Den unga hanen har vuxit till sig. Ännu är hans kropp tanig och inte särskilt musklad. Han växer fortfarande och tränar hårt varje dag för att kunna bli så stark som möjligt. Den långa svansen sveper med i hans rörelser när han travar fram mellan träden. Fåglar kvittrar glatt högt uppe bland trädens kronor och vissa sveper fram mellan träden i skogen. Ötamon. En fridfull plats. Förmodligen en bra plats att växa upp på då tillvaron alltid har varit skyddad och harmonisk. Utbölingar kan söka sin in i skogen men det har aldrig varit någon fara. Den unga hanen finner det väldigt tråkigt. Den enda kampträning han fått är vid lekstunder med syskonen. Inte ens då har han fått visa vad han går för. Jakterna på byten har varit desto vildare. Han har ofta smitit undan för att träna på egen tass. Många gånger har mor dykt upp och försökt att samtala med honom. Försökt få honom att ändra uppfattning om saker och ting. Han lyssnar men vägrar ta till sig hennes ord. Hon förstår ändå inte.

Dofterna i skogen sveper lugnt fram med den lätta vinden. För med sig en doft han är allt för bekant med. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet och unghanen stannar upp för en stund. Så placeras ett flin på hans läppar och han sätter kroppen i rörelse igen. Han travar på så ljudlöst han kan. Snart får han syn på en stor sten med något placerat i jämte. Han lägger inte så mycket tanke på det. Det är ändå inte vid liv. Istället siktar han in sig på målet. Han hukar sig och smyger närmare. Försöker hålla sig dold. Så skjuter han ifrån med bakbenen och använder stenen som språngbräda för att kunna kasta sig över henne. Han morrar vilt och önskar knuffa henne till marken.

Hennes gröna blick är så fokuserad vid kadavret att hon inte lägger märke till att någon närmar sig. Öronen rör sig hela tiden och lyssnar på alla ljud men det enda hon hörde var fåglarnas sång och vindens tjut. Hon slickar sig om nosen, hon hoppades att en dag skulle hon vara värdig, att visa honom att hon är stark och han kan lita på henne. 

en doft kittlar hennes nos och hon hinner knappt se sig omkring för allt händer så snabbt. Plötsligt hör hon ett vilt morrande och innan hon hinner tänka så kommer något vitt mot henne från skyn och knuffar ner henne på marken. - vad i..??utropar hon högt och ser förvånat upp på den vita gestalten ovanför henne. Först fattar hon inte riktigt vem som är ovanför henne men sedan ser hon ett par retsamma blodröda ögonen och det belåtna flinet på hans läppar och hon blänger på honom - Akira!! vad menar du med att smyga på mig sådär?

 Hon kände inte igen honom då han har vuxit till sig och blivit större, kroppen är fortfarande tanig och inte så välmusklad men nog har han blivit större.

Hans överraskningsattack lyckas och han får ner henne på marken under sig. Han flinar retsamt och ser belåtet på henne.
"Saknat mig?" Hälsar han och nafsar henne på halsen. Visar att han är vinnaren. Den långa svansen står i skyn bakom honom och vippar lätt från sida till sida.
"Du måste ärligt talat hålla bättre koll på din omgivning. Vem som helst hade kunnat hoppa på dig". Säger han. Hans stämma är fortfarande ung men börjar bli dovare. Mer maskulin. Han dras som vanligt till hennes energier. Hon skiner lika klart som månen om natten. Han har alltid haft blandade känslor för henne. Han vill ha henne nära. Samtidigt som han gärna skulle vilja sätta tänderna i hennes skinn och se henne blöda. Han förstår fortfarande inte hur eller varför han känner som han gör. Men hon är mer speciell ön syskonen. Han står kvar över henne och har en tass placerad på hennes bröstkorg. Klorna döljs i hennes svarta pöls. Hans blodröda blick hålls fäst i hennes skogsgröna.

Hon rörde sig under honom och hon känner hans tänder när han nafsar henne på halsen. hon ryser till och möter hans blick och log snett mot honom - frågan är om du har saknat mig? med tanke på din hälsningssätt. Hennes vackra ögon glittrar retsamt men visst har hon saknat honom, det gör hon varje gång de inte ses. Men han är ju son till ledarna så han var säkert upptagen mycket precis som hon själv.

Hon himlar lite med ögonen och lägger sin ena tass mot hans boge. - jag håller alltid koll på omgivningen, men det är svårt när en stor vitt gestalt kommer flygandes från ovan och landar på en. hon sträcker på halsen och nafsar efter hans ben. hon undrade varför de drogs till varandra som magneter, åt ena sidan ville hon vara vid hans sida, den andra sidan var osäker och nervös inför honom då han verkade så hemlighetsfull. Hennes blick möter hans och hon mumlar fram - vad är det med dig som gör så att jag dras till dig? guud vad hon ville vara vid hans sida, resten av livet hon vill ge honom all sin kärlek men ville han ha den?

Öronen klipper till på hans huvud och han tippar huvudet på sne. Sen fnyser han lätt.
"Lika osäker sin vanligt, hör jag". Svarar han henne. Han sänker ner huvudet mot henne. Så stryker han sin tunga mot hennes panna. Han lyfter tassen från hennes bröstkorg och placerar den brevid hennes huvud. Så kliver han över hennes huvud och tar några steg bort från henne varefter han vänder sig om och sätter sig ner. Den långa svansen lägger sig kring hans tassar och han ser på Wen.

Han fnyser lätt när hon frågar vad det är som gör så att hon dras till honom. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar hans svarta nos.
"Min charm kanske?" Han flinar retsamt.

hon blänger på honom och räcker ut tungan åt honom och protesterar ilsket - jag är inte alls osä... hon tystnar och drar efter andan när han böjer ner sitt huvud och stryker sin tunga över hennes panna. Ögonen spärras upp och hon rodnar en aning. Ögonen följer honom när han går över henne och sätter sig en bit ifrån henne. Hon reser sig snabbt upp och ruskar på sig och ser på honom. 

Ett flin syntes på hennes läppar - vem skulle inte falla för din charm? hon böjer på huvudet i en respektfull gest mot honom. Hon ville så gärna berätta sina känslor, men han skulle nog bara skratta och kalla henne naiv och drömmare. Han förtjänar någon bättre, en som passar en ledare. - Du förtjänar någon bättre. hennes huvud är fortfarande nerböjt. Hon.. vågar hon säga orden för sig själv. De båda är fortfarande unga men tonåringar. Hon älskar honom men vill inte vara vägen för honom och hon respekterar hans val för han är den blivande ledare.

Vem skulle inte falla för hans charm? Han klarar sig utan sådant där. Han försöker inte ens. Vad han vill är att bli stark som individ. Mor säger ofta att man är starkare tillsammans. Men han vill inte riktigt tro på det. Självklart kan det ha sina fördelar att vara starka i antal. Men är man inte stark själv så gör det ingen nytta. Akira skulle kunna se sina syskon som värdiga motståndare. Om han fick chansen. Han har en bror som han skulle vilja ha på sin sida. Men Akihiro verkar väldigt lik Lihai och det gör Akira illamående. Systrarna är mer fjantiga. Såklart har han alltid sett sig stå närmast Aosora. Men han vet inte vad hon tänker. Aiko är helt okej. Asami har han ingen direkt uppfattning om.
Och så är det Wen. Som alltid har funnits där. Han har vuxit upp med henne i närheten. Nackdelen med henne är väl att hon verkar se upp till Akira's föräldrar. Ledarparet. Mor är okej. Till och från. Akira ser upp till sin mor. Men han kan inte låta bli att det känns som att hon döljer något för honom. Det är i alla fall något hon inte berättar. Och ibland sättet som hon ser på honom.

Akira släpper inte Wen med blicken. För en stund ser han uttråkad ut. Hon tycker han förtjänar någon bättre. Kanske gör han det. I alla fall anser han sig förtjäna NÅGOT bättre. Men han vet inte vad än. Men han vill ta reda på det. Han behöver kanske tala med mor. Men han har fortfarande inte mycket att komma med.
"Kom hit". Säger han utan att blinka.

hon rätar på sig och möter hans blick. -kom hit hörde hon honom säga och hon går emot honom, öronen rör sig fram och tillbaka och hennes blick är hela tiden på honom. hade hon burit sig dumt igen? eller det hon sa förut verkade det olämpligt? - Kei? sa hon med en undrande ton i sin röst. 

tankarna for igenom hennes huvud och orden låg hela tiden på hennes tunga men hon lyckades hålla tillbaka dem även om hon hade lust att ropa ut dem högt. Hon såg upp till hans föräldrar men hon såg även upp till Akira. hon stannar framför honom och böjer respektfullt på huvudet mot honom. Hon ville säga något. - jag håller dig högt mumlar hon fram och hennes vackra ögon möter för en kort sekund hans innan hon tittar ner i marken. - vad som än händer så står jag alltid vid din sida Kei!

Han sitter lugnt kvar när hon kommer närmare. Släpper henne inte med blicken. Han märker av hennes osäkerhet. Hon verkar hålla sig själv tillbaka. Hon är rätt söt när hon gör sådär. När hon vill se på honom men tvingar sig själv att se ner. Han känner sig mäktig i hennes närhet. Vad som ön händer står hon alltid vid hans sida.
"Varför gör du dig liten när jag ger dig tillåtelse att komma närmare?" Frågar han henne och ser likgiltigt på henne. Han ler retsamt åt henne.
"Dummer". Säger han och retar henne. Hon är rolig att reta. Han gillar att reta henne.

hon ruskar på huvudet och ser upp och möter hans retsamma blick - därför du är min blivande ledare i framtiden, du skall bemötas med respekt och värdighet. jag står under dig i rang och jag.. hon tystnar och ser på honom med en misstrogen blick. - åhh nu retas du bara med mig din dummer! 

hon gör ett utfall och biter tag i hans ena örat och drar i det. ett mjukt morrande lämnar hennes strupe och hon släpper hans öra och begraver ansiktet i hans hals. Hon drar in hans doft i nosen och suckar längtansfullt - kalla mig inte dum dummer säger hon med en mjuk men med en retsam röst.

Hon står under honom i rang. Hon fortsätter säga så. Hon har sagt så allt för många gånger. Han tröttnar på det.
"Då borde du väl lyssna på vad jag säger åt dig och inte ifrågasätta". Nu börjar han känna sig butter. Han tänkte att hon skulle bli glad när han sa åt henne att komma närmare. Istället började hon ifrågasätta. Hon säger att hon vill vara med honom men hon agerar inte så.

När hon biter honom i örat morrar han dovt åt henne. Så suckar han när hon begraver ansiktet i pälsen på hans hals.
"Dummer". Säger han igen. Varför kunde hon ite bara ha satt sig så här nära från början?

hon öppnar munnen för att protestera men ångrar sig och stänger den igen, han har rätt, han gav henne tillstånd att komma och hon skall inye ifrågsätta honom. En rysning for genom hennes rygg och hon stryker med huvudet mot hals! Hon rodnar igen när han kallar henne dummer igen. På något sätt är det charmigt när han säger det och hon fnissade till. - vilken charmprins du är.. 

hon flyttar sig ännu närmare honom så hon sitter tätt intill honom. - jag gillar att sitta nära dig Kei mumlar hon mot hans hals och hon ler och drar in hans doft i nosen igen. - jag trivs här vid din sida.

Flinet stegrar på hans läppar en stund men svalnar snart igen. Han sluter ögonen när hon kommer närmare. Han suckar lätt. Så stryker han sitt huvud mot hennes. Lite beröm borde hon ha för att hon står ut med honom. Om hon bara såg världen som han ser den. Han känner sina energier blanda sig med hennes.

"Jag vill ut och se världen. Det finns så mycket mer än Ötamon". Säger han. Han har velat se sig om länge. Han tog sig utanför Ötamon en gång förut. Den här gången vill han gå längre.
"Vill du följa med mig. Eller är dina plikter i flocken mer värda?" Han håller blicken fäst någonstans inne bland träden.

hon skrattade till när han stryker sitt huvud mot hennes, men hon flyttar sig inte från honom. Öronen rör sig hela tiden och det pirrar inom henne när han tittar på henne. Hon sträcker på halsen och slickar honom på nosen. Hon log varmt mot honom.

De vackra smaragdgröna ögonen ser förvånade ut när han erkänner att han vill ut och se världen. Visst vill hon göra det med, det finns så mycket att se och under tiden kunde hon träna upp sina krafter och rådfråga andra vargar med liknade krafter. Men hon hade inte vågat lämna Ötamon dels för att hon har sin plikt som månväktare dels för att hon trodde att han inte ville att hon skulle ge sig av på upptäcksförd.
Därför blev hon paff över hans fråga om hon ville följa med men samtidigt jublande glad - jag har plikt som månväktare men att ge sig ut i världen och utforska och lära sig gör att jag blir starkare och klokare och mina krafter blir starkare. Jag följer med dig vart du än går Akira, till vörldens ände om så du så vill.

Ett retsamt leende sprider sig på hennes läppar och hon ger honom ett mjukt knuff med ena framtassen - Dessutom så måste ju någon se till så du inte hamnar i trubbel.

Han blir glad att hon vill följa med honom.tungan smiter ut mellan läpparna och stryker henne över kinden. Så fuktar han nosen innan tungan smiter tillbaka in mellan läpparna igen.
"Det är bara lite grejer jag behöver göra innan vi kan sticka". Säger han. Som att tala med mor. Hon kommer nog inte bli glad att han vill lämna reviret. Hon kommer nog inte bli glad att han vill ta med sig Wen. Men hon kommer att förstå. Det borde hon. De är trots allt inte valpar längre. Akira anser att han behöver på se sig omkring. Lära på egen tass. Kanske finna någon som kan lära honom mer om energier. Någon som kan lära honom att växa. Mor har redan lärt honom så mycket. Såklart han är tacksam för det. Han har bättre kontroll över gifterna nu. Mor är en bra lärare. Det erkänner han.

Han ser på Wen.
"Du har gott om tid om det är något du vill göra innan vi kan lämna Ötamon". Säger han

Hon skrattar till när han låter sin tunga stryka över ennes kind, ett varmt lyckligt skratt. De skulle upptäcka Numoori och lära sig saker tillsammans. Hon nafsar honom på ena örat och morrar dovt. - Jag ser framemot att resa med dig Akira. De gröna ögonen är glada och ivriga.
Jo hon skulle prata med Wami och Lihai att hon skulle gå med Akira men hon tänkte komma tillbaka när hon har lärt sig mer och tränat upp sina krafter. Hon skulle vara redo att försvara sin familj, ingenting skulle hända någon av dem. Hon skulle visa dem värdiga och kunskap och lärdom är alltid bra.

Han flinar belåtet.
"Bra". Svarar han. Nöjd över att hon sagt att hon följer honom. Nu behöver hon bara hålla vad hon lovat och han kan ha henne helt för sig själv.

Han måste bara som sagt uträtta lite saker. Som att tala med mor. Han skulle behöva tala med fa... med Lihai med. Helst var för sig. De där två är rätt bra på att gnabbs ihop sig mot honom. Det orkar han inte med.

Den blodröda blicken söker sig in bland träden när han sitter där med Wen tätt intill. Han är vanligtvis inte den som gillar närhet av den här sorten. Men det känns rätt bra faktiskt. För att det är hon. Han skulle nog inte ha något emot om Sora var mer kärvänlig mot honom. Han borde prata med systern med.

De tofsprydda öronen klipper till på huvudet och han nafsar tillbaka på Wen's öra.

Hon sitter nära honom och hon hörde hans hjärtslag mot sitt öra. Rytmiska och lugnade, hon låter en mjuk suck lämna hennes strupe. Hon sneglar upp på honom och ser att han verkade tänka på något. Var han orolig eller nervös över något? nej Akira brukar inte vara den som blir nervös eller orolig över småsaker. det var säkert inget allvarligt. möjligen var det om hans familj han tänkte på.

Hon önskade dock att han vågade öppna sig mer och lita mer på henne. Hon har gjort misstag det vet hon men för henne klappar hennes hjärta bara för honom. Hur skulle hon bevisa för honom hur mycket han betyder för henne och det är honom hon älskar. - Det kommer gå bra säger hon för att peppa upp honom. hon ger honom en mjuk slick på kinden över ögonen och sist över nosen och hans läppar.

Hon känner hur hans nafsar tillbaka på hennes ena öra igen och hon log mot honom igen och fnissar till. Hon lägger ena tassen på hans bröstkorg där hans hjärta slår. Hon möter hans blodröda blick med sin smaragdgröna och ler - melmenya - viskar hon med en låg och mjuk röst. hennes kinder blir illröda och hon ser snabbt i marken igen.

(melmenya = my love)