| Till Aeshma, men fritt att joina för andra också! |

Höstens kyliga vindar drog över de kala markerna,
sväpte in ensamma vandrare i sina kyliga armar, kramade om hårt och vägrade släppa.
Demethra kände den gå in under den ännu så tunna vinterpälsen och dra genom varje strå.
Hennes kroppstemperatur var som normalt alltid lite över vanliga vargars, det tackvare hennes eld-element.
Idag var inget undantag, hon kände vinden, men behövde inte frysa lika mycket som hon annars skulle ha gjort.
Dagen var retfull ändå, tiden var just nu när vinterpälsarna började
ta plats, men den var inte klartätad ännu, och när dagar som dessa kom...
Som för att fullända hennes tankar kom en starkare vind emot henne, prasslande löv skyndade dansande förbi henne, vidare nerför slätten.
Som om de befann sig på månen och kunde ta långa hopp innan de flytande nuddade marken, det för att återigen sväva upp.
Den kristallblå blicken betraktade processen, hur löverna dansade upp, följde vilt vinden några meter och sen lade sig till rätta igen.
Hur nya löv virvlade upp och genomgick samma förflyttning. Hela tiden, om och om igen.
Under hela hösten höll det på, sen skulle kylan bli mer oundviklig och vinterns kalla, vita snö lägga sig som ett mjukt täcke över den redan frusna marken.
Deprimerande.
Nått annat ord kunde Demethra inte beskriva det med,
hennes eld som trivdes med solens hettande strålar... och så kom vintern.

Demethra släppte tankarna om kylan och mörkret och koncentrerade sig på nuet. Den svarta nosen ryckte i snabba rörelser när den tog in alla dofter, öronen klippte på huvudet vid ljudet av en snorkande ljud inte långt borta.
Hennes blick vändes automatiskt dittåt, och ur ett litet hål, stort nog för hennes tass, grävde sig en mulvadsliknande figur upp.
Dess små plirande ögon i dagsljuset mötte Demethra's för en stund, innan den vettskrämt vände om för att ta sig tillbaka ner till sitt skydd.
Demethra lät honom vara, var inte på humör just nu.
Hennes huvud vändes frammåt igen och med ett lugnt svep med den rödtecknade svansen började hon obrådskande gå nerför sluttningen. Tillbaka upp norrut, till sitt revir.
Kaiwood.

Mörkret började dölja den vita kroppen då hon under tystnad drog sig fram över den lövbeklädda marken. Hon kände sig hemma när mörkret började ta vid, visst trivdes hon i sommarens värme och solens givmildhet till ljus, men vintern och höstens dystra tystnad och mörker lockade ännu mer.
Löven hade blivit blöta utav dagens regn vilket gjorde att de inte prasslade som de gjorde när det var torrare dagar, fast de flesta dagarna fylldes i och för sig nu för tiden med regn och blåst. Men fukten fick i alla fall löven att hålla sig tysta trots att varginnan vandrade över dem. De lila ögonen drog under tystnad ut över slätten och trots att det börjat skymma såg hennes ögon lika väl som om det var mitt på ljusa dagen.
Hon stannade upp när en doft bröt ur mönstret, när en okänd doft drog in i hennes näsborrar, den var starkare än de vanliga hösdofterna och fick henne att vrida lite smått på huvudet, hon hade lyckats hålla sig undan ifrån främmande sedan hon lämnade silverskogen bakom sig, och kände sig faktiskt för tillfället en aning sugen på att söka upp denna främmande och föra ett samtal på den. Och så fick det bli.
Trots hennes ganska strikta regler att hålla sig undan ifrån främlingar och sällskap utom om de kom emot henne så började hon söka efter främlingen. Det krävdes inte mer än att följa den unika doften, med några steg innan hon uppfattade en varelse och stod tyst och stirrade endast tomt en stund på den främmande och satte sig sedan i rörelse emot vargen.
Med snabba och smidiga rörelser drog hon fram över slätten med blicken riktad rakt emot vargen, som härifrån tycktes se svart ut med röda tecken, eller röd med svarta tecken.
Den vita varginnan ökade längden på sina steg och syntes förmodligen tydligt för den andra om den inte hade sämre sikt än normalt, för det vita fick varginnan att på något vis lysa upp mörkret, även om det inte alls var fallet. Men likt allt vitt syntes det bättre i mörkret än svart.

off: eh, drygt och dåligt svar men äntligen lyckades jag få ihop något!
lyckades svara med fel karraktär också >____< men detta inlägg ska vara postat av AESHMA heheh..

| Kom ihåg att Demethra är BRUN! Alla tror hon är svart.. ;P |

Lukten slog emot Demethra vid följande vindpust, varg. Icke TBB-medlem.
Tik. Norrifrån.
Försvararkänslan sköljde över henne som en våg, musklerna spelade under pälsen, klorna spändes och grävde ner sig i den hårda jorden,
öronen lades i varnande vinkel bakåt.
Tänderna blottades svagt men hon morrade ännu inte.
Demethra befann sig inte långt från sitt revir i Kaiwood, bara några kilometer därifrån, tiken som kom emot henne var inte medlem och kom från norr- Kaiwood's hållet.
Chansen fanns att hon vandrat snett längs gränsen eller nått liknande, men varginnan kunde också ha kommit rakt från Kaiwood, om hon hade det hade hon en del att förklara.
Demethra såg varelsen närma sig, kalrvit med lila ögon och lugg (?), en varg som kunde se så oskyldig ut. Demethra flinade. Oskyldigt offer.
Det var vad denne kunde bli, om den inte aktade sig och valde rätt svar.
Demethra höjde ändå lite på huvudet, slöt käftarna igen och bara såg mörkt mot den andre, överspelning behövdes inte.

| Sorry för kort slut... |

Hon var upptäckt, men hon brydde sig inte, trots allt sökte hon den andras uppmärksamhet genom att vandra rakt emot henne. När Aeshma kom närmare syntes det tydligare att den andra snarare var mer brun än svart. Blicken var dock direkt riktad emot ögonen. Inte på ett hotfullt sätt, snarare mer granskande och sökande. Hon kastade till med huvudet åt vänster för att den ljust lila luggen skulle lägga sig åt vänster istället för att slängas runt i hennes ansikte då hon mjukt tog sig framåt.

Den ljusa varginnan saktade inte ned förens hon bara var någon meter ifrån den främmande. Nog för att de skulle kunna viska och höra varandra i vindstilla. I alla fall med Aeshmas välutvecklade öron.
Hon studerade den främmande varginnan ett ögonblick innan ett leende dansade upp på hennes läppar. Men det var inte gott och varmt, otroligt vackert med såg ändå dock så hånfullt ut.
- Goddag främling.
sade hon med en underbart vacker röst, underbar.
Leendet stannade åter en stund innan det långsamt tonades ned till ett tunt och neutralt streck medan hon inväntade svaret på hennes hälsning.
När Aeshma hade kommit så nära, så rakt inpå kunde det kanske verka som om hon ville denna andra varginna något speciellt. Och kanske var det så, allt undermedvetet ville hon fråga den mörka om något. Var det så skulle det komma fram som en överraskning för dem båda förmodligen.

Demethra mötte tikens söknde blick med en skarp kristallblå.
Ett hånflin sökte sig upp mot hennes läpapr som besvarning på den andres.
-Var hälsad, får man fråga- vet du var du är just nu?, hennes blick var hård och kylig och det råa flinet höll sig kvar.
Hennes ansikte avslöjade att hon njöt av stunden.
På samma gång såg hon ner på den andre och föraktade henne.
Demethra ville gärna få höra hennes svar på frågan,
henes tonfall och ansiktsutryck.
Visste hon vad hon gjort om hon gjort nått?
Om hon hade korsat Kaiwood helt oberört,
visste hon om det felaktiga.
Ilsket rättade Demethra sig själv,
självklart visste hon.
Hon måste ju veta var TheBloodBlooms höll till,
frågan var om hon visste straffet på detta misstag.
Om hon nu begått ett misstag,
och om det överhuvudtaget var ett misstag.
Hon kunde ha passerat avsiktligt.
Demethra höll kvar sin hårda blick,
inväntade tåligt svaret.

Aeshma uppfattade den andra som helt enkelt inte överglad över lite sällskap såhär på kvällskvisten, men som om Aeshma brydde sig, nej, faktiskt inte. Då en fråga kom seglande drogs det endast svagt i mungiporna, inget leende, men strecket rörde på sig en aning, men drogs ned igen. Kanske kunde denna varginna vara rolig att irritera? Men för stunden hade den vita honan ingen lust att komma på kant med denne, det hade ju visat sig i silverskogen att det kunde vara trevligt att tala med någon lite smått avslappnat utan att hela tiden behöva tänka på att någon plötsligt kunde fälla en kommentar som kunde orsaka ett hemskt krig emellan två individer.
Så Aeshma lät bli att dröja sitt svar mer.
- Tja, numoorislätten har jag för mig att denna plats kallas?
sade hon och såg nästan på den andra som om hon vore en aning underlig som ställde den frågan.
- Och vet du var du befinner dig just nu?
frågade hon tillbaka, med ett fundersamt leende, kunde det vara så att denna ville säga något genom sin fråga, men inte riktigt kunde få fram det direkt? Eller visste hon helt enkelt inte själv vart hon befann sig? Men med tanke på det självbelåtna som låg över henne verkade hon inte direkt osäker på något speciellt för tillfället, en vilsen varg skulle förmodligen se en aning mer förvirrad ut.

Demethra flinade svagt mot den andre,
det här kunde bli lite kul. Men det berodde på, elelr så skulle det bli allvarligare. Ens tund då de inte hade tid att leka. Man visstre aldrig.
-Ja, högst upp på norra Numoorislätten. Vet du varifrån du kom?, Demethra lade huvudet lite på snett och såg
utmanande på den andre.
Men innan tiken hann svara fortsatte Demethra och besvarade sin egen fråga.
-Norrifrån, Vet du vilken plats som är där? -Kaiwood, hennes ton var stötande och smått irriterad.
Demethra insåg då att även om det för henne hörde till allmänutbildningen, så kanske den andre inte visste vad hon menade. Inte visste att Kaiwood var TBB's revir, deras plats. Andras fasa.
Hon ruskade lätt på huvudet. Det måste hon ju veta ändå..
Demethra stod tyst och såg mot den andre en stund innan hon ändå öppnade munnen och talade igen.
-Vet du vad jag menar med det? Kaiwood är TheBloodBlooms revir. Och jag hör dit, mellan varje mening tog hon långa pauser för att orderna skulle få sjunka in.
När hon väl tystnat flinade hon brett.
Inväntade den andres uttryck.

| Det med att din karaktär kom norrifrån var inte tänkt som en PP:ning. Tanken var att Demethra vandrade genom Numoorislätten och gick norrut, alltså mot Kaiwood som är ovanför Numoorislätten.
Aeshema kom ju rakt mot Demethra så därifrån kom hon norrifrån. Alltså från Kaiwoods hålelt, men hon kan ju ha kommit från Ken-Yak, Silverpile hållet och gått snett mot Numoorislätten och så möts de här och då ser det ut som om hon kommer från Kaiwood. Bara så du fattar.. =') Blev ett kort och dåligt roll, måste sticka. ar inte hunnit kolla stavfel heller... Sorii! ='/ |

Aeshma verkade inte riktigt lägga märke till det irriterade i främlingens tonläge. Eller så klart hon gjorde, men hon brydde sig helt enkelt inte. Såg det som om den brunröda vargen talade till henne med en varm och mjuk röst. Så ett leende, skrämmande vackert, likt alltid, kröp över hennes ansikte när hon lyssnade till den andra samtidigt som hon vred bort sin blick, sedan lät den återvända när hon var färdig. Leendet var bortblåst, och Aeshma såg för en sekund allvarlig ut på riktigt, stenhård i blicken. Men den mjuknade snart, trots att hennes mun mest låg som ett tunt streck.
- Åh ja, Kaiwood, det är dendär mystiska, men ack ändå vackra skogen? Right?
började hon, orden lät nästan som om Aeshma ville vrida bort intresset ifrån vart hon kom, som om försökte fly undan det svaret, men nej. Hon hade inte sådana avsikter, varför skulle hon rädslas ifrån att säga sanningen? Det var som att vara rädd för döden, det var ingen mening att fly, det kommer i sinom tid.
- Men nej, jag har inte besökt Kaiwood, endast sett skogen på håll... Jag kom ifrån stenarna, eh, Ken-Yak tror jag ni kallar det? Jag vandrade sedan utmed slätten och kom alltså norrifrån.
sa hon medan strecket drogs upp lite i mungiporna och blottade något leende liknande, även om det inte var alls lika avslöjande som leendet hon lett tidigare. Först såhär efter att hon svarat och tänkte efter vad vargen framför henne faktiskt sagt, först då reagerade hon på att den andra tillhörde TBB. Hon var inte bekant med flocken, med tanke på att hon var nyinflyttad. Men visst hade hon hört talas om dem, mördare om hon inte misstog sig, men tja, historier hade en tendens att överdrivas. Att gå en bit över gränsen, TBB skulle lika väl kunna vara fega små valpar som ligger och trycker i skogen om dagarna, att utgå ifrån historier var bara korkat.
Men hon kunde ju utgå ifrån denna varg ändå, och att TBB skulle vara hemskt trevliga hade hon svårt att tro just nu. Men tja, varje varg var en egen.

Det kändes som om Aeshma berömde hennes närmaste familj och hem, som om hon berömde hur Demethra bodde, hur hon levde. Vad hon valt att följa i fortsättningen av ´hennes liv.
Tanken var böljande och mjuk, omfamnade henne, den andres leende smittade av sig och Demethra fick själv nästan lust att le.
Hon kunde endast med en hårsmån undgå från att låta det hårda strecket böjas uppåt lite i kanterna, visa en liten glimt av ett leende...
Men hon gjorde det inte,trots att den andre gav henne ett lugn,
även om hon ännu var en främling.
Demethra granskande henne långsamt, med en betydligt mjukare blick än innan.
-Tack, det är en fin flock... Även om den är ond, så är det vanliga flocksystrar och bröder som lever tillsammans som en familj..., det var som om det hela blev tydligare för henne när hon sa det, istället för att tänka det.
Nu kunde hon inte hålla efter utan en liten nästintill osynlig glimt av ett leende skymtades i hennes ansikte och hon såg drömskt bortom trädtopparna i fjärran.
-Så du har aldrig lockats av historierna om Kaiwoods andar? frågan var inte menad som lockande, mera som en helt neutral fråga vargar emellan. Utan lockbete av även-om-du-vet-att-det-är-förbjudet.
Demethra såg väntande på tiken, hon insåg att hon kanske inte visste så mycket om Numoori, när hon knappt visste vad stenslätten hette.
Isåfall kanske hon inte hört om andarna alla talade om, tiken log än en gång för sig själv.

Kärleken den andra uttryckte gjorde Aeshma nyfiken, för den andra uttryckte så starka känslor i sina ord, vare sig om gjorde det med mening eller inte. Det skapade en nyfikenhet som drog inom henne, en nyfikenhet till att veta mer om detta flockliv.
Det närmaste hon kommit var väl förmodligen hennes familj, men hon tvekade på att det var riktigt samma sak, där hade de snarare hållit ihop med varandra för att de var tvingade, och för att sedan kunna hugga varandra i ryggen. Men tankarna på det förflutna suddades snart ut då hon hörde ytterligare ord.
- Jag kommer utifrån, kom nyligen hit så jag har inte hört mycket. Men det jag hört har gjort mig nyfiken, sant. Men ännu har jag mestadels vandrat planlöst för att se mig omkring...
sade hon, flinade åt sig själv, men endast inom sig. Utsidan höll hon fortfarande likadan som innan, det behövde inget flin att pryda hennes ansikte.
- Det är inte min mening att snoka, jag frågar bara av rent allmänt intresse... Kan du berätta mer om denna flock?
sade hon, log åt tanken. Hon ville veta vad som var grejen med flocker, visst förstod hon att vargar sökte sig till varandra, sökte trygghet, värme, tro till varandra, och sådär. Men hur kunde de lägga så mycket tillit och tro till varandra och sin ledare? Att svika var enkelt, vare sig det var med mening eller inte.
Hon kunde inte heller förneka att hon fann intresse för att själv söka sig till en flock, inte för att hon arbetade för det nu, men om en flock visade intresse skulle hon inte säga nej, verkligen inte. Information var alltid bra att samla på sig, så ja hon hade väl sina små anledningar till att få sig själv att fråga.

Demethra såg mot denne länge, med en blick full av tankar.
När tiken sen ville veta mer om flocken lyfte hon sakta på sitt huvud, blickade med stadigare blick mot denne och log för en sekund, sen försvann det genast igen.
-Ska jag vara ärlig är det inte länge sen jag heller gick med i flocken.. men från min synvinkel är alla ungefär som syskon. Gnabb kan förekomma inom flocken, men inget allvarligare, den som har rangen under Omegan blir ofta pågnabbad, men det är också den vargen som håller flocken ihopsvetsad, TBB håller varandra om ryggen, den som sviker blir avskydd av dom andra och är inte välkommen tillbaka, absolut inte, tiken tänkte tillbaka på det senaste flockmötet när Blossom pratat om freden till Qu, hur Liam vänt dem ryggen och gått då. Det eftersom att Blossom givit alla tillåtelse att lämna om de inte tyckte idén passade dem. Liam hade lämnat. Helt utan något fel, men ändå var han inte speciellt gillad såhär i efterhand av dom andra. Om någon lämnade locken utan tillåtelse så skulle dom bli förföljda tills de uppfanns och mördades, det var Demethras uppsyn av det hela. Man fick inte glömma att det var en ond flock utan blommor och solsken.
- Ovälkomna besökare som upptäcks på vårt revir ska genast bortshasas, helst mördas.. Man får inte glömma att vi är en ond flock..., fortsatte hon lugnt, men allvaret i hennes ord hörde ändå.
-Om man vill komma med i flocken bör man genomgå ett antal tester och prövningar, det för att se om man är värdig sin plats i flcoken. Det är en så kallad testmånad, då får man oftast tillförst rangen Under Omegan, svansen svepte till bakom henne vid hennes sista ord. Öronen klippte på huvudet och en kylig vind drog längs marken bakifrån mot henne och fortsatte sen vidare mot Aeshma framför Demethra.

Hon lyssnade nyfiket till svaret hon fick, känslorna som låg i rösten var inte svåra att tyda, hon läste det som en öppen bok, vilket inte var konstigt. Demethra verkade inte direkt hålla tillbaka vad hon ansåg om sin kära familj och flock, det var inte heller konstigt. Vid sådana känslor var det väl bara lika bra att släppa dem, utan att försöka hålla undan någonting. Hon nickade bara svagt tillslut och kunde inte låta bli att känna sig lite förundrad, sugen, på att finna någon flock, få smaka på det och se om det passade henne.
Men hon sa inget om det, nickade bara lite smått igen innan hon talade i ord.
- Det låter... Härligt. Att kunna stå varandra så nära, att det alltid skulle finnas någon, sålänge man själv var trogen.
sade hon med ett skratt nästan påväg, men hon höll det tillbaka. Även om hon själv tyckte hennes ord lät som om hon talade i en dröm, lite halv groggy och inte fullt närvarande passade inte skrattet in, så hon fick lov att hålla det undan.
- Inte för att jag menar att jag nu ska gå och tala med varenda flock här omkring, men det livet har jag alltid varit nyfiken på. Livet i en flock, liksom. Där det förmodligen alltid skulle finnas någon som backar upp dig... Eller något i den stilen.
leendet hölls inte tillbaka, det dansade över hennes ansikte när hon tänkte dessa tankar. Både för att hon tyckte hon själv lät patetiskt drömmande och för att själva tanken på en flock för tillfredsställande. Men hon drog nu undan blicken ifrån den andra varginnan, inte utav osäkerhet snarare för att hon inte kände att hon behövde iakta längre, hon kände sig mer avslappnad i närheten utav Demethra än vad hon gjort för endast några minuter sedan.

Aeshema såg drömmande ut, lugnare och mer balanserad än vad hon varit tidigare i Demethras närhet. Den ljusa tiken avsöjade med både min och språk att hon ville ha en flock, en flock att ty sig åt. Ett leende skymtades för en sekund i Demethras ansikte, men såg mer ut som en skugga i ansiktsdragen. Så fint av Aeshema att vilja komma med i en flock, så fint för Demethra att hon hade en. Så fint att dessa två möttes?
Demethra granskade den andra varginnan med andra ögon, skulle denna kunna följa en flock som TBB eller var det en Treonthaliknande flock som passade henne mer?
Det var svårt attt avgra, men det lutade mot Treonthaliknande, tiken såg ut som en god person. Ljus till härremmen, klara ögon och vaken blick. Lättleende läppar och mjukt ansiktsuttryck.
Om denne var en ondskefylld varg dolde den det bra och gick antagligen på en god lurande taktik just nu. Eller så var den ond till sinnet men inte kunde visa det riktigt bra?
Den mörkbruna tikens ena ögonbryn höjdes i en smått frågande gest, både mot sina egna tankar och tiken. Hon insåg att hon själv inte kunde acceptera att tiken antagligen var god utan försökte såvidare med alla möjliga ursäkter, bara för att få henne till en ondsinnad varg som kudne platsa TBB.
Platsning. Skulle denne kunna göra det, Deme kände sig som en placerare, utväljare, plockare.
-Är du intresserad av vår flock?, frågade tiken rakt ut, lagt som en följdfråga från deras samtalsämne tidigare.
Den kristallblå blicken följde lugnt men stadigt Aeshams, forskande blick, inväntade.
Svaret var viktigt i detta sammanhang.