Det var en underlig, skuggfylld scen nere bland lyorna, djupt inne i Kawazatriskogen och Occultos revir. Månens fick färger att försvinna, och alla färger övergick istället till en silvergrå färgskala som inte passade in.
De två vargarna som låg intill lyorna hade även de fått nya färger. Hanen, större än den bleka honan intill honom, hade fått en svart fäll. Honan såg nästan bländande silvervit ut.

Blair vred på huvudet mot tiken som låg bredvid honom. Hennes ljusa päls glödde mjukt i månskenet, precis som hans päls och vingar kunde reflektera solen om han var ren. Skillnaden var bara att det var månvargens gener inom henne som fick henne att lysa, medan anledningen till att han kunde få en svart aura var att han hade blank päls. Han skuggade henne något med sin kropp, men månens sken nådde ändå fram och fick hennes päls att bli en ljuskälla.

Som vanligt var det varmt, men eftersom solen hade gått ner för ett antal timmar sedan så hade värmen sjunkit till en behaglig nivå.
Fakargen gäspade stort. Det hade varit en lång dag, och han var trött. Samtidigt orkade han inte gå in i lyan. Han låg för bekvämt här, med sin väns späda kropp bredvid och månens ljus i hans rygg. Han sträckte lite på sig, innan han spärrade ut vingarna. Någon enstaka fjäder föll till marken när han sedan åter fällde in dem igen.

[Ophelia<3 Utspelar sig innan kriget c: nej, kan inte komma på rubriker]

Solens strålar hade övergett dagen, natten hade slukat himlavalvet och försänkt den livliga atmosfären i skuggor. Skuggor, siluetter emot mark och träd, som en gång bara hade existerat för att följa sina värdar. Skuggor, som förvandlades ifrån endast livlösa avbildningar till väsen. Väsen som betraktade varenda steg man tog. Varelser som såg allt, som visste allt. En tid hade valpen varit rädd för få saker. Trilla in en flod? Simma! Bränna sig? Släck smärtan med vattnet. Falla? Gör det bästa av situationen. Alltid fanns det en chans att överleva. Majoriteten av händelser gick att påverka positivt på något sätt. Men.. Att fly ifrån ett mörker som alltid förföljde dig. Trots att ljuset skiner ned på varje varg, varje individ så är det inte möjligt att springa ifrån skuggan. Innan den unga försvann var det inget problem med det alls - månader därefter förvandlades det till hennes största skräck. Inte ett steg du vandrar på denna mark är obevakat. Vi ser dig. Dygnet runt, dag för dag, du kan inte gömma dig.
 Hur länge hon hade befunnit sig under den här delen av Kawazatris lövkronor var oklart. Hon ville räkna, hon ville minnas - men efter långa timmar, veckor, mer, flöt tid ihop i en hög utan grund. Hon kunde inte längre avgöra. Det enda som egentligen spelade någon roll nu var den hårda träningen hon mer än ofta utsattes för, den som tvingade även små individer att pressa sitt yttersta. I början hade hon vägrat. Hon ville inte. Hon skulle inte. Men efter tid lärde hon sig att det inte var så allt fungerade - Det var lyda eller förlora. Hon hatade att vara där, men att bli psykiskt sedd ned på var nästan ännu värre.. Så hon tog upp den fysiska pressen. Hennes kropp nöttes snabbt ut, hon var inte byggd för saker som det här. Hennes sinne präglades med läran om strategier. Saker hon helst skulle vilja glömma. Hur man dödade snabbast, svaga punkter. Scener där hon ständigt tvingade sig själv att inte kräkas. 
 Talet, hennes röst återvände sakta. Långt efter sin förståelse för Nordspråk. Hon ville prata, men tungan låg fyra av fem gånger klistrad mot gommen i protest. Ibland undrade hon varför hon överlevde. Varför är hon än inte nedpressad av allt detta? Hur kan hon fortfarande resa sig igen på morgnarna? Möjligen för den hane, den bruna valpen i hennes ålder som också var där. Han som alltid gav henne sitt stöd. 

Under den sena kvällen stannade de båda utanför lyorna. De såg sannerligen udda ut tillsammans - hans i nuläget nästan svarta päls som kastade en aura runt de båda, och hennes klart skinande fäll där månljuset reflekterade spår av vattendroppar. En annorlunda vision, då Ophelia inte var blöt alls. 
 Kawazatriskogen var inte tyst. Den var aldrig tyst - men det tycktes vara något speciellt med tillfället. Syrsorna spelade sin musik som för att tillfredsställa de båda, trädens djur höll sig spänt borta. Felia var trött, vimmelkantig efter att ha varit vaken så länge. Hon såg fortfarande, hon var fortfarande spänd, men utmattningen var hela tiden närvarande. Efter att den mörka vännen lyfte sina vingar och fällde tillbaka dem passade hon på att luta sig emot honom, stilla betraktandes de fjädrar som dalade ned. Tystnaden var behaglig. Att inte behöva ha något att säga, att inte behöva förmedla saker med ord. Hon blundade lätt, en kvardröjande blinkning, och då hon öppnade dem igen fann hon Blair i ögonvrån och studerade honom frågande. Förberedde sig på att undra en sak hon alltid velat veta, men tidigare inte vågat nämna.
 "Blair.. Du bär vingar av frihet. Varför låta dem kedjas?" 
Helt vände hon huvudet emot honom. Försökte fånga hans gröna blick. Om hon hade haft de fördelar han ägde hade hon aldrig stannat. Hon skulle ha varit på väg bort första dagen. Hon skulle sitta i sin mammas famn, reta sin bror, glatt sjunka då hon snubblade fram över jord och gräs. Det hon brukade göra, men inte längre kunde. Minnena placerade en plötslig tyngd i hennes bröst.

Den lätta tyngden av hennes kropp som lutades mot hans sida var behaglig. En nöjd liten suck slapp ur honom när han åter vilade huvudet mot tassarna och slöt ögonen. Hon var varm mot hans sida, en trivsam värme från en annan vargs närhet. Den värmen ville han omedvetet ville ha mer av.
När hans vän talade öppnade han ena ögat och kikade på henne. Hon hade lyft huvudet och helt vänt det mot honom. Han öppnade båda ögonen, blottade de gröna ögonen och mötte hennes blick. Han såg det undrande i hennes blick.
Varför hade han inte nyttjat sin fördel och dragit härifrån?
Svaret för honom var enkelt. Vad hade han att rymma till? Hans förra hem var meningslöst att återvända till, nu när mor och Bambra var borta; de två som han älskat mest. Endast Molok och hans far skulle vara där - om de nu dröjde sig kvar. Blair själv skulle inte göra det, men han kände inget driv till att flyga och kolla. Molok hade aldrig stått honom nära, och egentligen kände han inte sin far mer än vad Relianne berättat om honom.
Men fakargen förstod varför hon undrade. Sett ur hennes synvinkel, kunde väl omöjligen någon vilja vara här? Självmant välja att stanna under skuggornas bevakning? Blair kände sig skyldig över att han självmant följt med Midnight.
Blair undrade om han skulle lämnat om han vetat hur lite tid hans mor haft kvar. Skulle han ha lämnat, eller stannat kvar för att få vara med henne så mycket som möjligt innan hennes mördare anlände? Antagligen, så hade han stannat. Antagligen. Man vet aldrig vad man har förrän det är borta.

Hanen samlade tankarna och skakade på huvudet.
”Varför skulle jag? Jag har inget att rymma till. Jag såg min mors blodiga lik framför mina egna ögon, min syster är försvunnen och min bror… är förändrad.” Det var första gången de pratade om det här. Blair visste att Ophelia skulle tagit chansen att rymma om hon varit utrustad med hans vingar. Vad.. Orättvist att han, som var nöjd och trivdes skulle ges gåvan att kunna rymma, medan hon var fast på jorden, där det var alltför många och för snabba motståndare som jagade en för att det skulle kunna vara möjligt att fly.
Men varför drog hon upp det här nu? Ville hon be honom om hjälp för att fly? Blair var inte säker på vad han skulle svara i så fall. Han hade lovat sig själv att visa Shady att han gick att lita på, men samtidigt visste han inte om han kunde neka sin enda vän friheten som hon så desperat hungrade efter. Det kändes tragiskt att inse att Ophelia var hans enda riktiga vän, och att han ändå kunde hjälpa henne att fly från Occultos - men därmed också lämna honom.

Valpen betraktade honom noga, försökte hitta tecken på reaktion i hans uttryck men fann ingenting tydligt. Inte tills det att han skakade på huvudet, besvarade hennes ord och fick henne att vika bort blicken i skam. "Förlåt. Jag.. Jag visste inte.." Hennes problem kändes plötsligt mycket mindre - för trots att hon tvingades till saker var hon åtminstone medveten om att hennes nära var säkra. Om Black fortfarande var med Imani så skulle ingenting hända. 
 Men Blair? Hennes öron slokade. "Förlåt." Att befinna sig här frivilligt verkade betydligt bättre. Även om hon aldrig skulle kunna ha samma uppfattning om Occultos så försökte hon förstå. Om liknande saker hände henne skulle hon säkert också ha gjort som honom. 
 Ett djupt, darrande andetag lämnade henne. Igen undrade hon varför världen utsatte andra för allt hemskt. Var det ödet? Rena misstag då man försökte forma sitt eget liv? Hinder som var tvungna att överkommas för att en dag göra stordåd - men som man halkade på innan man nått toppen? Hon såg in i den dunkla skogen, fortfarande lutad emot sin bevingade vän. Det kändes som om konversationen bara kunde sluta där, försvinna iväg med de varma vindarna som om den aldrig existerat. Ändock tog den unga tiken modet till sig att fortsätta. 
 "Hur.. Hur var hon?" Din mor. Hon ville inte säga ordet direkt i rädsla av att väcka obehagliga minnen, men en berättelse som utelämnade tragedi skulle hjälpa henne att minnas. Komma ihåg den familj hon själv förlorat, och kanske, en dag, kunde återvända till. "Jag hade en pappa." Hon bet sig tungan. Var det verkligen rätt tillfälle? "Han.. Vi har inte sett honom. Mamma pratade om honom, men jag vet inte så mycket mer än att han var en bra varg." Felia tittade försiktigt upp på den bruna. "Var hon en bra varg?"

När Ophelia vek undan med den gröna blicken som var fylld av tydlig skam försökte han fånga upp den igen, visa att det var okej. Det var klart att hon inte visste. De hade aldrig pratat om det här förut, så han kunde inte förvänta sig att hon skulle veta och behandla honom efter det. Han var starkare än att han behövde särbehandling på grund av sin familj.
Blair puffade till henne i pannan med den svarta nosen när hennes öron slokade, mest för att muntra upp henne. Hon sa förlåt ännu en gång. Han drog försiktigt upp ena vingen som låg halvt hopklämd av både den ljusa tikens kropp och hans egen, och la den över henne, som om han tröstade henne istället för tvärt om. Vingen skuggade henne på allvar, men framdelen glittrade fortfarande av små måndroppar.
"Du behöver inte be om ursäkt. Du visste inte", mumlade han.

Hur.. Hur var hon? Jag hade en pappa. Han.. Vi har inte sett honom. Mamma pratade om honom, men jag vet inte så mycket mer än att han var en bra varg. Var hon en bra varg?

Blair fångade upp hennes vackra blick när hon åter, försiktigt, tittade upp på honom.
"Hon var en bra varg. Väldigt vacker och en kärleksfull mor.", svarade han mjukt. Det rörde honom att hon faktiskt öppnade sig för honom och berättade om sin far.

Fakargen fuktade nosen och ändrade ställningen något. En pinne han inte lagt märke till förut hade påkallat hans uppmärksamhet, och han lutade sig åt Ophelias håll för att kunna putta bort den med framtassen innan han sträckte ut sig och vilade huvudet på tassarna. Det kändes underbart att sluta ögonen och bara känna vännens värme mot hans sida, höra nattljuden från djungeln och vara lycklig.

Blair fångade hennes blick på nytt och hon mötte den tvekande. De där skogsgröna, glittrande ögonen. Då han puffade på henne blundade hon, gjorde ingenting för att hindra honom då han täckte henne med sin vinge. Dunen var mjuka emot hennes päls, och hon motstod en impuls att kura in sig ännu mer, krypa ihop under den och somna för natten. Än fanns det saker hon behövde säga.
 Då han svarade på hennes ursäkt skakade hon på huvudet. "Kanske inte. Men jag vill inte att du ska få känna det igen." Smärtan av att förlora än av de närmaste. Felia kunde endast föreställa sig den - och bara det var långt ifrån den verkliga känslan. Då han berättade om modern så lättade stämningen något, hon skrattade vänligt till och tillät sig att låta ett leende vila på de mörka läpparna. "Hon låter som du." Felia undrade hur lika de var. Kanske var det av henne han hade ärvt den bruna pälsen? De ögon man kunde titta in i hur länge som helst? Den eleganta byggnaden, de omedvetna gester han gjorde? Hon suckade lågt då hon sjönk ihop mer i gräset, på sidan med ryggen emot hans kropp. Fascinerad betraktade hon nattfåglar som lyfte ifrån sina grenar, smådjur som klättrade i träd. En rad av målmedvetna insekter som traskade fram, bärandes på frön och potentiell mat. Hon log fortfarande. Ett litet, gladlynt leende som om hon för första gången på väldigt länge fått känna sig fri. Som om hon kunde göra vad hon ville..
 Först försiktigt, sedan något högre och säkrare steg toner ifrån hennes röst, buren på vinden och skänkt till allt närvarande. Ett nynnande som blev till en ordlös sång - en melodi i rytm till skogens tidigare ljud, som istället för att störa tillfället vaggade individer till sömns. 

[...skumt.]

Ophelias skratt hördes tydligt i nattluften. Blairs öron ryckte till en kort sekund, innan de spetsades, för att se om hon skulle ge fler ljud ifrån sig. Hennes röst var så behaglig att lyssna på, vare sig hon skrattade, sjöng – vilket Blair hade lagt märke till att hon ibland gjorde omedvetet – eller pratade.
Hon låter som du.
Fakargen ryckte på skuldrorna, en liten, nonchalant rörelse som hängde ihop med orden han yttrade.
”Till sättet, kanske.” Det slog honom att han just bekräftade en komplimang. ”Men till utseendet är jag mest lik min far.” När det gällde färgen på hans fäll var han nästintill identisk med sin far, men han hade fått sin mors smidiga kropp och den skarpa men ändock milda blicken.
Ett nynnande från hans bleka vän utvecklades till en sång. Den var vacker. Klingande, men samtidigt sövande på ett sätt som nästan fick honom att nicka till. Blair tänkte just öppna munnen för att, halvt sovandes, säga god natt, när en idé slog honom.
”På-” Han avbröts av en gäspning, och ordet slutade i en suck. Det var så svårt att fortsätta vara vaken, nu när han var så varm och mjuk inuti. ”Påminn mig om att ta dig med ut på en flygtur någon gång. Det är helt fantastiskt att flyga för första gången.” Han log lite och öppnade ena ögat för att kisandes betrakta hennes reaktion.

Hon studerade Blair i ögonvrån medans han talade, fortfarande med den nöjda minen och med ögon vars döda glans återupplivats. Hon skrattade till igen då han så lättsamt tog emot sig berömmet, lyfte på sitt ena öra då han nämnde sin egen far. Det kliade i henne av nyfikenhet av vem han var, men då vännen inte nämnt honom i allt som verkat hända honom höll hon sig beslutsamt tyst. Kanske hade han ingen relation till vargen? Som henne själv, det vill säga. Kanske..
 Valpen blundade, föreställde sig den bevingade som äldre och mer stabil än den slanka byggnad han än hade. Kunde det ha varit så föräldern såg ut?

Sången tonade ut då den bruna gäspade. Hon vände sig på mage igen och såg stilla på honom då han försökte prata - lyckat men med ett tydligt stråk av trötthet. Hans ord träffade henne dock med kraft, hennes pupiller vidgades och hon drog sig i chock bakåt. Att.. Flyga? I luften? Hennes öron spetsades på allvar, hon var uppe på benen igen. Fylld med ny energi. "I luften?" Var det här ett skämt? Den unga tiken kunde inte förstå att ett sådant under var sant, samtidigt som hon inte kunde tro att han ljög. Gjorde han det skulle han få igen senare. "Jag menar, i himlen? Under moln över träden?" I början klingade en osäkerhet i hennes röst, en spänningsfylld tvekan. Att få ha vingar för bara en kort stund skulle varit som en dröm, men med tiden i Occultos hade hon övertygats om att drömmar sällan nåddes. Det var endast ett strävande i någons undermedvetna, utom räckhåll och i sömnens rike - ett land ingen levande varelse kunde nå. Det mirakel kallat dröm var bara få fick uppleva. "Menar du allvar?" Tonen ändrades på nytt, till förväntansfull och undrade. En del av henne kunde fortfarande inte tro honom. Att flyga. Hon ville så gärna.. 
 Hon förstod inte att hon hade möjligheten. Ändå så gavs hon den här chansen.

 Innan Blair hann svara så var hon framme vid honom i en omfamning, med sin hals bredvid hans och med sin nos i hans päls.

[För Tzou är bäst på att förklara scener! Yeeey!.. nej men seriöst hur beskriver jag romantiskt stuff?! XD ]

[highfive för att vara dålig på att beskriva sådant xD *derpa ihop något*]

Blair reagerade nästan omedelbart när hon drog sig bakåt i chock. Så dum han var, så dum, så dum! Vad kunde vara grymmare än att påminna henne om friheten han ägde, men inte hon? Att nonchalant vifta med den framför nosen på henne, visa hur enkelt det var för honom att uppleva frihet? Ophelia stod upp, och Blair höjde ångerfullt blicken till hennes ansikte – förväntade sig smärta och sorg, men fann det inte där. Istället såg han bara energi.
I luften? Under moln över himlen? Menar du allvar?
Den osäkra tonen hon hade fläckades av spänningsfylld tvekan, men även förväntan. Hon var inte arg, sårad eller ledsen. Han andades lättat ut och slappnade av.
”Såklart!” Tikens nu synbara glädje gav honom ny energi, och hinnan av trötthet som lagt sig över hans blick försvann. Blair blev klarvaken, som om han passerat gränsen för hur trött man kunde bli innan man blev pigg igen.

När hon rusade fram och pressade sig mot honom, begravde sin nos i hans päls spärrade han förvånat upp ögonen, innan han reagerade automatiskt och tryckte nosen i hennes päls, besvarade hennes tacksamhet. Omfamningen hon gav honom var något speciellt. Det var en gest gjord av ren tacksamhet, glädje och vänskap? Eller? Var det bara han och hans dumma känslor, eller kändes det annorlunda att krama Felia än Bambra? Såklart det gjorde, bannade han sig själv. Bambra var hans syster.

Fakargen slängde en blick upp på himlavalvet. Det var så vackert. Den mörka oändligheten med de lysande stjärnorna och den runda månen blickade ner över djungeln. Han var klar i huvudet och pigg i vingarna, som om han sovit och åter vaknat, pigg och fräsch.
Ännu en idé grodde fram inom Blair. Att se Kawazatri på dagen var vackert. På natten, med stjärnljuset, var det fantastiskt. Kanske skulle skogen kunna bli något bra i hennes ögon om han visade den från luften, där den var överskådlig, inte ett fängelse?

”Hoppa upp.”, sa han med ett leende på läpparna och makade sig lite iväg från henne så han kunde breda ut vingarna. En tydlig plats mellan vingfästena och nära hans nackskinn blev synlig. Pälsen i nacken var tjock, och om Ophelia vacklade till kunde hon bita i den utan att han fick ont. Om hon föll skulle det göra betydligt ondare i honom.

[*highfive*] 

Hon skrattade, lågt, försiktigt, men rösten bröts mitt i. Han menade allvar. Han var på riktigt. Han skulle flyga med henne. Hon skulle få vara i himlen. En dag, utan att sikten blockerades av Kawazatris höga träd. Hon kunde gråta av lycka, men ögonen lämnades endast blanka. Hon glittrade, bokstavligt talat, och log. Rent. Lyckligt. Efter att han hade besvarat kramen backade hon undan lite, lät deras blickar mötas på nytt. Han var en hjälte. Han hade alltid varit det. Var det därför hon, efter den dagen, hade sökt sig till honom? Den goda stämningen natten hade haft kändes plötsligt perfekt.
 Men sedan förvånade fakargen henne på nytt. Hoppa upp? Nu? Skulle de flyga.. Nu? Hon hade inget emot det, men var det inte på bekostnad av hans vila? Hon var helt säker på att han hade varit trött.

En strid emellan känsla och samvete tog plats inom valpen, men hon kunde inte stå emot lockelsen. Tyst rörde hon sig framåt, klättrade så försiktigt som möjligt upp emellan hans vingar. "Är du säker? Du har haft en lång dag redan.." Hon höll andan. Väntade svar, och kände hur kinderna blev varma då hon kom på att meningen kunde uppfattas som ursäkter på att hon fegade ur - vilket det inte var. Hon var bara.. Nervös.

[Som vanligt är jag töntigt snabb på att svara. ._.]

Blair log själv när hennes skratt, rent och så fyllt av lycka klingade. Att en enkel gest som detta betydde så mycket för henne hade han inte haft en aning om. Det gjorde honom glad att han kunde erbjuda henne något som gjorde hennes tillvaro lite mer lycklig, något ljust i hennes annars mörka tillvaro på jorden.
När Felia klättrade upp på hans rygg spände han musklerna något för att förbereda sig. Hennes ord fick fakargen att vrida på huvudet, se på henne och skratta till med ett leende på läpparna. Han rörde lite på sig för att försäkra sig om att hon satt stadigt innan han reste sig upp med de mörka vingarna utbredda. Ophelia var knappt en börda alls. Det var inte svårare än vanligt, speciellt inte nu när energin flödade genom honom likt blod. Och aldrig, aldrig, att han skulle backa ur nu, när hon bevisat hur mycket lycka det här kunde ge henne.
"Din fegis", sa han ömt som svar, men gav henne ingen tid att svara. Istället kröp han ihop något, och kastade sig upp i luften med ett elegant språng. Med vindens hjälp så var det enkelt att med ett antal vingslag stiga upp ovanför trädtopparna. Blair var dock noga med att se till att röra sig med mjuka rörelser, så hon inte föll av.

Synen som mötte de båda när trädtopparna slutligen inte skymde sikten chockade även den bevingade, tog andan ur honom för en kort sekund. Kanske var det vännens närhet som gjorde allting så mycket vackrare, så mycket mer lysande, eller så var det bara en ovanligt fantastisk kväll.
Det mörka himlavalet var smyckat med tusen och åter tusentals med stjärnor, glimmande som små diamanter, som tindrade ner mot dem. Det var som att skyn idag hade förvandlats till ett hål  in i en annan värld, och om de bara steg tillräckligt kunde de få ta del av skönheten som en del av den. Den gröna blick gled över de små ljuspunkterna till en betydligt större form.
Månen var delvis skuggad av tunna moln som gjorde ytans färg skiftande, men så fort som molnet passerat sken den åter med sin fulla glans.
Kawazatriskogen blev ju högre de steg allt mer och mer en mörkgrön massa under dem. Lövkronorna blev en klutt med färg, varje träd så unik med samtidigt precis lika sin granne. Långt borta i fjärran förenades himmel och mark, en ojämn horisont.

Vindarna var nådiga ikväll, och det var Blair tacksam över. Han hade stenkoll på den lätta tyngden på ryggen. Att slåss mot naturen skulle bara varit ännu en sak att ha i tankarna. Nu kunde han släppa det och bara koncentrera sig på Felias säkerhet.
Hanen gav sin vän någon minut åt att ta in synen, innan han med tillräckligt hög röst för att höras över vingarnas slag, men inte stark nog för att förstöra ögonblicket:
"Är det inte vackert?"

Jag sätter det här som avslutat. Om intresse finns för att fortsätta gör jag det gärna, men tillsvidare;

Avslutat!