Ur den mörka hålan till lya ekade djupa, rytmiska andetag. De tre ynglingarnas andning ljöd i takt med varandra. Det var lugnande, sövande. Det var svårt att hitta något som värmde hjärtat så mycket som ljudet av dem, vare sig det var hjärtslag eller skrålande skratt. På den senare tiden hade de upptäckt mer, tagit längre tripper från lyan – en natt spenderade de till vid Bergen. Den rädsla att förlora dem var inte bortblåst, men den hade som sjunkit undan, och inte låta det hela ta överhand. Blue vågade lita på sig själv, och hon var tacksam. Något hade hänt den eftermiddagen i höstas, och all tyngd hade som lossnat från hennes hjärta.
     Utanför lyans mynning satt albinon. Den klarblå blicken var fäst det svarta valvet, prytt av glimrande stjärnor. De såg så vassa och kalla ut, som lysande isskärvor. Det rasslade lätt i de tjocka lövverken ovanför, och lågmält spelade insekterna på sina melodier ackompanjerad av fåglars hoande. Det var fridfullt, och hon kunde känna det enda in i hennes märg. Den inre stormen hade lagt sig och härifrån framöver skulle allt vara lättare, det vågade hon till och med tro.
     ”Hector, min vän”, kallade hon med ett värmande leende på de skära läpparna. Den blå blicken letade rätt på hans silvriga gestalt i dunklet. Ögonen låstes vid varandra. Vännen hade varit ett stadigt stöd genom hela valparnas uppväxt, både för henne som för dem – men hon kunde inte låta bli att undra, ifall han någonsin längtade ifrån, att söka sig en egen familj.
     ”Längtar du inte efter en egen familj?” Lätt tiltade hon på huvudet med en frågande, men mjuk min i hennes anlete. Det kändes som om hon stal av hans tid, även om hon var väl medveten om att han stannade av egen vilja.

Vinden smekte mjukt silvervargens päls. Som många andra nätter satt han och studerade stjärnorna på den mörka himlen. Vant hittade han Tårarnas Träd, den stora och lilla björnen, bröderna Romulus och Remus. Han hade pekat ut alla gudarnas egna stjärnbilder för valparna och Blue en natt innan det var dags för dem att sova. Framför allt Varya hade varit intresserad av dem, vilket i sin tur lett till att han lovat henne att lära henne mer om de olika bilderna, deras position och historien bakom dem. Det gladde honom nåt otroligt att hon tyckte de var intressanta. En mjuk stämma kallade honom. Hector tog blicken från skyn och såg efter vännen.
    "Här." sade han och ställde sig upp.
Med lugna steg rörde han sig mot henne. Ända sedan hon träffat på den främmande honan i skogen hade hon varit annorlunda. Lugn. Till freds. Lycklig. Han blev alldeles varm inombords av vetskapen att Blue äntligen fått den ro hon så länge förtjänat. Då de kom närmare varandra satte han sig intill henne med ett leende.
    "Längtar du inte efter en egen familj?"
Han höjde på ögonbrynen. En min av överraskning spelade i hans ansikte innan han återigen slappnade av och drog på mungiporna.
    "Visst gör jag det." sade han med ett kort skratt. "Men jag vet inte..."
Han hade förlorat sin familj i kaoset. Alla var döda. Han var ensam kvar...
    "Jag är rädd att förlora dem igen..."
Den silvriga hannens stämma var tyst. Det fanns ingenting han fruktade mer än att ha ytterligare en familj slitas ifrån en. Dessutom hade han Blue och hennes valpar. De var kanske inte relaterade vid blod, men han älskade dem alla som sin egen familj. Framför allt de små. Men visst längtade han efter en egen familj. Egna valpar. Saker han inte visste att han saknade förrän han träffat på albinotiken och sett hennes barn växa upp. Ett leende bröt ut på hans läppar igen.
    "En dag så."

Den blå blicken studerade hans anlete. Hector var en del av deras familj, men när saker kom omkring så var det nog aldrig riktigt samma sak. Långsamt nickade hon honom till svars och såg upp emot den djupblå himlagrunden.
     ”När den dagen kommer”, började hon med len, försiktig röst. ”Är jag säker på att du kommer vara en alldeles förträfflig far.” Ett leende spelade på de ljusa läpparna. Det hade han redan bevisat; så mycket som han hjälpt henne, som han funnits där för de små. De alla såg nog honom mer eller mindre som en fadersgestalt, vilket hon inte hade något emot alls.
     Långsamt sjunk hon ner på magen, medan blicken fortfarande var fäst på himlen emellan lövklykorna. Ett mjukt hummande lämnade henne.
     ”Säger stjärnorna dig något?” Det glimrande var hänförande, och hon förstod Hectors liksom Varyas fascination med dem. Att kunna tyda dem på olika sätt var en tanke som aldrig slagit henne förrän hon mött Hector. Det fanns så mycket att lära om världen, och det som hon inte kunde lära valparna hoppades hon att de skulle få lära sig själva.

Ett lätt skratt lämnade honom.
    "Jag hoppas det i alla fall."
Han hade alltid tyckt om valpar, och verkade nästan ha en naturlig fallenhet för att ta hand om dem. Men de hade inte varit hans egna, och trots att han gillade dem så skrämde tanken honom lite. Hector såg återigen upp mot stjärnorna. När ett mjukt, hummande läte lämnade vännen ryckte hans ena öra till. Hennes fråga fick honom att andas fram ett skratt.
    "Inte mer än vanligt."
Tystnaden som uppstod mellan dem var en lugn tystnad. Den som inte var påträngande. Han behövde berätta för dem. Om sina planer. Sina funderingar.
    "Jag har faktiskt funderat på att återvända till Silverpile." han gjorde en kort paus. "Så jag vet inte hur länge till jag stannar."
De blå ögonen sökte hennes.
    "Men förhoppningsvis så pass länge att jag kan lära Varya lite om stjärnorna."
Leendet på hans läppar var tillbaka och han lutade sig mot den större tiken. Han skulle sakna dem, nåt så otroligt. Men han kände att han behövde återvända. För att få ett ordentligt avslut.

En mjuk suck undslapp henne. Öronen rörde sig försiktigt till hans vänliga röst. När han nämnde Silverpile var hon tvungen att slita blicken från himlavalvet för att möta hans blå blick. Det varsamma leende låg över hennes läppar.
     ”Det gör du rätt i, Hector.” Blue ville inte något annat än att han skulle få vara lycklig. Men självklart fanns det en del av henne som ville ha honom här med henne, med valparna – men han förtjänade allt han någonsin ville ha. Aldrig skulle hon hindra honom från det.
     ”Jag kommer sakna dig. Och jag vet tre till som kommer göra desamma.” Ett lågt skratt lämnade henne. ”Men du vet var vi finns, Hector, och om du någonsin behöver min hjälp ska jag göra allt jag kan.” Samma varma, men uppmanande leende låg över hennes läppar innan blicken slet sig tillbaka till himlarna.
     ”Det skulle Varya tycka om”, försäkrade hon. Blue mötte vännens lutande med att lätt vila huvudet på hans. Silvervargen hade gett henne en av de vackraste sakerna man kunde få i livet – vänskap.

Han log mot henne.
    "Och jag kommer sakna er."
Hector tryckte huvudet mot hennes hals. Han hade varit hos dem så länge att det skulle kännas oerhört konstigt att plötsligt vara utan dem. Men han behövde göra det här, det visste de båda två.
    "Ja, jag kommer tillbaka." sade han med självsäker röst. "Nån gång kommer jag tillbaka."
Oavsett hur länge han var borta, om det bara var ett par dagar eller längre skulle han återvända till Ötamon. Tillbaka till de han kunde kalla för familj.

[Ska vi avsluta här? Så kan vi ta nåt mer roll mellan dem senare :D]