[Reserverad för Cuywendz och Bivlinde :'D]

Den stora sprickan i marken liknade mer en bottenlös avgrund i nattens mörker. Visserligen var månen uppe på himlen, men den steniga omgivningen slukade allt ljus istället för att reflektera det, vilket fick skuggorna att bli långa och ogästvänliga. Och klyftan i marken fortsatte att gapa, väntandes på något som var dum nog att gå för nära så att marken kunde sluka denne.
Hela området var kallt. Hårt och kallt. Och mörkt. Ogästvänligt. Som om allt liv som färdades här skulle möta en säker död i avgrunden. Det var dött. Området, allting.
Dött.

Så vad gjorde han här? Den randige hanen ångrade sig, ångrade att han tagit denna vägen, ångrade att han inte han sin bror vid sin sida denna natt. Yana som svurit att beskydda honom, vars var han nu? Svansen piskade bakom honom av nervositeten han kände i kroppen.
I huvudet viskade rösterna, inte lika starka som tidigare, som om Yana hade lyckats jaga bort dem lite smått, men fortfarande viskade de. Och Taranis gillade det inte, inte det minsta. För det hjälpte inte, de tryckte ner och de skrämde upp och han önskade att han kunde slippa dem för gott. Men han skulle aldrig bli av med dem.
Sedan fanns ju omvärlden också. Den stora, läskiga omvärlden som han så gärna skulle vilja slippa. Men för att slippa den, verkligheten, var han tvungen att dö. Och dö vågade han inte. Nej, det var alldeles för skrämmande.
Den unga hanen hade ett plågsamt liv, för visst var det en förbannelse att behöva vara rädd för allt man stötte på.

Tyst tassade han framåt, orolig och osäker på vars han skulle ta vägen. En skyddad plats ville han hitta, en liten håla som han kunde gömma sig i. Helst på säkert avstånd från avgrunden.

Med en stum duns lade hon sig ned på marken. Gruset, och det lilla gräs som fanns, frasade tyst under hennes kropp. Tum för tum ålade hon långsamt närmare ravinens rand och såg ned i djupet. Inte för att hon såg så mycket alls. Månens bleka sken till trots skuggade sprickan sig själv, och endast det vagaste glitter vittnade om den flod som rann längs bottnen långt där nere. Cuywendz spetsade öronen, lyssnade till vindens sus när den dansade av och an bland klipporna nedanför henne. När vinden med ens kastade sig upp mot hennes ansikte ryggade hon hastigt bakåt, endast för att krocka med Bivlinde som ställt sig över henne. Hon gav ifrån sig ett förvånat ljud och lade sig hastigt ned igen med ett överraskat skratt. Bivlinde skrattade också. Han lade sig ned och kröp upp vid hennes sida. Hon drog ett par skrattfyllda andetag och kisade mot honom i mörkret.
    "Biv, Biv lyssna." Platt på mage kröp hon tillbaks de få tum hon ryggat, så att hennes huvud kom utanför kanten när hon sträckte på nacken. Framtassarna grep om markens slut. Isvargen kikade försiktigt över kanten, med hakan pressad mot marken och öronen spetsade. De låg så nära varandra att de hela tiden kände den andres rörelser. Cuywendz drog ett djupt andetag och gav sedan skall. Ett djupt rytskall, sådant hon inte hört hos andra än manvargar. Ljudet försvann ner i ravinen, endast för att eka tillbaks mot dem från klipporna. Om och om igen ropade hennes röst tillbaka mot dem.
    "Vänta, vänta. Jag också." Bivlinde gav ifrån sig ett betydligt ljusare skall, som även det studsade tillbaka från ravinens mörker innan Cuywendz upprepade sitt ljud. De skrattade livligt. Bådas kroppar vibrerade av ljudet och andhämtningen. Deras svansar trummade glatt mot den hårda marken och varandra.

[Hur Cuy skäller; https://youtu.be/oBSGEl-yB7A?t=50s <3]

Ett plötsligt ljud skar genom den kyliga natten, ett mörkt skall som fick den randige att rycka till och tvärstanna. Skrämt kastades blicken runt omkring honom, letade efter ljudets källa, men ingenting fanns att se. Hela det gråskaliga området fortsatte att vara lika tyst och stilla som det varit innan det dova skallet ekat genom luften.
Kanske han bara hade inbillat sig?
Skulle inte förvåna oss det minsta.
Ja, det hade nog bara varit något som spökade i hans hjärna, det var nog bara en av mardrömmarna han hade om natten som hemsökte honom. Ett minne kanske, eller bara ren inbillning.
I vilket fall som tvingade han sina ben att återigen börja röra på sig, fortsätta vandringen utan mål. Eller jo, han hade ju ett mål, åtminstone för denna natt. Han behövde finna en trygg plats att trycka på, så att han var någorlunda utvilad då nästa dag grydde. Då det var dags att fortsätta fly från demonerna som hemsökte honom och påminde om hans förflutna. Han önskade att han kunde glömma, för då skulle han inte behöva vara rädd. Det var åtminstone så han tänkte sig det i sin drömvärld.
Men inte hade han hunnit många steg innan ännu ett ljud träffade honom med en väldig kraft. Han stelnade till, förtvivlad över att han inte var den enda som befann sig här. Vettskrämd för det som gömde sig i natten.
De skällande lätena ekade i hans huvud, även då de tystnat i luften. Och det som följde dem skickade rysningar längs hans ryggrad. Skratt. Det var någon som skrattade. Nej, det var mer än en. Vad skrattade dessa åt? Var det åt honom? Stod de någonstans i mörkret och såg hans reaktioner? Njöt de av att skrämma honom?
Förskräck gav han ifrån sig ett litet tjut samtidigt som han backade undan två steg och kröp ihop så gott han kunde. Öronen låg platta i nacken och runt honom började små gnistor flyga, vilka gav ifrån sig ett sprakande ljud. Skräcken lös i de ljusblåa ögonen samtidigt som han förtvivlat försökte få syn på dem som såg på honom från mörkret.

Ett tjut skar genom tystnaden runtom dem, och de båda tystnade abrupt och ryggade bort från kanten. I samma ögonblick började det gnistra i mörkret en bit bort. Korta, sprakande läten som av elektricitet följde de små, flimrande ljusen. Cuywendz gav ifrån sig ett kort, skrämt utrop och öronen lade sig i nacken. Hennes ögon blev stora, såväl av mörkret som för den plötsliga överraskningen. Svansen for in mellan benen. Vid hennes sida reagerade Bivlinde ungefär likadant.
    Var det någon i mörkret? Ville denna dem illa? Var det därför det gnistrade? Var det en kraft? Manvargen hann inte tänka långt innan hon vände på stället och sprang, med isvargen tätt i hälarna. Vad det än var hade det inte sett snällt ut, med gnistrande och flimrande ljus. Med frasande och fräsande ljud.

[Fegisar är de allihopa, allihopa...]

[Skriver ett avslutande inlägg, tack vare plötslig inspiration och rollust för min älskade Rani pojke <3]


Sprakandet omkring den unge hanen ökade allt eftersom att rädslan och paniken stegrades inom honom. Vad var detta? Vad hände egentligen? Vilka var de andra, de ute i mörkret? Han hade mött sin baneman för en tid sedan, sett brodern i vitögat och överlevt. Ändå slets tankarna till Yana som kom farande genom mörkret med öppna käftar, beredd att borra ner sina tänder i hans strupe.
Och så nådde den dunkande stegen hans öron. Tassar som slog i marken i en väldig fart. Någon som sprang, några som sprang.
Åh nej... Nu kommer de och tar dig!
Tankarna som efter de orden flög genom hans huvud passerade obemärkta. Skrämd till det yttersta satte den unga hanen av i en vild språngmarsch åt första bästa håll som föll honom in. Att han inte sprang rakt ned i ravinen var ett under för han hade inte en tanke på var den fanns. Han snubblade till på några stenar, återfann fotfästet, rev högra sidan av kroppen då han krockade med ett stenblock, skrek till vid smärtan och skickade av misstag ut en mindre blixt i mörkret som med ett sprakande ljussken träffade marken.
I huvudet skrattade de gott åt vad de hade lyckats åstadkomma och njöt i fulla drag av showen som den skräckslagne vargen bjöd dem på.
Rani själv sprang. Han bara sprang. Bort i natten.

[AVSLUTAT!]