[Reserverad till Stostine.]

Den unga honan hade sökt sig tillbaka till Lövskogen. Hon gillade den. Den var stillsam och vacker, och det verkade som att hon inte var den enda som tyckte det. Trots att hösten var på ingående fanns det fortfarande överflödigt med liv bland skogens lövklädda träd. Fåglar och gnagare frodades, och även om unghonan inte hade sett något större djur tvivlade hon inte på att de fanns där.
Det verkade som att själva skogen faktiskt var livet i sig.
Och det var kanske också därför hon tvides så bra. Hon tillhörde den goda sidan ifall man kunde dela vargar i de två sidorna ont och gott. Och hennes far hade genom henne uppväxt fostrat henne till att uppskatta livet och vara glad över det hon har. Livet var den största gåvan man kunde få, hade han sagt, och dottern hade lyssnat och nickat. Hon älskade sin far mer än allt annat, och aldrig skulle hon glömma hans ord. De skulle vägleda henne genom hela hennes liv.

När hon nu vandrade mellan träden var det med en nyfiken blick som hon granskade alla de fåglar som flög från gren till gren ovanför hennes huvud. De var vackra, och hon kunde inte låta bli att undra hur det kändes att flyga. Hur det kändes att sväva högt uppe i skyn.
Två möss sprang vettskrämda förbi hennes framtassar, vilket fick de gröna ögonen att vändas mot marken och följa de två gnagarna. Hon log smått efter dem. Blicken fastnade på den gröna spiralen hon hade runt höger framben, ett tecken som hon mest troligt hade ärvt efter sin far. Visserligen hade han ränder och de var blåa, men modern hade inget liknande. Så det måste vara från fadern.
Det fick henne att le ännu mer.
Så fortsatte hon sin vandring med glada steg. Solen värmde hennes rygg och hon nynnade på en melodi modern hade lärt henne. Ingenting kunde förstöra hennes dag. Hon levde i en naiv valps drömvärld, allt för godtrogen för att förstå att världen egentligen bar på mer ondska än godhet. Men så länge hon var lyckligt ovetande var det ingenting som hon ens hade en tanke på att undersöka. För henne var det självklart att alla hon mötte var vänner och att Gudarna ville henne det bästa.
Så fel man kunde ha.

Träden reste sig upp ur marken, sträckte sina lövklädda blad mot solen och dansade lätt i takt med vindens smekning. Gräset klädde marken inunder. Några sensommarblommor lös i klara färger. Insekter surrade och fåglarna sjöng för hjärtans lust. Solen sken klart på den vida, blå, himmelen och dess ljus spred sig i den ljusa skogen. Björkarnas vita bark såg än vitare ut och en vildapel spred en god doft i området.

Inunder ett träd, vars krona bringade lite skugga, låg en varelse stilla och sov. De överdimensionerade ögonen var slutna för dagens ljus. Med stora ögon kom även gott mörkerseende. Men för denna varelse betydde det även blindhet i dagens skarpa ljus. Den långa och breda nosen drog in luften i djupa, långsamma andetag. Om varelsen drömde var svårt att avgöra. Men den lilla tuss hon hade till svans ryckte lätt emellan varven. De enorma öronen låg ut år sidorna om det runda huvudet och tassarna var gömda under den långa pälsen som klädde varelsens buk.

Stostine hade återvänt till denna plats efter en kort vandring ut över det närliggande slättområdet. Det hon lärt sig att kalla Numoorislätten. Denna plats. Denna... skog... hade hon förstått gick under namnet lövskogen. Det var länge sedan hon lämnade grottan hon levt i, länge sedan hon lämnat sitt hem för den värld hon inte vetat om. Men det var inget hon ångrade. Hon hade mött ett antal främmande karaktärer, personer, här. Vargar. Alla olika. Alla vänliga. Och det gladde henne. En vänlig värld. Fast i hennes tankar var allt i denna världen vänligt. Alla vargar, alla hon mötte. Hon hade aldrig haft en tanke på att det kunde se annorlunda ut. Aldrig tänkt på att det fanns något sådant som ondska. Det fanns inte i hennes värld. Inte än, åtminstone. Men ovetande om ondskans existens var det inget hon oroade sig över.

Hon hade lärt sig namnen på flertalet ting i denna värld. Så som stenar, gräs, träd, blommor och en del djur. Allt fascinerade henne. Allt var så nytt, så annorlunda. Och även om hon sov nu, så var hon allt som oftast i farten och på jakt efter mer kunskap. Mer vetande. Fler ord och fler upptäckter. Hon ville se allt, ville höra och känna allt. Innan tiden tog slut. Ingen kunde veta vad morgondagen hade att ge. Det var så hon levde. Om morgondagen skulle visa sig vara hennes sista dag, så ville hon se allt och göra sig beredd på att ta adjö av igår.

Ovetande om den främling som fanns i området låg hon stilla. Ovetande sov hon vidare. En drömlös sömn.

Först var det ingenting som störde henne. Den svaga doften som letade sig in i hennes nos. Hon var allt för intresserad av allt annat, nästan lite i sin egna drömvärld, för att ens lägga märke till den. Men sedan började instinkterna viska svagt, viska att hon kanske borde byta riktning. Och det var förstå då hon lyckades fokusera på doften som kom från en främmande varg.
Den vita ungvargen stannade upp på stället och glodde nästan lite dumt in mellan träden. Hon kunde inte se någon, men nog undrade hon. Vem kunde den andre vara? Hon hade lärt sig att när instinkterna viskade att hon skulle vara försiktig fanns det någon annan i närheten. Och hon kunde inte förstå varför de sade henne att vara försiktig. Ifall hon inte hade onda avsikter, inte heller skulle någon annan ha det emot henne. Det var bara så dumt att hon fick reda om andras närvaro genom de orden.

Ett svagt leende drog över hennes läppar när hon sedan började skutta framåt. Runt några buskar, över ett fallet träd. Fram över marken som bara en livlig valp rörde sig. Och sedan tvärstannade hon när hon väl fick syn på den andre.
Det verkade vara en något udda varelse, som låg ihoprullad under ett träd.
Ett tag stod den vita honan stilla, studerade den andre. Det verkade som om denne sov. Så med tysta steg smög hon närmare, enda fram tills hon hade sin nos alldeles vid den andres huvud. Nyfiken, men aningen avvaktande. Men hon måste ju väcka den andre för att få reda på något om denne.
"Sover du?"
Kanske hon talade lite väl högt för att ha nosen så nära de stora öronen och kanske det var lite väl dumt gjort med tanke på att denna främmande varelse faktiskt låg och sov. Men inte tänkte Xhie på det, hon hade alldeles för mycket annat att tänka på. Nej, det fanns inte en tanke i hennes huvud på att henne ord kanske skulle komma att skrämma den andra varelsen.

[Kort -.-]

"Sover du?"

Orden kom som från ingenstans och Stostines huvud lyftes hastigt. De stora öronen gav ifrån sig ett flaxande ljud när de klippte av förvåning och överraskning. De stora ögonen och den breda, långa, nosen vändes efter rösten. Hjärtat i den övervägande grå filurens kropp slog hastigt, men lugnade sig när hjärnan registrerade doften av en främmande varg. Andetagen lugnade sig allteftersom kroppen slappnade av på nytt. Ingen fara skedd. För henne var en främling det samma som en vän. Så det fanns ingen anledning att oroa sig.

"Så du skräms!" Utbrast hon utan att tänka. Hennes tonfall var inte anklagande, inte heller argt, utan mer roat. Ett lätt, förvånat fnitter letade sig ur strupen innan det avbröts abrupt. "Hej?" De överdimensionerade ögonen blinkade gång på gång då Stostine kämpade med att urskilja främlingen. Nyvaket och aningen förvirrat kisade hon mot ljuset. "Så ljust det är..." Mumlade hon, mest till sig själv. Dag? Det måste vara dag än.

Den korta stump hon hade till svans guppade lätt när Stostine med ett aningen förvirrat leende försökte vänja den trötta blicken vid solens ljus. Skuggan av trädet var till mycket hjälp. Silhuetten av en ljus främling tog form framför henne. Världen utanför skuggan var vitare än månen om natten. Blicken for runt för ett ögonblick, sökte efter ett sätt att se. Sökte efter någonting, men återvände sedan till främlingen. En gäspning undslapp de avlånga käkarna.

[Lite idétorka, men det duger ^^; Hoppas det inte blev förvirrande~]

[Sorry för min seeeeghet... D;]

Det kanske hade varit lite dumt av henne, men inte hade Xhie tänkt så långt. Med nosen alldeles intill den andra och en fråga som var ställd med hög röst borde hon ha anat att den sovande skulle rycka till. Men hon var inte beredd på det så när främlingen väl vaknade fick Xhie en mindre chock vilket gjorde att hon hoppade en bit bakåt.
Och ännu större skulle chocken bli.
Visst hade hon anat att varelsen som hon nu väckte inte skulle se ut exakt som varken mor, far eller hennes syskon. Men hon hade inte varit beredd på att mötas av det utseendet som den andre bar. Öronen var överdimensionerade, nästan så att hon började tro att den andre kunde flyga med dem. Och ögonen var även dem onormalt stora. Ansiktsdragen var varglika, men ändå inte. Och Xhie kunde inte riktigt avgöra ifall det var en varg eller något annat som hon hade framför sig.

Xhie kunde inte låta bli att ta ett nyfiket steg framåt.
"Hej..." sade hon en aningen försiktigt, osäker på ifall hon borde hälsa eller inte. Men den andre verkade då inte vara rädd för henne, kanske hon inte borde vara rädd för denne då?
Hon funderade några ögonblick, samtidigt som de gröna ögonen inte kunde släppa den främmande varelsen med blicken. Och sedan kom en av de dumma frågor en ovan valp kan ställa.
"Vad är du?"
Otrevligt, ja. Men menat? Verkligen inte. Xhie hade helt enkelt inte nog mycket världsvana för att förstå en sådan sak.

Hon blinkade bort ett par sömniga tårar ur de stora ögonen och kämpade sedan på nytt med att urskilja en så ljus silhuett från en nästintill lika ljus bakgrund. Varför var det tvunget att det skulle vara ljust på dagen?

"Vad är du?"

Främlingens - en tiks - röst var frågande och Stostine lade det ena överdimensionerade örat rakt ut från huvudet. Vad hon var?

"En varg tror jag? Eller Stostine, om du hellre säger det? Mitt namn är Stostine." Ett sömndrucket leende spred sig i ansiktet när hon väl lyckats fokusera blicken någorlunda för att urskilja ett ansikte i allt det ljusa. "Vad är du?" Ett kort, roat, ljud undslapp henne tätt följt av ytterligare en gäspning.

[Ursäkta inte för seghet XD Jag är lite seg själv för tillfället~]

Xhie lade huvudet på sned och såg på den andre med en smått frågande blick. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. Den andre hade ett minst sagt udda utseende, det var det ingen fråga om. Men fortfarande kunde hon inte direkt känna att hon var säker på vad hon ville de andra.
Och sedan kom svaret på frågan. Så detta var en varg, en varg vid namn Stostine. Ett underligt namn till ett underligt utseende. Det passade ihop i Xhies värld. Men fortfarande kunde hon inte göra annat än se på den andre med samma fundersamma blick. Hon var osäker på hur hon skulle bete sig. Varför visste hon inte, men det kunde mycket väl bero på att hon helt enkelt inte hade sett någon så här udda varg förut. Hon var inte säker på ifall det ens var en varg... Men varför skulle den andra ljuga? Dock så kunde man aldrig veta, det hade både mor och far lärt henne. Att man skulle vara försiktig, för världen kunde vara en farlig plats ifall man inte visste hur den fungerade.

Men då det roade ljudet hördes ur den andres strupe kunde Xhie inte hindra ett skratt. Svansen började svagt att vagga från sida till sida och de gröna ögonen såg på den andre med en livlig blick.
- Jag heter Xhie, och jag är också en varg.
Svarade hon med en glad röst.

[Fantasibrist xD]

"Hej Xhie." Stostines korta svans guppade bakom hennes kropp och hon sträckte ut frambenen framför sig med ännu en gäspning. Ögonen slöts för att öppnas åter när gäspningen var över. Dagens skarpa ljus tvingade henne att blinka undan några tårar ur ögonvrån.

Med kisande blick vände hon sig åter mot den främmande tiken. Xhie. Ännu ett namn att minnas. Det var synd att hon inte såg så väl på dagen. Ett leende spred sig i det avlånga ansiktet och tycktes klyva det i två.

"Jag ser inte dig" skrattade hon lätt och fortsatte. "Det är så ljust." Hon blinkade demonstrativt och kisade sedan åter efter Xhies ansikte. Någonstans bland allt det ljusa fanns det. Vagt kunde hon än en gång urskilja den andras konturer mot himmelens skarpa bakgrund. Nej, dagen var alldeles för ljus för henne.

[Svårt att komma på något när inget händer, så korta inlägg blir det C; Men hellre kort än inge. Man kan ju inte skriva en novell av att hon ligger och kisar mot främlingen heller XD ]

[Sorry för seeeeeeeeegt svar, men har som sagt varit jävligt off den senaste tiden. Men nu är jag back in buisness ;D]

Xhies huvud lades en aning på sned när hon lyssnade till den andre. Fortfarande kunde hon inte låta bli att tycka att den andra hade ett väldigt lustigt utseende, men det var åtminstone en varg. Alltså kunde det inte vara en allt för ond varelse. Därav kände Xhie ingen större oro över att den andre inte var så värst lik de flesta andra vargar hon hade stött på, hon var bara fascinerad över det hela.

Svansen rörde sig lätt i gräset medan blicken hölls fast på den andra. En fundersam min fanns i hennes ansikte. Hon förstod inte riktigt vad den andre menade.
"Varför kan du inte se mig? Är du blind?"
Kanske det var aningen oartigt att fråga en sådan sak, men Xhie kunde inte låta bli. Och nog var det lika bra att fråga det än något annat. Gå rakt på sak, det var egentligen det bästa. Då undvek man missförstånd och likanade, plus att det gick fortare. Varför slösa tid på omvägar då man kunde gå rakt mot målet? Xhie såg helt enkelt ingen mening med att göra en sådan sak.

Hon skrattade lätt åt den andras fråga. "Jag är inte blind." De stora ögonen kisade mot ljuset. "Det är bara för ljust om dagen för att jag ska kunna se. Och jag antar att du är en ljus varg då du smälter in i den ljusa bakgrunden." Hon log, utan en tanke på att det hon sade kunde verka oartigt eller underligt. Det var sanningen.

Den långa nosen rynkades när hon tvingades nysa. Solens ljus och hon gick verkligen inte hand i hand. Det kittlade i nosen och hon tvingades nysa på nytt, endast för att sedan vände blicken åter mot vad hon antog var den andra tikens skepnad. Leendet i hennes ansikte kunde tyckas klyva det i två.

[Oh, så kreativt!]

[Skrev ett jätte bra svar, men sen dampade datorn och allt for bort -.- Så det kan bli lite b-kvalité på detta...]

Det gick inte ihop i Xhies huvud. Hon förstod inte riktigt hur den andre menade. Att det var för ljust för att kunna se... Hur var det möjligt? I dagsljus såg man då bäst, det var Xhies uppfattning. Och hon trodde nog att alla hon mött hittills höll med henne i den frågan. Om natten var det ju mörkt, och även om ögonen fungerade då också var det inte alls lika lätt att se som det var på dagen. Och sen sade den andre att hon antog att Xhie var ljus. Hur kunde hon veta det om hon nu inte såg något? Visserligen så stämde det, Xhie tog inte illa upp, men det väckte en massa frågor hon den nyfikna honan.

"Hur menar du?" Hon kunde inte låta bli att fråga, och i rösten kunde man höra en oskyldig nyfikenhet. "Brukar man inte kunna se bra på dagen och dåligt på natten?" Hon väntade med spänning på ett svar. För henne var detta ett slags mysteriun som hon ville finna lösningen på. Kanske det inte var så himla allvarligt, men hon kunde inte låta bli att undra över hur det hela egentligen hände ihop. Och hon hoppades på ett intressant svar.

"Jag ser inget om dagar med sol." Hon blinkade långsamt. "Allt är så ljust, det bländar min syn. Jag kan inte förstå att någon kan se på dagen." Flinet blottade alla hennes tänder på ett ett vis som inte gjorde henne rättvisa. Stostine hade aldrig varit en vacker varelse, men det var inget som existerade i henne värld. För henne var alla intressanta, spännande filurer med nya saker hon kunde lära.

Dock var hon trött nu, och kunde inte se. Nyfikenheten fanns där, men inte lika bitande som oftast. Det var svårt att lära när man inget såg.

[Anti-kreativt. Kommer inte på något bra alls XD Idéer?]

[Hm... eh... uhm... xD Ganska dåligt med idéerna just nu -.-]

Det enda som egentligen slog Xhie när hon såg på denna främmande varelse var en sak. Något som utan tvekan beskrev denna Stostine väldigt bra. Och det var också väldigt simpelt, ett uttryck som verkligen användes för lite när man tänkte på det.
Inte som alla andra.
För det var verkligen inte den långörade varelsen med alldeles för stora ögon och i övrigt väldigt udda kroppsbyggnad. För att inte nämna den så enkla saken att denne inte kunde se i dagsljus, en sak som Xhie verkligen fann annorlunda. Aldrig hade hon trott att hon skulle möta en sådan varelse. Hon hade inte ens trott att det fanns sådana varelser. Det hade alltid varit ett enkelt faktum för henne - Man såg bra om dagen och sämre om natten. Men detta stämde visst inte, inte gällande alla åtminstone.

"Är det inte konstigt?" frågade hon med en nyfiken min. "Att kunna se på natten men inte på dagen? Jag menar, alla andra ser ju bättre om dagen men sämre om natten."
Hon var inte säker på vad den andra skulle tycka om att hon jämförde denne med "alla andra". Kanske det skulle få den långörade att tänka på hur annorlunda hon var. Ifall hon nu var medveten om det. Det återstod att se. Xhie var just nu bara intresserad av att veta hur det egentligen var att inte se något nu. Hon kunde inte föreställa sig det, att se dåligt i dagsljus...

"Är det inte konstigt att se om dagen? Jag kan inte förstå att ni ser om dagen!" Leendet kunde inte bli bredare, men ändock tycktes hennes huvud mer kluvet än tidigare. Att underkäken ännu hade något att sitta fast med var svårt att tänka sig. Ett komiskt leende. "Och varför är allt så ljust om dagen?" Ett stygn av iver hade letat sig in i den nyfikna rösten och ökade långsamt i takt med att Stostines trötta hjärna vaknade. Öronen flaxade på hennes huvud.

[Eh... ska vi föröka utveckla konversationen så att den kan fortgå, eller låta rollet avslutas snart? Kommer verkligen inte på något vettigt alls i nuläget XD Det är svårt när hon inte har något att se på XD]

[Hm, jag vet inte... har så svårt att rolla med Xhie ;o haha! Men ska se ifall jag lyckas utveckla det lite ;D]

Xhie rynkade lätt nosen då hon hörde den andres frågor. Ifall det var konstigt att se på dagen, och varför det var så ljust. Nej, det var inte konstigt och det var ljust för att solen var uppe. Det var två saker som var självklara i den unga vargens ögon. Men hon började förstå att alla kanske inte hade samma världsbild som hon hade.
Men inte anade hon hur nyttigt det måste vara för henne att förstå det och verkligen höra vad den andre hade att säga. Xhie brydde sig om andra och hon ville gärna hjälpa dem, och just att inse att alla inte hade samma förutsättningar som henne, till exempel som att se om dagen, skulle mest troligt bli till stor nytta för den unga varghonan. Hon visste ännu inte om det, men hon tog till vara på varje ord som den andra sade.
"Du var då en lustig figur," sade hon sedan med ett glatt leende. "Jag önskar att jag kunde visa dig världen i allt detta ljus, den är så vacker! Visst, det är samma värld under natten, men den ser så annorlunda ut då jämfört med nu."
Hon ruskade lätt på huvudet och reste sig upp. De gröna ögonen granskade omgivningen, såg en aning roat på en fågel som flög förbi. Sedan fastnade den på himlen (minns inte vädret, men säger att det är sol xD), där en skara gråa moln sakta tog sig närmare de två vargarna. Det var inte oväders moln, men med säkerhet skulle det börja regna. Och Xhie var inte vidare förtjust i det kalla vattnet som föll från himlen. Hon undvek det om hon kunde.
"Jag vet inte var du tycker om saken, men jag är då inte mycket för regn. Och med tanke på molnen som kommer där borta på himlen tror jag att det är det som väntar oss. Vad säger du, ska vi söka skydd tillsammans?"

Den stora nosen vädrade i luften. "Regn?" En liten rynka bildades mellan de kisande ögonen. "Det är vattnet som faller från ovan, va?" Stostine sträckte på de korta benen och gäspade. "Jag ser inte molnen du talar om, men jag antar att du har rätt. Jag känner det i luften." Det doftade av fukt, så som hon lärt att det brukade kännas i nosen när vattnet från ovan föll. Långsamt reste sig den dagströtta tiken upp. Blinkande försökte hon åter se den främmande, Xhie. Leendet klöv åter ansiktet i tu.

"Vet du någon plats att söka skydd på? Jag känner inte... skogen... så väl." Skog. Ett ord hon lärt sig sedan hon anlände till denna ljusa värld. Så annorlunda än grottorna som varit hennes hela värld så länge. "Finns det mycket skog här. I... Numoori?" Namnet på det land hon fått veta att hon befann sig i. Land... "Varför heter det skog egentligen? Om träden... träden heter träd?" Det var så mycket hon undrade, och, nyvaken som hon var, började hjärnan långsamt få fart på nytt. Hon var fascinerad av världen ovan grottornas salar. Alla dessa underliga platser, alla underliga ting. Öronen klippte med ett tydligt flaxande på hennes huvud.

[Åh, förvirrade, nyfikna Stostine XD]

Xhie kunde inte låta bli att skratta åt de uttryck som syntes i den andra vargens ansikte då denne funderade och talade. Det verkade som att Stostine hade så mycket funderingar och tankar som bara ville komma ut och det visade sig inte bara då hon talade utan även i hennes ansikte. Xhie hade nu lärt sig att denna varg hade lite underliga ansiktsuttryck för sig när denne funderade eller liknande, men trots det kunde hon inte hålla inne skrattet som nu bubblade fram ur hennes strupe. Det såg bara för lustigt ut.
"Jag vet en plats, följ med!" sade hon med en glad min. "Jag kan förklara allting jag vet om regn och skog på vägen dit. Det är en liten grotta, inte alls långt härifrån."
Hon vände sig om och tog några glada skutt framåt. Sedan kastade hon en blick över axeln, bakåt mot Stostine. "Kan du följa mig eller måste jag ledsaga dig?" Hon log glatt emot den andre, även om hon kanske borde ha vant sig vid att denne inte kunde se så bra. Men bara för det kunde hon ju inte låta bli att le, hon gillade att göra det.

[Blev en kortis D;]

"Ja, ja, berätta allt!" Om möjligt tycktes Stostines leende än bredare. Att ansiktet inte ramlat av än var ett under. De korta benen sträcktes under henne när hon rätade på sig och blinkande såg sig omkring. Molnen som hastigt rullade in, hotade om regn, fick världen att te sig litet mörkare. Men än var det för ljust för att den storögda tiken skulle kunna orientera sig med blicken.

När Xhie vände om och undrade om hon behövde hjälp skrattade Stostine glatt. "Jag kan följa dig. För att se kräver jag inga ögon." Fnittrande ruskade hon på huvudet och vinklade öronen framåt. Munnen gläntades på ett allt annat än charmerande vis och tungan fuktade hastigt den bleka nosen innan den lade sig tillrätta i den undre käken. Ett högt ljud, mycket likt fladdermusens röst och svårt att uppfatta för de som inte hade hörseln lämnade hennes strupe. Den korta tonen for på ett ögonblick genom landskapet, och återvände i ett för andra tyst eko till Stostines enorma öron. Världen byggdes upp för hennes inre. Ekolodande såg hon träden, formerna, gräset som rörde sig... Hon såg Xhie som för första gången. En tik i hennes storlek, med fullkomligt annorlunda utseende mot Stostine själv. Små öron, precis som de andra hon mött ovan mark.

De långhåriga tassarna satte fart när hon tog stegen bort till Xhie, redo att följa efter med ögonen nästan helt slutna för att slippa ljuset. "Varför har alla så små öron? Jag har bara mött andra med små öron här. Det är så konstigt." Ekolodandet fortsatte mellan meningarna, och leendet återvände till mungiporna.

Xhie kunde inte, trots att hon mycket tidigare hade lagt märke till det, inte sluta förundras över den nyfikenhet som verkade bo inom den andra honan. Det var som om denne ville veta allt, verkligen allt. Och frågorna tog aldrig slut heller. Och på något sätt påminde hon Xhie om henne själv, för precis sådan kunde även hon vara. Frågvis och nyfiken, och med målet att se allting här i livet. Naiv och glad, ovetandes om den djupa ondskan som faktiskt bodde i världen. Så även om Xhie bara såg en viss likhet mellan dem när det kom till frågandet, så var den storörande honan mycket lik henne.
"Lugn, lugn!" skrattade Xhie och började vandra medan hon då och då kastade en blick över axeln för att se om Stostine fortfarande var med henne. "Jag kan bara svara på en fråga i taget!"
Hon skrattade lite starkare, glad över att faktiskt ha sällskap. Och inte bara det, ett roligt sällskap också. Inte för att det fanns något direkt tråkigt i Xhies värld, men det fanns de som var mer roliga och mindre roliga. Och detta var definitivt ett fall som kunde klassas som mer roligt.
"Ja, regnet är vatten som faller från himlen i små droppar. Skogen heter skog för att någon sade att det skulle vara så, jag vet inte vem men det måste ha varit den som kom på språket. Och ja, det finns ganska mycket skog i Numoori men det finns annat också. Och små öron har alla vargar, förutom du, så egentligen borde jag fråga dig varför du har så stora." Ett djupt andetag drogs då Xhie var klar med sin förklaring på alla de frågor som den andra hade och sedan log hon smått för sig själv, nöjd över det hon hade åstadkommit.

Hon tystnade och lyssnade till det Xhie hade att säga. Stostine nickade när den andra talade, uppenbart nöjd med svaren. Alla hade små öron. "Det förklarar varför alla jag mött har haft små öron." Hon fnittrade lätt. Det var konstigt. En värld med små öron. Stostine tog ett hastigt steg i sidled där hon följde Xhie, för att undvika ett träd. Ekolodet tillät henne att se världen trots det skarpa ljuset, men det innebar inte att hon aldrig gick in i något. Hade hon varit mer ouppmärksam hade hon garanterat krockat med trädet.

"Jag har stora öron för att höra bättre. Jag behövde det när jag tog mig fram i grottorna som var mitt hem. Precis som fladdermössen har stora öron för att höra sitt ekolod, så har jag det." Hon log brett. "Det är inget konstigt med det." Tassarna ökade för ett ögonblick hastighet för att hon skulle komma upp snett bakom Xhie igen. När hon talade hade hon utan att märka det saktat in något.

Xhie skrattade smått åt orden som kom ur Stostines mun. Det verkade som att det gick upp för den andra vargen att hon var en av de få som hade stora öron i denna värld. Kanske den enda, Xhie hade inte sett någon annan. Men det verkade inte slå ned den andres humör eller den syn hon verkade ha på världen. Xhies följeslagare verkade lika glad för det, precis som Xhie själv skulle ha varit.
"Du kanske är den enda med så stora öron, vem vet? I såna fall är du unik!" sade Xhie med en livlig röst, nästan som om hon hade kommit på en idé. Men mest var hon uppspelt över tanken på att hon hade mött en unik varg. Och ännu mer upprymd blev hon av tanken på den lilla grottan som de snart var framme vid. Regnmolnen knappade in på dem och hon var glad över att slippa bli blöt.

Men upprymdheten utbyttes ganska snart mot fundersamhet då hon hörde den andres ord. Ett ekolod? Hon visste inte vad det var, men med tanke på den korta beskrivningen som gavs fick hon en bild av det.
"Du menar alltså att du kan se med dina öron?" frågade hon en aning bestört över tanken. Att kunna se med öronen... Det gick ju inte ihop. Inte i hennes värld.

Stostine fnittrade vid Xhies ord. "Jag ser med öronen. När jag ropar ser jag bilder av hur världen ser ut, även när jag blundar." Hon slöt demonstrativt de enorma ögonen, och fortsatte vandra precis som tidigare. Det höga tjutet lämnade hennes öppna gap för att återvända till hennes stora öron och ge henne en bild av hur allt såg ut. "Men jag ser inte om jag pratar samtidigt." Ögonen öppnades på nytt, kisade i det skarpa dagsljuset. Det mulnade på, och världen var inte lika vit som tidigare. Dock var den fortfarande bländande ljus för Stostine. "Om jag pratar kan jag ju inte ropa, och då kommer inga bilder tillbaks med ljudet."

Det breda leendet mattades ut aningen när hon gapade. Att gapa och le samtidigt var inte lätt. Rösten ekade framåt, lät henne precis lyfta tassarna för att missa en rot hon garanterat hade snavat över annars. Hon slöt käkarna när de stora ögonen vändes åt roten. "Haha" Triumferande skrattade hon till. Den roten hade inte lurat henne! En annan rot fick dock i det ögonblicket henne att snava och vingla till. Stostine grymtade till innan hon hastigt ropade framåt på nytt.

"Heh." Ögonen blinkade, ett i taget, när hon såg åt den ljusa tiken vid sin sida. "Hur mycket ser du? Allt är så ljust."

Xhie kunde inte låta bli att skratta samtidigt som hon själv klev över en rot som stack upp ur marken. "För att inte kunna se medan du pratar, så pratar du väldigt mycket!" Det där med att den andra mer eller mindre såg med öronen var kanske underligt, men det var en sak som ändå kunde accepteras. Hennes far hade berättat att det fanns väldigt många olika vargar med ännu mer olika egenskaper, och med tanke på det udda utseendet som Stostine hade blev Xhie faktiskt inte så himla förvånad när den andre bekräftade hennes fråga. Men fortfarande var det underligt, att kunna se med sina öron.

Dock ägnades inte så många fler tankar åt det eftersom att Xhie inte kunde låta bli att skratta ännu mer då Stostine svarade och det var med skrattet fortfarande i rösten som hon svarade på frågan som ställdes.
"Jag tycker inte att det är särskilt ljust, inte ljusare än vanligt. Och jag ser jättebra! Det kan däremot vara lite svårare då det är mörkt." Hon hade sett aningen bakåt, mot Stostine medan hon talade men vände blicken ganska snabbt framåt igen. De närmade sig platsen hon hade i tankarna och endast efter några få steg, efter att Xhie hade rundat ett buskage så stannade hon upp.
"Vi är framme!" utbrast hon med en glad röst. Just då föll en ensam vattendroppe på hennes nos vilket fick huvudet att vändas uppåt. Molnen var över dem och de var mörkare än hon först hade trott att de skulle vara. Så med några smidiga skutt hoppade hon inte i det inte allt för stora utrymmet som nästan verkade vara uthugget ur stenröset som fanns på platsen.

När Xhie med glädje i rösten utbrast att de var framme stannade Stostine upp för att överblicka området. Med mörka moln som skymde solens skarpa sken var hennes syn klarare, om än att världen för henne ännu var ytterst ljus. Hon blinkade långsamt, med ett öga i taget. Sten, det var vad hon såg. Ett stenröse och träd. Gräs, Xhie, himmelens mörka moln. Om hon hade valt att stanna kvar, stå stilla, hade hon stått där tills hon såg allt. Det fanns så mycket att se. Från trädens stammar och blad, till insekterna och de glesa vattendropparna som började falla. För att försäkra sig om vad hon såg lät hon ropa en gång. Det räckte, bekräftade att hennes syn inte ljög för henne.

När Xhie skuttade ner i en hålighet i stenröset följde Stostine henne hack i häl. De enorma öronen lade sig mot nacken för att tillåta henne att passera genom det smala utrymmet. Morrhåren på nosen spred sig likt en solfjäder kring hennes nos när hennes kropp - mest bestående av de stora öronen - skymde det ljus som kom in genom öppningen. Nosen fördes till taket, mot väggarna och golvet. Sökande för att veta hur mycket utrymme hon hade. De överdimensionerade ögonens pupiller vidgades kraftigt för att låta henne se. Att Stostine var en underjordens varelse var det ingen tvekan om. Hon var skapt för grottornas mörka gångar. Förvånansvärt tyst följde hon Xhie.

En smal passage ledde Xhie in under stenarna som var staplade ovanpå varandra. Men efter endast några få steg vidgades utrymmet en aning och det blev lättare för henne att röra sig. Det var likt ett hål mitt under stenarna, stor nog för att rymma dem båda utan några större problem.
"Fint va?" frågade hon med en glad röst, nästan som om hon var stolt över platsen. Hon var åtminstone glad över att hon hade funnit den för ett tag sedan, eftersom att den gav ett bra skydd mot regn och andra saker som kunde tänkas falla från himlen. Och även Xhie mer eller mindre älskade naturen och allt som fanns i den kunde hon inte låta bli att känna ett viss missnöje emot regn. Visst var också det vackert och välbehövligt, men det betydde inte att det var särskilt roligt att bli blöt.
"Här inne är det dessutom mörkt, betyder det att du kan se bättre?"
Hon hörde hur regnet utanför föll allt kraftigare och hon var glad att de hade hunnit fram i tid. De få dropparna som hade landat i hennes päls skulle snart ha dunstat bort och de var inget bekymmer alls. Så uppmärksamheten låg helt på den andra vargen medan Xhie väntade på att få sin fråga besvarad.