Midas visste inte riktigt hur han hade tänkt när han bjudit med Ehfra till Blodbergen. Var det verkligen en sådan bra ide? Han vill ogärna att Devils skulle springa på dem, och här var det mycket möjligt att just det skulle ske. Tänk om han hade utsatt henne för en stor risk precis? Han skulle aldrig förlåta sig själv om han var orsaken till att hon blev skadad. Långsamt vred han på huvudet och såg på henne. Han gav henne ett stelt leende, men fortsatte gå trots allt. Det skulle säkerligen gå bra, intalade han sig själv.
"It's not the most stunning place", sade han medan de gick längs bergsväggen. "But it's truly breathtaking when you se it from above", sade han och nickade upp mot himlen. Han såg tillbaka mot Ehfra och undrade vad hon tyckte om stället. Blodbergen var inte vidare speciellt, egentligen, mer än den röda färgen på stenarna.
"But it doesn't hurt to have seen it, right?" lade han till. Att känna till områdena i Numoori var ett övertag och kunde ibland ha stor betydelse, så han var glad att han hade chansen att få visa Ehfra platsen. Inte minst eftersom det var här han bodde.

[Ehfra. Milt pp]

Duggregnet föll, stickande mot nosen, från en himmel lika grå som sten. Väderleken stod klart i kontrast mot de soliga omständigheterna nere i skogen de lämnat bakom sig. En frisk nordanvind hade härjat i dagar nu, såpass länge att hon anade att den kunde vara permanent. Det hade ofta blåst i de norra bergen, dit den egna vandringen först fört henne. Det var den tredje bergskedjan hon äntrat, och till skillnad från första gången hade hon nu sällskap.
  Blodbergen hade befunnit sig närmare än vad hon trott, och det hade varit inom kort som de orangeröda bergen stigit som en förlängd arm ut ur Höstskogen. Duon hade fortsatt upp genom stenbelagda passager och blåsiga platåer i vad som kändes som en evighet - landskapet tycktes inte förändras. Trots ensidigheten, uppskattade hon den. Bergen var enkla, men Ehfra kunde ofta se skönheten i de minsta saker. De hade nått fram till en djup skåra i berget, där en flod forsade långt där nere. I det breda gapet vid horisonten borde man kunnat se långt - men duggregnet och en avlägsen dimma som i stråk kröp över marken förhindrade sikten. 
  Ehfra hade vandrat intill Midas i tystnad en längre stund, innan hanvargens röst hade brutit tystnaden. Ryckt ur sina tankar höjde hon den blå blicken, såg fundersamt på honom ett par sekunder och pusslade snabbt ihop vad han sagt. Ett mjukt, hummande ljud lämnade henne.
  "I think.." Blicken fortsatte ut över bergen med ett svagt leende. "I think it's beautiful."

Först sa hon ingenting, och Midas undrade för sig själv vad hon tänkte. Tyckte hon om bergen, eller ville hon egentligen bara gå vända tillbaka till Höstskogen? Han skulle precis fråga henne om det när hon talade. Hennes ord värmde honom inombords och han kunde inte låta bli att le glatt åt hennes ord.
"Really?" frågade han. Hon verkade kunna se bergens skönhet precis som han kunde, och det gladde honom.
"Maybe we can go up higher, and get a even greater view", sade han, och kände sig en aning upprymd över hela situationen. "It's a truly amazing view here sometimes", lade han sedan till. Att vistas bland berg var fortfarande en aning nytt för honom, innan han gick med i Devils hade han aldrig riktigt satt sina tassar bland stup och höga bergsväggar. Visst hade han flugit över berg, men aldrig riktigt tagit mark och satt ner sina tassar på det hårda underlaget. Bergen hade dock blivit ett område han kom att tycka om, speciellt med tanke på alla de tränings- och flygtekniksövningarna som det kunder erbjuda.

Ehfra slet slutligen blicken från bergen, och nickade kort. Hon såg sig som hastigaste om, höjde huvudet och analyserade omgivningen för att kunna se om det fanns någonstans där även hon, med sina diverse attribut, kunde ta sig fram. Hon hade ju inte vingar, som Midas. Med sina horn, klumpiga tassar och långa svans som lätt kunde komma i kläm, var inte bergen idealiska för hennes framfart kanske. Nog för att hon varit i berg förut, med de hade varit snötäckta. Norra bergen. Vid Nordanskogen.
  Det ryckte lätt i öronen då hon fick syn på en plats längre bort, där det såg ut att vara framkomligt.
  "Yeah. Sure. Come on!" Hon stötte lekfullt till sin kamrat med skuldran, skuttade förbi runt honom och länge på steget till trav. Hon kastade en snabb blick bakåt för att se att han hänge med, innan de tillsammans började arbeta sig upp. 
  "I can NOT promise you that you won't have to catch me in the air before we're finished here", andades hon ut i ett skratt då hon klättrade över en stenbumling. Raganan blickade återigen ut över den djupa klyftan. Bergens orangeröda nyans var tydlig, men inte lika tydlig som den borde vara under morgonsolens strålar. Ehfra visste hur otroligt det kunde vara i berg under morgontid. Norra bergens snötäckta vidder hade varit otroligta Allt vitt, blått och lila hade förstärkts till ett gnistrande landskap, där strålarna genom istappar och glaciärer hade varit andlöst vackra. "It got to be beautiful here in the morning hour, huh?" Ehfra föreställde sig tanken på en röd sol stiga över de skuggade klyftorna, och hur de färgade bergen skulle ge respons på den. "Am I right?"

När Ehfra sprang förbi honom himlade han först lite med ögonen innan han snabbade på steget för att inte hamna för långt efter. Han studerade henne en kort stund där hon gick framför honom. Studerade hennes rörelsemönster, såg hur hennes hornprydda huvud svängde lite i takt med att hon gick. Han kunde inte hindra ett leende från att långsamt sprida sig på hans ansikte. Det kändes ovant att le, ty det var inget som han gjorde ofta, men han kunde inte låta bli. Inte här, inte nu. Inte med Ehfra. Han tog ett djupt andetag och sprang fram vid hennes sida.
"I will catch you if I have to", sade han med allvarlig ton, som om han ville försäkra henne om att han faktiskt skulle göra det.
När hon nämnde bergens tidiga timmar drog han in ett andetag, och andades sedan ut i en djup suck.
"You have no idea", svarade han drömmande. Soluppgången var nog bland det vackraste med hela bergen. Han såg tillbaka på Ehfra. "I will show you the sunrise from the very top of the mountain someday"

"Actually.. Maybe I have", sa Ehfra och såg mot Midas. Ett par ögonblick passerade då deras blickar under några korta sekunder möttes, innan hon återigen såg ut över klyftan. En vindby rufsade om i den tjockare pälsen runt hennes hals. Hon andades in luften. Den var inte lika kyligt frisk som i norr. Den här var varmare, på något sätt.. Strävare. Hon kunde ibland komma på sig själv att sakna kylan och de ödsliga skogarna i Nordanskogen. "The mountains. In the north, bordering the glacier. I kind of lived there for a few years, after the happening of leaving my family behind."
  Även fast minnet av familjen ibland kunde göra henne på dåligt humör, nedslagen, så var det inte utan att den smala svansen hon ägde svepte till bakom henne. Snart, skulle de ses igen. Hon var nästan vid andra änden av Numoori nu. Om än hon inte sett allt, så var det tillräckligt.. Okej, aldrig tillräckligt. Men kanske kunde hon släpa med sig familjen den här gången. De hade långsamt börjat röra sig framåt igen. Hon log svagt åt Midas sista mening. Ehfra var glad att han uppskattade henne sällskap (det var det inte alla som gjorde, trots att hon inte alls begrep varför), så visste hon också att hon inte kunde följa med fram till hans flock. Varför, visste hon inte riktigt. Inte helt.
  "Talking about family.. what about yours?"

Ehfras svar var en aning mystiskt, som om det fanns mer i hennes ord än vad hon faktiskt uttalade sig om, hans chans att fråga mer om det försvann när Ehfra talade igen. Denna gången om sin familj.
"Oh, the northern mountains, you say?" svarade han, såg ut över landskapet nedanför dem och kunde inte låta bli att undra hur de var i de norra bergen. Antagligen alldeles för kallt för att han skulle trivas. I blodbergen trivdes Midas som fisken i vattnet då bergen bjöd på en lagom temperatur för honom. Han kunde faktiskt känna sig lite tacksam över att flocken hade lämnat Devils och att han inte hade behövt leva där, han var osäker på om han hade klarat det helt och hållet.
Midas kunde inte låta bli att undra om det fanns mer till Ehfras historia än det hon sa nu. Han kunde ana en viss sorg över henne, men han var osäker, och han valde att inte säga någonting om det. Det var troligt att det inte var hans sak att lägga sig i, och han ville ogärna lägga nosen i blöt och stöta sig med henne.
När Ehfra sedan frågade om hans familj ångrade han sig lite att han inte hade frågat mer trots allt. Skulle han nu behöva berätta mer om sin egna än vad hon berättat om sin?
"My mother lived in Höstskogen, and around there. I haven't seen her in a while actually. I don't know if she still lives there..", började han, och insåg med ens att det kanske var dags att hälsa på henne, om hon nu som sagt fortfarande var där. "And my father... well, he is the one that got me into this pack of mine, together with my sister", fortsatte han sedan och log mot Ehfra. Det kändes faktiskt inte så jobbigt att säga detta till henne, det var ju inga djupa saker, men Midas talade väldigt sällan om sig själv.

"You have a sister?", upprepade Ehfra med ett leende. "I have two", fortsatte hon sedan och vred blicken tillbaka mot den skrovliga vägen framför dem. "Centhamel and Ehtna. They are, and I'm completely serious, like night and day. I'm something in between. Morning, maybe." Hon skrattade till och svepte glatt till med svansen. Ehfra hade aldrig haft problem att prata om sig själv, faktum var att hon ansåg sig själv vara en väldigt öppen individ som också älskade att lära känna och utforska andra individer. Midas var extra intressant, just för att han trots sin vänlighet var rätt sluten. Det var ju dumt, då han var väldigt intressant i övrigt. Inte bara för hans udda utseende, vingar och allt. 
  "Ehtna is the little one. She's awesome. Like, once she managed to run faster than our eldest sibling, Chentl. My brother. And he's way bigger than her, and I mean.. WAY bigger. He's a little grumpy, but we get along pretty well anyway. Then there's Centhamel, she used to be the judge when the rest of us on a daily basis had these, hmm, running competitions. I always won, every single time - except for one time when Ehtna thought it was a great idea to grab my tail right in front of the goal, so Chentl came first ..." Meningen ebbade ut till tystnad. Ehfra stängde hastigt munnen med ett lätt "klick", tänder mot tänder. Så kikade hon försynt mot Midas, och brast slutligen ut i något generat skratt. "Well, I was once used to have five others stepping on my tail twelve hours around. That was some years ago. I guess one can't judge me for being.. Happy to talk."


[Ehfra <3]

Hon var gladlynt, den här Ehfra, så olika så många andra. Hon verkade vara utan bekymmer och hennes sätt att se världen kändes friskt och hoppfullt. Hennes positiva sätt tycktes lysa igenom under hela tiden som hon pratade, och Midas gick stilla bredvid och bara lyssnade. Hela hon fascinerade honom, det var han tvungen att erkänna för sig själv. Han försökte hänga med när hon berättade om sin familj, men det var lite svårt. Var Chentl och Centhamel samma varg? Ibland tyckte Midas att det lät så, men sedan kunde han höra en klar skillnad i de båda namnen, och blev förvirrad på nytt. Men Centhamel var tydligen en av hennes systrar, och Chentl en broder...
Midas blev plötsligt tacksam över att han endast hade en bror och en syster, om man nu inte räknade med de halvsyskon som han hade på faderns sida.
"I don't mind", svarade han stillsamt, och sneglade hastigt på henne. "I like listening to you", lade han sedan till. Till skillnad från Ehfra så var Midas desto mer fåordig, men han trodde nog att Ehfra hade lärt sig nu att det vara sådan han var. Han hade svårt för att bara öppna upp sig och berätta om allt och inget, om sin familj eller flocken.

Ehfra, som snarare förväntat sig något i stil med att hon borde dämpa sig (vilket allt som oftast hände med de flesta hon mötte), blev en aning överraskad av Midas svar. Han borde minst av alla varit den att stå ut med hennes pladder. Ändå blev hon glad över hans milda konstaterande, som för en gångs skull kom från en faktiskt vuxen varg. Valpar hade alltid varit förtjusta i henne, kanske för henne lekfulla natur och leende som aldrig tycktes lämna ansiktsdragen. Wulfric, mindes hon plötsligt, hade tyckt hon varit rolig. Wulfric, ja. Och Tear, borta på Numoorislätten. Det var länge sedan nu. Förstnämnde varg måste äga en vuxen byggnad vid det här laget. Ehfra undrade för ett ögonblick vart de befann sig nu.
  "You do?", frågade hon med ett varmt om än överraskat leende. "That's not something I hear everyday. I tend to.. well, be rather annoying, as it seems." Ehfra hade själv aldrig förstått hur hon kunde vara irriterande i sin personlighet, snarare låg det i hennes egen natur att tycka alla andra borde släppa lite på garden. Allt för många hon mött hade varit sorgsna, stressade, illa berörda eller allmänt buttra. Midas tillhörde ingen av dem. Han var bara tyst. Den mörkpälsade hanen tycktes finna större nöje i att lyssna än att prata, vilket i Ehfras sällskap var en verklig fördel. Ett matt skratt lämnade henne plötsligt vid tanken.
  "So I like talking and you like to listen - we will get along splendidly".

[Liten snygg Sherlock-referens där i slutet xD Fett messy inlägg, men jaja xD]

Åh, denna Ehfra! Midas kunde inte göra annat än att trivas i hennes sällskap. Hennes prat var ingenting som han fann irriterande eller jobbigt, snarare uppfriskande då han själv var så fåordig. Men det verkade som om han var ganska ensam om att se Ehfra på det sättet, i alla fall så som han tolkade det hon sa.
"Well, not to me", svarade han stillsamt. Kanske det skulle komma ett tillfälle då han blev trött på henne? När han bara önskade att hon kunde hålla tyst.. Ja, kanske, men det var lika troligt att Ehfra skulle irritera sig på hans tysta karaktär för eller senare. Han hoppades på senare, för dem båda.
"So it seems", svarade han på det sista hon sa, och kunde inte låta bli att skratta lite. "But I have to say, that you have a tendency to make me smile", han vände ett hastigt öga mot henne. "Something I do not tend to do very often."

Midas skratt var ärligt. Ehfra kände hur värmen spred sig i bröstet. Om än ljudet var uppenbart stelt och ovant, var det ett vackert ljud för den som ville lyssna. Åtminstone tyckte Ehfra det - att skratt var det vackraste av alla ljud, varesig det var det plingande fnittret från en tikvalp eller ett raspande skrockande från en åldring. 
  "You should smile more", log hon glatt och svepte med svansen. Faktumet att det faktiskt var hon som lyckades locka fram skrattet hos en så introvert individ hade inte undgått henne. Vrenen gjorde en gest med det ädla huvudet att de skulle börja röra sig igen (då de återigen stannat till). Hon bet sig lekfullt i tungan och travade förbi honom. "It suits you!"
  Om det var riktigt sant gick inte att avgöra, men i den unga vrenens tycke var påståendet rent.
  "Laughter is a pleasant sound, isn't it?"


[Ska vi börja avsluta kanske? Vi kan sätta punkt redan här om du vill. Har du några tankar så hojta på skype ;D
Ursäktar ett kort och märkligt inlägg, men herregud, jag har skrivit på så mycket engelska att jag börjar snubbla på svenskans grammatik och meningsuppbyggnad.. Löjligt xD]

Hennes ord värmde honom, och när hon travade förbi honom log han för sig själv. Hon gillade vad Ehfra gjorde med honom, hur hon på något sätt förändrade honom. Men samtidigt så tyckte han inte alls om det, hur kunde det vara så lätt för en individ som Ehfra att locka fram det där leendet, när inte ens hans egen syster kunde göra det?
Han travade ikapp henne.
"Well, it depends", svarade han, och rösten fick en allvarlig ton igen. "But it is a pleasant sound when it comes from you", lade han sedan till.
Han tvärstannade plötsligt.
"Ehfra. Stop", befallde han snabbt, innan hon skulle gå för långt. "This is as far as I can risk to take you. We are close to the borders", förklarade han sedan. Han ville inte skiljas från henne än, men han visste att han behövde ta sig tillbaka. Han trodde nog att även Ehfra visste det..
Han gick förbi henne och vände sig sedan helt om.
"I'll miss you", sade han sedan med ett litet leende.

[ Du kan skriva ett sista inlägg om du vill, så kan vi avsluta det sen :)]

Ehfra stannade lika tvärt som Midas gjorde det, blinkade förvånat och gav sedan ifrån sig ett besviket läte. De kunde väl inte redan vara så pass nära? Nog att det luktade varg, men det gjorde det ju åt andra sidan jämnt..
  "For real?", stönade hon och sträckte på halsen för att kika över hanens huvud. Ingenting märkvärdigt gick att se - alltså var det ännu en bit kvar. Ensliga typer.. Inte riktigt vänligt inställda. Det var iallafall vad hon uppfattat det som av den nya vännens ofullständiga beskrivningar. Inte mycket var sagt där, trots visst lirkande, annat än att de inte var riktigt vänligt sinnade till främlingar eller något liknande. Midas verkade dock inte riktigt så. Han var rolig, tyckte hon. Även om han inte sa så mycket. 
  Med lätt putande underläpp sänkte hon huvudet igen, tog ett halvt steg bakåt som i en tyst bekräftelse att hon accepterade det hela.
  "Alright.. guess I don't get to meet your pals, then". Hon mötte den andres leende, även om hennes var ett aning sorgset. Ehfra tyckte om sällskap, hade alltid gjort. Äventyren hon vart med om hade varit fantastiska, men det blev allt ensamt, hon som varit så van vid att trampa på familjens svansar vareviga dag. "Soo.. Good luck with your.. duties?" Hon slickade sig plötsligt osäkert över nosen med sin märkliga ormtunga, men skrattade sedan till och bet honom retsamt i örat. 
  "See you in another time then, wierdo." 

[Ehfra lämnar platsen och rollet avslutas <3]