Månen hängde nästan full på en klar himmel. Blå skuggor sträckte sig bland silverpilarnas stammar. Luften var stilla, kylig på ett vis som varslade om frost. En lätt dimma vilade lågt över marken. Hennes svarta fäll stod ut i det silverblekta landskapet.
     “En vacker natt för en promenad.” Even såg mörkblodet stelna till vid ljudet av hans stämma. De små molnen runt hennes nos tappade för ett ögonblick sin rytm. Han slöt tyst upp vid hennes sida, nära nog för att deras pälsar skulle röra varandra. Han lät blicken långsamt vandra från himlen till skogen runtom, innan han såg på Nilo. Hans leende var varmt, i kontrast till avsaknaden av värme i hans andetag. ”Du är långt hemifrån, min vän.”

Nilo suckade ljudligt och satte sig ner i protest och vägrade tjurigt att titta på honom först. "Att du aldrig ger dig!? jag förstår inte varför du envisas med att jag ska umgås med ditt patetiska patrask till följe. Eller ja, jag förstår ju att jag skulle tillföra lite klass till din samling men.." Sa hon besvärat och trött och avslutade aldrig meningen. Hon slöt ögonen i ett ansträngt uttryck. Hon var nog på väg att få migrän.

Tredje gången gillt hade Nilo tänkt när hon startat sitt tredje flyktförsök från Even, och Nilo trodde verkligen att hon hade kommit undan den här gången. Men precis som de tidigare försöken, så hade han nu hittat henne. Spontant kändes det verkligen lönlöst att bemöda sig med ett fjärde försök. Hennes trampdynor hade blivit torra och börjat spricka, så hon var inte direkt sugen på att gå någonstans utan ville helst bara lägga sig och dö här istället. Det var helt enkelt inte värt det. Hon vände plötsligt blicken mot Even igen.
"Jag förstår bara inte vad jag förväntas göra?? Jag har så tråkigt. Och du är ju nästan aldrig där heller." Sa hon anklagande. "Har du nu släpat dit mig så måste du ju ta lite ansvar." Det lät nästan som att hon var på väg att börja gråta. Krokodiltårarna var nära nu.

Even förblev stående när Nilo satte sig ner. Han förblev tyst medan hon lät orden flöda. Laddade ord, med känsla bakom. Anklagande, med tårar i rösten. Det var ett fint försök, om inte annat.
     ”Om du stannat hade du varit där när jag återvänt.” Even pausade kort, blundade för ett ögonblick, innan han mjukt lutade in i ett steg. Han ställde sig framför Enilorac. ”Men jag medger. Jag glömmer lätt hur kort tid ni har. Ert tålamod kan inte vara evigt.” Han mötte hennes blick.
     ”Du ser det kanske inte själv än, men du är värdefull för mig, Nilo.” Hans ton var melodisk, och när han fortsatte sjönk den långsamt. ”Det vore synd att se sådan potential lämna oss.” Där fanns alltid en risk med att låta dem gå, och Even tyckte inte om risker. Det fanns bättre sätt att göra sig av med de som saknade syfte.

Nilos krokodiltårar när hans beröm och smicker sköljde över henne. Och hon kunde inte låta bli å köpa varenda bit av det. Hennes hållning höjdes och något tändes i hennes gröna ögon - ett nytt hopp glimtade. Hon fäste sin blick i Even och svansen började svepa, långsamt, fram och tillbaka.

"Värdefull" Hon lät ordet smaka i munnen en stund. "Åh Even.. Berätta mer om vilken potential du ser i mig." Hon tänkte inte låta den här stunden bara försvinna. Nilo kände girigheten i henne växa för varje sekund, för hon visste exakt vad hon ville ha, men skulle Even ge henne det? "Fresta mig."

Han kunde se i hela Eniloracs uppenbarelse hur orden sjönk in. Kunde höra hennes andetag. Kunde nästan känna hjärtat i hennes kropp byta takt. Det slutade aldrig roa honom hur mottagliga för smicker de dödliga ofta var. Hur hon snabbt bytte sin anklagande stämma mot frestad utmaning var underhållande. Han visste precis vad hon var ute efter.
     ”Du vet precis vilken potential du har, mörkblod.” Even slöt långsamt avståndet mellan dem medan han talade. Han lät blicken svepa över hennes skepnad, delvis dold under halvslutna ögonlock. ”Få står närmre vårat mörker än du. En svartvarg av det rena blodet.”
     Han lutade över henne, kände hennes nos mot sin hals när han själv vidrörde hennes tinning. Han fortsatte, lägre, i hennes öra. ”Men ett millennium är lång tid. Ni är inte samma svartvargar som då. Ert blod är inte lika mörkt. Men det kan bli, igen. Och en natt -” Han andades ut, kyla mot hennes nacke. ”- kommer det bli det som skiljer dig från de dödliga.”
     Even tog ett steg förbi Enilorac, passerade runt henne för att stanna på hennes andra sida. Hans stämma var fyllig, lockande. ”Du vill inte bli en av de lägst stående av mina. Inte när du har möjligheten att bli så mycket större. Det vore synd att inte nära det mörkret.”

[Var inte säker på hur jag skulle beskriva hur han lutar sig över henne, så här är en snabb skiss (Länk)]

Nilo njöt av alla hans vackra ord. Nog för att Nilo inte var dum nog att förstå, att orden var.. extra kryddade, för att locka henne. Men det var exakt vad hon ville höra. Smicker är för svårt att låta bli att ta emot. Allt han sade smekte hennes ego och vilja, och som hon hade hoppats, erbjöd han nu allt hon kunde önska. Han erbjöd Allt. Huruvida han menade det spelade ingen större roll för henne nu egentligen. Hon ville bara ha lite.. mening. Men det är klart, hon vart väl ett klart bättre alternativ än de andra packet som hängde här. Ett äkta mörkblod vid sin sida var nog klart mer attraktivt för Even.

Hon rös när han kom nära och hon kunde känna alla de dofter han bar med sig. Blommor och blod. Levande utsökt blandat med död. Doften av evigt liv. Hon ville girigt ha allt. Even kändes plötsligt mycket mer attraktiv nu än tidigare.

"Du kommer inte att ångra dig. Jag ska aldrig göra dig besviken. Ta med mig in i mörkret. Ta mig hem." Viskade hon nästan med en andflämtning. Hon var så nära. Så nära att få sin skönhet och renhet bevarad i evighet.

[Avslutat]