Occultos var upplöst. 

Han borde ha känt skuld, skuld för alla dem medlemmar han förrått genom att lämna. Skuld för Shady, sin älskade syster som han äntligen hade förenats med, skapat något med. Skuld för Blair som han rakt av hade lurat in i flocken som en valp, fått att prioritera dem och deras ambitioner istället för sin familj. Han hade tagit ifrån Blair det som han själv, i hela livet, hade saknat mest av allt. Det hade han insett. Men vad hade han gjort åt det? Ingenting. Vad kunde han göra nu? Inte tillräckligt. Skuld över alla deras aggressiva och högst inte-nödvändiga utageranden. Skuld över de vargar han med eller mindre hade fått att jobba för hans själviska insatser. Skuld för den där andra ynglingen dem hade tagit, mot dess vilja, som gjorde motstånd in i det sista, och försvann (Han hade en aning om hur, men hade inte förmått sig ta upp det). 
   Han borde ha känt skam. Skam över att han jobbat så hårt för sin egna önskan, för att sedan låtit den gå i kras och dessutom i kras på andra vargars bekostnad. Skam över att han hade låtsas som om Occultos inte hade existerat. Skam över att han hade försvunnit och lämnat dem.
   Han kände faktiskt skuld. Han kände skam. Men som den barnungen han var, likt en tjurande valp som vägrar att inse att hans uppfattning av situationen är fel, försökte han glömma känslorna. Få dem att avdunsta ur hans huvud med hjälp av den brännheta solen som kastade sitt sken över Numoorislätten. 
   Numsoorislätten. Numoorislätten kändes iskall mot hans tassar.
  Det går att ångra sina handlingar men inte att ta bort dem. Handlingar och instinkter formar en varg, och Midnight var formad till en träskalle. Varför gjorde det så ont att vara en träskalle? 
   Patetisk.
   Fegis.
   Idiot. 
   Det smakade metall i hans mun ifrån en trasig tunga. En fullskalig klump i magen sträckte sig utåt och hotade att förtära honom från insidan. Han visste inte hur han skulle kunna hantera den. Han ville inte släppa ut den, för det var som att medge att den existerade. Trots att stämbanden var på gränsen att ge vika, trots att han skakade, så kunde han inte. 
   Så det var bättre att låtsas som att den inte fanns där inombords. Då skulle det sluta göra ont. Allt skulle bli som det var tidigare. En kaxig (patetisk), ensam (feg), våghalsig (dumdristig) varg mot världen. Det hade gått i så många år tidigare, vad skulle vara skillnaden nu? 

När bröstet drog ihop sig och han föll ned i en enda stor härva på marken, var han beredd att skylla det på Trigaso. Men den enda närvaron han kände var sin egen, och skalbaggarna som kröp i jorden framför hans nos.

[Utspelar sig efter att Occultos lösts upp. Ensamroll.]