Det regnade, och inte så lite heller. Det var den sortens regn som inte nöjde sig med att blöta ner pälsen utan nådde ända in under huden, in till själen, och kylde ner den inifrån och ut. Eller kanske var det bara Nomës sinnesstämning som färgade av sig på omgivningen och fick allt att framstå som en grå, intetsägande, blöt sörja? Det var svårt att avgöra. 
    Här i Civitas — där det alltid var liv och rörelse och folk som trängdes runt handelsstånd och pratade i mun på varandra — kände hon sig ensammare än någonsin. Hon kom på sig själv med att titta efter honom överallt, försöka urskilja hans röst i sorlet. En gång hade hon hört en röst som lät så lik hans att hon vänt sig om efter den bara för att få se att ägaren var en svart hane med röda strimmor i pälsen, så olik honom det var möjligt att vara. Hon var inte säker på om det hade varit bättre ifall där funnits någon likhet.
    Ögonen stirrade tomt utan att faktiskt ta in någonting, flackade över alla ansikten som passerade henne där hon satt med ryggen mot en husvägg. Bitar av samtal trängde igenom hennes mentala bubbla — folk som var på väg hem, på väg att söka skydd från regnet. En rysning följde med en regndroppe som kröp längs ryggraden och det ryckte i en muskel i dimmvargens kind. 
    En rörelse i ögonvrån fick Nomë att sucka och sluta ögonen. Precis vad hon behövde. Det var en motsägelsefull känsla, att både vilja ha sällskap och bli lämnad ifred, och hon visste inte hur hon skulle hantera den. 
    "Vad vill du?" frågade hon kyligt, med höjd haka och utan att vare sig vända sig mot honom eller öppna ögonen.

Det hade endast gått några dagar sedan de anlänt till Civitas och än hade deras planer på att bli handelsmän inte riktigt kommit igång. Kanske var det inte så enkelt som någon av dem hade planerat, men med tid skulle allt falla på plats - det var han säker på.
    Som så mycket annat var regn något som Molok inte hade några speciella åsikter kring. Medan många antingen hatade eller älskade det, förblev han neutralt inställt till det. Runtomkring honom skyndade sig vargar förbi i ett försök till att skydda både sig själva och sina varor från det hårda, piskande regnet. Själv rörde han sig med långsamma steg, med ett uttryckslöst kroppsspråk. Vatten droppade ner från hans våta päls och skapade en lätt ånga vid mötet av kallt och varmt. Molok hade ännu inte lärt sig att behärska sina eldkrafter till fullo, och ibland lade han omedvetet energi på att skapa värme runtomkring sig. I ett försök att värma min kalla själ, tänkte han för sig själv och ruskade på huvudet.
    Gemenskapen han hade sett hos sin bror och hans vänner hade fått honom att öppna upp ögonen smått för möjliga relationer, men han hade ännu inte tagit det faktiska klivet för att söka sig nära någon. Det lät patetiskt, och Molok ville egentligen inte. Men när han såg tiken han stött på vid Måntemplet kunde han inte låta bli att vela integrera med henne, eller åtminstone göra ett försök till det.
    Kontrasten till vad hon då hade varit och vart hon nu befann sig var enorm. Molok var medveten om att hennes bror avlidit, eller rättare sagt blivit brutalt avrättad, då det var han som betytt så mycket för hans egna bror. Men samtidigt visste han att man inte kunde känna sorg livet ut; på något sätt var man tvungen att ta sig ur den mörka bubblan som slukat en.
    Molok hade styrt sina steg gentemot henne utan att riktigt tänka, och hennes kyliga röst ryckte honom ur sina tankar. Han lät sin blick landa på henne trots att hennes förblev slutna. Det var tydligt att hon ville vara ensam, och en del av honom ville bara låta henne vara; ville hon sitta och ruttna bort fick hon så gärna göra det. Fadern hade mot Moloks vilja till en början haft ett stort inflytande på honom, och det var Bales ord som fick honom att dröja kvar.
    "Det är mycket jag vill", svarade han kort och det ryckte lätt i hans ena mungipa trots att han var medveten om att hon inte skulle se det. Han tog ytterligare ett kliv närmre henne innan han slog sig ned framför henne. En låg suck lämnade honom. Det var inte en utmattad suck, utan det var mer ett desperat försök till att få sig själv att inte lämna henne där ensam. "Just nu, vill jag se till att du inte drunknar."

"Oroa dig inte, jag har inga planer på att drunkna", fnös Nomë och öppnade ögonen. "Och även om jag skulle göra det, ser jag inte varför det skulle röra dig i ryggen." Hon ville fräsa åt honom för att han ens vågade antyda att hon skulle vara i behov av stöd och hon hade gjort det också, om han inte hade haft rätt. En del av varför hon gått med på att följa med gruppen var för att de innebar någon slags solid punkt, trots att deras närvaro gick henne på nerverna. Hon hade helt enkelt blivit tvungen att inse att de var det närmaste vänner hon hade. 
    Hon var tyst ett litet tag. När hon andades in och fortsatte var tonen förändrad, lite mjukare. Någonstans längtade hon efter att kunna vara ärlig, men det var svårt att erkänna vad hon så länge ansett vara ett tecken på svaghet. 
    "Det hemsöker mig." Ena mungipan drogs uppåt i ett glädjelöst leende och hon skrattade till, med ögonen stelt fästa rakt framför sig. "Han hemsöker mig. Han finns inte, och ändå är han … överallt." En liten, frustrerad rynka dök upp på nosryggen. 
    Nomë sträckte lite på sig och vände till slut ansiktet mot Molok. Hakan var lyft och uttrycket ovanligt öppet. Ögonen vilade i hans. 
    "Jag väntar mig inte att du ska förstå." Å andra sidan visste hon inte särskilt mycket om honom; det var möjligt att han faktiskt gjorde det. Och dessutom var han Blairs bror. Faktum var, insåg hon vid närmare eftertanke, att bortsett från Blair kunde Molok kanske vara den i gruppen som förstod bäst.

Hennes snäsiga reaktion förvånade honom inte. Till viss del höll han med henne; Molok förstod inte själv varför han ens tog sig tid till att försöka hjälpa henne. Nomë betydde ingenting för honom, det gjorde ingen av dem. Enda undantaget var Blair, som på något sätt lyckats bryta igenom hans mörka, ensamma själ.
    Samtidigt ljög hon över sitt mående. Hennes sorg var skriven tydligt över ansikte och kropp, och skulle hon inte börja bearbeta den skulle hon ruttna, likt hennes avlidne broder nu gjorde under mark.
    Molok sade inget, utan såg istället på henne med en neutral blick. Att övertyga en individ att bara må bättre var inte en fungerande strategi, utan det som krävdes var att försöka få den andra att själv reflektera över situationen denne befann sig i. Molok kunde inte låta bli att reagera på sina egna tankar, sedan när hade han blivit så vis?
    “Det hemsöker mig. Han hemsöker mig. Han finns inte, och ändå är han överallt. Jag väntar mig inte att du ska förstå.”
    Nomë hade vänt blicken mot honom, och ett grovt, kort skrockande lämnade honom. Som valp hade han sett sin moder vid flera tillfällen i ren inbillning. Hon hade talat till honom, gett honom råd i hans mörkaste dagar, tills han en dag bearbetat hennes död tillräckligt för att kunna släppa taget.
    “Smickra inte dig själv för mycket, Nomë. Du är inte den enda som har förlorat någon”, svarade han kort. Hans ord var hårda och han suckade igen. Att försöka få någon att må bättre var inte direkt hans starka sida. Molok hade istället alltid varit den som tryckt ned andra, som fått dem att må både psykiskt och fysiskt dåligt. "Det jag menar är att många har varit med om samma, om inte värre, förluster och tagit sig vidare. Jag vet själv hur det känns att förlora någon som är ens värld, så jag förstår definitivt situationen du befinner dig i."
    Han såg på henne, granskade hennes sorgsna ansikte. Trots de trötta ögonen och den toviga, blöta pälsen uppfattade han henne som vacker. Hon hade de naturliga dragen.
    Molok harklade sig och ruskade på huvudet. Det krävdes mycket energi från honom att försöka att vara trevlig och förståndig, trots att det hela kändes som en falsk fasad. “Det tog år för mig innan jag kom över min moders död. Förhoppningsvis behöver det inte ta lika lång tid för dig.” Speciellt inte med mig vid din sida.

Han hade också förlorat någon. Ett hugg av någon svårbestämbar känsla fick henne för ett kort ögonblick att vilja be om ursäkt för att hon så okänsligt antagit motsatsen, men Nomë knep envist ihop munnen och vände bort ansiktet från honom igen. 
    Ögonen följde frånvarande en familj som passerade bara några meter ifrån dem; modern försökte förgäves få ordning på en liten, livlig valp som skuttade runt allas ben och plaskade i vattenpölar. Något rörde sig inom henne när valpen tittade upp på mamman med ett brett leende, och hon slog ner blicken. Det var löjligt, hon var knappast familjetypen. Borde inte känna så. Och ändå ...
    Nomë tyckte inte riktigt om sättet Molok svarat henne på, och det verkade inte han heller göra — strax därpå suckade han och förklarade att jo, han förstod, men det var dags att gå vidare. Det fanns inte mycket som tydde på att Nomë lyssnade på honom, av hennes likgiltiga, bortvända ansiktsuttryck och tystnad att döma, men det gjorde hon. Rösten var betydligt mjukare när hon svarade, trött men ganska vänlig. 
    "Min mor hade kunnat dö framför mina tassar utan att jag hade blinkat", sa hon och såg på honom. "Jag känner ingenting inför henne. Men han ... och din mor ... det är de som försvinner. De som man aldrig vill förlora." Hon ryckte på axlarna. "Men det finns alltid någon som har det värre, eller hur? Som om det vore en tävling."
   Hon begrep inte riktigt varför han satt sig här och börjat prata — hade hon verkligen sett så patetisk ut? Å andra sidan visste hon inte heller varför hon själv gick med på att sitta och berätta för honom hur hon mådde. Det var inte precis något hon brukade göra. Kanske befann de sig båda två lika långt utanför sin bekvämlighetszon, helt enkelt. 
   "Du har rätt", fortsatte hon och nickade som för att övertyga dem båda två. "Jag måste bara … göra något annat en stund. Tänka på något annat. Du råkar inte ha något förslag?" Hon återvann faktiskt lite av sin vanliga utstrålning när hon rätade på ryggen och lyfte ett ögonbryn, den blöta pälsen till trots. Långt ifrån allt, men något i varje fall. Ett svagt leende drog i läpparna när hon såg på honom.

“Du har rätt. Jag måste bara… göra något annat en stund. Du råkar inte ha något förslag?” 
    Molok mötte hennes blick. Något skimrade till i hennes ögon och för några sekunder såg han samma tik som han mött på slagfältet, med det där extraordinära i sin utstrålning. 
    Det ryckte lätt i hans svarta läppar och han nickade samtidigt som han reste sig upp. Med en ointressant rörelse skakade han av sig det mesta av vattnets, trots att nya regndroppar hårt landade på hans päls. 
    “Först och främst tycker jag att vi söker skydd från regnet”, började han och tog några kliv ifrån henne. Hans svarta blick sökte sig efter familjen som nyligen korsat deras väg, innan han åter såg på Nomë igen. “Efter det, kan vi roa oss lite.”

[Avslutat]