[Reserverad för Barakiel.]

Utanför de murar som omgav staden som de levande kallade Civitas hade ett blodigt skådespel ägt rum. Tillsammans hade de kommit från ingenstans, likt skuggor som manifesterat sig ur det täta mörkret, och utan förvarning hade festen varit slut redan innan den börjat. Det enda som hade hört var ett hjärtskärande skri från bytet, blandat med förtjusta skratt från de var jägarna, och sedan hade det hela varit över.

Med ett nöjt leende kastade Locura en blick mot sin nyfunna bekantskap. Det delade ett band som ingen av dem kunde förstå, men likväl var det starkt och obrytbart. Han var, på samma sätt som Tavar var, en allierad i hennes ögon. 
"Åh, Barakiel..."
Hon lutade huvudet mot honom med ett nöjt leende på läpparna.
"Du kompletterar mig. På något sätt är det så mycket roligare att tänja på gränserna när man har någon att göra det med..." 
Det fanns en underförstådd regel om att stadens invånare inte stod på menyn. Locura själv hade valt att tolka det såsom att alla stod på menyn, så länge de uttryckligen inte sade att de var invånare i staden. Och hon hade inte frågat, för hon tyckte inte heller att hon borde fråga innan hon fick äta.
Istället hade hon dragit med sin följeslagare på jakt, och den stackare som befunnit sig utanför murarna hade råkats bli deras offer.
"Vad tror du, kära Barakiel? Måste vi gömma kroppen så vi inte förargar Gråtass?" Locura fnittrade åt sina egna ord.

"Jag känner det samma. Det är svårt att lägga på ord, men det var länge sedan jag.. Hörde hemma."
Den röda blicken rörde sig mot den andra. Han ogillade tanken på vad Even skulle göra om han kom på dem. Men det krävdes knappt, om någon alls övertalning från Locuras sida för att han skulle hänga med henne. Bandet de hade ingav känslan att det var värt vad än risk som fanns. Något som kändes onaturligt men också helt rätt.

Vad tror du, kära Barakiel? Måste vi gömma kroppen så vi inte förargar Gråtass?
Det drog i smilgroparna hos honom.
"Jag tror nog att det faktiskt är bäst." Svarade han med en mätt sträckning i kroppen. "Det vore synd om han stoppade det roliga allt för fort." Han hade svårt att tro att det gick att skymma det allt för länge från honom. Det verkade som om han hade en viss irriterande tendens att få reda på det mesta som hände runt Civitas.

"Det finns en liten lya inte så långt.." Han tittade snabbt runt omkring sig. "Ditåt, den luktar redan död så det borde vara perfekt att maskera det för nu."

"Mmm... hemma." 
Hon slöt ögonen och njöt av stunden. Ordet lät på något sätt bra, trots att det kändes främmande och konstigt på en plats som denna. Hennes hem fanns inte i Civitas, men kanske i Barakiel. Och trots att Even var kände hon en tacksamhet mot honom, då han förenat henne med Barakiel. 
"Å andra sidan..."
Locura sökte hans blick med en fundersam min i ansiktet.
"På hans inbjudan lever vi bland dessa dödliga, som två menlösa marionetter följer vi de regler som han satt upp. Jag frågar mig, allt oftare, varför? Han bjuder hit oss, och förväntar sig att vi ska avsäga oss dem vi är."
Hon gjorde en kort paus, lät orden sjunka in, innan hon fortsatte.
"Vi är barn av natten. Vi har inget vi behöver frukta. Så varför sopa igen våra spår, varför så desperat försöka smälta in? Säkerligen har Gråtass kul med sina dödliga, då han flyttar dem likt spelpjäser kring sin plan... Men var kommer vi in, hm? Är vi viktiga? Kanske, då han vill ha oss här, men inte vill att någon ska veta vad vi är. Gråtass är inte dum, någon mening finns det, men han håller oss ovetande... Hur länge ska vi spela efter hans regler, som två lydiga undersåtar?"
Ett flin hade dragit över hennes ansikte.
"Jag vet inte hur du tänker, min käre, men jag har aldrig varit en särskilt bra lagspelare. I alla fall inte i längden."
Hon släppte Barakiel med blicken, rörde sig fram till kroppen och började släpa den i den riktigt som han föreslagit.