Regnet smattrade ner på eldskogens röda tak.
Växter som djur gladdes åt den näring som himlen nu skänkte dem, men det var inte alla som uppskattade det blöta, Malphas däremot hade ingenting mot det regn som föll över honom.
Den brune vargen satt vid en av de sjöar i skogen som låg under bar himmel, på den plats där träden inte sträckte ut sina mäktiga kronor över sjön och skärmade av den från sin frihet.

Ett mycket vagt, nästan obefintligt leende, låg över hannens läppar när regnet dränkte hans päls och sakta smög sig intill hans nakna skinn. En lätt rysning av välbehag spred sig genom hans kropp när kylan från vattnet nådde hans varma kropp.

Så snart månen lyckades tränga sig fram genom de tjocka regnmolnen som klädde den mörka himlen, lät han ett djupt ylande stiga upp ur stupen. Nätter som denna kunde gärna få komma oftare.

Den nervösa fakargen höll sig så nära trädtopparna som möjligt ifall att det skulle bryta ut ett åskväder eller liknande. Åska och blixtar var nog det som skrämde honom mest, kanske för att han var en levande måltavla då han lät vingarna föra honom över träden.
Dock började han bli trött och för att inte råka kraschlanda i något träd så försökte han hitta något öppet ställe där han kunde landa och förhoppningsvis inte stöta på någon elaksinnad varelse.

Pälsen hängde i stripor utefter kroppen och vingarna kändes allt tyngre ju våtare de blev. Om han inte hittade något ställe snart så skulle han tvingas landa i en trädkrona, något som han inte ville göra om igen.
Senaste gången han landat i ett träd hade han ramlat ner och varit väldigt nära att skada ena vingen ordentligt och att skada vingarna för en sådan som honom var lika med en dödsdom.
Ett högt ylande fick hans lurviga öron att riktas emot ljudet som var svagt till vänster och om hans ögon inte spelade honom ett spratt så var det någon slags glänta eller liknande där borta. Fast skulle han verkligen våga landa där? Tänk om vargen som ylat var en av de som man skulle hålla sig undan ifrån?
Vingarnas värkande muskler fick honom att fatta ett tufft beslut och han vinklarna vingarna lätt så att han svängde åt det håll ljudet kommit.
Så fort träden skingrade sig så fick han syn på vattnet som fanns där, men även den bara marken runt omkring och även varelsen som befann sig där. Violence skärpte synen då han flög närmare och lät sig själv tappa höjd på ett behagligt vis.
Naturligtvis kunde han störtdyka för att sedan fånga upp sig själv tack vare vindens kraft som han besatte, men nu var han alldeles för trött för att orka med något sådant och istället för att slösa kraft på det kanske han skulle behöva det för att hålla den andra vargen på avstånd, ifall denne nu var illasinnad.
Då han var ungefär en meter ifrån marken så lät han vingarna göra sina sista kraftansträngningar innan alla fyra, ljusblåa tassar var placerade på marken och vingarna fälldes ihop. Dock var de så pass stora att de inte kunde ligga på ryggen så de var placerade på var sin sida av kroppen.
Violence sänkte huvudet då hans mörkblå ögon riktades emot den brunaktiga vargen en bit bort, han hoppades verkligen inte att denne skulle vara arg för att fakargen landat där för att vila vingarna.
För att visa så snabbt som möjligt att han inte sökte bråk så sänkte han huvudet och visade med hela kroppen att han var undergiven, och han vinklade öronen svagt bakåt.

Trots det faktum att regnet föll och försvagade de dofter som luften bar med sig, så kunde Malphas ändå uppfatta någon i hans närhet.
Det var inte bara genom lukter och dofter som han kunde uppfatta andras närvaro, nej. Han hade fötts med en mycket effektiv förmåga, eller kraft, som gjorde att andra varelsers sinnen lystes upp likt ett ljus inom honom och desto närmare de kom, desto starkare växte sig ljusets sken.

Malphas lät ylandet sakta avta tills det att det helt tonat ut, men höll fortfarande blicken vandrandes över himmelen. Sinnet som han känt av höll sig högt ovan marken och utifrån det så gissade han på att det var en fakarg som sökte skydd för vädret.
Ett rått flin lade sig över hans läppar.

Till och från blev han tvungen att blunda för att undvika irritationen av regndroppar som slog ner i ögonen.
Efter en stunds väntan så uppenbarade sig en vit skepnad i luften, och precis som han trott, så var det en Fakarg som tycktes kämpa med vädret makter.

Med en graciös rörelse så tog den blåvita hannen till marken.
Malphas studerade den bevingade, nu när han stod på marken bara en bit bort. Trots det så hade han ändå problem med att urskilja den andres detaljer då regnet ökat i styrka något. Regndropparna hade ökat betydligt i storlek och slog nu ner mot marken allt intensivare.
Den blåvite gav ingen antydan till att han sökte bråk, utan sänkte sitt huvud i en undergiven gest och likaså med sin kropp.
Malphas reste sig upp och höjde sin svans och sitt huvud för att besvara den andres kroppsspråk med att visa upp sin dominans. Malphas var ändå kung över Höstskogen.

"Vad är ditt namn främling?" Rösten var djup och något rökig, samtidigt som den krävde ett svar. Det var sällan han använde sin telepati till att ta reda på namn, det kunde han gott säga själv.

De mörkblå ögonen studerade den bruna vargen som reste sig upp och i sin tur visade sin dominans genom kroppsspråk. Violence började känna sig ännu mer nervös, speciellt nu då han insåg hur stor den andre faktiskt var.
Då han hörde dennes ord och tonläget i rösten så särade han på käkarna för att svara, men inte ett ljud lämnade honom. Han var fortfarande andfådd och törsten sved i halsen, och han svalde och harklade sig för att försöka ta till orda igen, den här gången lyckades han bättre.
"Violence." hans röst var låg och man kunde nog både se och höra hur nervös den femtonåriga fakargen faktiskt var.
"Mina föräldrar hade nog ingen fantasi då de skulle bestämma namn." tillade han sedan i ett försök till att lätta upp stämningen. Om han lyckades återstod att se.
Violence sänkte huvudet ännu mer så att det vilade mot sina ljusblå framben, men som dock tagit en liten mörkare färg på grund av regnet.

[Blev kort D': ]

Malphas närmade sig den nyanlända hannen med lätta steg. Huvudet hölls högt i en högfärdig ställning och svansen följde exemplet, över hans läppar låg det illvilliga flin som representerade honom så väldigt väl.

"Violence." Sa han, med blicken vilandes över den vitblå Fakargen. Den röda strimman i hans blick gav en väldig kontrast till den mörka omgivningen och tycktes flamma likt en eld i hans gråa ögon.
Nervositeten som låg över den andre, sken så starkt igenom att Malphas nästan kunde röra vid hans sinnesstämning utan att faktiskt bryta sig in i hans sinne.
Den brune ignorerade Fakargens dravel om hans namn och fortsatte mot honom, tills det att det bara skiljde några meter ifrån dem båda. Då stannade han upp och satte sig ner.
"Vilket väder vi har." Malphas lät sin blick glida över till de blöta vingarna som hannen bar. "Det kan inte vara lätt att flyga i detta regn." Det var inte en fråga utan ett konstaterande från hans sida. Blicken gick tillbaka till Fakargens ansikte och ett något irriterat uttyck lade sig över Malphas anlete, den vite såg patetisk ut. Sänkte han sitt huvud något mer så skulle hans ansikte sjunka genom jordgolvet under honom. Han fnös.
"Res upp dig för tusan, du ser patetisk ut."

[Flåt, men Malp är en liten elaking x)]

Hans försök verkade ha misslyckats för han såg ingen förändring alls hos den brune, förutom att han kom närmare. Okända vargar fick honom alltid att bli nervös, men vem kunde klandra honom?
Då vargen tog till orda angående vädret så lät Violence sina blå ögon lämna den brune för att istället snabbt se upp mot himlen, men riktade den snabbt emot den andre igen. Vädret var hemskt, det hade tvingat ner honom på marken där han inte ens hörde hemma. Han hörde hemma i luften där han var snabb och smidig, på marken kände han sig som en nyfödd valp som knappt kunde röra sig.
Vid orden om flygningen så skakade han bara enkelt på huvudet. Dock fanns det värre än regn att flyga i, åska eller blötsnö. Blötsnö gjorde vingarna så tunga att det var omöjligt att hålla sig ovan mark.
Det dröjde inte länge innan den brune ännu en gång tog till orda och då innebörden av orden sjunkit in så vinklades öronen svagt bakåt innan han långsamt höjde huvudet. Regnet kändes tungt mot pälsen och det kändes nästan som om det ville rinna ner till skinnet, så Violence ruskade hastigt på sig så att vattendropparna yrde runt honom. Pälsen stod sedan som en kaskar runt omkring honom och gjorde så att han såg ut som en teddybjörn eller liknande.
Vingarna hade även ruskats av så att de kändes inte lika tunga som innan, men han kunde inte lyfta ännu fastän han ville lämna den här platsen.
"Vem är Ni?" frågade han försiktigt den andre och var så artig som hans mor en gång hade lärt honom.

"Jag är Malphas." Sade han, som att han namn var vida känt över Numoori. Den andre var så underlägsen som en varg kunde bli, men behöll ändå sin artighet och det uppskattade Malp. Det var skönt att prata med någon som inte var en av hans oförskämda systrar, för omväxlings skull.

Den brune, större hannen lade sig till den våta marken under honom och gäspade stort, samtidigt som han verkade helt oberörd av regnet som slog ner mot dem båda.
Ljuden som låg över skogen var behagliga för hans bruna öron, regndropparna som slog ner i sjön och det mullrande lätet som molnen skapade, det hela skänkte honom ett lugn. Därför bestämde han sig för att låta den vitblåa Fakargen vara i fred.
Något som skulle ses som högst ovanligt för att vara honom, men han var sin egen varg och han bestämde själv vad som var rätt och fel, och just nu kändes det alldeles rätt att låta denna 'Violence' vandra.
"Hur kommer det sig att du besöker Höstskogen?" Ännu en gång var rösten krävande, men betydligt vänligare än tidigare.

Malphas? Violence kunde inte påstå att han hört det namnet tidigare, men han hade heller inte varit i Höstskogen. Fakargen följde den brune med blicken då han lade sig ner på marken, hur kunde han ligga direkt i det våta gräset? Var han inte rädd för att bli sjuk på något sätt? Violence själv förblev sittande, sneglade nervöst upp mot himlen då han hörde mullrandet som kom ifrån molnen och han hoppades att det inte skulle börja åska. Då skulle Malphas allt få se på en patetisk varelse.

Tankarna skingrades då frågan kom och han kliade sig lätt bakom örat med ena baktassen, rätade sedan på sig för att låta blicken vandra över träden.
"Jag planerade att flyga över hela Numoori och försöka se alla ställen som finna här. Jag har tänk att börja längre bort egentligen men regnet fick mig att nödlanda här, så får väl börja med att se vad som finns här i Hästskogen." förklarade han och nickade lite för att understryka det han nyss sagt. Då mullret ifrån molnen tilltog i styrka så ville han inget hellre än att springa bort och gömma sig under träden, men han tvingade sig själv att sitta kvar, åtminstone tills blixtarna kom.
"Vad gör Ni här? Bor Ni här?" frågade han nyfiket och riktade de mörkblå ögonen emot den brune.

Malphas såg mot honom med en nonchalant blick och gav åter ifrån sig en stor gäspning som blottade insidan av de kraftfulla käkarna.
"Höstskogen är mitt revir. Mitt, och mina syskons."
Ett lätt flin spred sig över hans läppar. Tänk om Fakargen haft oturen att möta någon av dem i hans ställe? Då hade det inte funnits mycket kvar av de vita fjädrarna på hans vingar.
"Du hade tur att du inte mötte någon av dem, dom två är tokiga." Sade han slugt och avslutade meningen med ett kort, dovt skratt. "Ge-hihi."

Revir? Opps! Violence tackade alla gudar och stjärnor och allt vad som fanns att tacka för att den andre inte anfallit honom så fort han landat.
"Oh." var det enda som lämnade Fakargens läppar vid orden om att det var Malphas o hans syskons revir.
Då andra orden sedan kom så vinklade han svagt bak öronen i en ängslig gest. Han hoppades verkligen att det skulle sluta regna snart så att risken inte var lika hög att han skulle stöta ihop med den andres syskon.
"Så fort det slutar regna så ger jag mig iväg, så att jag inte stöter ihop med Dem." så fort hela meningen lämnat hans käkar så ångrade han sig. Det hade räckt med det första, han hade inte behövt säga anledningen.
"Alltså.. Med tanke på det Ni sa.. Jag vill inte ställa till med problem, varken för mig själv eller någon annan." försöket till att förklara misslyckades grovt enligt Violence och han sneglade då och då emot Malphas, redo att hoppa undan ifall denne bestämde sig för att sluta vara snäll och istället hoppa på honom efter det han sagt.

De båda öronen lades irriterat åt sidorna samtidigt som man kunde se hur det ryckte i den högra sidan på hans övre läpp, det var något helt fantastiskt hur fånig den blåvite var, och det gjorde Malphas hiskeligt irriterad. Aldrig trodde han att han skulle få möta på någon med så låg självaktning som denne bar.
"Du kan inte gå runt och vara ängslig hela livet, för då kommer du aldrig lära dig att leva. Skärp dig för tusan!" Röt han till. Violence hade tur i det att han var artig, för annars hade Malp flugit på honom med en gång och sätt till att hans vingar inte längre skulle vara till någon nytta. Så kanske han hade sina orsaker till att vara ängslig ändå, men till denna grad, det gjorde det bara löjligt.

"Dom två är på andra sidan av skogen, så det finns ingen orsak för dig att vara orolig."Malphas studerade honom, i hopp om att han skulle förstå och sluta vara så rädd. Han hade egentligen ingenting att vara rädd för, förutom systrarna, men Malphas hade ju tillåtit honom att vandra i skogen om han så behagade, inte via ord i och för sig, men genom att inte attackera honom.

Då Malphas röt till åt honom så ryckte han till, mest för att han inte riktigt var beredd på det. Rättelse, han var inte beredd alls.
Till viss del kunde han förstå den andre, Malphas verkade mycket mer världsvan än han själv, dessutom verkade han veta ett och ett annat. Tänk att lära sig av honom, lyckliga varg som fick det, om det ens var någon som fick det. Violence hade fått känslan av att den andre inte beblandade sig med så många andra än sina syskon.
"Förlåt." mumlade han skamset. Ohja, Violence skämdes. Han visste att han var en skam för vargsläktet, så ängslig och nervös som han var. Det var nog bara tack vare vingarna som han fortfarande levde då han kunde röra sig ovan mark och inte behövde stöta ihop med så många andra vargar. Det var klart att han ville tuffa till sig, lära sig allt möjligt om att försvara sig och utveckla sin vindkraft och han visste att det bara var han själv som stoppade honom.
Violence sneglade emot Malphas samtidigt som han reste sig upp och började röra sig emot vattnet, stannade vid vattenbrynet och lapade snabbt i sig lite av den klara, kalla vätskan. Det var först nu som han hade insett hur törstig han faktiskt blivit under flygningen dit. Tungan rörde sig sedan över raden med tänder och läpparna för att få bort de flesta droppar som kommit från himlen, men även från då han druckit.
"Jag förstår varför Ni bor här, det är mycket vackert. Har Ni varit någon annanstans i Numoori?" tystnaden som hade uppstått tidigare kändes påträngd, i alla fall för Violence, så varför inte försöka bryta den en aning?

Himlens raseri avtog sakta och snart därpå lättade de tjocka molnen upp, bakom dem blottade sig en klotrund måne som slängde sitt kalla ljus över den eldröda gläntan.

Malphas följde den ljusa hannen med blicken när han rörde sig ner mot sjön för att lappa i sig av vattnet. Violence hade förstått vad han menat, men var han villig att göra en förändring med sig själv? Den brune fnös vagt och fuktade nosen. Förmodligen inte, det var få som hade styrkan för det och han betvivlade starkt att den bevingade framför honom skulle klara av det själv. Egentligen skulle han behöva någon som visade honom och lärde ut, en vägledare, någon som Malphas själv.
Men, han skulle inte orka lära ut sitt sätt att leva till honom. Det skulle stjäla tid och energi, och hela iden var inte ett dugg intressant för Malphas själv.

Han ville träffa någon likasinnad, någon som förstod sig på den situation som Malphas alltid är i, någon kraftfull som han själv. [Bael<3]

"Jag håller mig till reviret, men tar mig ibland till närliggande områden."
Hannen tycktes vara något säkrare än tidigare, han hade verkligen fattat vinken ändå. Ett vagt nästan obefintligt leende lägger sig över hans läppar och han ger den andre en nöjd blick.
"Vart är ditt hem?"

Fakargen höjde blicken då regnet avtog och han kunde se månen som visade sig bakom molnen som nu hade skingrats.

Hans blick lämnade dock månen snart och riktades emot den andra vargen som svarade på hans fråga och han nickade lätt för att visa att han uppfattat vad denne sagt.
Sedan kom en fråga till honom och det tog några sekunder innan innebörden av orden sjönk in. Vart hans hem var? Ja, var det han bodde?
"Ingenstans." svarade han efter en stund och det ryckte svagt till i hans ena mungipa, som om han var på väg att le snett men ångrade sig i samma sekund så att det endast blev en ryckning.
"Ett hem måste man försvara och jag är inte tillräckligt stark ännu, så just nu reser jag runt i Numoori för att se alla platser och förhoppningsvis lära mig något under färden. Kanske hittar jag någonstans jag vill bo, annars kommer jag betrakta himlen som mitt hem." ibland pratade Violence för mycket, enligt honom själv, och han vinklade svagt bak öronen och vred blicken emot Malphas. Dock undslapp snart en stor gäspning hans käkar innan han ruskade lätt på sig.

Malphas nickade vagt som svar på Violence uttal. Det var vettiga ord som lämnade hannens käft. Att man var tvungen att vara stark för att kunna försvara den plats som man kallade hem lät väldigt klokt i Malphas öron och han kunde inte annat än hålla med den andre, för så var det.
Men om han nu inte ansåg sig tillräckligt stark ännu så fick han väl se till att bli det då. Styrka är något som man måste söka och verkligen vilja ta del av för att uppnå, det är inget som bara kommer av sig själv för den som väntar tillräckligt länge. Malphas fnös irriterat och reste sig upp. Pälsen var verkligen genomvåt men det gjorde honom inget, lite extra tyngd stärkte honom endast och pälsen skulle till slut självtorka.

Han lyfte blicken och lät betrakta månens behagliga gestalt för en stund innan blicken flyttades tillbaka till den andre hannen.
"Du måste söka styrka för att finna den och tro på dig själv för tusan! Annars kommer ingen annan heller att göra det."
Malphas vände sig om och lämnade ryggen fri mot den andre hannen. Sen när blev han, självaste Malphas, så... hjälpsam? Hannen ruskade på huvudet och lät tassarna i ett behagligt tempo leda honom bort från sjön, in mot skogen. Svansen hängde tungt bakom honom och inte en tillstymmelse av en känsla kunde läsas från hans kroppsspråk där han vandrade. Malphas hade fortfarande svårt att ta in det som nyss skett, hela händelsen hade varit underlig för honom. Han var verkligen inte den som var ute efter att hjälpa någon, förutom han själv, och ändå hade tankar som inte hört hemma i hans sinne strövat runt fritt under hans möte med den bevingade Violence.
Han gillade inte ens Fakarger.

Givetvis tog Violence åt sig av det Malphas sade, och han såg hur denne reste sig upp för att sedan vandra bort mot skogsbrynet.
Fakargen antog att den andre inte ville att han skulle följa efter och Violence ville inte riskera ett slagsmål på grund av det, trots att han på något sätt ville följa med den andre. Men varför? Violence hade fått intrycket av att den andre inte ville veta av honom, så varför ville han följa med någon som inte tyckte om honom?
Violence vinklade öronen svagt bakåt samtidigt som han studerade den brune som fortsatte vandra. Hans blick sökte sig snart upp mot skyn igen och den här gången fällde han ut vingarna med ett svagt läte, lät sedan vindens kraft föra vinden under hans vingar och bära upp honom mot skyn.

Om han träffade Malphas igen så hoppades han att han skulle kunna visa sig värdig i hans ögon genom att inte vara så rädd och ängslig som han nu var.

På återseende Malphas, måtte våra vägar mötas igen någon gång.

Malphas stannade upp och vred på nacken för att kunna lägga sin blick över sjön, eller egentligen för att ge den andra hannen en sista blick innan han lämnade platsen. Men den blåvite hade redan gett sig iväg, låtit sina vingar föra honom upp mot den mörka himmel som låg över dem. Ovädret hade dragit förbi, regnet var bara ett minne blott. Det våta gräset fanns där för att påminna om vad som nyligen skett.
Den brune hannen gäspade och fortsatte sedan djupare in i den färgrika skogen.


[AVSLUTAT]