Bergen stod höga framför den stålgrå varghanen. De reste sig högt ovanför honom som världens ryggrad. Himlen var lika grå som hanen och ett stilla regn föll ner över de allt mer bruna gräset. Hösten var här och snart skulle vintern ta detta landskap i sitt grepp. Redan fanns de snö på bergens toppar och de kalla vindarna som letade sig ner doftade friskt av nyfallen snö. Dock föll dropparna tunga mot den ärrade hanens rygg och de gröna ögonen betraktade lungt landskapet han kommit till. Pälsen avr raggig och talade tydligt om att vargen inte haft de lätt vilket även ärren gjorde och då han rörde sig framåt rörde han sig på ett mycket besynnerligt sätt, han hoppade fram och man kunde se att han saknade större delen av vänster bakben.

Tankarna for i hanens huvud då han långsamt rörde sig framåt. Han hade vandrat så länge nu att dagarna flöt samman och endast ett disigt täcken fanns kvar av den långa tiden han hållit sig i rörelse. Om någon frågade skulle han inte kunna svara på hur länge han vandrat, var det veckor? månader? kanske till och med år.... Han skakade smått på huvudet och fortsatte sin färd längst de allt halare stenarna och mossan under sina tre tassar. Hans utseende väckte nog många frågor om vad han råkat ut för i sina dagar och han skulle troligen inte kunna svara på någon av dom på ett vettigt sätt. Han stannade upp, pälsen låg nu mot hans kropp tyngd av regnet. Han slöt ögonen och lät dropparna falla i hans ansikte, svalka de nu hettande halvläkta såren som prydde hans ansikte (Ärren över ögat). En stilla tanke slog honom. Varför gråter gudarna i dag?

Bergets stenar hade färgats mörkt grå efter regnets stilla ned fall. Om man inte var försiktig så skulle det vara mycket enkelt att falla ned. Ned mot en säker död om man åkte för långt då det fanns stenar som var vassa och ibland lösa som enkelt kunde krossa en stor björn om den började rulla. Himlen var mörk grå och dyster. Det var inte ett sånt väder som den gräddvita honan som på berget vandrade, egentligen brukade vistas i. Men hon var glad över att det inte var ett tungt skyfall.

Hon hade nyligen kommit in till landet och var lite nyfiken på vad som fanns att finna och vilka som fanns att träffa. Hon fortsatte i en nyfiken aktsamhet. Man visste inte vad som fanns bakom nästa hörn. Men en anledning som fick henne att fortsätta i detta okända land var tanken och möjligheten att kanske hitta sin bror. Hennes bror, som var hennes beskyddare, hennes en prins i svart rustning, men hon såg honom bara som en bror ändå, även fast hon avgudade honom på ett speciellt sätt.
Hon fortsatte i sina tankar men avbröts när hon kände hur hon snabbt föll ned med ena bakbenet och höll på att följa med hela hon. Det gick fort och hon han bara ge ifrån sig ett litet pip, men hon ryckte snabbt upp tassen igen och klättrade högre upp. Phu! Bäst att se sig för.

Den grå hanen fortsatte vandra längst de allt halare stenarna och han såg sig noga om efter den säkraste vägen att ta då han hade något svårare än andra att vandra på ett ställe som detta. Han hade fått lära sig att överleva med tre ben och han ahde mycket kvar att lära. Ännu hade han svårt i vissa lägen men det var ändå lättare än om han förlorat ett framben. Han fortsatte röra sig då han plötsligt hörde ett vagt gläfs längre fram som från en varg i någon sorts nöd så han rörde sig ditåt och snart föll de skiftande gröna ögonen på den creamfärgade tiken. Han klippte med öronen och betraktade denne med huvudet lite på sned. Hon avr på väg uppåt och skulle nog snart få syn på honom. Han gav ifrån sig ett lågt dovt skall och inväntade hennes reaktion. Kanske skulle hon rygga undan från honom som så många andra gjorde..

Hon hade huvudet ned böjt för att se vart hon satte tassarna. Hon kunde inte vara nog försiktig i med vad som hände förra gången hon var oförsiktig. Då var det nära att hon föll ned ju.
Hon spärrade ut klorna för att försöka få ett bra grepp, även fast det kanske inte hjälpte så höjde det hennes självförtroende och fick henne att känna sig säkrare och stadigare på foten. Vid varje steg hon tog så försökte hon som att gräva ned klorna i stenarna och häva eller dra sig upp. Och varje gång skrapade det mot små stenar rullade nedför klipporna. Men än så länge gick det bra. Tills hon hörde ett skall alldeles i närheten, hon reste snabbt på huvudet och tittade upp, men det var lite för snabbt då hon snubblade igen och for ner en bit. Det gjorde lite ont när trampdynorna skrapade på stenarna men hon överlevde och fick som tur var inga sår. Hon pep till igen när hon for ned men pustade ut då hon lyckats stanna. Sedan lyfte hon huvudet igen och såg sig omkring tills hon såg en främmande varg.
- Goddag främling! ropade hon och började sakta klättra upp igen.

Han såg hur tiken kämpade mot de hala blöta och lösa stenarna då hon sakta tog sig närmare och sedan då han gav ifrån sig skallet och hon tittade upp så halkade hon en bit ner. Han tog några steg framåt och kollade på den kämpade tiken. Sedan då hon hälsade lade han huvudet på sned. Han svepte till med svansen och kollade tyst på henne då hon tog sig uppåt igen och sedan talade han lågt med sin brutna dialekt.

"Var hälsad străin" de sista ordet var tydligt något annat språk han talade och han uttalade de första orden rätt märkligt men man kunde lätt förstå dom. Han betraktade den ljusa tiken då hon sakta tog sig uppåt.

Sakta men säkert tog hon sig uppåt och tillslut behövde hon inte kämpa så mycket längre. Det var hon glad över. Hon var även just nu ganska nöjd eller glad över att det regnade då regnet svalkade hennes kropp och höll hennes kroppstemperatur i en lagom nivå.
Snart var hon framme vid främlingen och stod rakt framför honom, ansikte mot ansikte. Men innan hon sade något mer ruskade hon på pälsen och droppar av vatten från hennes päls flög omkring. Sedan vände hon sig mot främlingen, som till synas av lukt och kroppsbyggnad var en hane.
- Vem må du vara? Hennes röst var mjuk och helt utan varken fruktan eller aggression.

Då tiken slutligen stod framför honom såg hon ut att varken frukta honom eller bli förvånad över hans ärrade yttre. Han lade huvudet lite på sned och betraktade henne med de skiftande gröna ögonen. Han drog snabbt med den skära tungan över den ljusa nosen innan han svarade. "Dowan och vad kan ert namn vara prieten" Han talade åter igen med den där brutna dialekten och lade till ord på sitt språk. Han satte sig lugnt ner och såg på henne.

- Hehe, du pratar roligt, log hon. Inte för att det är något fel med det, men jag har aldrig stött på någon som pratar som dig. Vart kommer du ifrån?
Hon hoppades att hon inte lät för flick-aktig och att han tröttnade på henne, om han gjorde det så skulle hon bli lite ledsen. Hon kunde inte hjälpa att hon var född såhär, visserligen skulle man kunna tro att hon inte alls skulle bete sig såhär efter allt som hänt i hennes barndom, men hon hade valt att se livet på den positiva sidan.
-Oh! Förlåt, jag presenterade mig inte visst, mitt namn är Saphire, men inte som i det engelska Saphire utan mer som Safir-e. Sade hon och gjorde precis som Dowan, satte sig ned.

Plötsligt strömmade orden från tiken och han hade nästan svårt att hänga med men ett vagt leende spelade på hans läppar. "Ingen fara prieten" Han hade inget emot att hon frågade honom även om han hade svårt att ge henne de svaren hon sökte. "Jag komemr.. Långt bort" Han hade svårt att finna orden. "Främmande land" Han betraktade henne lite och funderade tillbaka på sitt hemland men minnena var bleka och dimmiga. Han skakade på huvudet. "Har vandrat många månvarv" Sedan då hon presenterade sig log han vagt men vänligt. "Vackert namn prieten Saphire" Han försökte uttala namnet som hon sade men de lät ändå inte riktigt rätt men han gjorde sitt bästa. "Är ni från detta ställe?"

Hon fnittrade åt hans försök att uttala hennes namn. Det lät roligt, men på ett gulligt och bra sätt. Sedan satt hon och lyssnade på det han berättade och försökte föreställa sig hur det kan ha sett ut i hans hemland. Därefter kom tankarna på hennes egna gamla hem och olyckan och hennes leende försvann. Men hon ruskade på sig och lika snabbt som det försvunnit kom det där mjuka, rara leendet tillbaka igen.
- Ni har färdats långt hör jag, så jag antar att det inte är någon idé att fråga hur länge. Jag kommer inte heller härifrån. Mitt hem är någonstans långt bort, för långt för att jag ska minnas. Hennes tankar drev iväg lite igen och hon tittade ned på marken, försökte minnas, men ändå ville hon inte. Hon ville ha bra minnen, men dom slukades av eld och blev minnen som var riktigt otrevliga.
Hon vände sig mot Dowan igen och nickade med ett leende. Tack för att ni tycker mitt namn är vackert. Dowan är mycket fint det också.

Han noterade att hennes tankar verkade vara rätt svävande enligt hans sätt att tänka och då hon sade att hon inte tänkte fråga hur länge han färdats nickade han kort men blicken hade en vagt tacksam glimt. Det var en fråga han inte skulle kunna besvara. Men på nått sätt avr de ändå gulligt men sedan verkade hon tänka på något som fick henne att verka sorgsen. Han satte tyst och svepte svansen om framtassarna. Ville inte visa att han även saknade en tå på ena framtassen. "Tackar prieten" han tackade henne för den komplimang han fick om hans namn. "Har du varit länge här?" Åter talade han lite fel och med en dialekt som var annorlunda. Han hade lite svårt att sitta så här utan att hon verkade reagera på hans ärrade yttre eller ens kommentera det. De flesta man mötte var nyfikna över hans ärr och frågade om dom elelr antog bara att han var en slagskämpe.

Hon fnittrade lite till åt hans uttal men hopades samtidigt att han inte skulle ta det illa upp.
- Näe, jag har bara varit här i några veckor, högst. Och du?
Hon såg sig omkring lite grann. Försökte undvika att fråga om hans yttre och hur det uppkommit då hon var rädd att han skulle bli arg på henne och gå iväg eller något i den stilen.
Hon ville också att han skulle veta att hon accepterade honom för den han var och inte brydde sig om utseendet. Hon visste att det kunde vara smärtsamt att prata om vad som hänt i sitt tidigare liv så hon försökte undvika just det samtalsämnet.

Han klippte lite med öronen och sedan såg han ut över berget. Regnet hade sakta lättat lite till ett lätt duggregn men de gjorde ändå klipporna hala. Han återvände sedan med blicken till tiken. "Jag ahr inte avrit länge här" Han kunde inte säga exakt hur länge han varit här för dagarna flöt lixom samman då han vandrat, letat föda och sovit. Svårt att avgöra då han inte haft någon rutin på sina dagar utan ätit då han fått tag i något, vilat då han varit trött oavsett om de varit dag elelr kväll och ständigt hade han vandrat. Han tyckte det var skönt att hon inte talade om de förflutna eller frågade om hans förflutna. Han kände sig lugn och att han kunde slappna av för första gången på länge i någon främmandes närvaro. Ofta frågade de vad som hänt honom eller antog att han var någon grym varg ute efter strid. "Varför har du sökt dig till denna höjd?"

- Det finns ingen egentlig mening med att jag kommit hit upp. Jag antar att jag bara ville se mig omkring och komma högre upp. Man ser allting så mycket bättre högre upp. Hon tittade upp mot toppen. Sen antar jag jag att jag hoppas kunna se min bror och hitta honom. Log hon svagt och vände blicken mot Dowen igen.
- Men varför har ni sökt er till denna höga plats?

[Extremt kort >.<]

Han lyssnade till det hon sade och nickade lite. Ja ibland behövde man inte ha någon direkt anledning att söka sig till höga höjder. "Jag är på väg dit" Han pekade med nosen åt de hållet han varit på väg. "Snabbare gå över än runt" Han flinade snett. "Snabbaste vägen" Sade han och ryckte sedan på axlarna. Han kunde inte säga hur skönt det var att var att kunna umgås med någon utan att denne frågade om hans ärr och saknade ben.

Hon log. Hon trivdes i Dowans sällskap, han var lugn och hade inget emot hennes flick-aktiga fånerier.
- Vart tar din resa slut Dowen? Eller rättare sagt, vilket är ditt mål? Om du nu såklart har ett mål. Fast det är inte jätte nödvändigt. Du behöver inte säga om du vill, och jag ska inte fråga nå mer.
Hon tystnade en stund och såg lite ner i marken. Förlåt, nu pladdrar jag igen, min mun går stup i kvarten. sade hon och log lite generat. Hon hade den vanan oturligt nog.
När hon börjar prata om en sak, så är det svårt att för tyst på denne gå hennes mun och tankar nästan smälter samman och det som är i hennes huvud kommer farandes ut ur hennes läppar.

Dowan såg på henne och lade huvudet lite på sned. Han lyssnade till den strömmen av ord som kom ur hennes mun. Han log vagt och funderade sedan. "Mål... Hmmm... Målet finner jag då jag finner det" Han såg på henne och klippte lite med öronen, de ena halvt och de andra med en tipp som vippade framåt " Målet finns inte direkt, jag vandrar tills jag finner" Han betraktade henne. undrade hur gammal hon var. hon betedde sig som en rätt ung tik men hennes yttre talade om en mer mogen ålder. Hon var lite av ett mysterium för honom. " Ingen fara prieten, jag lyssnar" han log vänligt mot henne. "Du har ett mål?" Frågan var väl lite konstigt formulerad men han ahde lite svårt för hur han skulle uttrycka sig på detta språk.

Hon Var glad över att han inte dömde henne, att han lät henne prata till punkt och sedan inte kommenterade om hur mycket som sades och kom ut ur hennes mun. Dom flesta tyckte hon var irriterande för att hon pratade så mycket och lät henne nästan aldrig prata till punkt för att se om det var någon mening med allt hennes pladder. Därför tyckte hon att det var så skönt att bli accepterad av någon. I alla fall tyckte hon det, men sen vad det ju en annan sak om han faktiskt tyckte att hon prata för mycket, men sa bara inget. Hur som helst uppskattade hon att han inte sade något.
- Mitt mål är väl först och främst att hitta min bror, men på vägen att finna honom kanske mitt mål ändras eller så kanske jag får ett till. Vem vet. Men nån gång i framtiden så kommer det förmodligen hända att jag slår mig ned någonstans, eventuellt med en partner. Därefter, är det ödet som avgör. Log hon.

Han satte lugnt och avslappnat och lyssnade på tiken. Varför avbryta henne eller irritera sig på något som för honom var ovanligt men trevligt. ATt kunna vara så öppen mot någon var något han haft svårt för. "Ett bra mål, finna familj" Han syftade både på hennes bror och det att ev. skaffa en partner i framtiden. Dock svepte ett dimmigt minne förbi om små valpar. Han skakade på huvudet för att ruska bort det. "Du kan finna trevlig hane om du vill, trevlig hane som förtjänar trevlig tik" Han log vänligt mot henne trotts den avlägsna sorgen han kände över de där med familj.

Hon log vänligt mot honom, varmt och uppskattandes.
- Kan jag säkert, om jag verkligen letar, men det kan bli mycket svårt också. Inte alla är lika väl sinnade som till exempel du, log hon. Det har jag själv fått erfara. Det sista sade hon med lite sorg i rösten och just då lät hennes röst och hela hon mycket mogen och betedde sig och lät som man egentligen ska som en tik i hennes ålder. Men hon återgick snabbt till sitt vanliga jag.
- Har du familj? Partner? syskon? barn? frågan var nyfiken och inte menad att skada på något sätt så hon hoppades bara att hon inte gjorde det.

Han lyssnade på henne och nickade. "Jo alla är inte lika trevliga... De finns farliga där ute också.. Man får vara försiktig." Han log vänligt mot henne och såg sig omkring. Sedan då hon frågade om familj och skakade han på huvudet. "Nej ingen familj... Bara jag numera" Han slokade lite med örat som tippar. "Vandrar bara omkring ensam"