'Skärp dig!'
Valpen ryckte instinktivt till och sänkte huvudet djupare när de hårda orden kastades åt hennes håll.
'... Ja' Svarade hon försiktigt.
'Ja... ?' Frågade rösten irriterat som att den krävde att valpen skulle yttra sig ytterligare.
'Ja moder.'
'Bra. Försvinn ur min åsyn nu och kom inte tillbaka förens du har en rejäl måltid med dig.' 
'Mm-mm-ja.' Stammade valpen fram på darrande läppar utan att möta den äldres blick.
Hon satt där, stilla, i väntan på att fler order skulle ges men när tystnaden kvarblev så tog nyfikenheten över och ynglingen vände sakta blicken till den plats där vrenhonan låg.
'STICK!' Gläfste modern i samma stund som deras blickar möttes.
Ett kvävt tjut lämnade ungdjuret och den tunna skepnaden for upp från sin plats på marken och skyndade sig iväg på styltiga ben ut ur lyan.

Många år hade passerat sen det minnet utspelat sig. Gehenna såg upp mot månen. Det var en kylig natt och månens kalla sken talade om att temperaturen skulle bli ännu lägre under nattens gång. En djup gäspning fick de avlånga käkarna att säras för att sedan smacka ljudligt när det slogs ihop igen. Vrenhonan sträckte på frambenen, så långt kroppen tillät henne, och spretade på de grova fingrarna. Hon drog sedan benen tätt intill sig och reste sig upp i en mjuk, invand rörelse. Snön, som tagit sig in från snöslätten, hade lagt sig över ryggen och nacken i ett tunt lager. Lika så över sten och mark. Gehenna ruskade på kroppen och studerade hur iskristallerna sakta seglade ner till jorden.

Det var många månader sedan han senast hade sett snö, och än mindre känt dess kalla, fjäderlätta beröring mot kroppen, knastret från klorna när han rörde sig. Han tyckte om snön. Den var lugn och lätt och stillsam, gnistrade i mån- och solsken och allt blev så underbart fridfullt. Kylan, vätan, vinden nådde inte in till hans bara kropp på grund av den tjocka pälsen. Kanske fanns det fler skäl än så till varför Aatu tyckte om snön. Han gillade det mörka också. I det mörka kunde man inte bara gömma sig, man kunde jaga också.
Under lång tid hade mörkret i honom liksom vuxit, ökat i styrka och omfång. Han hade visst försökt att kämpa emot det, men det hade hänt successivt och utan att han hade kunnat stoppa det. Nu arbetade han hårt för att bli ljus igen. Bli som den glada unga varg han en gång hade varit, men det var svårt. Speciellt under den mörka årstiden. Kanske behövde han bara någon som kunde ta honom tillbaka till det. Leda honom. Visa vägen.

Hanen klippte med öronen vid det lätta ljudet av tassar mot det nyfallna snötäcket. Han ökade på stegen, muttrade något ohörbart för sig själv - troligtvis om hur idiotiskt det var av honom att ens vilja träffa denna främling - och skyndade nu fram under månens sken.

Där.
Hon vred huvudet mot sin högra skuldra och lät de blågrå skanna av området framför. Hon var nästan säker på att ljudet av små tassar hade passerat vid hennes långsida. Kanske var det en hare, eller någon annan gnagare, som reagerat på hennes rörelser då hon plötsligt vaknat till liv efter en stund i stillhet. Men om det nu var något, för några spår i snön kunde hon inte uppfatta trots månens klara sken som fick snön att lysa upp, så hade den med all sannolikhet försvunnit till en plats i trygghet vid det här laget. Men vad gjorde det. En hare mättade henne knappt i valpåldern, och nu skulle det inte vara mer än ett menlöst snack. Något som förmodligen skulle kräva mer energi att fånga än vad det skulle ge henne tillbaka.
Vrenhonan lyfte sitt högra bakben och lät klorna gnida upprepade gånger mot sidan av halspartiet där en plötslig klåda tagit fäste, för att sedan ställa ner benet igen när hon kände sig tillfreds och irritationen försvunnit.
Den vaga vind som lega över området tilltog oväntat. Tillsammans med en mängd snökristaller förde den med sig diverse dofter. En av dofterna filtrerade hon extra varsamt genom luktorganet då det tillhörde, för henne, en okänd individ. En hane.
Gehenna var inte den som misstyckte till sällskap. Hon hade tillhört olika flockar i det förgångna. Fäst sig till några få individer som haft liknande tankegångar som hon själv. Men många av de främlingar hon stött på under sin tid som vandrare visade sig för det mesta ha alldeles för höga tankar om sig själva. För henne var de inte värd mycket mer än snön som låg vid hennes tassar tills dess motsatsen blivit bevisad.
Mycket snart kunde hon uppfatta hur en mörk skepnad växte i storlek ju närmre den kom.
Hon stod stilla tills dess att individen var inom avståndet för att hon inte skulle behöva ropa för att denne skulle kunna höra hennes röst utan problem.
'Söker du någon?' Hon såg åt främlingen med en tydlig skepsis i sina ögon.

Han kände hennes lukt långt innan han såg henne. Hans luktsinne, som var mycket känsligare än normala vargars, efter vad han hade förstått, var hans främsta och enda tillgång bortsett från snabbheten, som också var förhöjd. Han sprang fortare än många vargar han hade löpt med när han var yngre, och han kunde känna lukter tydligare och på längre avstånd än de. Men så var de också hans enda tillgångar i kraftväg, och i jämförelse med många andra så var de ganska meningslösa och små.
Aatu travade snabbt över snötäcket tills dess han hörde en röst höjas över det stilla landskapet. Han spetsade öronen och stannade. Hans enda fungerande öga föll på en långörad, knotig gestalt några meter ifrån honom.
"Söker du någon?" frågade främlingen, som - om hans nos inte bedrog honom - var en tik.
Aatu skakade på huvudet. Kom ihåg att hålla huvudet högt.

"Nej, jag har ingen speciell i åtanke. Men vad jag minns brukar man presentera sig innan man ställer frågor."
Han tog ett kort steg framåt. Hade inte för avsikt att närma sig henne något mer. Ville bara kunna se henne bättre. Det lilla handikappet det sönderrivna örat medförde hade han nästan lärt sig att strunta i nu, men det gick inte att bortse ifrån att han såg lite sämre än många andra.
"Namnet var Aatu. Och vem är ni?" Rösten var artig men samtidigt både munter och auktoritär, medan han lugnt inväntade hennes svar.

En varg. I hennes egna höjd, möjligen något högre.
Det var inte först som när hanen rörde sig ännu närmre som vrenhonan fick möjligheten att urskilja hans anlete och alla dess detaljer. Mörk fäll, enögd, ovanligt långa hörntänder, raggig. Hon blev avbruten. Avbruten av ord som fick en irritation att födas inom henne. Hon hade ställt honom en fråga, i ett syfte för att möjligen kunna hjälpa, och i gengäld ville han ta hennes namn.
Hennes namn.
'Jag vet inte vad du minns, eller säger dig minnas, men att jag skulle ge mitt namn till total främling kommer inte att ske i detta jordeliv.' Rösten var mjuk och sansad. Hon sträckte på halsen så högt som nackmuskelaturen tillät henne och reste de långa öronen.
Han var en av alla andra. Proper, formell. Trots att hans utseende talade om att det fanns något i honom som gärna tog till tand och klo när situationen blev allt för... närgången?
Det var lustigt det där. Hur många vargar fungerade.
'Jag är en Vren. Född och uppvuxen i detta land, med många vårar bakom mig. - För att ge svar på din fråga.'

Han märkte att hon surnade till något efter att han bett om hennes namn, men han valde att inte bry sig om det. Hon var ungefär i jämnhöjd med honom, blågrå till färgen och med öron som mest påminde honom om kaniner, men det var en sak som han aldrig i livet skulle kunna säga till henne. Någon sorts stolthet - eller självbevarelsedrift - hade han väl ändå kvar någonstans.
"Jag vet inte vad du minns, eller säger dig minnas, men att jag skulle ge mitt namn till en total främling kommer inte att ske i detta jordeliv", sa hon mjukt.
Han flinade lite. "Jag är ingen total främling. Du känner ju mitt namn."
"Jag är en vren. Född och uppvuxen i detta land, med många vårar bakom mig, för att ge svar på din fråga."
Jo, visst var hon en vren. Det syntes bland annat på de långa öronen, som var spetsade mot honom.
"Visst. Strunta i det, om du vill. Jag bryr mig inte. Men det anses som trevligt att presentera sig, och jag frågade av ren artighet."
Han gjorde en rörelse som kunde liknas vid en axelryckning och snörpte lite på munnen.

Lustigkurre, yttrade hon genom sammanbitna tänder.
Hon mötte hans vaga flin med ett eget trolöst och ansträngt breddande av läpparna. Ett som försvann lika hastigt som det dykt upp. Det fanns ingen mening till att stå här och prata till en varg vars inställning var så många åren bort från hennes egna.
Det beror alltid på vem du frågar. Hon vinklade huvudet på sned och klädde sitt anlete i ett mindre belåtet uttryck. Inte sant? Blicken spändes i honom. Studerade hans reaktion för att sedan uppleva hur hon sköljdes över av en avslappnad sinnesställning. Hon hade inget här att hämta och inget på att utvinna av mötet. Det var lika bra att lämna platsen och se sig om.
Men, jag ska dra nu. Så får du ta och söka reda på någon annan att snacka med, vara artig och trevlig mot.
Vrenhonan började, i en sakta mak, röra på de långa benen i hannens riktning för att passera och lämna hans sida. Tjingeling ~.
Hon fortsatte vidare över de snöklädda vidderna.

Han stod kvar när hon sade något som kunde liknas vid ett avsked och rörde inte en muskel när vrenen började gå därifrån. Inombords närapå kokade han av ilska över hennes uppenbara brist på hyfs. Han hade inte ens fått veta vad hon hette! Det var skandalöst. Man gjorde bara inte så. Överhuvudtaget. 
"Ja, med dig går det inte att föra en normal konversation i varje fall!" utbrast han och förmådde inte hålla frustrationen ur rösten. Var det något som Aatu inte tålde så var det att bli driven med. 
Hans långa hörntänder naggade mot kanten av underläppen när hanen vände sig om och såg efter honan. Han tvingade sig själv att andas djupt och sansat. Inte göra något dumt. Inte göra något dumt.

[Avslutar vi här? :)]