Han hade inte planerat det, det hände bara. Han bara råkade förfölja nattvargen. Bara råkade. Kunskap drev honom framåt, och han var relativt förvånad då han lyckades gå efter obemärkt. Han var osäker på den nya brända barken som han lyckades kamouflera sig som. Han hade inte tränat länge, men samtidigt hade han basen i sig redan. Han kunde redan fylla sin utsida med bark och det var bara att lista ut hur han skulle ändra det till bränt. Men det gick tillslut.
Han tryckte vingarna nära sig, försökte hålla sig vid några av de fortfarande stående träden och inte se för malplacerad ut. Svårare än man kan tro, det fanns inte mycket att arbeta med precis. Han tog långsamma steg framåt och när det var tillräckligt långt ifrån så flög han istället några meter och försökte landa så tyst som möjligt.
Han stannade snabbt till när den andra vände sig. Försökte direkt att passa in bland de få träd som fortfarande någorlunda stod upp. Han stirrade tyst på den andres lysande ögon som de enda punkten han faktiskt riktigt kunde se genom mörkret. Han väntade lätt på att den andre skulle upptäcka honom. Men hon talade endast som om han inte var där. Han väntade några sekunder innan han lät sitt kamouflage försvinna fläckvis tills hela honom stod framför den andre i hans vanliga färger. Han skakade till på vingarna innan han gick några steg närmare och talade.
"Jag kan tala runt sex olika språk. Men det språket som du använder dig av, jag har aldrig hört något vackrare språk." Han slog lätt till med den pälslösa svansen bakom honom medan han tittade på den andre med avsmalnade ögon. "Lär mig." Han använde inte snälla, trots att en viss liten Silannivarg försökte banka in i hans hjärna att han var tvungen att be om saker och inte bara anta att han får saker.

Arcelia var helt säker på att det var någon där. Först hände inget, men sedan började ett av de träden som såg konstigast ut att sakta med säkert sluta bli en varg och övergå i en drakarg. En drakarg som hon kände, dessutom. 
"Leutwin.", hälsade hon med höjda ögonbryn. Den andra kom närmare, skakade av sig den brända barken och sträckte på vingarna innan han tog några steg fram så han stod alldeles framför henne. Hon backade inte, mötte bara hans blick med sina lysande ögon. 

Jag kan tala runt sex olika språk. Men det språket som du använder dig av, jag har aldrig hört något vackrare språk.

Arc höjde på ögonbrynen och lät ett lätt flin glida över hennes svarta läppar. 
"Sex språk? Det var imponerande. Jag talar bara fyra." Nordspråk, Nimorian, Dovah och Cazarni - dock var det sista något hon inte kunde flytande och höll på att glömma bort. 
Hon klippte med öronen och granskade Leutwin. 

Lär mig. 

Det krävande tonfallet i hans röst roade henne. 
"Verkligen? Grik aan grohiik." De sista orden uttalade hon med den vackra brytning som alltid fanns i hennes tal. Det var ett något väsande, men ändå melodiskt ljud. Hon var av honom road. Inget snälla? Hon visste att språket han ville lära sig - Dovah - bara var till för värdiga krigare. Och bara för drakargar. Hon hade varit ett mycket speciellt undantag. Leutwin var visserligen en drakarg. Men var han värdig nog att få tala Junis språk? 
Kanske. Han hade visat upp imponerade kunskaper i kamouflage. Och ärligt talat så tyckte hon om Leutwin. Varför visste hon inte, men det gjorde hon. Du har börjat bli för mesig, viskade en röst. Arc höll med. Det hade hon verkligen. 
Men ändå... Om hon lärde Leutwin Dovah så skulle hon få en färdkompis. Arc bestämde sig. 

"Om du säger snälla." svarade hon och flinade brett mot honom.

Han tittade på den andra, visade denna gången inte i kroppsspråket hur mycket han ville lära sig och veta det språk han visste att hon talade. Endast ögonen speglade vad han kände. De såg nästan ut att spegla en eld i, eller var det kanske bara hans behov av att veta som visade sig. Han blåste inte upp sig stolt när den andre kommenterade vad på vad han kunde tala, för trots sina kunskaper så visste den andre något han inte visste. Och om han så skulle dra ur det ur den andre med all kraft han hade så skulle han få reda på det. Hans innersta tankar kunde vara rätt läskiga. Men då han aldrig anspelade några av de mörkaste tankarna för de han fann intressanta eller de han älskade mest så brydde han sig inte. Han skakade till lite lätt på huvudet och fortsatte att koncentrera sig på den andre och vad denne sade.
Ett par muskler spände lätt till när den andra talade språket som han så gärna ville lära sig. Hans hjärna började direkt försöka översätta det trots att han inte hade något att arbeta med. Han hade inga riktlinjer alls att bearbeta språket på. Han kunde gissa, men gissningar i ett språk man aldrig tidigare hört gör inte att man kommer direkt långt. Han försökte att stämma det med de andra språk han visste, men inte heller det fick honom att komma långt i sina gissningar. Hans tankar avbröts dock ännu en gång när den andres röst nådde hans öron som direkt ryckte till och spetsades lite lätt.
Om du säger snälla.
Han tittade först lite lätt förvånad på den andra med huvudet snett, precis som om han inte förstod vad hon sa.
"Man.. Man ska verkligen säga det ordet.. Hon hade rätt.." Hans förvånade anlete talade verkligen om att han inte fann någon logisk anledning till varför man skulle använda det ordet. Vad var meningen med ordet egentligen? Vad fick den andre ut av det? Han undvek att fråga frågorna utan sträckte istället upp sina praktfulla vingar så att markeringarna som prydde dem visades i sin fulla glans innan han böjde ner dem mot marken, tog lätt stöd med dem och böjde ner huvudet lite lätt och talade.
"Snälla. Por favor. Dōzo. Lorem ipsum. Please."

Man.. Man ska verkligen säga det ordet.. Hon hade rätt..


Arc var road. Leutwin talade antagligen om sin mor. Hans ansikte talade om att han inte förstod det logiska i det.

"Visst är det konstigt?" frågade hon roat. Arcelia följde hans vingar med blicken när han sträckte ut dem och hon tydligt kunde se hans markeringar. Så härligt det måste vara att kunna flyga iväg utan bekymmer, lämna marken och sväva bland molnen. Hon suckade lite och följde de med ögonen innan hon fäste blicken på den svaga glansen som skapades av den mjuka glansen från hennes ögon.

Snälla. Por favor. Dōzo. Lorem ipsum. Please.

De två första språken kunde hon identifiera som Nordspråk och Cazarni - det sistnämnda var hon dock ytterst kass på - men de som följde efter var för henne okänt. En nyfiken gnista tändes. När Leutwin avslutade med att be henne på Nimorian log hon brett.

"Zu fen. Sure. Visst. Bueno." Hon log men lyfte tassen för att stoppa eventuella kommentarer. "Men jag vill lära mig det näst sista språket någon gång. Vad heter det?" undrade hon och la huvudet på sned.

"Väldigt. Jag förstår fortfarande inte det logiska i det, och jag har aldrig märkt något magiskt i ordet." Sade han med en lätt förvåning i rösten. "Snälla" han smakade lite på ordet igen. Men kastade snabbt sina undringar åt sidan när den andre talade i flera olika språk likt han själv hade gjort innan. Han förstod tre av språkerna och han började direkt tänka på det första språket. Man kunde säkert höra kugghjulen i hans hjärna arbeta om man lyssnade tillräckligt noga. Han bar redan rätt säker på vad det betydde, han var inte helt säker men det lilla fåniga leendet som smugit sig på hans läppar talade om att han älskade att lista ut det själv.
När Arcelia ännu en gång talade vände han sin uppmärksamhet mot henne och log sedan relativt brett medan han svarade.
"Zu Fen." Han härmade det hon själv sagt av det som han int förstod i hennes tidigare svar. Säker på att han visste vad det betydde. "Det kallas demonernas språk i folkmun. Det sägs att alla demoner kan tala detta språk." Han sökte efter hennes reaktion medan han talade. "Jag själv lärde mig språket av en demon efter att jag besegrat denne med en gåta. En trevlig liten varg annars om inte för demonen som besatt denne. Demonen har dock sedan länge lämnat hennes sida." Svarade han, trots att det måste ha låtit som en påhittad historia när han talade om demonen. "Hon själv kunde språket när demonen besatt her, den talade till henne genom det språket, men nu kan hon endast komma ihåg en lullaby som demonen tycktes ha sjungit i början av deras.. Bekantskap för att inviga henne i trygghet." Han log lite när han berättat klart. Och sade som sist efter en liten paus. "Men språket lärs inte ut på en dag, och jag planerar inte att stanna allt för länge på denna samma plats. Att upptäcka är vad jag vill och tänker göra. Jag vill inte vara bunden till en och samma plats." Han lät blicken fastna på den andra med ett leende på läpparna. "Vågar du följa med mig?"

Arc lät ett roat leende breda ut sig över de svarta läpparna.
"Det kallas att vara artig om man ber någon med snälla.", svarade hon klippte till med öronen samtidigt som hon mötte hans blick. Det roade leende blev långsamt mindre till ett litet finurligt leende som spelade på hennes läppar.

Zu fen.

"Jag ska.", översatte hon. När han började berätta hamnade hennes huvud omedvetet på sned och hon spetsade de stora tofsprydda öronen.
"Demonernas språk?" Hon nickade och gjorde ett lågt hummande ljud. När han fortsatte tystnade hon åter.

Men språket lärs inte ut på en dag, och jag planerar inte att stanna allt för länge på denna samma plats. Att upptäcka är vad jag vill och tänker göra. Jag vill inte vara bunden till en och samma plats. Vågar du följa med mig?

Arc rätade på nacken och ett brett flin dök upp.
"Exakt. Och ja..." Hon synade honom kritiskt. "Nu när jag valt att lära dig Dovah så får jag väl ta och släpa dig med mig." Hon log lätt och höjde tassen. "Men du får ta och lära mig demonernas språk också!" Något otåligt väntade hon på hans svar, men var noga med att inte visa det utåt.

Artighet. Han himlade lätt med ögonen. Hade inte den lilla telepatien talat om det innan hon också? Kanske. Han hade inte lyssnar speciellt bra då han inte fann det intressant - han hade lyssnat så sett, han respekterade den andre och dess krafter för att våga göra något annat när hon talade. Han hade bara, mer eller mindre raderat det den. Hans minne efteråt. Den andres röst avbröt Hans öron spetsades ännu mer när hon översatte orden han talat. Han blev lätt besviken då hans slutsats inte lett till de orden precis och det visades tydligt på hans anlete att han var besviken på sig själv för att han inte kunde räkna ut det själv till fullo. En röst hördes i hans sinne när Arcelia talat färdigt igen. Rösten talade en mening som fick Leutwin att vända bort huvudet ifrån en icke existerande person till hans högra sida.
"Haha, yhea right. More like you're going to drag her around with your sudden changes of interests. Remember when you chased that butterfly becuase you thought it was a different kind of pink than the others?" Han blängde lite lätt surt runt omkring sig i luften innan han själv svarade med sitt sinne. 
"Shut you mouth. It was a different color. How close are you right now if you can hear my thoughts and understand them that well."
"Closer than you think."
"Doubt it." Avslutade han samtalet med innan han återvände sitt intresse till den andre framför honom. Han ursäktade sig lätt och förklarade det som att en irriterande liten älva hade övervakat deras samtal lite väl länge.

Arcelia rynkade på pannan när han helt plötsligt blängde surt omkring sig och verkade ingripen i en konversation hon inte såg. Hennes första tanke var att Leutwin var vrickad. Det kunde mycket väl stämma, men hon trodde inte det. Även om han var konstig kändes han inte galen. Det måste finnas en annan anledning.
När Leutwin förklarade det hela la hon pannan i djupa veck och log lite förvirrat. En.. osynlig älva?
"Och var är denna.. älva nu?", frågade hon. Det var uppenbart att den antagligen var någonstans i närheten, men hon undrade hur länge älvan varit där. Bara tanken på att någon smugit sig på dem och tjuvlyssnat fick henne att missnöjt och irriterat dra mungiporna något nedåt. Trots att det var ett av hennes främsta intressen, så hatade hon tjuvlyssnare. Arc visste att hon var en hycklare när det gällde tjuvlyssning, men hon kunde inte låta bli att lyssna.