Eldflugorna hade fyllt luften. De rörde sig tillsammans som en perfekt planerad dans. Förundrad över dess skönhet följde Blues blick dem med precision. Varför hade hon alltid mycket lättare att se det ljuva i naturen än hos något annat? Alltid hade hon sett till något som blommor, eller i detta fall eldflugor, och önskat om deras vackerhet. Den svaga glöden från flugorna speglade sig i hennes glasklara ögon.

Solen hade nyligen försvunnit bakom horisonten, och lämnat Numoori i dunkel. Ännu var det helt den mörkaste nyansen som skulle till att bli, men inte långt ifrån. Månen hade inte stigit till sin högst punkt ännu, men där det silvriga ljuset trängde sig ner glödde månblommorna nöjt. Trots att det i stort sett var vintertid hade skogen inte lagt sig i dvala ännu - det var hon tacksam för. Vinterhalvåret var alltid en av de jobbigaste tiderna och det skulle definitivt inte bli lättare i år. Valparna skulle med all säkerhet födas när snön fallit, och Blue som knappt kunde ta hand om sig själv skulle behöva ta hand om ett par till. Just nu hade hon iallafall Hector, och aldrig hade hon uppskattat något mer. Frågan var bara hur länge han var villig att stanna med henne och hjälpa henne. 
     Blue lämnade motvilligt eldflugorna med blicken, för att se efter Hector. Han var här i närheten någonstans, inte sant?

Han placerade försiktigt tassarna på underlaget för att inte störa lugnet runtomkring dem. Han hade aldrig besökt Ötamon tidigare men visst hade han hört om dess skönhet. Historier om glödande blommor och månljus. De hade dock inte gjort skogen rättvis för vad han såg kunde knappt beskrivas i ord.
Hector sänkte huvudet och knuffade lätt till en av blommorna med nosen. Den gungade till och han höjde med ett leende huvudet. Han hade ursäktat sig från Blue för att få en chans att utforska och se månvargarnas skog med egna ögon. Uppleva den. Men han borde röra sig tillbaka. Han hade varit borta en stund och han började känna av dofter som markerade revir. I lugn takt vända han sig om för att återvända.

Han fann henne i närheten där han lämnat henne. För en gångs skull såg hon lugn, fridfull ut. Den grå stannade till i skuggan. Han ville inte störa henne. Då hon började se sig om satte han kroppen i rörelse.
   "Hej." hälsade han mjukt och gick fram till henne för att lägga ner intill. "Förlåt att jag dröjde."
Hans blå ögon sökte sig till eldflugorna som dansade runt och följde dem med blicken. Andra kunde säga vad de ville; Ötamon vad en magisk plats.

Doften av vargar hade lockat honom. Ute på en utav sina många kvällsliga och nattliga promenader hade doften av två vargar nått hans nos. Nyfiken för sin ålder hade han börjat följa spåret när solen gått ner. Man kunde ju inte påstå att det gick fort, men det krävdes ingen snabbhet i hans steg. Eldflugor fångade hans blick när dem lyfte i gemensam skara och han såg på dem i någon sekund innan han fortsatte. Skogen fortsatte att förvåna honom med sin skönhet, trots att han nu spenderat så mycket tid där. Nätterna var absolut vackrast, trots att han nu sett så många nätter i denna skog.

När han rundat en mindre skogsdunge kunde han se källan till dofterna. En vit varginna, av doften att döma, låg vid sidan av en grå hane. Det var någonting annorlunda med varginnan.
Den gamle log lojt och fortsatte mot dem.
"God kväll." sa han och slog sig ner framför paret. Leendet var fortfarande strött över hans läppar och den allt för långa svansen låg ringlad vid sidan av honom.
"Mitt namn är El'the Immiker, får jag fråga om era?" hans röst var både dov och lugn. Det låg någonting betryggande över den gamle och han verkade smälta in i omgivningen, som om han bara växt upp ut marken.

Blue mötte Hectors blåa blick med ett välkomnande leende.
     "Ingen fara." försäkrade hon med hennes mjuka stämma. När silvervargen la sig intill lämnade hon honom med blicken, och såg tillbaka på eldflugorna.
     Efter en stund kunde hon höra lätta steg, och öronen spetsade sig vaksamt på hennes huvud. En mild oro knöt sig i hennes bröst. När stegens bärare uppenbarade sig framför dem, reste hon sig upp från den liggande position. Med ett uttryckslöst anlete bemötte hon främlingen.
     Varghanen var storväxt - större än dem båda - med två par horn på vardera sida, dess fäll var lång och såg övertygande mjuk ut. Blue granskade dess föråldrade anletet, och antog att det var en äldre hanne. När han hälsade och presenterade sig klippte hennes öron till. Det var något fridfullt med honom. Den spinnande oron inom henne falnade till hans lugna stämma.
     "God kväll." hälsade hon tillbaka något lågmält. Ett vagt, försynt leende smög sig fram på hennes skära läppar. "Jag är Blue." svarade hon, innan blicken vändes emot Hector för att låta han presentera sig.

Han kände doften innan han kunde höra tassarna som vandrade över marken. Hector hade utgått från att det endast var någon som passerade, men då både doft och ljud kom närmare blev han med ens tveksam. Det verkade inte som att de skulle få förbli ostörda. Han kastade en hastig blick på Blue, väl medveten om hus hon reagerade på främlingar. När hon satte sig upp följde han hennes blick. En stor, hornbeklädd, vit hanne uppenbarade sig mellan träden. Silvervargen satte sig upp även han, och han kände sig otroligt liten i jämförelse. Han var en god bit mindre än Blue, och den ännu större hannen gjorde inte att han kände sig större. När han väl fundera på det så var han ganska liten gentemot de flesta andra vargarna i Numoori.

Hector kom tillbaka från sina funderingar när främlingen började tala. Han granskade honom försiktigt. Han såg gammal ut. Lugn. Stadig. Allt annat än hotfull. Han sneglade kort på tiken intill. Även hon såg lugn ut trots främlingen.
   Den vite presenterade sig och silvervargen höjde vagt på ögonbrynen. Det var ett ovanligt namn och han var inte säker på om det var ett som antingen skulle läggas på minnet eller glömmas bort av just den anledningen. Vid sin sida hörde han Blue tala. Han mötte kort hennes blick med ett leende då hon såg på honom.
   "Mitt namn är Hector." svarade han och nickade lätt med huvudet i en hälsning. "Jag ber om ursäkt om jag säger något dumt nu, men ditt namn är förfärligt långt. Du har inte ett smeknamn jag kan kalla dig?"
   Han log vänligt mot jätten. Skulle de föra ett samtal ville han gärna ha ett namn att kalla honom och minnas honom vid. Ett som förhoppningsvis inte var så krångligt.

[*pruttar ut en massa ord*]

(*host* Ursäkta det här uppehållet..)



"Väl mött Blue." sa han och nickade långsamt mot henne. Den mörka blicken vändes mot hanen när han presenterade sig.
Ett långt men bullrande skrockande lämnade honom när hanen bad om ett smeknamn.
"Jag det är då inte lätt." skrockade han och log mot Hector för att visa att det inte fanns någon skam i att be om ett smeknamn.
"Ni får gärna kalla mig Immiker." fortsatte han och såg mellan de båda. Det hade nästan varit komiskt hur dem satt sig upp precis efter varandra, som om han varit en dirigent som gav ut order. Han blinkade långsamt och kastade en kort blick på den mörka, fridfulla skogen runt omkring dem.
"Är ni på genomresa?" frågade han och betraktade dem båda. Vid närmare inspektion kunde han gissa sig till att honan; Blue, var dräktig. Han anmärkte inte på detta men undrade förstrött om Hector kunde vara fadern... inte för att det skulle förvåna honom om så inte var fallet.
För att inte tappa bort verkligheten helt och hållet avbröt han tankarna på fadern till valparna och fokuserade på dem två som faktiskt var här.

Blue log blygsamt när Immiker tillät dem att inte behöva använda hela hans namn. Hector gjorde rätt i att fråga - för vissa spelade det stor roll. Men så verkade inte fallet för denna åldrade hanne. Det var säkert vanligt för de med långa namn att de fick smeknamn, själv hade Blue aldrig stött på det dilemmat.
     Öronen klippte åt den främmande hannens röst. Frågan fick henne att se lite osäkert på Hector. Hon visste inte hur länge han planerat att stanna med henne. Hur som helst, så var det här Blue tänkte föda sina valpar. Om han valde att lämna innan så var hon ändå ändlöst tacksam över hans hjälp. De azurblå ögonen fäste sig på den ljuspälsade igen innan hon talade;
     "Jag är nog ganska oförmögen att resa mycket mer, så jag blir nog kvar i dessa urskogar ett tag till." Ett nervöst, försynt skratt lämnade henne samtidigt som hon såg ner lite menande emot sin mage. Blicken sökte sig fort upp till den äldre igen - hon tvekade på att faktumet att hon var dräktig hade undgått hannen.

Leendet breddades då den gamle hannen reagerade så väl på hans fråga som han gjorde. Han var säker på att han skulle kunna minnas Immikers namn, och framför allt klara av att uttala det utan att massakrera det helt.
    "Är ni på genomresa?"
Hector kastade en hastig blick på tiken intill. På sätt och vis var han endast på genomresa, men han hade ingen brådska. Blues svar fick honom att le mjukt åt henne. Det kunde inte vara allt för långt kvar till valparna föddes, och fick han ville han finnas där för dem. Han ville inte bara lämna dem som fadern hade gjort.
    "Jag blir kvar här på obestämt tid."
Han var varken säker på hur länge Blue behövde honom, eller ens ville ha honom, i sin närhet.
    "Och du själv?"

(Gud förlåååååååååååt mig *skäms fruktansvärt mycket*!!! Vill ni avsluta kan vi göra det, ehehehehhh ^^'')

Ett lågt skrockande undslapp honom när varginnan sa att hon nog var oförmögen att resa mycket längre. Han hade haft rätt i att tro att hon var dräktig, må så vara att det varit det uppenbara att tro men det var inte alltid det uppenbara var det korrekta.
"Jaa, men det är i alla fall ett vackert ställe att stanna på." sa han och blinkade långsamt mot henne.
Nyfiket såg den gamla på den grå hanen när denne pratade. Obestämd tid. Spännande ordval. Det hela örat på den gamles huvud snärtade till när frågan studsades tillbaka till honom. Ett lojt leende smög sig upp på hans läppar.
"Jag har hittat en familj att stanna hos, så jag blir kvar här i skogen tills hjärtat vill vidare." sa han i en melodisk ton.
Den mörka blicken vandrade mellan Hector och Blue några gånger innan han åter skrockade och öppnade munnen.
"Ursäkta för att jag frågar, men är ni ett par?" frågade han och blinkade mot de båda. Han skulle inte trott att de var ett par, inte bara för den stora höjdskillnaden... Fast man ska ju inte tro det troliga bara för att det är det uppenbara.

Den äldres melodiösa ton fick Blue att känna ett lugn. Blue såg på Hector med en känslofattig blick. Obestämd tid. En dag skulle Hector fortsätta härifrån, och med största sannolikhet utan henne. Hon kunde inte riktigt sätta känslor på det faktumet.
     ”... men är ni ett par?” Ett nervöst skratt flydde henne så fort frågan lämnat El’The Immikers läppar. Minspelet i hennes näpna anlete skiftade från chockat till ursäktande och slutligen till skamset. Försynt såg hon på silvervargen bredvid sig. Det var inte så att hon aldrig skulle kunna älska Hector; för det gjorde hon nog, på sitt eget vis i sin hemlighet. Men det fanns inte en uns av henne som hade ork att älska något annat än de ofödda nu. Det var som helt uteslutet. Dessutom var det i hennes sinne helt omöjligt att Hector skulle ha sådana känslor för henne. Han? Nej, aldrig. Han var för bra för det.
     ”N-nej..” svarade hon lågmält. Ett ursäktande leende drog sig över hennes läppar och hon såg blygsamt upp på Immiker sedan Hector. ”Vi är bara vänner” sade hon, med en svag ton av osäkerhet och fundering. Visst var de väl vänner, eller?

Han nickade stilla åt Immikers ord. Åtminstone fram till han undrade om de var ett par. Hector kände hur hans ansikte hettade till.
    "Ah..." sade han generat.
Han vågade sig på att snegla på tiken intill sig innan han såg på den äldre hannen igen. Desperat försökte han svara men kunde bara öppna och stänga munnen utan att ett ljud lämnade honom. Till hans räddning svarade Blue och han slöt käften med en liten smäll.
    "Ja, bara vänner." han härmade hennes ord och nickade.
Visst tyckte han om albinotiken, det gjorde han verkligen, men det var som om det fanns en spärr som hindrade honom från att våga släppa sina känslor fria. En spärr han inte ens var medveten om. Så han kunde inte påstå att det fanns någon kärlek på det sättet mellan dem. Han hade inte ens övervägt tanken på att Blue kanske kunde ha några känslor för honom förrän nu. Han hade inte ens övervägt om han hade några känslor för henne. Allt han visste var att han ville hjälpa henne, och det var vad han fokuserade på.

Deras reaktioner var väldigt intressanta. Han fick lust att skratta när han såg Hectors mun öppnas och stängas utan att ett ljud undslapp honom. Blue däremot verkade bli nervös av frågan och fick den gamle att höja på ögonbrynen. Hade dem inte svarat honom hade han nog dragit slutsatsen att de båda var lite betuttade i varandra. Det var onekligen det intrycket han fick av deras reaktioner. Ett litet leende låg i hans mungipor när de båda tystnat.
"Jaså," sa han muntert "Det hade jag nog inte gissat på." en ofrivillig jämförelse mellan honom själv och en utav de gamla varginnorna - den som alltid hade försökt para ihop allt och alla - i hans födelseflock fick honom att dra än mer på smilbanden. Det hade inte varit en behaglig varginna, men hennes bestämda tass om att alla skulle hitta sin kärlek hade alltid förundrat honom. Han önskade att han själv besatt samma beslutsamhet om just kärlek. Visst trodde han inte på att en varg kunde vara hatad av alla, men han var inte heller så säker på att alla skulle hitta sin kärlek.
"Ni passar tillsammans." avslutade han med ett mjukt leende.

Blodet rusade utan varning upp till kinderna, och en uppenbar rodnad skymtade under hennes tunna päls. Generat såg hon ner i marken på de beniga tassarna. El’the Immiker verkade verkligen veta vad en skulle säga för att skapa en olämplig stämning emellan dem. Dock verkade han mindre berörd. Ett nervöst, kort skratt lämnade henne. Rädd att se på Hector för att mötas av hans reaktion, såg hon upp på den äldre igen. Egentligen borde inte situationen vara så löjligt pinsam, men det var något med det hela som varit så uteslutet och otalat om, så när Immiker drog upp ämnet var det något så ostadigt och outforskat emellan dem. Blue visste inte vad Hector kände, trots att hon tvekade på att han hyste henne några romantiska känslor, och hon visste inte heller vad hon kände för honom. Det nervösa leendet och generade blicken hade tynat bort och i ett tankfullt tillstånd såg hon på Hector med ett slätt uttryck. Fanns det något där, långt inombords? Något som begravts av ångest och vemod?
     När Blue kom på sig själv med att stirra, såg hon genast bort och lugnet i hennes anlete ersattes av skamsenhet igen. Atmosfärens lustighet gjorde sig påmind igen och återigen blev hennes kinder några nyanser rödare.

Hector trodde inte hans ansikte kunde bli varmare, men ack så fel han hade haft. Han harklade sig kort och vände bort blicken.
    "Erm, ja.. jaha, ehh... tack." sade han fumligt och insåg inte förrän efteråt hur korkad han lät.
Han vågade sig på att kasta en kort blick på Blue innan han återigen flackade med blicken. Det här mötet hade tagit en oväntad vändning. Han var tvungen att skifta samtalsämnet till någonting som inte fick honom att babbla som en idiot.
    "D-du sa att du hittat en familj?"
Han hade känt en vag doft av andra individer hos honom, en som han kände igen. Det fanns en flock som höll till i området, det visste han. Han hade passerat deras gräns ett antal gånger då han jagat.
    "Är det den flocken som håller till är i Ötamon?"

Ett lågt skrockande lämnade honom när han såg deras generade reaktioner. Han såg på Blue när hon ohämmat såg på Hector och förundrades över hur han kunde missa det. Hectors stammande tack fick den gamle att le på ett sätt som var mycket yngre än hans ålder. Så ovanligt kul det var att se två vargar så uppenbart generade och veta att det var han som fått dem så generade. Immiker skämdes lite över lyckan han fylldes av när han såg deras uppenbara genanthet.

Hectors desperata famlande efter ett nytt ämne, ett som inte var lika genant, fick den gamle att åter skrocka. Han nickade mot Hector.
"Ja, min nya familj är flocken som håller till här ja." sa han och såg mellan de båda "De är mycket vänliga och skulle erbjuda den som behöver det, hjälp." Blicken stannade någon sekund längre på Blue. Hon skulle nog behöva hjälp när tiden var inne.

Hans mörka blick vandrade in mellan de mörka trädens skugga. Svaga ljusfläckar talade om var det fanns månblommor. Ett drömsk leende spelade på hans läppar. Sagorna som sprang omkring mellan träden var fantastiska. Långsamt återvände blicken till vargarna framför honom.
"Vill ni höra en saga?" frågade han, medveten om vilken lustig fråga det var men inte det minsta generad över den.

Att det låg en flock i närheten var inget nyhet för henne, om än hon bara träffat en ur den förr. Lukten i Immikers långa päls var inte allt för obekant. Försiktigt mötte hon den hornkröntes blick. Tanken på ett flockliv hade aldrig direkt slagit henne – Blue hade alltid levt med bara sin familj. Efter allt som skett med hennes föräldrars födelseflockar hade hon blivit lite avskräckt. Men hon hade svårt att tänka sig den här äldre hannen något annat än god – men hon var inte känd för att vara cynisk och ville alltid tro det bästa om alla. Om än demonerna i hennes huvud gärna väste annat till henne. Kanske skulle hon överväga ett flockliv, trots allt? Den kändes som ett stort beslut hon inte riktigt vågade ta än.
     ”Vill ni höra en saga?” En något förvånad min lade sig över hennes nätta anlete, innan ett smalt leende breddade sig över hennes läppar. En saga? De blå ögonen sökte sig till silvervargens ansikte för att se hans reaktion. Blue hade inte hört en saga för länge, länge sedan och hade inget emot en nu. Tanken på det var något betryggande. Kanske kunde hon berätta den för sina små valpar sedan. ”Jag har det inget emot” sade hon med en lågmäld men lätt glad röst och såg tillbaka på Immiker.

Den grå hannen nickade, uppmärksam på vad den andre hade att säga. Han kunde erkänna att han saknade flocklivet, sin familj. Trots att det gått en tid sedan han förlorade dem alla gjorde det ont. Det var nog någonting som aldrig skulle försvinna. Men som Immiker sade var hjälp någonting man kunde räkna med om man behövde den. Han såg Blue i ansiktet innan hans ögon ofrivilligt sökte sig till hennes mage. Själv hade han aldrig haft att göra med valpar, åtminstone inte såhär nära, och han var i ärlighetens namn osäker på om han skulle klara av att skydda både dem och deras mor. Men han hade gudarna som gav honom styrka, och med deras hjälp skulle han säkert lyckas. Det var åtminstone vad han hoppades på.
    "Vill ni höra en saga?"
De trekantiga öronen på Hector huvud spetsades och han såg uppmärksamt på den vita, mycket större, flockvargen.
    "Gärna." sade han och nickade instämmande på de ord Blue talat.
Det hade varit så otroligt länge sedan han fått en saga berättad för sig.

Immiker log roat mot de två och lade sig ner, gjorde det bekvämt för sig själv. Han gillade att det var så många vuxna vargar som gladdes av tanken på att få höra en saga.
"Långt borta, bortom Numooris  gränser och en livstids vandrande över öknar och träsk ligger ett litet land. Landets gränser är inte det ända som är litet utan invånarna är även dem små. Dem går på två ben, är täckta med päls, han långa framtassar som dem kan greppa saker med men korta baktassar som dem halkar omkring på. Deras ansikten är platta och saknar en nos som våran. Som kompensation har vissa utav dessa tvåbenta varelser vingar på ryggen, vackra multifärgade insektsvingar.
 En varg, som varit ung när han började vandra hade blivit gammal under sin resa till detta lilla land, hade bestämt sig för att invänta döden i detta lilla land. Han hade byggt sig en lya och funnit att landet var fullt av miniskula hjortar.
En dag när han jagade en utav dessa små hjortar stötte han på en flock av de tvåbenta varelserna. Han stannade upp och såg på dem när de höjde vassa träpinnar mot honom och skrek med gälla röster på ett obegripligt språk. Långsamt cirkulerade han runt gruppen, nyfiken på vad dem försökte säga. Han försökte själv hälsa dem, men det fick bara gruppen att hoppa baklänges och skrika än mer upprört.
En utav de allra minsta varelserna kikade nyfiket på honom och vargen viftade på svansen för att inbjuda den lille att komma närmare. Det hördes någonting som liknade ett fnitter från tvåbeningen och det såg ut som att den ville komma närmare. I samma ögonblick skrek flocken högre än innan och halva rusade emot vargen med pinnarna höjda. Dem stack honom, försökte träffa ansiktet. Den del av flocken som inte attackerat hade börjat springa iväg, den lilla tvåbeningen med dem.
När en utav pinnarna rev honom över nosen tjöt han och ryggade undan, vände om och sprang hem till sin lya.
Dagen gick och natten kom. Natten lystes upp av små stjärnor som flög omkring under taket på skogen där han sov. Noga hade han slickat rent sina sår och låg nu för att invänta sömnen medan hans blick följde stjärnorna.
Ljudet av en gren som bröts fick honom att se ner från dem flygande stjärnorna. Den lilla tvåbeningen stod bara några tassar ifrån hans lya. Vargen log mot tvåbeningen som åter igen lät som att den fnittrade. Han sträckte fram huvudet och såg nosade på tvåbeningen. Den luktade som en hona och han lade ner huvudet framför henne. Försiktigt sträckte hon fram framtassen och lade den på hans nos. Han slöt ögonen och någonting som liknande ett spinnande ljud hördes från hans hals. Tvåbeningen vek ihop sina ben och satte sig framför honom. Efter en stunds tystnad förstod vargen att tvåbeningen försökte prata med honom. Han öppnade ögonen och såg på henne. Framtassarna pekade hon mot sitt bröst och utstötte ett ljud som liknade Jimay. Nyfiket såg han på henne och gjorde ett försök att låta på samma sätt som henne. Förtjust slog hon ihop sina framtassar och skapade ett smällande ljud. Han flinade och hon började gestikulera mot honom. Det tog ett ögonblick innan han förstod vad hon menade.
"Ulv." sa han och tvåbeningen rynkade pannan.
"Ulf?" sa hon.
"Ulf."
"Ulv!" han skrockade åt hennes förtjusning när hon återigen gjorde det smällande ljudet.
Natten fortskred och de två olika raserna insåg att dem kunde kommunicera på en blandning av hans språk och gester.

Morgonen grydde och när vargen öppnade ögonen insåg han att den lilla tvåbeningen somnat vid hans sida. Försiktigt puttade han på henne. Hon vaknade och tog farväl av honom, men redan samma kväll kom hon tillbaka.

Denna udda vänskap fortsatte i några år. Vargen blev äldre och kände att döden kom allt närmare. Tvåbeningen växte och han kunde känna på lukten att hon närmade sig könsmognad.
En kväll när hon hälsade på honom lade han nosen mot henne och anades tungt.
"Ulv?" sa hon frågande och smekte honom över nosen.
"Jimay," suckade han och mötte hennes blick "jag känner att döden är riktigt nära nu, som att den väntar på mig i nästa glänta... jag behöver bara ta ett skutt dit." Tvåbeningen satt tyst och fortsatte stryka honom över nosen. Det var tyst mycket länge innan hon tog till orda.
"Jag vill inte du dö." mumlade hon "Jag tror... jag tror mitt hjärta gå sönder så." försiktigt lade han nosen mot hennes kind som hade blivit våt av tårar.
"Jimay, döden är inte mer än nästa resa, jag kommer inte lämna dig så länge du kommer ihåg mig." mumlade han till henne. Hennes kropp skälvde när hon försökte hålla tillbaka tårarna.
"Men det finns en sak som jag skulle vilja göra innan jag låter döden ta mig." hon såg upp på honom och han blinkade mot henne "Vi har inte hälsat på hos dig än, jag har känt dig i flera år nu men vet bara ungefär vart du bor. Klättra upp så går vi hem till dig." Hon nickade sammanbitet och kravlade upp på honom. Så gick dem genom skogen till hennes by.
Väl inne i byn uppstod skrik och panik tills dem såg den stora vargen lägga sig ner och den tvåbenta flickan kliva ner från hanns rygg. Hon kysste hans nos och han blinkade mot henne.
"Farväl Jimay." sa han. Nya tårar vällde upp i hennes ögon och hon kastade sig om halsen på honom.
"Farväl Ulv." Dem förstod båda att detta var farväl. Vargen reste sig upp, rörde vid hennes huvud en sista gång innan han gick tillbaka till sin lya.

När Jimay kom tillbaka till lyan fann hon Ulv, stilla och utan att andas. Han var inte kall som de flesta kroppar blev. Han låg bara alldeles stilla med ett litet leende på läpparna. Hon böjde sig ner, strök honom över pannan och mumlade någonting som uppenbarligen var en bön och ett tack.
Tvåbeningen återvände till hans lya en gång per år och fann att den väldiga vargens kropp hade blivit en kulle klädd med okända, vackra blå blommor i tusental. Varje år satte hon sig ner och talade med kullen och det kändes som att den lyssnade och hon kunde nästan höra vargens skratt.

Några år senare när hon hälsade på kullen hade hon med sig en son. Sonens namn var Ulv och när hon satt ner honom stapplade han fram och lade framtassarna mot kullen. Han skrattade och började skimra. Sekunden senare stod den stora vargen framför henne där hennes son nyss stått.
Tårarna började rinna längs hennes kinder när hon kastade sig om halsen på vargen.
"Ulv, jag saknat dig!"
"Jag sa att jag aldrig skulle lämna dig."
..."

Immiker tystnade och såg tillbaka på sina två åskådare. Han log mot dem och satte sig upp.

Hänfört lyssnade hon till hans historia. Det var en vacker saga om tvåbeningar och en varg. Det var lätt att slitas med till hans stillsamma röst. Det kändes som om hon kunde föreställa sig dem allihopa under sina ögonlock.
     När han avslutade så andades hon tungt ut.
     ”Vad vackert.” En mjuk, känslosam min infann sig i det bleka anletet. Hon suckade som för att samla sig. ”Denna ska jag minnas, Immiker. Om jag får din tillåtelse, kanske jag kan få berätta denna för mina valpar en dag.” Försiktigt log hon. Om än hon insåg att det aldrig skulle låta så fantastiskt som när den åldrade hanen berättade, så var det ändå en fin saga.