(Dåtidsroll som utspelar sig strax efter att Valkyrian blivit medlem och kommit till dalen)

Han hade gått undan lite från resten av flocken. Efter att ha varit ensam så länge och innan dess bara levt med familjen var det något utav en chock att träffa så många vargar på en och samma gång, att dem dessutom var hans nya familj gjorde inte saken lättare. Och han hade inte ens träffat alla! Det var tack vare dåliga ursäkter och ursäktande leenden som han tagit sig bort från resten av flocken, han var inte ens säker på om någon brydde sig ifall han gick undan eller inte. Troligen märkte ingen ens det.
Han hade gått in i skogen en bit och slagit sig ner bredvid ett träd. Ljudet av flockens prat och skratt hördes ända till honom vilket på sätt och vis va en trygghet, han ville inte röra sig utom hörhåll för dem. Med en suck såg han upp mot trädkronorna och kunde skymta himlen ovanför. Solen hade börjat gå ner och färgade himlen rosa, snart skulle eldens färger klä himlen. Nästa suck hackade som om halsen blivit tjock av gråt och Valkyrian blinkade irriterat. Han var inte ledsen. Inte. Inte för att han tappat bort sina syskon, inte för att han inte kunnat hitta dem, inte för att han inte klarade nått, inte inte inte. Med en koncentrerad rynka mellan ögonbrynen stirrade han ner i marken och försökte trampa upp jorden under framtassarna.
Han skulle inte gråta.
Det var bra nu, han hade en ny familj... och hans systrar kunde ta vara på sig själv...

Månens halva ansikte hade sedan en tid tillbaka synts till på himmelen. Precis som han lovat hade han assisterat sin syster med hennes örter och salvor. Efter så lång tid ifrån varandra, i tron om att de förlorat alla, var det med nöje han spenderade tid med henne. Oavsett vad det var de gjorde. Men trots det var han tacksam att hon klarade sig utan hans hjälp nu. Med studsande trav rörde han sig tillbaka mot de andra. Han kunde se eldens varma sken i mörkret och lät det guida honom till de andra.
    Det dröjde inte länge innan han med ett leende slog sig ner bredvid Loke och hoppade in i samtalet. Mycket snart skrattade och skojade även han med de andra.
    "Åh! Vi har en ny medlem förresten!" sade Sixten plötsligt och sken upp som den lilla sol han var.
Hector höjde på ögonbrynen.
    "Åhå? Vad är det för någon?"
    "Nån vit yngling, gigantisk. Man skulle kunna tro att han var släkt med Loke!"
Silvervargen kvävde en fnissning och sneglade på den stora flockbrodern.
    "Vad var det han hette nu igen...?" omegans röst blev eftertänksam.
    "Valkyrian."
Beatas röst fick leendet på Hectors läppar att suddas ut.
    "Valkyrian? Du är helt säker på det?"
Oddsen att det var den valp han lärt känna var liten, men tänk om. Tänk om det faktiskt var han!

Med hastiga steg hade han gått i den riktning Azdell pekat ut. En bekant doft smög sig in i hans nos när han närmade sig. Den var inte densamme, men tillräckligt lik. Det måste vara han. Det kunde inte vara någon annan. Den blå blicken föll på en vit individ. Han stannade upp och stirrade kort innan han kom på sig själv.
    "Valkyrian?"
Rösten var frågande. Trevande. Allting pekade på att det var Blues son. Han behövde bara en bekräftelse.
    Då ynglingen vände sig om och såg på honom sprack den äldre, men mindre, hannes ansikte upp i ett leende.
    "Vid gudarna, det är verkligen du!" ropade han och sprang mot den yngre.
Utan en tanke på personligt utrymme kastade han sig mot honom. Ståendes på bakbenen tryckte han sin panna Valkyrians kind. Bakom honom viftade svansen vilt.
    "Som jag saknat dig!"

En bekant men främmande röst sa hans namn och han såg sig om. Han visste att han hade hört den där rösten någon gång innan, att den varit närvarande och en trygghet, men det var som att höra någonting genom ett annat liv. Med stora ögon blinkade han mot den lilla grå vargen som på något vis verkade ha krympt sedan Valkyrian senast sett honom.
"He-hector?" stammade han när den lilla grå störtade in i honom. Själv satt han som förstenad när den andre ställde sig på bakbenen och tryckte sin panna mot hans kind. Munnen rörde sig som om han ville säga någonting men inga ljud kom ut. De blå ögonen tårades när han såg ner på den viftande svansen. Ett ljud, en blandning mellan snyftning och skratt, trängde sig ut ur hans strupe. Tårarna började rinna när han med någonting som liknade ett kvidande tryckte sin panna mot Hectors. Även den vita svansen började slå mot marken.
"Jag har saknat dig med!" sa han med kvävd stämma "Ä-är du också en de-hel av flocken?" Snyftningarna fick honom att stamma men leendet var ändå brett när han såg på Hector, trots de våta kinderna.

Han mötte ynglingens panna med glada, gnyende läten. I bakgrunden kunde han höra Valkyrians svans slå mot marken.
    "Ja!" svarade han med ett leende som hotade att klyva hans ansikte i två. "Jag och min syster."
Han avbröt sig, och ögonen lös upp av en tanke. Ungvargens familj!
    "På tal om syster! Hur är Vit och Varya? Och Blue?"
Spänt väntade han på svar. Åh, han saknade dem alla! Det kändes som en hel evighet sen de skildes åt.

[Ta ett kort litet skitinlägg, men meh. Det är ett svar i alla fall! :D]

"Din syster? Jag visste inte att du hade en!" sa han och skrattade genom tårarna som inte verkade ta slut.
På en halv sekund hade leendet slocknat och ansiktet var genast förtvivlat. Han såg ner på marken och såg på när tårarna träffade marken. Munnen rörde sig några gånger innan det kom ut något ljud.
"Dem är borta." sa han i en kvävd viskning, han kunde inte höja rösten "Mamma dog och... och.. oh.." rösten tynade bort och byttes ut mot snyftningar som rev honom i halsen och skakade honom. Han kunde inte titta på Hector. Tänk att Hector inte visste om det och fick reda på det såhär...

Valkyrians hastiga förändring fick hans egen svans att sluta veva. Det var med orolig blick han satte sig ner och såg på ynglingen. Vad hade hänt?
    "De är borta."
Han drog ett hårt andetag. Borta. Blue var död. Hans systrar... Han visste inte vad som hänt med hans systrar.
    "Blue..." viskade han och kände hur tårarna rann ner för hans kinder.
Hans fina, försiktiga vän. Det skar i bröstet. Det skar av saknad. Och det skar att se Valkyrian såhär.

Försiktigt tryckte han sig mot den yngre. Det kändes nästan fånigt att trösta någon som var så mycket större än han själv, men samtidigt var det en så naturlig sak för honom att göra. Valkyrian hade vuxit om honom redan då han var liten, och i hans ögon skulle han för alltid vara hans lilla Kyrian.
    "Jag är så ledsen, " viskade han och försökte hålla rösten i schack.
Han ville egentligen inte fråga, men han var tvungen att veta.
    "..Vit och Varya.. är de.. också.. också..." han förmådde sig inte att avsluta meningen.
De hade aldrig varit hans valpar, men han hade sett dem växa. Inte hela livet, men en del av den. Och han älskade dem. Av hela sitt hjärta. Att två av dem skulle ha gått förlorade... Det gjorde för ont att tänka på.

[NU BÖRJAR FESTEN jag orkar inte herregud de är så ledsna]

Han kände sig så ensam i sin sorg. Trots den nya familjen så kunde dem inte ersätta den han vuxit upp med. Han stirrade stint ner på marken i ett försök att hejda tårarna som bara fortsatte rinna.

Nästan förvånat såg Valkyrian på Hector när den mindre vargen tröstande tryckte sig mot honom. Det gick upp för honom att det faktiskt fanns en även i den här nya familjen som kände det han kände. Han försökte sig på ett leende som blev till en hulkning. Den stora vita sjönk hulkande ihop vid den andres tassar. Det var första gången sedan mamma dött som han verkligen grät och det kändes som att hjärtat kanske inte krampade lika hårt längre.
Egentligen var det bara tur att han hörde Hectors ord. Snyftande skakade han på huvudet som låg framför den grå.
"Elle-er dhe-et vet ja-a inte-e-e." sa han och knep ihop ögonen i hopp om att bli av med bilden av de levande döda som skilde honom från systrarna. "S-sist-t-t va-ar bla-and stenar-n-na." Hulkningarna gjorde det nästan omöjligt för honom att prata. Rädslan och skammen över att ha tappat bort systrarna fick strupen att dra ihop sig till en tajt knut som även den hindrade honom från att prata. Hjärtesorgen var nästan fysisk på ett plågsamt sätt.
Det var nog bara det att Hector var där som gjorde att han inte ville gå under, att där fanns någon som till viss del kunde förstå hans sorg för vilka han förlorat. Inte bara systrar och en mor, utan Vit, Varya och Blue.
Inte vilka som helst.

Smärtan i bröstet blev större då den yngre hanne, fullständigt trasig, sjönk ihop intill honom. Tårarna rann fortfarande då han tröstade honom så gott han kunde. Försiktigt strök han tungan över Valkyrians huvud.

Hector hade vissa svårigheter att tyda vad det var den andre försökte få fram, men han förstod åtminstone tillräckligt mycket för att veta att Varya och Vit inte hade delat Blues öde. Huruvida de fortfarande var vid liv kunde den vita inte svara på. Det knöt sig i bröstet. Men han var tvungen att tro. För både sin egen och Valkyrians skull.
    "Vi hittar dem," försäkrade han honom. "Kanske inte idag eller imorgon, men en dag kommer vi hitta dem. Det lovar jag."
Det var ett löfte han inte var säker på att han skulle klara av att hålla, men han försökte tro helhjärtat på det. De två saknade valparna var inte döda.

Han var tvungen att tro det.