Snön dränkte hennes kropp och kylan hade gjort att benen var bort domnade.Vinterpälsen var tjock men och skyddade en del av hennes kropp men inte tillräckligt.
Kunde inte vintern försvinna och låta våren komma med värmen och färger,vit var det ända som hon såg dygnet om.Hon själv stack ut som en svart och grön prick i snön och gjorde det svårt för henne att hålla sig osynlig för andra.

Tiden hade gått och solen var uppe på himlen men hon förstod inte varför den var det om den inte gjorde ett dug till nytta.Ingen värme,inget nytt liv.Den bara fanns där och tittade ner på oss som om den hånade oss för att den hade det varmt och skönt och vi här nere frös.
Hon blev sur och morrade till "dumma sol" sa hon högt för sig själv.

Den vita hanvalpen pulsar fram i snön. Han han kanske alltid varit störst i syskonskaran, och han växer lite till för var dag som går. Han stannar upp en stund och ruskar på sig. Snöflingor dansar en liten stund omkring honom innan de dalar roll marken.
Valpen sätter kroppen i rörelse igen och pulsar åter framåt. Ledd av skogens vackra färger. Ingen ser världen som han gör. Ingen förstår honom. De ser honom bara som konstig när han sitter för sig själv. De kan inte se energiernas vackra dans. De kan inte se det han ser. 
Så lägger han märke till en energi han känner igen. Aiko verkar ha traskat iväg på egen tass. Inte förvånande. Ett flin placeras på hanvalpens läppar. Han styr stegen närmare och uppfattas systerns stämma. Hon verkar inte så glad på solen. Han kliver fram från bakom ett träd.
"Så så, syster. Jag tror inte solen menade att vara dum". Den glödande blodröda blicken fixerar den mörka systern.

När hon väll hade klagat klart på solen dök en annan röst upp tomm intet. "Så så syster, tror inte solen menar att vara dum" hon vände sig om och möte sin brors glöd röda blick. Orkade hon värkligen. Med Akira nu eller skulle hon gå sin väg? Men tanke slog henne att det inte fanns något annat att göra så varför inte?."Solen behöver inte vara på himlen om den inte gör någon nytta, ingen värme inget liv" Hon flinade tillbaka och tittade sedan upp mot skyn. Ögonen blev bländade i solljuset och hennes giftgröna ögon sken upp som diamanter. 
"Jaha ute och vandrar igen i skogen på egen hand, har du hittat det du söker eller väntar tills du får lov?" Huvudet sänktes mot Akira och sedan lade sig ett snett leende på läpparna. Hon hade än tindens att vara elak men hon hade även snälla sidor som dök upp. Men snålheten kom bara när de var de andra syskonen och leheten kom när Akira och Aosora var i närheten. Ho viste inte varför det blev så men men. 
Blicken fick syn på några snöflingor som dansade i vindenspustar. Ljuden omkring dem hade försvunnit en aning och det ända man kunde höra var andetag från deras lungor. Vit dimm moln kom från deras munnar för att sedan stiga mot skyn.

Han har ännu inte funnit något intresse i den mörka systern. Kanske för art han inte riktigt förstår sig på henne. Eller så finner han henne bara irriterande.  Han fnyser kort på hennes svar.

Akira sätter sig ner och sveper den långa svansen om tassarna. På samma sätt som mor brukar göra det.
"Bara för att man är ute och vandrar betyder det inte att man samtidigt söker efter något". Svarar han henne. Men kanske söker han ändå efter något. Svar. Svar på så många frågor. Men han föredrar att söka själv. Eller berätta sina tankar för Sora. Men det är alltid bäst att hålla allt för sig själv. Och även om han är rätt säker på att Aiko inte skulle skvallra för någon så känner han ändå inte för att öppna sig för henne.

Akira visade tydligt att han inte speciellt gillade henne och hon visade sin bror att hon inte gillade honom ihäller speciellt mycket.
Men att fnysa åt henne är inget hon accepterade. Hon ville att man skulle vissa respekt mot henne för hon visade respekt åt honom på ett konstigt viss men hon gjorde det. Hon försökte att inte lägga någon energi på det men det märktes tydligt på henne att hon blev arg. De giftgröna mönstrerna började lysa svagt och hon hade nu satt sig ner och väntade på att sin bror skulle säga nästa sak.

Inte var ute och sökte efter någonting,det trodde hon inte på. När det gällde Akira och Aosora så var det alltid något de sökte.

Hennes missnöje roar honom. Att hon blir irriterad triggar honom. Han reser sig upp och tar några steg närmare henne.
"Vart är det dina tankar för dig, syster". Det lät inte som en fråga men han försöker locka henne. Få henne att tala. Kanske vill han ta reda på var hon står. Vad hon tycker och tänker. Om hon kan vara till nytta. På något sätt. Akira har redan många planer och tankar och cirkulerar i hans sinne. Trots att han är så ung har han redan ett skarpt intellekt. Kanske är Aiko trots allt favorit nr 2. Men frågan är om hon är värdig hans intresse.

[Kort. (A)]

Frågan var egentligen inte än ordentlig fråga men hon förstod den. Saken var bara om hon ville dela med sig att sina tankar eller ej? men varför inte,de var inte hemliga och de skulle inte skada någon precis. "Mina tankar för mig till andra delar av numoori och inte bara Ötamon.Visst det är fint och det är vårt hem men jag vill inte sitta vid gränsen till reviret och se en liten gnutta av värden.Jag vill kunna se allt med mina egna ögon och få uppleva spänning,fara och upptäcka nya saker varje dag." Hon visste inte om hennes prat hade gjort Akira uttråkad eller att om brodern hade slutat att lyssna på henne efter några ord.

Han flinar åt hennes ord.
"Hör jag rätt? Är det äventyrslusta som har slagit dig, syster?" Nu lägger han fram orden frågande. Så även Aiko känner att landet lockar. Hade åldern inte ännu varit emot honom hade Akira dragit för länge sedan. Men han stannar för att det fortfarande finns mycket här att lära. Framför allt av mor. Det är dumt att inte ta till sig det. Och så vill han så gärna ha med Sora på sin framtida upptäcksfärd. Det är hon som ännu håller honom kvar.

"Ja det kanske det är,har det inte slagit dig broder" Hon vände blicken och möte upp Akiras blod röda blick med sin egna giftgröna blick. "Vi vill nog alla komma här ifrån och upptäcka mer men åldern och den lilla kunskapen som vi vet räcker inte till den stora värden där ute.Vi kommer nog inte att hålla ihop så länge till men jag gissar på att du och Aosora kommer att hålla ihop ett tag efter vi alla har lämnat revirets trygga gränser"
Hon släppte inte blicken men hade öronen öppna för andra som kunde komma. Det var inte ofta hon och Akira pratade med varandra och det tyckte hon var synd för de var ända chansen de fick lära känna varandra ordentligt.
"Jag vet inte om alla av oss kommer att lämnat Ötamon men vi som kom att göra det hoppas jag på håller ihop en tag efter i alla fall, värden kan vara spännande men till sist blir det väldigt ensamt där ute och då vill man gärna ha någon att vända sig mot.Jag vet att jag inte är din favorit syra och jag vet att jag inte är Aosoras favorit syra iheller men ni borde tänka på saken,låta era syskon få lära känna er. Mina ord betyder nog inget för dig och du lyssnar nog inte ens men jag bryr mig inte,jag säger det jag tycker och tänker.Sen är det du som bestämmer om du vill lyssna på dem eller låta dem flyga förbi dig som en kall bris." 
Hon la huvudet på snett och stirrade rakt in i broderns ögon utan att blinka och väntade på svaret som skulle komma med ett flin.

Akira flinar kalt åt Aiko för en stund. Hon verkar ha en tendens till att tala för mycket. Om saker hon verkar tro att andra är intresserade av att höra. Hanvalpens glödande blodröda blick flyter iväg och studerar området omkring honom. Han lyssnat bara med ett halvt öra. En gäsp smyger på och han släpper ut den. Tänderna klapprar mot varandra när käften slår ihop efteråt och Akira ruskar lätt på huvudet. Sedan ser han på systern igen. Flinet uppenbaras åter på hans läppar.
"Vi får väl se när den dagen kommer, kära syster. Tills dess har du massor med tid att visa dig värdig". Säger han och reser sig upp och piskar till med den långa svansen. Sedan sjunker han ner på frambenen i lekinvit. Svansen reser sig upp i luften och han får något mystiskt i blicken. Som om han hade något jäkelskap på lut.

Hon fnyser till och ilskan bubblar inom henne,"varför kunde Akira aldrig lyssna?" sa hon för sig själv.Men ville hon få honom att förstå hennes vinkel så får hon vissa honom på hans sett.
Hon kunde alltid på brotta ner brodern och bli av med lite ilska som hade samlas under den svarta pälsen.
Hon flinade och tittade snett på sin broder "Tror du att du har någon chans mot mig Akira, för det tror inte jag" Lite kaxig kunde man alltid vara fast hon var lite yngre än sin bror.
Istället för att ställa sig i lekställning hoppar hon direkt på sin bror och äntligen började bli spännande.

Han flinar överlägset mot henne.
"Du får allt ta i om du ska vinna över mig". Säger han utmanande. Är det något Akira hatar så är det att förlora lekar mot sina syskon. Han är förstfödd. Han är störst. De borde inse att han även är bäst.
Han morrar åt systern när hon hoppar på honom men han viker åt sidan och nafsar henne över ryggen.
"Med tänder och klor eller utan?" Flinar han åt henne. Med Aiko kan behöver han inte bry sig om att dra tillbaka sina gifter eller vara mer försiktig. Även hon är född med giftets gåva. Det har han redan upptäckt. Energier ljuger aldrig.

Hon morrade åt brodern efter nafset på ryggen,hon skulle allt vissa att hon som var tredje äldst i kullen var lika duktig och stor och bäst som Akira var.
"Med tänder och klor eller utan" hon tittade snett på sin bror och kom på att hon kunde skada honom med bara en lite skråma från hennes klor men något sa att även brodern hade giftens gåva i sin kropp."Tror du verkligen det är så klokt,jag har inte fått kontroll över mina krafter som ni andra har fått.Jag kan inte garantera dig att du kommer här ifrån oskadd." Men visste att brodern inte skulle bli skadad på samma vis som de andra syskonen skulle men hon visste inte hur allvarliga dem egentligen kunde bli.

Han nafsar efter henne men tar sedan ett steg åt sidan. Fuktar nosen med tungan. Lyssnar på hennes ord. Öronen klipper till på huvudet på honom. Svanstippen vippar vaket fram och tillbaka.
"Kära syster. Har du inte fått kontroll över din kraft så är det inte jag som kommer ta skada. Du däremot. Men kanske kan jag hjälpa dig lite. Kanske jag kan få dina gifter att röra på sig. Så du kan känna dem. Och kan du känna dem kan ha lättare att ta kontroll över dem". Medan han talar tar han lugna steg mot henne. Sluter upp avståndet dem emellan, och hela tiden har han den glödande blodröda blicken fäst i hennes giftigt gröna. Han är fascinerad av hennes ögon. Hela tiden har han ett okynnigt svårtydigt flin på läpparna.

Varför skulle hon bli skadad av sitt eget gift? det lätt bara konstigt men vad visste hon,hon hade inte lärt sig ett dugg om sina krafter mest de andra tränade redan på egen hand.
"Jag tror jag väljer mors hjälp när det angår tärningen med våra krafter,inget illa menat Akira" Hon möte broderns blodröda ögon med hennes giftgröna och en rysning går från naken och ner till svans roten.Hon visste inte varför men hon fick såna rysningar lite då och då när hon fick ögonkontakt med Akira.
Hon märkte att avståndet mellan dem började bli mindre men hon stod kvar på sitt ställe,om Akira ville skrämma henne så var det meningslöst.Det krävdes mer för att få henne att baka undan.
"Får jag fråga varför du gör mellanrummet mindre mellan oss,för som jag sa jag vill inte ha din hjälp" Hennes svans hade slutat vifta och öronen klippte till lite då och då. Hon höjde huvudet en aning och la sedan det på snett.

[Akira menade att hon kunde ta skada av hans gifter då hon inte kan kontrollera sina egna. d: Så att säga hon kan bli påverkad av hans gifter men inte direkt skadad då hon själv har gift]

Flinet är borta och ett kyligt uttryck erövrar hans anlete. Liksom för det mesta. Han sen in i systerns giftgröna blick och tycks nästan studera djupet i hennes blick.
"Mor vet bäst". Svarar han bara lugnt och tycks mena orden. För även om det tycks som att Akira inte direkt lyssnar till någon så stor mor ändå högt. Mor är mor. Det går inte att förneka att deras ursprung är i hennes mäktiga gener.

Flinet är tillbaka på hans läppar när hon talar igen.
"En dag kommer du behöva min hjälp. Vare sig du vill det eller inte". Svarar han. Han gillar att leka med syskonen. Men inte på något sådant där tarvligt valpigt sätt. Allt är på blodigt allvar.

(Okej,jag som har uppfattat fel)

Hon satte sig ner igen och lyssnade på Akiras ord,varför kunde han bara inte acceptera att vi alla var lika mycket värda och ingen var bättre än den andra? De är en stor likhet när de gäller Akira och Aosora,de ska alltid tro att de är bättre än oss andra och att vi ska vissa dem större respekt.
"Ja hon och pappa brukar alltid veta det bästa för oss så träningen vet dem säker vad som är bäst för våra olika krafter." Det lätt bättre i hennes huvud men nu var det sakt och gick inte att ta tillbaka.
Behöva broderns hjälp fast hon inte ville det? det skulle bero på vad som hon behövde hjälp med.

Han ger ifrån sig ett Tch-ande ljud när Aiko säger far. Nämner den grå hanen som såklart ska föreställa allas far. Men Akira har aldrig känt sig särskilt nära den vargen. Han fixerar systern med sin glödande blodröda blick.
"Mor vet mycket. Men... Lihai... kan inte hjälpa alls. Inte mig i alla fall". Säger han bara. Det har aldrig känts rätt att kalla Lihai för far. Det har Akira gjort klart flera gånger. Det borde inte längre vara något konstigt för syskonen. Akira är i alla fall glad över att han slipper spendera så mycket tid med Lihai.

Akira vet med säkerhet att han har ärvt giftet av mor. Men energierna. De kommer vare sig från mor eller Lihai. Och skulle det ligga i någon av släkternas gener vore det ändå underligt. Att det dykt upp så starkt hos Akira. Han fnyser lätt igen. Aiko kan inte förstå Akira's frustration. Det är bara Aosora som kan förstå. Men hon har många gånger avfärdat hans tankar som fånerier.

Hon gillade inte när brodern kallade pappa för Lihai,vi var deras valpar och då ska man inte säga deras namn.Men hon hade alltid sätt något annorlunda hos Akira och Aosora,de har aldrig passat in i kulle som de andra i kullen.De har alltid stukigt ut och de är inte lika pappa på något vis,kanske Akira med sina energier men annars ingenting.Hon hade försökt komma på varför men hade aldrig kommit fram till något riktig svar.
"Han kanske inte kan hjälpa dig men oss andra kan han kanske,bara för du tror en sak behöver vi andra inte tror på det."Hon möte Akiras blodröda blick än en gång.

(Börja avsluta kanske?)

Han ger Aiko en uttråkad blick. Nej, hittills har hon inte visat sig vara någon värd att lägga energi på. Han suckar kort.
"Du förstår ändå inte". Säger han och avslutar det hela. Han börjar ändå bli trött på det här mötet. Han gäspar för att själv bekräfta det hela. Sedan ruskar han på hela kroppen.
Så vänder han sig om och rör sig bortåt. Visar klart och tydligt att han inte har mer att säga och att han heller inte är intresserad av att höra mer av Aiko.

[Ja. :3 Avsluta där då?]