Solen hade just intagit sin högsta punkt på himlen och det var en klar och molnfri dag. Värmen ligger i luften men vinden svalkar skönt. Fåglar sveper omkring i luften, en hit och en dit. De kvittrar glatt och verkar pigga och glada.
Den svarta tiken med vita tecken rör sig kring och över kullarna en bit från lyorna. Flera av de andra medlemmarna är ute på uppdrag. Orkidé undrar om de har kul. Själv är hon en av de som är kvar på reviret. Hon har inget emot det. Hon känner sig fortfarande som en loj och tafatt halvvalp trots att hon har vuxit en del och fått bättre grepp och kontroll över sina krafter. Hon kan styra och kontrollera rösterna i huvudet. Röster som inte tillhör hennes själv. Hon gillar inte att snoka på andras tankar heller så hon försöker alltid knuffa undan dem. De är alltid viskningar i bakgrunden men hon kan välja att ignorera dem. Det är lättare. Styrkan är något helt annat. Hon skuttar runt en trädstam och råkar knuffa till en stor sten som hamnar på sne. Oops! Försiktigt knuffar hon tillbaka den. Det är svårt att vara försiktig hela tiden. Men hon klarar av det. Svansstumpen vippar ivrigt fram och tillbaka och ungtiken sätter kroppen i rörelse igen. Tar sig upp på en av kullarna och med flera skutt är hon nere på andra sidan igen. Växtligheten blir lätt tillplattad efter hennes framfart. Hon vänder om och tar samma väg tillbaka. Försöker att rätta till allt igen. Hon vill inte förstöra något. Där på marken hittar hon en pinne som hon plockar upp, och så sätter hon fart igen. Åter igen är hon uppe på kullen. Mossan och gräset känns mjuk under tassarna.
Andhämtningen är lätt ökad och hjärtat slår starkt i bröstet. Tungan hänger utanför munnen och hon flåsar lätt. Hon lägger sig ner, släpper pinnen och rullar över på sidan. Hon sluter ögonen och ligger där och bara koncentrerar på andningen. Efter en stund har både andningen och hjärtat lugnat ner sig igen. Den skogsgröna blicken blir synlig för världen igen när ögonlocken slår upp. Orkidé plockar åt sig pinnen igen och rullar runt på rygg och höjer blicken mot skyn. Tankfullt tuggar hon på pinnen när hon studerar fåglarna i skyn.

[PAX TILL DIMITRIJ]

Solskenet värmde Dimitrijs sida där ljuset fortfarande nådde hennes kropp. Skuggan av träden runtom gläntan hade vandrat in över den delvis gräsklädda klippan som hon låg utsträckt på. Ett öra ryckte på hennes huvud när ljudet av medlemmarna som rörde sig runtom i närområdet nådde henne. Hon lyssnade till deras rörelser, deras röster som dämpades av avståndet och skogens växtlighet. Långsamt gläntade hon på ögonen och kisade runtom sig. Hon sträckte på kroppen där hon låg på sidan. Svansen ryckte till, och en kraftig gäspning lämnade henne när hon höjde huvudet från klippan.
     I tryggheten av solens värme hade hon lyckats få en stunds vila. Det hade inte varit riktig sömn, inte av den djupa sort som bringade drömmar och genomsyrade kroppen med tyngd och ny energi, men den hade låtit henne slappna av och återhämta lite av det hon förlorat. Den återkommande huvudvärken hade lämnat henne för stunden. När hon såg ut bland de omgivande träden och bambun så mötte hennes blick Nehexors ögon, innan han vände om och försvann i riktning mot några av de andra noviserna i närheten. Hon kunde känna deras sinnen röra sig.
     De hade haft nattlig träning, och hon hade låtit medlemmarna sova till längre in på morgonen. Förmiddagen hade sedan passerat med muntliga övningar. För stunden var noviserna fria att spendera sin tid, innan de mot kvällningen skulle återuppta sina övningar. Några vilade i närområdet, andra lekte eller roade sig med enklare övningar i sådant de själva valt. Hon kunde känna dem, hur de alla befann sig ungefär lika långt bort i olika riktningar, några tillsammans och några för sig själva. Troligtvis hade de medvetet hållit sig undan från henne medan hon vilade. De visste alla mycket väl hur lite sömn ledaren fick, och hon var tacksam för den stunds frid hon fick när hon väl fann något liknande sömn. Huruvida de lät henne vila i fred för hennes skull eller sin egna, för att slippa hennes bitska humör, spelade ingen roll. Hon fnös kort, nästan road av tanken.
     Dimitrij reste sig långsamt upp på den låga klippan och ruskade gräs och löv ur pälsen. Hon sträckte på sig på nytt innan hon delvis klev, delvis hoppade ner från sin viloplats. En av de många högljudda cikadorna som bildade en del av skogens obrutna bakgrundsljud lämnade sin plats och försvann in bland träden när hon passerade. Hon sparkade med baktassarna i gräset efter att ha pausat vid en dunge bambu, innan hon fortsatte.
     Hon rörde sig ut ur gläntan, i riktning mot en närliggande bäck för att dricka. Hon kände efter de närmsta novisernas sinnen, och fann att Orkidé befann sig bland backarna på vägen till vattnet. Dimitrij vände blicken efter den svartvita tiken när hon kom tillräckligt nära för att se den yngre bland skogens snår och ormbunkar. Orkidé låg på rygg med blicken mot skyn. Den äldre tiken saktade in och gav ifrån sig ett lågt hälsande läte. Hon var säker på att ungtiken känt hennes närvaro redan.

Tankarna virvlar iväg med henne. Dagdrömmar som sveper bort henne från verkligheten. Ibland tänker hon tillbaka på mor. Undrar hur hon har det nu. Saknaden gör ont men Orkidé är säker på att mor har det bra och har hälsan.
Så tänker hon på far ibland. Det var väldigt länge sedan hon såg honom senast. Han lämnade dem för länge sedan. Han kom inte tillbaka innan Orkidé själv ville ge sig av och se sig omkring. Hon undrar vad mor skulle säga om hon såg henne nu.
Ibland tänker hon även på den syster som försvann. Vad som hände med henne har hon ännu inte fått några svar på. Vallmo försvann utan minsta spår. Är hon död? Lever hon någon annanstans? Vem vet?
Fåglarna kvittrar glatt i skyn och Orkidé gnager frånvarande på pinnen som vilar mellan hennes tänder. Hon rycks tillbaka till verkligheten och rullar runt på mage när hon känner ett medvetande röra sig närmare. Det är ledaren. Orkidé reser sig hastigt upp och öronen rycker till på huvudet när hon hör ledarens hälsning. Orkidé ger ett lätt brummande läte till svar och rör sig mot ledaren. Går henne till mötes.
Pinnen som hon bär i munnen har hon redan glömt bort. Den hänger bara med henne. Den korta lilla svansstumpen vickar från sida till sida och får hela hennes bakdel att vagga med i rörelsen.

Den långa svansen viftade lätt bakom Dimitrij när Orkidé mötte henne. I övrigt förblev hennes anlete avslappnat i samma sedvanligt samlade min.
    Orkidé hade en pinne hängande mellan tänderna. När den unga honan sällade sig till Dimitrij så böjde ledaren huvudet för att bita tag i andra änden av pinnen. Hon höll den stilla tillräckligt länge för att vara säker på att Orkidé inte släppte sin ände, innan hon med lite högre steg än vanligt drog lätt i pinnen i samma riktning hon tidigare varit på väg. Öronen ställde sig tillfälligt upp över hennes hjässa, och svansen viftade lite vidare än förut.

Hon stannar när de möts upp. Den mjukt glödande skogsgröna blicken hålls fäst på Dimitrij och hon sänker huvudet i en artig ordlös hälsning. När Dimitrij rör sig närmare och biter tag i andra änden på Orkidé's pinne är ungtikens första tanke att släppa pinnen och ge den till ledaren. Men den hornprydde och befingade honan verkar vilja att Orkidé behåller greppet om sin ände och lite lätt nervös men nyfiken och glad gör hon just det och när Dimitrij åter börjar röra sig och drar lätt i pinnen så gör sig Orkidé lätt på tassarna och följer med och låter ledaren leda henne... någonstans. Den lilla ytterst korta svansstumpen som inte är mycket att tala om vippar en hit och en dit på hennes bakdel. Under tystnad låter hon ledaren leda henne.

Dimitrij ledde inte Orkidé särskilt långt förrän stegen övergick i en lättare, mer studsande gångart. Hon såg ur ögonvrån på den svartvita novisen. De grå ögonen som sällan var annat än skarpa eller hårda kändes för stunden något mjukare när Dimitrij lättsamt viftade på den långa svansen. Hon vred huvudet lite i sidled, och drog lite hårdare i pinnen. En morrning, så kort att den nästan inte hade varit där, slapp mellan ledarens spända käkar.
    Det var en inbjudan att dra tillbaka. En inbjudan till lek, något Dimitrij inte hade deltagit i på länge. För stunden, efter att ha fått vila längre än vanligt, kände hon sig dock på ganska gott humör. Hon visste att det inte skulle vara länge, snart skulle verkligheten återvända, men för stunden kände hon sig lite lättare.

Den lätt glödande skogsgröna blicken sneglar på ledaren till och från samtidigt som hon håller koll på marken framför sig. Hon försöker hålla jämna steg med ledaren och känner sig både glad och nyfiken. Hon undrar vad Dimitrij tänker på. Men hon kan inte fråga på grund av pinnen och hon skulle aldrig för sitt liv få för sig att snoka. Nej, hon är väldigt glad över att ha lyckats bemästra telepatin till den glad att hon kan stänga ute andras tankar.
Hela hennes huvud dras åt sidan och hon sneglar på ledaren igen. Den korta stumpen till svans försöker vifta så snabbt det bara går och upprymt drar Orkidé pinnen lätt åt sitt håll. En lek?! En blandning mellan ett fniss och en lekfull morrning smiter fram från långt ner i halsen på henne. Vad händer? Det här är så spännande! Hon håller den skogsgröna blicken ur ögonvrån fäst på ledaren.

När Orkidé drog pinnen lite åt sitt håll så höll Dimitrij emot. Novisens fnittrande morrning vibrerade genom luften. Dimitrij svarade med en egen, kort morrning innan hon istället för att fortsätta dra tryckte pinnen mot Orkidé. För ett ögonblick pressades hennes kropp mot den svartvita unghonans, innan Dimitrij abrupt stannade för att åter hålla emot om Orkidé skulle fortsätta att dra.

Motståndet när hon drar åt sitt håll föder mer iver inom henne. Men hon försöker inte visa för mycket iver. Men svansstumpen vippar snabbt fram och tillbaka. När ledaren byter taktik och istället trycker pinnen mot Orkidé och deras kroppar pressas mot varandra trycker ungtiken mjukt tillbaka. Inte hårt eller så utan vänskapligt och varmt. Så lutar hon huvudet åt Dimitrij's håll innan hon snabbt tar ett nytt grepp om pinnen och när Dimitrij stannar upp lutar Orkidé huvudet lätt åt andra hållet och piper lekfullt till. Hon tänker låta den äldre honan styra leken och avbryta när hon vill. Orkidé's hjärta skuttar så länge den här stunden varar i alla fall.

Den långa svansen svepte i vida bågar bakom Dimitrij. De annars slappa öronen stod höjda över hennes hjässa. Hon makade sig stundom åt det ena, stundom åt det andra hållet, långsamt ledande vägen i riktning mot bäcken hon varit på väg till. Det var en enkel lek, simpel underhållning där de båda drog i och tryckte mot pinnen utan större ansträngningar. Tiden passerade omärkt för en lättsam stund. När deras oregelbundna dans nådde den grunda bäcken så vände Dimitrij huvudet mot den, och tvingades släppa pinnen i rörelsen för att inte dra med sig Orkidé hela vägen runt. Med lätta steg och svansen fortsatt vagt gungande tog sig Dimitrij ner för den korta slänten som ledde till det milt porlande vattnet. Öronen vek sig åter in under hornen, till stor del för att lyssna efter den unga tiken bakom henne, när hon sänkte huvudet för att dricka.

[Hupp, supersegt svar! Vad sägs om att kalla det ett mysigt kortroll och börja dra mot ett slut? (:]

Hon följer ledarens rörelser och trampar fram vid dennes sida. Inom sig nynnar Orkidé på en sång som hennes mor lärt henne när hon var valp. En sång som alltid tycks kika fram när hon är på riktigt gott humör. Trots att inga ord yttras och ingenting direkt händer mer än deras puttande och dragande i pinnen där de vandrar fram så känns allt väldigt bra.
När ledarinnan tillslut släpper pinnen för att röra sig fram till kanten av bäcken de anlänt till så tar Orkidé ett bättre tag om sin pinne och följer efter ledarinnan för att sedan gå åt sidan och själv gå fram till kanten av bäcken där hon släpper pinnen varsamt vid sina tassar, den ska med hem sen igen, och sedan sänker huvudet mot vattnet för att dricka.

[Absolut. Det kan vi göra. ^-^ Gillar rollet som det är så att avsluta när det känns så mysigt passar bra. :)]

När hon druckit klart rätade Dimitrij på sig på nytt och lät blicken för en kort stund vila vid Orkidé. Inget av den tidigare lekfullheten fanns kvar i hennes anlete - ansiktet bar åter ledarens sedvanligt tomma lugn - men när hon mötte novisens blick så fanns en lätt tacksamhet bakom de grå ögonen. Hon hade behövt den stunden, om än den varit kort. Nu behövde hon återvända till sina uppgifter. En lätt spänning över läpparna vittnade om vad som kunde ha varit ett leende, innan Dimitrij såg ut i skogen runtom dem. Utan vidare väntan korsade hon bäcken för att röra sig mot där hon kände att Theanos sinne, och en mindre samling noviser, befann sig. Bakom ledaren gungade den långa svansen ännu vagt.

[Avslutat (:]