplacerbart leende och en lätt arrogant ton var det svårt att höra vad som var vad.
Egentligen var orden tagna direkt från en saga om en varg som utmanade en björn, efter ett långt och utdraget sökande efter monstret som var skyldig till vargens familjs rödstänkta bortgång. Vacker saga, om man kunde berätta den med alla metaforer och melodiösa rim. Framför allt så hade Nehexor en förkärlek till slutet, där björnen med sitt sista andetag tog formen av en guds sändebud och vittnade om att det hela bara hade ägt rum för de övre makternas underhållning.
Det var en historia om ironi, och om han fick säga sitt; en berättelse om att man aldrig skulle låta känslor tala för hela huvudet. Fick inte reson styra kunde allt gå fel.

Den andre hanens ansikte sprack upp i ett leende. Ett leende som skulle sätta skräck i de flesta, men Zhetan han upptäckte att han fascinerades av det blodisande leendet. Hans mungipor gled upp och blottade de vita tänderna i en skugga av samma leende, inte lika storslaget och blodisande som den andra hanens men, som sagt, en skugga av den. Han reste sig igen och skakade ut den snö som fastnat på honom när han suttit ner.
Han ruskade på huvudet och såg sedan bakåt på hans tassavtryck. Just nu stod det för allt han skulle lämna bakom sig. Beslutsamt nickade han för sig själv och lyssnade på den andre hanens ord. De förvirrade honom. Vilket byte av samtalsämne. Lite förvirrat tittade han på hanen och skakade åter på huvudet, han förstod sig inte på honom. Plötsligt undrade han vad den ande hanen hade för Krafter, om han nu hade några, "I'm curios" började han och vred lite huvudet som ett nyfiket barn "What are your powers?" samtidigt som den sista delen av frågan lämnade honom så slöt han själv ögonen för att använda den lilla energi han hade kvar för att demostrera sin gåva, han konsentrerade sig djupt och en plötslig värme spred sig om honom, inte en allt för varm utan bara tillräckligt för att smälta snön om kring honom. När han öppnade ögonen såg han ner på den gula gräset som nyss legat under den vita snön.

Det fanns mycket som fascinerade den vita hannen, men sällan var det andra vargar och deras uttryck som gav honom tillfredsställelse med nuet. Det var något överhängande.. vagt med vargar han stötte på, så förutsägbara, så enkla.
Denna varg gick emot normerna som många andra följde. Agerade intresserad snarare än avstött när hans barocka uppträdande gjorde sig påmint.
Det, som något, fångade hans uppmärksamhet.
"My powers are those of a specialized empath or an aura reader. I see, I feel, I know." var allt han sade om sina krafter. Det var egentligen en mer invecklad lista, men det var för få han skulle gå igenom allt.
Inte det att han var övermäktig eller hade en hel arsenal gömd under skinnet, utan snarare att begreppet empat var så pass övergripande att han kunde dela in det i flera andra delar.
"I see yours are of Auriko's domain. Heat, perhaps even fire, related powers I presume?" sade han när gräset blickade bart från där hannen smält det. Det var en självgod ton, nästan arrogant, som fläckade han annars neutrala röst. Nehexor var väl medveten om att hans egna krafter förmodligen överträffande främlingens i både styrka och skicklighet, men sannolikheten fanns alltid att främlingen spelade ned makten hos sig själv för att bara uppfattas som svag innan ett angrepp.
Man visste aldrig.
Som tur var visste han oftast före andra vad som gällde.

Den andre hanens, vars namn han glömt, svarade på hans fråga och Zhetan nickade. " Interesting powers" han nickade " interesting indeed" han tittade på den andra hanen när han åter svarade och lyssnade uppmärksamt. Hetta, eld, nej båda var fel, fast ändå rätt. Solen brann ju och så var den het, varm. När tankarna på solen for genom huvudet kastade han ännu en blick på den svarta himlen och hoppades att hans gul-orangea kompis skulle dyka upp igen. "Almost, My power comes from the sun. With means that I take energi from it and use the energi to attack, like form it to heat, as you saw, or into a beam of light to blind the enemie for a while..

Hans blick sökte sig sakta ner mot den andre medan han pratade och ett vördnadsfullt leende prydde hans ansikte när han pratade om solen, den som gav han kraft. Som man kanske förstår så älskar Zhetan solen, nästan dyrkar den, och eftersom han älskar solen så älskar han dagen, den tid på dygnet som solen prydde himlavalvet.

Han granskade fortfarande hanen när han pratat klart och inväntade dennes reaktion. Vad som helst som kunde avslöja vad den andre tänkte på, om bara så en liten ryckning i pälsen. Fast även om han tvivlade lite på hanen så kunde han inte låta bli att tycka om han lite, hur kunde någon vara så likgiltigt till allt, eller om han bara spela, hur kunde man hålla en mask så länge med så få sprickor? Ja han förundrades över den andra vargen.

Hela världen var full av saker som kunde håla den ljusa hannens uppmärksamhet och intresse i längre perioder.
Just nu var sällskapet inte en av de saker som stod att finns på listan.
Rosa ögon släppte verkligheten och gled ut mot det steniga landskapet. Spektrumet av färger som vilade där ljus fortfarande föll var för honom en frågeställning. Vad gjorde att stenblocken fick den färg de hade? Var det bara underlaget som ljuset föll på, eller berodde det också på hur strålarna föll, eller på vilka strålar det var? Tidigt, tidigt på morgonen skulle stenarna istället verka kalla, livlösa, trots det dagande ljuset medan nu badade de i liv och värme. Stenarna, underlaget, förändrades inte, så det var tvunget till att vara ljusets inverkan.
Hur?
Fokuset försvann bort från främlingen, nattens virrvarr av tysta ljud som en kokong kring dem.
Nehexor tonade bort främlingens röst helt. Bara en svag, svag länk mot dennes känslor och medvetande gnagde långt bak som ett alarm på lur. Det var inget han kunde stänga av, vilket i sina stunder var hemskt. Ljud, ljud som inte fanns, röster som trängde sig på, känslan av att kvävas trots det att ingen fysiskt smällt sina käftar kring hans strupe.
Ibland var det svårt att skilja på verklighet och allt annat. Hans krafter var visseligen som kraftigast vid kroppskontakt eller stadig ögonkontakt, men även när han höll de mentala murarna uppe mot omgivningen så var det som att fortsätta säkra slottet med sand mot svallvågor och tsunamis. Det vällde upp och över kanten, fick kornmassan att smälta samman framför ögonen på honom.
Tydligen hade hans farmor varit likadan, men hans far hade aldrig sagt om hon någonsin lärt sig kontrollera, eller ens leva med det.
"Sorry, did you say something?" sade han, vred huvudet tillbaka mot främlingen. Det var inte menat att låta respektlöst, men han hade svårt att kväva den nonchalanta tonen.

Främlingen verkade försvinna, glida bort från verkligheten. Men inte kände han sig kränkt eller nedstämd för det, nej hanen måste ha miljoner viktigare saker att tänka på än en främling han nyss träffat. Så istället för att sitta och tjura över den bristande uppmärksamheten tog han sig istället tid att tänka, tänka över livet, former, färger och solen. Men former, till exempel: Varför bildade de där träden, långt borta vi horisonten, den kurviga linjen? Varför var den stenen formad på det sättet? Hur hade den blivit formad så? Vad var det som gjorde att vissa blommor var gula och andra blå?

Hanen talade och ryckte honom tillbaka. Vad hade han sagt? Var det något viktigt. När hans hjärna arbetat sig igenom det han hört skakade han på Huvudet. "Nothing important" Varför tråka ut hanen med meningslösa ord om krafter? De betydde inget om man inte behövde använda dem. Han stack ut den skära tungan mellan tänderna och drog dem över läpparna innan den smet in igen. Skulle de gå snart? Han ville röra på sig. Vandra.

||OMG sorry för SEEEEGT svar... Jag Hade HELT glömt bort att det var min tur, har faktiskt setat och väntat på att du ska svara x'D||

Det fanns ingen ödmjukhet i de ljusa ögonen när de blickade över landskapet. Ingen känsla av att vara liten i en värld full av mirakel. Istället var arrogansen det som härskade i sinnet när han väl löst problemen och överkommit utmaningar. Ingen kunde bli bättre än honom.
En mental bild av sin fader uppenbarade sig framför hans inre syn. Under sin fader skulle han alltid vara liten, oavsätt hur mycket han växte.
Frågeställningen som rörde solens färg - om den existerade eller ej - hade inte klarat att hålla hans uppmärksamhet länge. Istället skiftade sinnesnärvaron från en punkt till en annan, lika flyktig och icke varaktig som den tidigare.
Hannen suckade.
Det fanns dock en källa till underhållning kvar att utnyttja.
"Who are you, Zhetan?" frågade han, den likgiltiga rösten tom och uttryckslös med undantag för ett korn av något som under natten ännu ej hade skådats. Var det nyfikenhet kanske? Eller intresse?
Det fanns en hel del som Nehexor kunde lista ut bara genom att optiskt undersöka vargen ytterligare ett par gånger. Men det skulle bara ha gett honom minuter av att ha något att göra. Pälsens struktur kunde säga mycket om en individ, och sättet en varg förde sig talade ännu högre om små detaljer av ett specifikt liv.
Dock var det oändligt mycket roligare att höra vargen tala. Dra ut på processen.

Den vite var tyst ett tag till. Hur kunde någon vara så tråkig, och fascinerande på samma gång? Eller så ombytlig. Han ville fnysa men gjorde inte det. Nej Bara för att man kände så betydde inte att han behövde säga det. Nej, det skulle inte hjälpa honom att få en irriterad varg på halsen, speciellt inte om de skulle färdas tillsammans. "It depends on who you ask and how you define the qustion" Svarade han med en road underton "I can be a simple brown wolf who just met a stranger in the snow by accident" Ett slugt leende sök upp på de mörka läpparna "But I am also a own man with my own stries an experiences. Experiences that could count as a big option right now" Han granskade hanen. Undrade om han förstod de underliga orden och meningarna. De gråblå ögonen höll blicken stadigt i de rosa ögonen som tillhörde främlingen, vars namn han ännu inte visste. "if you want to know Whom I can be, You'll have to either follow me on my jurney och just get to know me. My history will not be told to a stranger, even though I can admit that you are quite intresting" Han brukade inte hålla långa tal så han tänkte inte börja med det nu. Även om han oftast var artig så fanns det även en mindre tålmodig sida av honom som gärna visade upp sig.

Denna gång sprack den stela masken, splittrades av det skeva leende som sakta sakta formades. Det var inte ett sådant leende som kunde jämföras med hur en kommande gryning knäckte stjärnorna itu. Det var inte ett vackert leende.
Det var rovdjuret som blottade tänderna innan blodet färgade röttröttrött.
"Zhetan, do my ears deceive me, hearing thy speak of challenge?" svarade han, orden tagna som om lästa från ett urgammalt livsverk, talade med omsorg och en närmast diktartad ton.
"But why, Zhetan, why speak of wait and strangers, when I can crack your puny head wide open and read the fumes of you consciousness?" rösten var ifrågasättande, ärligt nyfiken. Nehexor hade inga direkta anlag för våld och strid, dock trodde han inte ett ögonblick att många skulle stå ut en direkt mental attack från hans sida. Han hade själv upplevt dem innan han riktigt fått kontroll på de mest banala delarna. Tusen intryck, tusen uppfattningar, röster utan ord som samtidigt pressades in under ett pannben på tok för litet. Hade inte hans fader varit där de gånger allt gick överstyr; där för att dela sitt mentala block och långsamt dra honom tillbaka till verkligheten, så var Nehexor inte säker på att han skulle ha överlevt alls.
Den vita vargen hade lagt huvudet på sned, med de rosa ögonen låsta i främlingens som svar på tal.
Han hade alltid uppskattat en utmaning. Livet blev snabbt färglöst när lång tid gick utan sällskap att analysera. Det handlade bara om att läsa av reaktioner, att se hur andra reagerade. Tolka de färger som omgav varje individ.
Och sen var det ganska underhållande att se hur långt han kunde gå innan någon small igen käftarna.
Tillexempel, att återkommande använda någons namn i sina talade ord brukade upplevas ytters irriterande. Tillsammans med det faktum att Zhetan ännu inte hade tilldelats något att kalla honom, gjorde dem något mentalt ojämna.
Nehexor höjde huvudet något, och vred det några centimeter bort. Blicken log kvar, förankrat.

Kanske var Zhetan galen, kanske bara dum i huvudet, för av någon anledning så varken skrämdes eller äcklades han av hanens ord. Tvärt om, de roade honom, fascinerade honom än mer. "If the word sounds as a challenge to you, then I'll hope for you to accept it, 'cause, as i said, I find you very intresting, and amusing if I can say so with out you taking it as a bad ting. Your answers gives me some thing to think on and of and that makes me glad" Han log, log för att orden var sanna. Sen vad hanen valde, ja det fick han se. Om han valde att spräcka hans pannben och försöka läsa hans tankar av den sörja som skulle återstå fick han väl lycka till.

Svansen snärtade till bakom honom och rörde upp en del av den vita snön. Väntade på hanens reaktion. Kanske skulle denne tycka han var dum i huvudet, då fick det så vara. Det ryckte återigen i Hans mungipor.

Vissa vargar var tråkiga. De gjorde inget ovanligt och betedde sig så som man kunde förvänta sig utav en helt vanlig individ. Dessa tog honom oftast bara sekunder att analysera ytligt, och blotta minuter innan runt runt runt han kunde vrida dem helt efter behag. Driva dem till vanvett bara genom att uttala rätt ord eller yttra vaga antydningar om osagda hemligheter.
Denna varg, denna Zhetan, var allt utom vanlig. Nog för att Nehexor kunde rent teoretiskt forcera sitt medvetande och avslöja vad som han inte kunde se, men i det fanns inget underhållande. Det gällde också bara rent teoretiskt. Priset för att göra så var på tok för högt för att faktiskt göra det.
Rosa ögon vreds ej bort från den främmande hannen, utan stannade ihärdigt kvar. Masken av likgiltighet sprack något i kanten av de skuggor av ett leende som formades. 
"I must say, few takes my words as well as you do. Either you are most remarkable or the height of stupidity. But a challenge alas, and one I will conquer given time." han talade i  sin oförändrade röst, bara vagt artig men med en tydlig ton av arrogans; främst betonad i 'height of stupidity'. 
Han var tyst i blott ett par ögonblick för effektens skull.
"Zhetan, who recently left home. Zhetan, who longs the far far away. But is it travel, or running away?" sade och i en hastig rörelse var den tunna hannen på benen och avancerade mot Zhetan så pass att han nästan skulle kunna smaka på dennes päls om hannen ej flyttade sig åt sidan eller bakåt. Blicken var intensiv, hårt och orubbligt granskande efter reaktioner att tolka.
Nehexor levde för detta. Att provocera, att driva vargar till nära vansinne med sina oförutsägbara ord och rörelser.
Luften vibrerade i hans sinnen, färger dansade. Han hade svårt att tolka om de stigande nyanserna var hannens eller sina egna aurasskiftningar.
Ögonen smalnade något, leendets skuggor spreds över ansiktet och spräckte masken i något som gav mindre medvetna varelser rysningar.
Nehexor älskade att leka.

Han lystrade till hanens ord, lika noggrant och angivet som förut. Han lade dem till en stor vikt och sorterade ut dem. "Well then a few people have a sense of humor, or they just lack of my stupidity, as the most would call it" Han skrockade lågt innan han fortsatte. "and I'm not sure if it is for the travel or if it is so that I, after many years, have gotten tired of the surroundings" Han granskade åter den ljusa hanen, som om han kollade om han var av tillräckliga kaliber.

När nehexor slog sig ned var med en säkerhet få genuint kunde besitta. Platsen han intog var hans, så innerligt och så totalt. Jorden under hans fyllnad var ingen annans. Han ägde den. Punkt.
"Do you lie often, or is it only to yourself?" sade han med en bakomliggande humor djupt begravd under likgiltighet. Det var en kall ton, och inte heller sökte den någon bekräftelse utan bara hängde i luften som ett lugnt konstaterande.
Blicken rörde sig inte. Vek inte av eller darrade likt ett löv på ett slokande träd.

Han lämnade hanen med blicken och lät den istället söka sig bortåt, bakom hanens rygg, och studerade landets linjer, innan han åter lät den, sakta, dras mot hanen igen vid hans ord. "a simple Lie wouldn't convince myself" sade han enkelt och leendet ar borta, han kände att han skulle behöva röra på sig snart, och han var nu osäker på om han skulle följa hanen. det var inte så att han fann honom mindre intressant nu, utan bara så att det var något nytt som lockade i norr, som en dragningskraft. "so I wouldn't try either" Nej det var ingen lögn, han hade sedan länge accepterat moderns och syskonens död, det var ändå länge sedan det hände. Det var ingen idé att gå och älta i det. So what is it that you seek in the south?" kanske kunde hanens svar hjälpa honom att bestämma sig, för även om hanen i sig var intressant nu så kanske inte hans färdmål var det.

Månen hade sakta vandrat iväg över himlen och hade under deras lilla samtal hunnit flytta på sig en liten bit. Zhetan stirrade nu på den, något fascinerat. Han gillade månen, även om solen var den han gillade mest, en trofast vän han visste skulle komma upp och se över honom på natten, medan månen ofta vände undan sitt ansikte, dolde sig i skuggor, som någon opålitlig.