Månen stod högt uppe den stjärntäckta himlen vilket fick silverpilarna att just skimra som silver.
Den unga svarta tiken gick med långa steg i den praktfulla silveraktiga skogen, hennes smaragdgröna ögon glittrade och hon ruskade på huvudet och halsen så den långa gröna manen och luggen dansade.  Hennes tatuering runt ögat glödde starkt i månljuset och man såg redan nu att hon började bli en vacker ung tik.

Hon slickade sig om nosen och kastade en blick upp mot månen, hörde dess mjuka välkomnade röst i huvudet och hon suckade mjukt. Det är ljummet och inte alls kallt trots att det är höst och natt. Hon hörde ljuden från smådjur och nattfåglar här och där men också även ett och annat hjortdjur.

Men hon hade gett sig iväg dels för att träffa sin vän Rocco på slätten dels för att leta efter Kei. Hon hade inte sett honom på ett bra tag och undrade vad som hade hänt med honom, men på något sätt hade hon hamnat här istället.

 Hon skakar lite på huvudet åt sin egen dumhet, dåligt minne har hon inte. men hon måste ha varit i sina egna tankar och tagit fel väg. Hon hade dock stött på Rocco här så det hade hon varit glad för då hon inte sett honom på länge och hon visste att hon kunde lita på honom och komma till honom om hon behövde honom. Hon övervägde att gå tillbaka till Ötamon igen, Kei kanske hade varit där hela tiden fast hon hade inte sett honom? han kanske hade hittat någon annan att vara tillsammans med. Tanken fick hennes hjärta att värka, hela hennes medvetna och inre skrek av saknad efter honom.

Men hon kunde inget göra, han fick göra som han ville och ville ha inte ha henne längre utan mer som en vän så var det okej för henne bara hon fick ha honom nära sig.

Den vita valpen traskar på. Han har varit på upptäcksfärd ett tag nu och det kanske är dags att bege sig hemåt. Mor kommer väl skälla ut honom eller något. Det kan väl bli kul? HA!

Tassarna trummar mjukt mot marken och färgerna virvlar vackert omkring honom. Akira stannar upp vid ett litet gnagarhål vid foten av ett av de hängande silverpilarna. Det är något där nere. Valpen börjar ivrigt att gräva. De skrämda pipen från hålet triggar honom bara ännu mer. Det verkar vara ett gnagarhål med en familj i den. För rätt som det är så är det något som nafsar till hans ena tass. Akira hoppar bakåt men kryper snabbt fram mot hålet och trycker ner nosen för att försöka få tag på vad det än är som bor där. Då nyper det lilla djuret honom i nosen. Han frustar till men attackerar med allt han har. Det lilla djuret har redan fått i sig hans gift och Akira pushar på med energierna. Snart plockar han fram det livlösa lilla djuret och travar triumferande därifrån medan han knaprar i sig sitt byte. Han sväljer och slickar sig om nosen.

Energierna virvlar i dans och från ett speciellt håll verkar det vara extra livligt. Någon verkar befinna sig däråt. Akira har ingen lust att ta sig direkt hem utan bryter av från vägen och travar på. Snart känner han igen energierna som talar till honom och han flinar lätt. Han ökar takten och får snart syn på henne. Hon står med ryggen mot honom. Han flinar och smyger fram. Försiktigt... Försiktigt... Så kastar han sig fram och hoppar på henne och drar henne i örat.
"Vad gör du här, virrpanna?" Frågar han och tar ett skutt bort från henne och piskar vilt med den långa svansen.

Hon ser sig omkring i det silverskimrande landskapet, fast i sina egna tankar. Månen är hennes enda sällskap nu om man inte räknade med all djuren då men de flydde så fort man närmade sig. Hon suckar en aning och ruskade på huvudet igen. "Var är du någonstans? Varför har du lämnat mug helt ensam kvar?" 

Hon tittade på månen som om den skulle ge hennes svar, men den gav henne bara tröstande ord. Hon log lite, tja vad kunde hon begära? Hon fick nog inse att gå vidare utan kei. 

Plötsligt känner hon att någon landar på henne och drar henne i örat, hon tjuter till av överrasskning och hugger efter den dlm hoppat på henne. Sedan hör hon en välbekant röst och tyngden och bettet i hennes öra försvinner. Hon lyfter blicken och ser in i keis blodröda ögon. - akira!?!  

Hon blev glad att se honom och hon kände en tillfredställning att han är här. Med hon tar några steg mot hon och ger honom en hårt knuff med ena framtassen i hans boge och hon morrar åt honom - vart har du varit? Jag har varit orolig för dig! Jag har saknat dig och började nästan tro att du hittat någon annan! Hon blänger på honom och fortsätter sen - och kalla mig inte virpanna, jag var och besökte en vän om du vill veta. 

Hon ville bara dra nosen genom hans päls men så lätt skulle han inte komma undan.

Han räcker ut tungan åt henne.
"Varför skulle jag inte komma tillbaka?" Han ser på henne med en lätt nonchalant blick. Öronen tippar mot nacken när hon puttar på honom med tassen men öronen spetsar sig snart igen och tippar lätt framåt. Han håller både huvudet och svansen högt och den blodröda blicken studerar Wen.
"Du får väl försöka bli lite roligare då så jag inte tröttnar". Säger han och retas med henne. Tungspetsen smiter ut mellan läpparna och hanvalpen reser sig på bakbenen och viftar med framtassarna i luften innan han hoppar mot henne.

"En vän?" Han tar ett steg tillbaka och ser misstänksamt på henne.
"Vadå för vän?" Vart har hon varit och vem har hon träffat. Han ser surt på henne.

Hon blänger surt på honom och morrar mot honom - ja inte vet jag vart du tar vägen? Kanske till något hemligt tillhåll?
Hon blir förolämpad av att han kallar henne tråkig även fast hon vet att han retas med henne - vem e tråkig här? Hon retas tillbaka, än skulle han få jobba lite. 

Hon ser på hans sura misstänksamma blick hon flinar retsamt mot honom - Blev du svartsjuk nu kei? 
Hon sveper med svansen och möter hans blick 
- han är en nära vän. Hon klipoer med öronen och ser på honom - och innan du börjar skälla på mig och tro det värsta så nej, vi har inget på gång, han är en nära vän det är allt. 

Varför tog kei illa vid sig? Det var han som hade lämnat utan ett ord, hon hade börjat tro att han ibte tyckte om henne, att han hittat någon vackrare och starkare tik som är värdig att bli hans partner. Hon hörde månens lugnade ord och tatueringen glödde starkt och hon suckar tungt.

Han ser högfärdigt på henne.
"Så länge du stannar i närheten så får du oxå gå vart du vill". Så länge han kan hålla koll på henne. Men det kan han inte. Och det irriterar honom. Svartsjuk? Han ger ifrån sig ett tsk-ljud.
"Jag kan slå vad om att han gillar dig". Säger han och morrar. Raggen reser sig på nacken. Han gillar inte att hon talar om att hon har en nära vän. Som är en han. Men han kan inte förbjuda henne från att ha vänner. Vänner är väl bra????? Eller?? Akira har syskonen. Och Wen. Och den där irriterande Azriella. Fast henne gillar han inte. Och han ser inte syskonen som vänner heller. De är bara språngbrädor. Han känner sig bara närma Sora. Men kan han lita på henne? Han kan inte lita på Wen. För hon smiter iväg för att träffa sin "vän". Kanske borde Akira skaffa sig en "vän". En annan tikvän... Men med Wen's glättighet skulle väl hon bara börja leka och bli vän med denne.

Hennes blick smalnar en aning och hon ger honom en trött blick. - Kei! Jag har inte träffa honom på länge och jag ville träffa honom igen. Och han gillar mig som en vän
Hon piskar till med svansen och ruskar på huvudet och kastar en blick upp på månen för att be om hjälp och morrar lågt. Allt hon sa hjorde det värre så det var nog lika bra att hålla tyst.

Hon trodde att han skulle bli glad men istället blir han sotis och grälsjuk istället. Hon orkade inte bråka, hon möter hans blick och rycker på axlarna - om du vill inte ha mig längre så säg det, jag kanske borde lämna flocken också så behöver du inte oroa dig. Hennes röst är trött men sorgen. Hon hatade bråk, hon borde ha stannat kvar på slätten. Hon villa stryka sitt huvud mi keis men eftersom han verkade uppretad så satt hon stilla kvar.

Han fnyser åt henne. Är hon trög? Men hon är tik. Hon fattar inte. Morrandet har upphört men hon har retat upp honom. Han var faktiskt glad att se henne igen. Han ville brottas med henne och de kunde ta sällskap hem. Hon kunde bli en bra ursäkt inför mor. Men istället talar hon om att lämna flocken. Lämna honom. Hon var visst inget bra experiment. Han är fortfarande inte tillräckligt stark för att påverka så stora objekt. Akira ser bort. Sitter stilla och andas lugnt. Men svanstippen piskar fram och tillbaka. Tyder på att han inte är det minsta lugn. Han fnyser igen.
"Jag vet inte vad det är du har fått för dig". Börjar han med oroväckande lugn röst. Han fäster de blodröda ögonen på henne igen men blicken är tom.
"Men det verkar vara helt klart att du inte vill stanna". Han sätter sig ner. En likgiltig rörelse och han släpper henne inte med den tomma blicken.
"Ursäkta då att jag inte är lika kul som din vän". Han är inte glad. Men hon är verkligen tjurskallig. Fortsätter mala på om samma sak. Han gillar henne väldigt mycket. Hon är inte ett syskon men hon finns alltid nära. Men nu verkar hon mer distanserad. Ursäkta att han bara är en dum valp då.

De gröna ögonen granskar honom och hela han utstrålar ogillande. Hans ord är hårda och träffar hennes hjärta hårt. Hon betraktar honom och helt plötsligt tar hon ett språng och brottar ner honom på marken och borrar in nosen i hans hals och drar in hans doft i nosen. Den välbekanta doften och hennes inre stillar sig. 

- du lämnade mig! Du kan inte ana hur mycket jag har saknat dig hur mitt inre skrek efter dig hela tiden. 
Hon lyfter på honom och drar honom i örat - jag har aldrig tänkt lämna trinity, jag trodde att du inte ville veta av mig längre. 
Hon slokar med öronen och de gröna ögonen ser sorgset på honom - jag gillar dig mycket akira, tror du att jag hade stannat kvar och väntat och oroat mig för dig om jag inte gillade dig. 

Hon stryker med huvudet över hans kind och en tår väter hans kind innan hon backar undan och sätter sig ner. Hon ville säga något mer men rösten bar henne längre och hon ser ner i marken. Hon ville få hans kärlek men istället verkade det bli tvärtom, svartsjuka och gräl. Vad var det för fel på henne? Kunde hon inte göra något rätt? Hon ville vara alla till lags, varför skulle hon bli vacker?

Överraskat hamnar han på rygg med Wen över sig. Hon burrar in ansiktet i hans päls. Han suckar kort. Hon är knäpp. Men han låter henne hållas.
"Du stack ju med". Säger han. Hon stack för att möta sin vän. Hon kan inte vara sur på honom för att han ville se sig om lite. Han gick i alla fall inte bakom ryggen på henne och möte någon annan.
"Du säger att du gillar mig. Men du tror att jag träffar någon annan". Han reser sig upp då hon backat undan. Han går närmare. Nära nära. Så hans nos snuddar vid hennes öra.
"Men jag går inte bakom din rygg och möter någon annan". Lägger han till. Han förstår sig inte på henne. Vad sysslar hon med? Det är nästan som att hon tvivlar på honom för att hon själv går bakom hans rygg. Bad han henne inte att inte möta någon annan? Han sänker rösten och viskar.
"För mig finns det bara du". Han står lugnt kvar där han står. Med nosen mot hennes öra.

Hon hukar sig när han kommer närmare rädd att han skall straffa henne. Månen talar med henne men orkar inte bryr sig men hon hörde hans röst i sitt öra och då brast det för henne. - jag vet att gjorde fel!! Jag ville bara vara his dig. 
Hon snyftar medan tårarna rinner nerför hennes kinder hennes kropp skakar - jag ville bara träffa nya vänner men jag höll mig nära området.. hon skämdes så mycket, träffa någon annan? Rocco är den enda hon har träffat och de har sina egna liv och... hon hörde hans röst och det e som någon slår henne magen, hon önskade att mor var här. Bara att känna hans lukt får henne att skrika inombords. - jag jag... hon lekte ju bara med Rocco, de hade inte sett på länge. 

Hon darrade i kroppen av gråt men också av rädsla. Hon måste vara knäpp, en dum blåst knäppgök som inte har mågon hjärna. Hon har svikit alla!

Hon brister i gråt. Hennes tårar får honom faktiskt att känna sig säkrare. På att hon inte kommer svika honom. Men samtidigt litar han inte det minsta på henne. Hennes tårar kan vara för den där vännen. Att hon hellre vill vara med honom.
Tungan smiter ut mellan hans läppar och han börjar slicka bort hennes tårar. Men det kommer fler hela tiden. Så han fortsätter slicka henne på kinden. Han säger inget mer. För vad finns det att säga. Han önskar han kunde lita på henne. För han vill ha någon att lita på. Någon som aldrig sviker. Men hon har inte precis gjort det lätt för honom. Han litar inte på någon. Inte på syskonen. Inte på någon.

Hon känner hans tunga torka bort hennes tårar vilket får henne känna sig ännu mer eländigare. Nej hon klarar inte mer, det kändes som hon kunde lika gärna dö. 
Hon snyftar högt och mumlar några obetydliga ord. Hon ville bara försvinna.. vad har hon gjort? Förstört tilliten för två hon verkligen bryr sig om.  Hon känner hur ett mörker omger henne, hon ville inte längre. Om hon förlorade båda så skulme hon ta sig chaibos. Vad fanns det då för mening.   
Hon stirrar ner i marken.

Han vet inte vad hon tänker på. Det gör honom bara ännu mer osäker på henne. För han kan inte hålla henne kvar och det är han rädd för. Pfft! Akira är inte rädd för något. Men han behöver en vän. Någon som tror på honom och litar på honom och låter honom göra det för denne med. Han tvivlar ofta på sig själv. För han vet inte var han hör hemma. Han tror inte på mors ideal. Han litar inte på den hane som säger sig vara hans far och som står vid mors sida. Han litar inte på syskonen även om han känner sig stå nära Sora. Men hon har alltid gått sin egen väg med. Och flocken är ett gäng lallande dönickar som tror på allt mor säger till dem. Men inte ens Wen kan han lita på. Men han ville ju det.

Hon tittar upp på honom och möter hans blick, nästan som hon kunde läsa hans tankar men det kunde hon ju inte. - jag gör allt för dig kei! Om du vill att jag skall stanna i en grotta så gör jag det. 
Öronen är slokade men hon viner inte med blicken den här gången. - jag är så rädd att du skall lämna mig för någon annan, att jag inte duger åt dig. Hon ser sedan bort och tittar upp på månen och darrar till - jag vill komma dig nära men det känns som du stänger mig ute.  

Hon möter hans blick sorgset - jag vet att jag inte är perfekt och jag kommer göra misstag det kommer vi alla göra. Men hur skall jag våga lita och älska dig om du stänger mig ute? Hon sträcker fram nosen och slickar honom på nosen. Tårarna rinner nerför hennes kinder - kei, även om jag träffar vänner som är hanar och tikar och träffa dem på andra så betyder det inte att jag lämnar dig. Jag kommer alltid tillbaka till dig, det här mitt hem min familj. Och vet du varför jag kommer alltid tillbaka till dig. Hon mötte hans blick och glimmade till något i dem - därför att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag skulle gå genom chaibos eldar för att skydda dig. 

Hon tystnar och inser vad hon hade sagt, hon talade från sitt hjärta men vad skulle Akira tro?

Han lyssnar tyst på det hon säger. Hon talar väldigt mycket. Det är oxå en av de saker som han ibland inte förstår med henne. Hon tycker om att sätta ord på saker. Öronen klipper till när hon kommer till de sista orden. Hon har alltid varit äldre än honom och förmodligen förstår sådana saker mycket bättre. Akira är bara en okunnig liten valp. Men är det så svårt att förstå att han vill ha henne bara för sig själv? Han fann en fin sak och vill gömma henne för världen. Men han kan inte direkt gräva ner henne som han kan göra med pinnar stenar och småbyten som han inte vill att någon annan ska ta. 
"Stanna då hos mig". Säger han. Är det en lite lätt bedjande ton som smyger sig in i rösten?

Hörde hon en lätt ton av bedjande i hans röst? Hon möter hans blick och hon stryker huvudet mot hans - jag stannar hos dig. Hon hade aldrig hört honom ha en bedjande ton i rösten innan. Den gröna blicken får en glimt av värme men hon knuffar ner honom på marken och ställer sig ovanför honom eller ja försöker i alla fall. - våga lita på mig! Stäng mig inte ute! Hon ser på honom. - jag älskar dig akira! 

Hon backar undan och sätter sig ner, tikar kommer gilla Akira och andra hanar kommer gilla henne. Hon möter akiras blick igen, - jag vill bara att du är glad och lycklig. hon kommer på sig själv - åhh jag skall sluta prata nu..

Hon knuffar ner honom på marken igen. Och han låter henne göra det. Han orkar inte streta emot just nu. Annars skulle han inte tillåta det. Han gillar att vara den som står överst. Han ser henne i ögonen när hon talar. Men han förstår inte. Hon är tvetydig så det gör honom förvirrad. Hon säger åt honom att lita på henne men hon verkar inte riktigt lita helt och fullt på honom. Han ligger kvar en stund när hon backar. Gräset känns rätt skönt mot ryggen. Men han reser sig upp. Tar ett steg mot henne och hoppar sedan på henne. Knuffar henne till marken och stället sig över henne. Så sluter han ögonen och sänker huvudet tills han trycker sin nos mot henne. Han har sett mor och Lihai göra det många gånger. Det verkar vara en öm gest som betyder mycket. Även om Akira inte skulle göra något sådant i vanliga fall. Men nu är han så frustrerad och sur att han är helt virrig. Det är äckligt. Vad gör han egentligen? Men han härmar mor och Lihai. Så drar han tillbaka huvudet. Bara en liten bit. Han öppnar ögonen och ser på henne.
"Få mig då att lita på dig". Svarar han.

Hon ser på honom och låter honom brotta ner henne, när han trycker sin nos mot hennes gör henne bara förvirrad. Hon säger inget, vad kärlek verkar krångligt. Hon klipper lite med öronen. Hon önskade nästan att hon hade dött med sin biologiska familj. Nej det skulle ordna sig på något. Hon möter hans blick - jag hmm går tillbaka till ötamon och håller mig där tills du behöver mig..

Han backar undan. Håller sig från att göra en grimas. Och kroppen spänns för att stoppa rysningen. Hur kan vuxna hålla på med det där och göra det med sådan lätthet? Akira hoppas han aldrig behöver göra så mer. Han tycker inte om komplicerat. Men nu kan han inte backa. Wen skulle förmodligen bara skratta åt hans patetiska försök. Han nickar bara kort åt henne. Han behöver nog vara ensam lite.

Hon reser sig upp,är en aning förvirrad men antar han ville vara ensam. Det ville hon också även om hon behövde prata med någon men hon nickar bara tyst åt honom och vänder sig om går mot Ötamon. Benen kändes tunga och hon fortsätter att gå tills hon får syn på Ötamons träd  hon skulle gömma sig någonstans och inte visa sig på en tag. Just sä känner hon sig. Komplicerat allting ughhh.

Akira sätter sig ner och lägger den långa svansen kring tassarna. Tankarna virvlar lika vilt i huvudet som energierna dansar omkring honom. Han studerar Wen när hon vandrar bortåt. Hem. Mot Ötamon. Hem...

(Om du inte har mer du vill skriva).
[AVSLUTAT]