Hon hade tacksamt omfamnat sin brorson när han sökt upp henne för att erbjuda sig att hålla ögonen på valparna. 
För att låta Alin få lite tid för sig själv och sträcka på benen, som han uttryckt det. Hon hade tvekat först, kopplingen som staden hade till... skuggfall låg som ett nötande sår i hennes sinne, men Murg hade lovat att inte släppa valparna ur sin åsyn och hon litade på hans ord. 
"Jag blir inte borta länge," intygade Alin innan hon begav sig ut på huvudgatan. Det var en kylig dag likt de flesta innan. Vädret var rått och himlen grå, och det gick inte att undgå känslan av ett tungt vemod som låg över området. Alin huttrade, ville inte tänka på dom hemskheter som inträffat. Det var prövande nog att uppfostra valpar på egen tass efter hans försvinnande, än mer efter massakern och raserandet av måntemplet.
Men med ett nytt, målmedvetet uttryck fortsatte hon på sin väg upp för gatan. Hon skulle fortsätta kriga, fortsätta le och fortsätta vara en trygghet för dem så länge dem behövde henne. Även om hon höll på att brista inombords. 

Det var packat med folk av alla dess slag, även om månvargarna utgjorde den större andelen individer, Alin sicksackade fram mellan kropparna på gatan när han dök upp i hennes synfält. Hon stannade till och försökte blinka bort en enveten regndroppe ur ögat. 
"Delshay?" kallade hon mjukt efter honom.

Delshay fick sicksacka mellan vattenpölarna när han tog sig fram på gatan. Den hårt trampade jorden hade luckrats upp till lera, och trots att han undvek de våtare partierna så stänkte det ändå upp på hasorna när han gick. Han tänkte sammanbitet att det minsann var tur att han inte var rädd för att bli smutsig, men en stor del av honom längtade tillbaka till Sacrari. Det skulle snart vara dags att bege sig hemåt, men han hoppades att han skulle kunna stöta på Alin och syskonen igen innan dess. Han hade varit så upptagen med att hjälpa till i sviterna efter Måntemplets fall att han inte riktigt kunnat hålla koll på var de befann sig. Inte för att det behövdes, kanske. Han var övertygad om att Alin visste vad hon gjorde och han ville heller inte tränga sig på, om hans närvaro ens var önskad. Han ville gärna tro det.
   Delshay hajade till när någon kallade på honom genom regnet, och han såg sig om för att försöka lokalisera källan. Blicken fastnade på en månvarg som stod ensam i ovädret.
   "Alin!" Utbrast han. Det monotona uttrycket jagades bort av ett varmt, ljust leende, och han längde på steget för att möta henne. Svansen svepte vänligt bakom honom. 
   "Jag tänkte precis på dig", erkände han. "Hur mår du?"

Även hon längde på stegen för att möta upp med honom den sista biten, när hon stannade upp.
  "Efter omständigheterna?" Det var lika mycket en fråga ställd till henne själv som det var till honom. En kort tystnad följde innan hon kom till en reaktion. Svaret som följde bars av en röst som var uppenbart trött och sliten, det var svårt att försöka dölja den utmattningen som tycktes genomsyra hela hennes väsen. Alin log ett varmt men uppenbart ansträngt leende. 
  "Det är okej, på riktigt." Intygade hon. "Saker kunde ha varit värre." Mycket värre.
Alin slöt upp intill honom med en omfamning och höll honom där för några stillsamma sekunder innan hon släppte sitt grepp och backade undan.
  "Jag är glad att se dig igen, Delshay." Alin satte sig ner och betraktade sina valpars halvbroder. Det var underligt hur han tycktes inge ett sådant lugn. Det gick inte att undgå känslan han bar med sig, och tacksam var Alin för det. Hans sällskap var precis vad hon kände sig behöva i detta nu. "Jag hann aldrig tacka dig för sist."

Delshay mottog entusiastiskt Alins omfamning, lycklig både över att hon verkade ha blivit glad att se honom och att hon under omständigheterna verkade må bra. Det var precis vad han hoppats på, även om han kände på långa vägar att allt inte var riktigt så bra som han ville att Alin och halvsyskonen skulle ha det. Men det var väl att vänta sig, efter allt som hänt.
   "Du behöver inte tacka", sade han med mild röst. Blicken var varm och innerlig. Att se efter syskonen hade varit en väldigt liten tjänst i utbyte mot att höja deras chanser för överlevnad. "Jag skulle gjort samma sak hundra gånger till om det var vad som krävts. De..." Han petade lite i leran med ena framtassen, plötsligt osäker. "De är ju mina syskon, trots allt." Trots att det bara var Kenai de delade, trots att månvargen inte tillhörde Jägarna och aldrig riktigt verkat förstå. Det behövde hon inte. Han hoppades bara att hon accepterade honom som en del av familjen. Även efter att Kenai spårlöst försvunnit ur bilden. Kanske var det också en liten, omedveten del av hans undermedvetna som försökte ersätta de förlorade föräldrarna med henne.
   Delshay harklade sig diskret och slängde en blick bakom Alin, som om han väntat sig att valparna skulle stå och trycka bakom henne i regnet. Det gjorde de förstås inte.
   "Var har du gjort av dem?" Frågade han, för att byta ämne. Ansiktet sprack upp i ett nytt leende som snabbt jagade bort de glåmiga känslorna. "De ligger väl inte och latar sig så här dags?"

Alin kunde inte undgå den ovisshet som speglade sig i de tafatta sättet han petade runt i leran framför sig. Hon fångade hans blick och såg menande in i den. "Delshay," manade hon med en mjuk ton. "Det är klart dom är det," sa hon som det var det mest självklara i världen. För det var det. Att han ens tyckts ha tvivlat på den tanken fick henne att känna än mer sympati för honom. Han kunde inte ha haft det lätt i den flocken. "Du är en del av familjen, precis som dina helsyskon. Vare sig ni vill det eller inte." Ett moderligt leende la sig till rätta i hennes anlete. Hon sträckte på sig och buffade honom ömt i sidan av halsen. Efter det kom hans fråga om vart valparna höll hus. "Dom är tillsammans med Murg." Ett kort fniss lämnade henne." Det kan jag inte svara för. Men om du har möjlighet får du mer än gärna hälsa på dem. Det skulle dom uppskatta," sa hon och inväntade hans besked. Redo att börja vandra tillbaka.